Deltagare

I detta avsnitt presenteras studiens fem deltagare, först översiktligt och därefter i en fylligare text i avsnitten 7.3.1–7.3.5. Presentationerna baseras på de fyra samtalsintervjuerna med var och en samt ett antal informella möten.

Tabell 7:2 Deltagarnas vistelsetid i Sverige, tid på sfi/i yrket, förstaspråk, utbildningsbakgrund och övriga språkkunskaper.¹⁹

Tid i Sverige Tid på

sfi/i yrket Förstaspråk Utb.

bakgrund Övriga språk

Ward 2 år 7 mån. Keldanska 12 år Arabiska, engelska

Marina 2 år 8 mån. Arabiska 12 år

-Mohammed 1 år 7 mån. Arabiska 14 år Engelska

Evin 3,5 år 7 mån. Kurdiska 15 år Arabiska, engelska

Benny Född i Sv. 12 år Svenska 16 år Engelska (franska)

Tabell 7:2 visar de data som gällde för deltagarna vid det första inspelningstillfället i december 2008. Namnen är pseudonymer som deltagarna själva valt åt sig.

Vid tiden för den första inspelningen i december 2008 läste alla de sökande C-kursen på sfi. Under höstterminen 2008 hade jag videofilmat och observerat undervisningen vid flera tillfällen. Jag hade också deltagit i grupparbeten och andra klassrumsaktiviteter då och då samt pratat med de studerande på rasterna.

När jag frågade om några ur gruppen ville delta i projektet var jag alltså inte en helt okänd person för dem. Sex personer förklarade sig intresserade och dessa träffade jag ett par dagar senare tillsammans med en språkstödjare. Jag berättade vad projektet skulle gå ut på och på vilket sätt jag behövde deras medverkan (om etiska överväganden, se 7.4). Informationen fanns också i skrift på svenska och till den fanns ordlistor på arabiska. Dessa sex personer tackade ja till att medverka.

Efter några månader flyttade två av de medverkande från kommunen. De valde då att avbryta sin medverkan i projektet. De återstående fyra är de som nämns i tabell 7:2. Samtliga deltog hela projekttiden. Den femte deltagaren är studie- och yrkesvägledaren Benny.

De personer som deltar i studien är inte utvalda för att representera något annat än sig själva.

19 Wards förstaspråk är en östarameisk varietet som används av kaldéer, folk som tillhör den kaldeisk-katolska kyrkan (Knutsson 1982:6). I Ethnologue (Lewis 2009) benämns språket Chaldean Neo-Aramaic, och uppges där talas av drygt 200 000 människor världen runt. Det är brukligt att föra alla moderna arameiska talspråk i Irak till gruppen nyöstarameiska språk (Isaksson 2012). För en diskussion om namnfrågan, se vidare Knutsson (1982) samt Azar (2008). Keldanska är den beteckning Ward använder och som allmänt brukas av tjänstemän i kommunen där hon bor. I avhandlingen väljer jag Wards beteckning keldanska.

Nedan följer presentationer av de fem deltagarna. Presentationerna av de fyra andraspråkstalarna²⁰ tar upp biografiska data, språkvanor, tidigare utbildning, utbildning och arbete i Sverige under inspelningsperioden samt framtidsplaner. Där beskrivs också något om deras inställning till och erfarenheter av vägledning, samtal, svenska språket samt något om deras inställning till att medverka i projektet. I de fall någon har berättat återkommande om något eller särskilt betonat något hos sig själv har jag tagit med också det. Presentationerna är relativt utförliga eftersom jag uppfattar att den sökandes vanor, kunskaper och erfarenheter har betydelse i mötet med vägledaren och för hur samtalen utvecklas. Presentationerna kan också ge läsaren en förståelse för de människor som finns bakom de korta utdragen från samtalen. Orden inom citattecken är deltagarnas egna.

