Kontextualiseringssignaler

Tolkningsarbetet i samtal sker med hjälp av kontextualiseringssignaler (Gumperz 1982b), vilka är verbala och icke-verbala tecken som frammanar kontext(er) i vilket det sagda tolkas på grundval av sociokulturellt definierade kontextualiseringskonventioner. De är styrsignaler (Erickson & Shultz 1982:76) med vilka man kopplar samman den andras yttrande med den egna erfarenheten. Enligt Gumperz definition är kontextualiseringssignaler

… constellations of surface features of message form that are the means by which speakers signal and listeners interpret what the activity is, how semantic content is to be understood and how each sentence relates to what precedes or follows. (Gumperz 1982b:131) (kursivering i original)

Kontextualiseringssignalerna visar hur delar i ett yttrande förhåller sig till varandra, genom att de framhäver vissa element (Gumperz 1992:232).

I ett samtal gör vi lokala och globala inferenser (Prevignano & di Luzio 2003). Lokala avser yttrandets semantiska innehåll och dess funktion

(illokutionär kraft, Searle 1969). Det handlar om betydelsen av ett ord eller ett yttrande och vilket slags respons som är lämplig. Dessutom drar samtals-deltagarna slutsatser om samtalet i sig, så kallade globala inferenser. Det handlar om vilken typ av samtalsaktivitet man ägnar sig åt (frame hos Gumperz 1982b;

Goffman 1986) och därmed vilka rättigheter och skyldigheter res-pektive samtalsdeltagare har, vilka samtalsämnen som är möjliga att ta upp samt vad som brukar uttryckas explicit respektive implicit (Gumperz 1999:463–64).

Dessa signaler är hos Gumperz främst prosodiska, men omfattar också val av kod (språk, dialekt eller register), val av uttryckssätt (ord, uttryck, tempus osv.), syntaktiska varianter och i mindre utsträckning icke-verbala handlingar.

Enligt Auer (1992) omfattar kontextualiseringssignaler alla medel med vilka deltagarna kontextualiserar språket och att ”any verbal and a great number of non-verbal (gestual etc.) signantia can serve this purpose” (Auer 1992:24). Ett starkt argument för att icke-verbalt beteende i interaktionen ska ses som kontextualiseringssignaler är att verbala och icke-verbala signaler i ett samtal används och tolkas på ett likartat sätt (Wilson 2004:3, se även Levinson 2003).

De samtalande använder och tolkar dessa signaler, flera åt gången, i samtalsögonblicket på grundval av sina respektive kunskaper om miljön, det sociala sammanhanget och samtalstypen. I ett interkulturellt samtal kan man anta att dessa kunskaper skiljer sig åt. Det kan innebära att olika kontexter eller referensramar frammanas av signalerna. Därmed finns det risk att personer med skilda språkliga och kulturella bakgrunder misstolkar kontextuella signaler med bristande delad förståelse som följd. Gumperz (1999) jämför CA med interaktionell sociolingvistik. Han anser att CA passar för situationer där man kan ta för givet att samtalsdeltagarna gör samma inferenser, som i samtal mellan personer med likartad språksocial bakgrund. Interaktionell sociolingvistik vilar dock på antagandet att de kommunikativa resurserna troligen inte delas och fokuserar därför på de kulturspecifika tolkningar deltagarna gör.

Tolkningsarbete är automatiskt och omedvetet och därmed svårt att återkalla för de medverkande. Gumperz (1982a) menar att omedvetenheten om tolkningsprocessen gör att missuppfattade eller missade kontext-ualiseringssignaler brukar tolkas som oartighet eller brist på samarbetsvilja hos den andra, snarare än att man har olika referensramar som styr sättet att tala och förstå. En följd av det är att interkulturella samtal kan leda till förstärkta negativa stereotypier mellan grupper av människor. Ett känt exempel är Gumperz (1982b) analys av en intervju mellan en pakistansk lärare i London och en tjänsteperson på ett arbetscenter. Båda har engelska som sitt förstaspråk, men talar olika varieteter av språket. Samtalet kännetecknas av bristande koordination och att man tolkar in olika betydelser i prosodiska signaler. Den pakistanska läraren har erfarenheter av möten med myndigheter från sitt hemland och hans förväntningar på mötet och intervjuaren styrs av dessa

erfarenheter. Trots bådas ansträngningar lyckas de inte etablera en gemensam grund för samtalet när det gäller samtalets syfte, möjliga utgång och sina roller.

