Huvudmaterial

Huvudmaterialet utgörs av videoinspelade vägledningssamtal. De fyra sökande har mött en studie- och yrkesvägledare tre gånger under år ett och en gång under år två. Det innebär att det är cirka sex månader mellan de första tre in-spelningarna och 12 månader mellan den tredje och fjärde.

Tabell 7:1 Huvudmaterialets omfattning. Sökande, samtalens längd i minuter

Ward (K) 55.36 31.32 42.42 37.26 167 min.

Marina (K) 53.48 31.34 23.44 39.41 149 min.

Mohammed (M) 48.22 48.19 30.06 35.58 163 min.

Evin (K) Totalt

38.22 37.26 34.15 30.42 141 min.

620 min.

Tabell 7:1 visar de sökandes namn och kön, omfattningen av de inspelade vägledningssamtalen och tidpunkten för inspelning. Samtalen är mellan en halv och nästan en timme långa. Det första samtalet är längst hos alla samtalspar.

Variationen i samtalens längd beror bland annat på vilka ärenden som kom upp i samtalen och på praktiska omständigheter, som de sökandes andra åtaganden.

Inspelningarna är genomförda på studie- och yrkesvägledarens tjänsterum där han normalt träffar sökande. De är inspelade med en digital videokamera av bra kvalitet.¹⁷ Kameran har stått på ett stativ och den har inbyggd mikrofon.

Vid inspelningstillfällena har jag ställt upp kameran och gått ut ur rummet innan samtalet börjat. Kameran har ibland varit placerad så att den fångar bådas ansikte, men ibland bara den sökandes beroende på hur de samtalande valt att placera sig vid bordet. För att störa så lite som möjligt har jag inte flyttat kameran. Detta har lett till att jag vid något tillfälle efteråt saknade möjligheten att i ett visst ögonblick kunna se minspelet hos vägledaren. Jag uppfattar inte att kameran stör samtalet. Vid några tillfällen under de 16 samtalen nämns kameran, till exempel när sladden ligger i vägen eller när man vid samtalets slut kommer på att den ska stängas av. Men det är samtliga deltagares uppfattning att man glömmer kameran efter hand när man engagerar sig i samtalet.

Även om kameran utgör ett ”onaturligt” inslag i rummet, ger video-inspelningen stora fördelar jämfört med enbart ljudupptagning (se t.ex. Heath 2004). Erickson & Shultz (1982:51) menar att audiovisuell dokumentation är en förutsättning för samtalsanalys. Med videoupptagningen kan jag se vad de samtalande gör under tystnader och pauser, till exempel läser i en katalog eller fyller i en blankett. Jag kan också se vad de samtalande gör i en paus där man kunde ha förväntat sig ett yttrande. Videobilden tillåter mig också att ta med de

17 Sony Handycam HDR-SR11E.

samtalandes icke-verbala kommunikation, som kan signalera till exempel engagemang eller avståndstagande. Detta är särskilt viktigt under de kortare pauserna i interaktionen, då i vissa fall icke-verbal kommunikation i form av till exempel en nick eller en gest ersätter ord.

Både vägledaren och den sökande interagerar ofta med material omkring dem. De pekar på vägledarens anteckningar, visar upp ett informationsblad, letar i ett lexikon, fyller i en blankett eller söker något i väskan. Denna typ av interaktion med en tredje ”part” (triadic interaction, van Lier 2002) ger upphov till ett ”deiktiskt språkbruk” (van Lier 2002:148). För att fånga och förstå interaktionen i sådana situationer är videobilden oundgänglig. De handlingar de samtalande utför har betydelse för hur delad förståelse skapas, och enbart ljudupptagning hade gjort det svårt eller omöjligt att ta in dem i analysen.

Vidare gör videoupptagningen det möjligt att identifiera vad deltagarnas deiktiska uttryck, som här eller den där, syftar på, vilket naturligtvis är en förutsättning för en väl grundad analys. Slutligen är det betydligt lättare att uppfatta och transkribera korrekt när man ser den talandes ansikte.