7.3.1. Ward

Ward är född i början av 70-talet i en medelstor stad där hon bodde till dess hon lämnade landet. Hemma talade hon keldanska och utanför hemmet mest arabiska. Även Wards 12 år i skolan var på arabiska. Hon läste också engelska i skolan. Efter gymnasiet gifte hon sig, fick barn och var hemma med dem vilket hon trivdes bra med. Kanske skulle hon ha läst vidare på universitet om traditioner och omständigheter varit mer tillåtande, tror hon. Vintern 2006 kom Ward med sina barn till Sverige, och därefter kom maken. Hon säger efter ett par år i Sverige att båda länderna känns som ”borta och hemma” samtidigt, men att hon inte kan tänka sig att flytta tillbaka till ett samhälle där människor får utstå lidande och våld varje dag.

Ward säger i början av projekttiden att hon talar mest keldanska, därefter arabiska och minst svenska. Hon hoppas att svenskan ska bli nummer två i framtiden. I slutet av projekttiden tycker hon inte att fördelningen mellan språken har förändrats; möjligen pratar hon mindre svenska än tidigare eftersom hon inte studerar så mycket som hon gjorde på sfi. Ward säger att hon glömmer svenskan de perioder hon inte har undervisning och genom hela projekttiden tycker hon att hon har för lite kontakt med svenskar.²¹ Hon trivs

20 Jag använder beteckningen andraspråkstalare, sökande eller studerande beroende på vilken roll som jag anser dominerar i det aktuella ögonblicket. Beteckningen andraspråkstalare är inte alldeles rättvisande, i den meningen att svenskan för Evin och Ward egentligen är deras tredje språk. Jag väljer dock att referera också till dem som andraspråkstalare eftersom det är vedertaget språkbruk och påminner om det faktum att det aktuella språket inte är deras starkaste. Benny betecknar jag omväxlande vägledare eller förstaspråkstalare.

21 ”Svensk” och ”svenskar” avser här ”förstaspråkstalare av svenska”. I avsnitten om deltagarna väljer jag att behålla deras ordval.

hemma och tycker om hushållssysslor och att vara tillsammans med familjen.

Ibland går hon i kyrkan.

Ward börjar på sfi i april 2008 och efter ett par kortare uppehåll avslutar hon D-kursen våren 2010. Under hösten fortsätter hon på komvux med grundläggande svenska och söker en kortare utbildning inom butik och för-säljning. I december 2010 spelades det fjärde vägledningssamtalet in. Ward råkar under vintern ut för problem med studiemedlet av orsaker som hon inte riktigt förstår. Hon känner sig lurad och tycker att hon bollas mellan kommunens försörjningsstödshandläggare och läraren på skolan. Det här ärendet har påverkat hela 2010 mycket, menar Ward, och det har haft negativ inverkan på hennes möjligheter att lära svenska och på hennes resultat.

Ward känner sig maktlös och upplever att kommunens försörjnings-stödshandläggare styr mycket av hennes liv och möjligheter, och det påverkar också hennes koncentration på svenskstudierna. Först efter projekttidens slut under våren 2011 avslutar hon den grundläggande kursen i svenska, men bara efter ett par, som Ward uppfattar det, uppslitande möten med kommunens handläggare.

När Ward beskriver sfi-studierna, svenska språket och de språkliga möten hon deltar i, återkommer ordet ”svårt”. Hon upplever att språket är svårt, även om hon säger det mindre ofta under den senare delen av projekttiden, men jag uppfattar att hennes ”svårt” omfattar också andra aspekter av livet. Hon uttalar ofta att hon känner sig maktlös inför svårigheterna, och ger intrycket av att maktlösheten får henne att känna att det är onödigt eller omöjligt att ens försöka förändra en situation, vilket också ibland märks i vägledningssamtalen.

Om upplevda svårigheter, som ofta har med svenska språket att göra, säger hon:

”Ibland tänker jag att det är ränta jag betalar för att få vara här.” Ordet ”snäll”

återkommer också när hon beskriver vissa svenskar som hon möter. Det innebär, enligt Ward, att de har respekt för hennes tankar, förstår vad hon vill säga och lyssnar. Benny som samtalspartner är ”snäll”.

Ward är lite modfälld över den egna utvecklingen i svenska, även om hon tycker att hon klarar sig bättre i de senare samtalen när hon ser sig själv i inspelningarna. Hon skulle vilja ”restart”, programmera om sig som en dator.