Fallet visar att en till stora delar gemensam språklig kod inte är en garanti för att två samtalande når delad förståelse, utan det krävs också att man delar sociokulturella konventioner.

Liknande resultat från intervjusituationer redovisas av Erickson & Shultz (1982). De visar att en persons etniska tillhörighet och de kommunikativa konventioner som styr hennes sätt att samtala kan vara till nackdel för henne i samtal med en representant för majoritetsgruppen (se vidare 2.2). I sin under-sökning av vägledningssamtal mellan vägledare och collegestudenter av varierande etnisk bakgrund studerar Erickson & Shultz (1982) bland annat rytmen i turtagningen (Erickson & Shultz 1982:69ff.). Hur man med hjälp av pauser tajmar turtagningen varierar med en persons språkliga och kulturella bakgrund. Erickson & Shultz fokuserar så kallade uncomfortable moments, sekvenser som i efterhand pekats ut som obekväma eller präglade av missförstånd av båda parterna. Det visade sig att sådana sekvenser präglades av en rytm som avvek från resten av samtalet.

Dessa sekvenser var vanligast i samtal där vägledare och student hade olika etnisk bakgrund. Detta förklaras med att man använder signalerna i enlighet med skilda kulturella konventioner. Arytmin visar frånvaron av gemensamma tolkningsramar (Erickson & Shultz 1982:142). Vägledaren bedömde stud-erande med en annan etnisk bakgrund än den egna som mindre kapabla (att studera en högre kurs). Många ”obekväma ögonblick” gav studenten en sämre bedömning. Tillsammans med de studenter som delade etnisk bakgrund eller annan social grupptillhörighet med vägledaren flöt samtalet bättre och studenterna gavs en mer fördelaktig bedömning. Studenten värderades mer positivt och gavs därmed bättre chanser för framtiden.

I samma tradition finner man fallstudierna i Bremer, Broeder, Simonot &

Vasseur (1996) av invandrade arbetares möten med majoritetssamhället. Här, liksom i mitt material, handlar det om samtal mellan personer som i liten utsträckning delar kommunikationsspråket. Det innebär att en talare inte alltid är bekant med ett ords semantiska innehåll eller att hon riskerar missa grammatiskt kodad information som verbaspekt eller tempus. Även i de fall talaren är bekant med den referentiella betydelsen av ett ord, behöver hon kontextualiseringssignaler för att kunna tolka ordet vid ett specifikt tillfälle i interaktionen (Roberts 1996b:224).

Kontextualiseringssignaler har också använts som verktyg för att förstå hur samtal mellan vuxna främmandespråksinlärare och deras lärare går till (Ducharme & Bernard 2001). En detaljerad analys tur för tur visar att signaler som pauser, blickar och stigande intonation blir mycket fler när de samtalande får svårt att förstå varandra liksom när man försöker reda ut ett problem. Dessa

signaler bidrar till att de samtalande båda är aktiva och samkonstruerar turer.

Gumperz betonar samtalsaktivitet som en förutsättning för kontextualisering, och därmed förståelse (Gumperz 1982b:2). Ömsesidig aktivitet finns således i Ducharme & Bernards samtal. Men i deras studie blir det också tydligt att enbart aktiviteten inte räcker till för delad förståelse och att användningen av kontextualiseringssignaler inte förmår kompensera för inlärarens brist på ord.

Gunilla Jansson (2005) undersöker andraspråksstudenters samtal om gruppskrivande. Kontextualiseringssignaler definieras här något annorlunda.

De är verbala och icke-verbala val som är ”markerade och bryter mot den akademiska ramen” (Jansson 2005:136). Hon finner att kontextualiserings-signaler förstärker och tydliggör talet och att de förekommer hos såväl nybörjare som mer avancerade andraspråksbrukare. Kontextualiseringssignalerna visar också hur studenterna förhåller sig till olika aspekter av skrivprocessen, till exempel de ”lärarröster” som i form av textkommentarer påverkar skrivandet.

Under det senaste decenniet har studier med kontextualiseringssignaler som verktyg genomförts främst inom flerspråkighetsforskningen. Man har undersökt kodväxlingens funktioner som kontextualiseringssignal (Lehti-Eklund 2012), men även studerat bland annat skratt (Fifer Seilhamer 2011) och intonation (Yow & Markman 2011) som kontextualiseringssignaler.