Min avsikt är att studera interaktionen i ”normala” vägledningssamtal, men för att kunna göra det måste jag skapa omständigheter som är ”onormala”, det vill säga observera samtalet systematiskt med hjälp av en kamera. Detta problem har Labov (1972:209) benämnt Observer’s paradox. För att övervinna problemet med att människor känner sig observerade och därmed beter sig annorlunda än de brukar ställde Labov (1972:92–93; 209) en fråga till deltagarna om de någonsin varit nära döden. Syftet var att deltagarens berättelse skulle skapa ett genuint engagemang hos henne som skulle ta bort känslan av obehag och onaturlighet i talsituationen och att hon därmed skulle prata utan att vakta på sitt tal.

Labov yttrade sig om formella intervjusituationer med vilka han ville elicitera språkdata, och ett av hans förslag är att ersätta den formella intervjun med någon annan typ av data. Man kan dock diskutera den labovska synen på deltagarna som försökspersoner vars folkliga språkbruk ska lockas fram med listiga medel av forskaren. Min undersökning bygger på samtalsdata, till skillnad från intervjudata, och jag menar att samtalen i sig skapar tillräckligt engagemang. Jag har inte behövt ställa några frågor om livsfara, eftersom det som avhandlas i vägledningssamtalen har en egen inneboende kvalitet av viktighet, om än inte liv och död, som skapar engagemang och som tar deltagarnas fokus från kameran.

Jag har alltså bidragit till att de samtal jag analyserar har kommit till stånd, och av den anledningen kan man kalla inspelningssituationen för arrangerad.

Mötena har avtalats på mitt initiativ, till skillnad från Bennys övriga samtal som så gott som alltid kommer till på den sökandes initiativ. Det får till följd att det första av mina samtal inleds utan någon specifik fråga på bordet, även om de

sökande ofta har angelägna frågor med sig i de senare samtalen. Vid de tre första mötena samtalar vägledare och sökande också med vetskapen om att de kommer att träffa varandra ytterligare gånger inom projektets ram, vilket inte alltid är fallet i vägledning. Det går inte att förneka att detta är en följd av att samtalstillfällena är arrangerade.

Ändå vill jag kalla samtalen för i det närmaste autentiska. Jag har inte på något sätt försökt styra mötena avseende språkbruk eller innehåll. Mötena berör verkliga frågor och får verkliga konsekvenser för de inblandade. Alla fyra sökande har sökt upp Benny för ytterligare samtal under eller efter projekttiden.

Det talar för att samtalen upplevs som så genuina och givande att de genererat nya frågor som krävt ny kontakt med vägledaren. Visserligen skulle det faktum att man har bokat fler samtalstider kunna tolkas på motsatt sätt: att samtalen med kamera upplevdes som så otillfredsställande att de sökande behövde träffa Benny igen. Att så skulle vara fallet tror jag dock är högst osannolikt. Tvärtom har såväl vägledaren som de sökande sagt att samtalen känts värdefulla.

Vägledaren tycker inte att de skiljer sig från hans andra samtal, och att kameran snart glömts bort. Emellertid har två av de sökande sagt att de känt sig nervösa i början av ett eller flera samtal. Nervositeten beror på att de har känt sig osäkra på sin förmåga att samtala på svenska, menar de.

Trots vissa upplevda språksvårigheter har tre av de fyra sökande spontant sagt att de har ”upptäckt” Benny som en resurs, en trovärdig person man kan vända sig till. Dessutom menar samtliga fyra sökande att mötena förutom vägledning har inneburit, mer eller mindre välbehövliga, tillfällen för att öva svenska. Det är förstås inte samtalens egentliga syfte, men periodvis av största vikt för de av deltagarna som inte tyckte sig ha någon att prata svenska med.