Ward berättar att hon märker sina egna språkfel och blir irriterad, tänker på dem efteråt och får ont i huvudet över fel som hon egentligen inte behövt göra.

Dessutom tycker hon att språket i klassrummet skiljer sig från det hon möter ute; ”de vill inte prata grammatik”, de pratar bara vanligt och snabbt. Det är ofta svårt att uppfatta och förstå vad folk säger. Ward tittar på munnen och frågar om, men vill inte fråga alltför många gånger. När sonen frågar henne om svenska språket kan hon inte alltid svara och känner sig otillräcklig. Hon tycker att en mamma ska veta allt, men hon kan också skämta om det och säga att hon inte måste vara en ”supermamma”, utan får nöja sig med ”normal”.

Om sin medverkan i projektet säger Ward att det finns mycket som hon vill visa och prata om, men det kan missförstås. Jag uppfattar alltså att hon känner sig hindrad av svenskan. Men hon betonar att hon ”känner sig bra” när hon pratar med mig och kan förmedla många känslor, tankar och idéer. Hon ser samtalen som en möjlighet att uttrycka tankar och åsikter högt till någon som hör henne och försöker förstå henne som människa.

SYV-samtalen, menar Ward, hjälper henne att tänka och att välja rätt väg.

Hon betonar att hon upplever att Benny verkligen vill hjälpa människor, från hjärtat, att han förstår folk och deras behov. Ward är övervägande positiv och till och med entusiastisk över samtalens värde, och hon har tagit kontakt med Benny minst en gång efter projekttidens slut. Ward tycker att hon förstår honom ganska bra, men att det blir svårt när han använder ”vardagsord”, medan hon har lärt sig ”grammatik”. Ward tror att Benny förstår allt hon säger, och hon tror att han ”kan läsa vad jag tänker på”. Hon anser att det beror på att han har träffat många människor som är ”en typ av arabiska”.

Om framtiden säger Ward att hon ska fortsätta ”kämpa” för att förbättra sitt och familjens liv. Hon känner sig stark ”inuti” och tänker inte bli lämnad ”i hörnet”. Den egna framtiden planerar hon inte för, utan sitt intresse och sin energi lägger hon på barnens framtid, vilket blir tydligare ju längre projekttiden går.

7.3.2. Marina

Marina är född i början av 70-talet. Hon är uppvuxen i en storstad. Under hela sin uppväxt har hon pratat arabiska och hela skoltiden, 12 år, var på arabiska.

Hon kan inga ytterligare språk. Strax efter gymnasiet gifte hon sig och fick barn. Marina hade då ingen önskan att studera vidare och hon har aldrig yrkesarbetat.

Efter att ha bott några år i ett grannland flydde Marina till Sverige med sina fyra barn där maken senare anslöt. Vid tiden för den första inspelningen har Marina varit i Sverige i drygt två år. Marina och hennes man läser svenska på sfi och Marina planerar att läsa vidare till barnskötare, förskollärare eller under-sköterska. Något år senare nämner hon också andra yrken som intresserar henne, helst arbeten där man träffar folk. Det övergripande målet för Marina är att bli ”fri från kommunen”. Det innebär att svenskstudierna för henne är ett steg mot målet att få arbete och slippa ta emot kommunens försörjningsstöd, som gör henne ofri. Hon och hennes man återkommer till sin starka önskan att få arbeta och skojar om kommunen som ”pappa” som ger dem pengar, en

”pappa” som de gärna vill lämna bakom sig. Marina tycker också att hon har varit hemmafru tillräckligt länge, och känner stor lust att arbeta, men är lite

betänksam om sina framtidsplaner. Hon tror att det kan ”bli svårt” i familjen om hon arbetar utanför hemmet, men tycker ändå att det är viktigt både för henne och för familjen att hon börjar jobba.

På sin lediga tid tycker Marina om att prova nytt i köket och se på matlagningsprogram, att skriva och se på TV. Hon ägnar en hel del tid åt hushållsarbete. Hon läser mycket, helst böcker om kristendomen. Marina har lärt känna två svenska familjer som de umgås med, och skulle vilja träffa ännu fler svensktalande. Hon beklagar att det inte finns svenskar i deras bostads-område. Marina och hennes familj undviker alltför mycket kontakter med arabisktalande familjer, dels därför att de vill bli en del av det svenska samhället genom att skaffa sig ett svenskt nätverk, men också därför att hon upplever att många ”arabiska familjer” är alltför passiva och mest skvallrar om andra.

Marina är stolt över sin familj och pratar ofta om barnen. Hemma hos Marina finns spår av hur mycket kraft Marina och familjen lägger ner på skola, studier och arbete med det svenska språket. Det pågår ständigt samtal om ords betydelse, användning, uttal osv. På matbordet ligger lexikon, barnen ser svenska barnprogram, post-it-lappar sitter runtom i lägenheten. ”Språket finns överallt hemma”, säger Marina.

Hösten 2009, då samtal 3 spelades in, hade Marina avslutat sfi:s D-kurs.

Hon har trivts bra med sfi-studierna, främst tack vare lärarna, som hon menar är en förutsättning för att man ska lära sig något alls. Marina tycker att språket är ”som havet”, utan slut, men känner att hon är för gammal för att kunna lära sig bra eller snabbt. Hon fortsätter med den grundläggande kursen i svenska på komvux som hon hoppas ska vara tillräcklig när hon söker jobb, och avslutar den i november 2010, strax innan samtal 4 spelades in. Under de följande månaderna är hon upptagen med äldsta barnets förlovning, bröllop och flytt, och söker inte arbete aktivt. (När jag träffar Marina våren 2012, efter projekt-tidens slut, har både hon och hennes man arbete, om än tidsbegränsat, och är mycket glada för det.)

Om SYV-samtalen säger Marina att Benny och hon förstår varandra tillräckligt bra. Om det hade funnits en tolk med, skulle de ha förstått varandra bättre, men med tolk skulle samtalen inte ha inneburit språkträning för henne.

Hon tycker att hon har fått vägledning men att Benny egentligen inte kan hjälpa henne att välja väg, utan det är någonting hon måste göra själv tillsammans med sin man. Jag har uppfattningen att hon uppskattar samtalen mer som språkträning än som vägledning. Efter projektidens slut har hon sökt vägledning hos Benny vid minst ett tillfälle.

Marina berättar i början av de två åren att hon är ”nervös men stolt” när hon pratar svenska, nervös för att hon inte ska kunna uttrycka just det hon vill. Hon tycker mycket om att träffas i samtalsintervjuer och mer informella möten och prata svenska. Hon tycker att svenskan utvecklas, mest genom ett större

ordförråd, och kommenterar det när hon ser sina gamla inspelningar. Marina menar att hon lär sig genom att gå i skolan och de perioder hon varit utan undervisning har hon tappat kunskaper. I slutet av inspelningsperioden säger hon att hon i allmänhet känner sig bekväm när hon pratar svenska och känner sig inte annorlunda eller främmande jämfört med när hon pratar arabiska.

Tio år framåt i tiden hoppas hon att hon lärt sig bra svenska och har ett yrke och ett jobb. Hon ser sin framtid i Sverige, och hon varken vill eller kan åka tillbaka.

7.3.3. Mohammed

Mohammed är född i mitten av 80-talet och uppvuxen i en storstad där han bodde till dess han lämnade landet. Hemma och i skolan pratade han arabiska och från 12-årsåldern läste han engelska i skolan. Efter gymnasiet läste han två år av fyra på en ingenjörsutbildning innan han blev tvungen att avbryta.

Vid det första inspelningstillfället hade Mohammed varit i Sverige ett år och läst svenska på sfi i knappt sju månader. Han lever ensam. Våren 2009, vid tidpunkten för det andra vägledningssamtalet, avslutar han studierna där och fortsätter med svenska på komvux. Studierna där går snabbt; han läser den grundläggande kursen i svenska som andraspråk och därefter gymnasiekurserna A och B och avslutar dem med godkänt betyg efter ett år. Därefter fortsätter han med ytterligare gymnasiekurser för att komplettera till ett fullt gymnasie-betyg. Hösten 2011 börjar han på ett program på högskolan. Mohammed har arbetat extra på flera ställen, bland annat på ett bemanningsföretag, under studietiden. Under de två åren har han många framtidsplaner, där ett arbete inom flygsektorn är hans ”dröm”. Mohammed tror dock inte tillräckligt på arbetsmarknaden för att välja den inriktningen. Han vill försäkra sig om att hitta arbete efter sin utbildning.

Som barn och tonåring hade Mohammed många fritidsaktiviteter i hemlandet. Under sfi-tiden tränar han, spelar teater och träffar vänner. När komvuxstudierna tar mer tid, liksom extraarbetet, blir det färre fritidsaktiviteter.

I början av projekttiden säger Mohammed att han använder mest arabiska, därefter svenska och minst engelska. Engelskan använder han mest på nätet med vänner, men det händer också att personer han möter i samhället pratar engelska med honom. Då brukar han i allmänhet be dem prata svenska. Under projekttidens gång pratar han mer och mer svenska, i stället för engelska. I januari 2011, vid tiden för det fjärde vägledningssamtalet, säger han att svenskan är det mest talade språket för honom eftersom han mest umgås med svenskar och har svensk flickvän.

Under projekttidens gång har Mohammeds inställning till att prata svenska förändrats. I början säger han att han alltid känner sig nervös, i olika grad, när han ska prata. Han hittar inte de ord han behöver och han kan höra sina egna fel och rätta dem i huvudet. Språkinlärning, enligt Mohammed, är när man kan rätta sig själv. Han är noga med uttalet och tycker att det går bra att härma.

Han berättar att det händer att någon tror att han är svensk. Han känner många svensktalande och saknar aldrig tillfällen att prata och tycker att han lär sig både i och utanför undervisningen. I början av projekttiden tycker han att svenskar i allmänhet är ”snälla”, dvs. tillmötesgående mot honom som andraspråkstalare genom att de talar sakta och lyssnar utan att tröttna. I slutet av projekttiden är han inte längre nervös för att prata. Det finns bara enstaka situationer som han tycker sig klara mindre bra, till exempel när han blir arg och ”orden fastnar i halsen”.

Om sin medverkan i projektet säger Mohammed i början av projekttiden att det inte har någon betydelse; han gick med bara av nyfikenhet. Men senare tycker han att de många samtalen, med vägledaren och med mig, gett honom möjlighet att öva svenska och dessutom att reflektera över sin språkinlärning.

Han tycker att kamerans närvaro ibland har satt extra press på honom, vilket han uppskattar. Vägledningssamtalen tycker han inte att han haft konkret nytta av, eftersom han menar att Benny inte ger råd eller kommer med förslag.

Mohammed tror att det beror på att han inte vill tvinga någon att göra något, men själv saknade han tydligare råd. Mohammed ser ändå studievägledaren som en viktig person, ”en nyckel”, för människor i hans situation, och tycker att Benny varit en kunnig samtalspartner mer än en rådgivare. Mohammed har sökt upp Benny för vägledning efter projektidens slut.

På min återkommande fråga vad han gör om tio år har Mohammed lämnat olika svar under projekttidens gång. I början menade han att framtiden måste vara i Sverige, eftersom han omöjligtvis kunde se sig själv börja ett nytt liv igen någon annanstans. Han tyckte det var onödigt att ens försöka planera för framtiden. Något år senare hoppas han i stället på arbete och ett ”lugnt liv”. Jag får intrycket av att han nu känner större tillförsikt inför framtiden och att han trivs med att i någon mån kunna forma den.

7.3.4. Evin

Evin är född i mitten av 70-talet. I föräldrahemmet pratade hon kurdiska, men hela skoltiden var på arabiska. Efter gymnasiet fortsatte hon till universitet och läste till kurator. Universitetsutbildningen var huvudsakligen på engelska. Efter universitetsstudierna gifte hon sig. Hon arbetade som kurator på en elitskola för ungdomar i 12–18-årsåldern. Hon mötte elever och ibland deras familjer

för att prata om elevernas problem, exempelvis med relationer, studier eller deras rädslor. Evin trivdes mycket bra med sitt arbete.

Vid första inspelningstillfället hade hon bott i Sverige i tre och ett halvt år.

Maken har sedan flera år en egen rörelse som försörjer familjen, men som kräver

Maken har sedan flera år en egen rörelse som försörjer familjen, men som kräver