Att problem uppstår i samband med modifikationer av anläggningarna är något som även personalen på Ringhals fått erfara. I samband med provdriften efter effekthöjningen av Ringhals 3 2007 upptäcktes bland annat mätvärden som inte stämde med de förväntade.113)Den 8 april 2009 besökte jag återträningen på Ringhals 3 och 4. Under dagen för besöket går simulatorträningen ”utanför det normala temat”, något man kallar utbildning utifrån önskemål. Man åstadkommer till exempel en situa-tion som ”såg normal ut” trots att det var ett allvarligt fel. Tanken är att deltagarna får komma med önskemål om olika övningar och störningar denna den sista dagen under återträningsveckan. Man talar bland annat om säkerhet i förhållande till kostnader, att ”överdrivna åtgärder” många gånger är såväl onödiga som dyra, exempelvis nödstopp av reaktor. Detta är en ständig avvägning som måste göras.
När jag kommer är det R4 som återtränar. Här strävar man av allt att döma efter ett större inslag av samspel mellan instruktörer och operatörer, så kallad ”gemensam problemlösning”, och man får omedelbart en känsla av dialogbetonad lärmiljö, där mindre vikt läggs på formalisering av arbetssätt. Tonen är resonerande, snarare än att man trycker på vad som är rätt och fel: ”Det kan vara bra att veta att så är verkligheten”, som en av instruktörerna uttrycker det. Två lär-lingar går med skiftlaget denna dag.
Instruktörerna berättar att man på Ringhals alltid testar ny teknik, exempelvis ny turbinteknik, i simulatorn. Man kollar om det finns några problem i programmen och försöker ”bygga bort” dessa innan tekniken implementeras på verken. Det innebär med andra ord att ver-ken påverkas av erfarenheter från simulatorn och inte bara tvärtom. Nyligen upptäckte man till exempel ett reglerande system som inte visade sig fungera fullt ut. När det gäller utbildningen har man ändrat så att man numera ”går in under resans gång” och ger lite tips etc. Detta, menar man, bryter av mot den gamla metoden med fokus på noggrannhet i kommunikation och arbetssätt, vilket är ”på gott och ont”. Instruktören som jag talar med inledningsvis tycker ändå att man 113. Ringhals, redovisning av säkerhetsläget, 2007-03-01.
vinner i slutändan på det nya ”tänket”. Man framhåller även vikten av
processkänsla, att man som operatör är tvungen att ha en känsla för exempelvis olika flöden. Man trycker även på att det måste finnas en medvetenhet om att ”verkligheten alltid är oslagbar”: Verkligheten hittar alltid på ”mer störningar än vad vi förmår göra”, som går långt utanför vad någon hade kunnat tänka ut i förväg.
Efter passet följer parallellskiftet på R3 med nya instruktörer. Dessa bekräftar bilden av att operatörerna har fått ett större inflytande på utbildningen på senare år. Man har på så sätt infört ett nytt upplägg: ”Man ser att de har mycket tankar och idéer de går och värker på”, menar en av instruktörerna, och detta är något man tror sig kunna utveckla ytterligare framöver. Man försöker fortfarande likrikta själva arbetssättet, men accepterar trots det skillnader mellan skiftlagen: ”Så
måste det ju få vara”, menar man.
Ringhals 2, 3 och 4 skiljer sig från övriga svenska verk eftersom reak-torerna här inte är kokvattenreaktorer utan tryckvattenreaktorer byggda enligt amerikansk modell. Bland annat skiljer sig haveriinstruktioner-na åt mellan de olika reaktortyperhaveriinstruktioner-na. ”Problemet”, mehaveriinstruktioner-nar man, är att ”anläggningarna går för bra”. Många av operatörerna har till exempel aldrig upplevt ett snabbstopp annat än i simulatorn – man får följakt-ligen ingen ”träning i praktiken”, vilket kan ha sina nackdelar. Annat var det tidigare, då snabbstopp var vardag ute på verken. Idag är det alltså tvärtom, varför man alltmer har börjat lägga in driftstörningar och större haverier i simulatorträningen.
På KSU Ringhals är det problemlösning som står i fokus idag – ”identifieringsbiten” har blivit allt viktigare, att man inte vet i förväg vad som kommer att hända under passet. Att man ”rundar hörnen”, inte kör enligt bokstaven, tror man kan bero på att operatörerna vet att det formaliserade inte räcker – man är tvungen att addera sin egen processkänsla till arbetet. Precis som på F3 så trimmas sådant som snabbmöten under passet, att det finns en tydlighet i kommunikatio-nen mellan operatörerna. Men nu uppmuntras dessa även att komma med egna förslag till övningar: Tidigare har man från instruktörernas sida upplevt att man kommer till en viss nivå med återträningen, men att man sedan kört fast och helt enkelt ”inte kommer längre”.
Nuförtiden jobbar man på ett annat sätt, något som har gjort arbe-tet både roligare och mer intresseväckande – tidigare lade man sig till med något av en machostil, där instruktörerna förväntades sitta inne på alla svaren medan operatörerna i mångt och mycket skulle ”matas med rätt och fel”. Detta utmynnade inte sällan i ett slags kamp, eftersom skiften då kommer in och ska visa sig på styva linan, det vill säga hur ”duktiga” de är; många var de instruktörer som hade ont i magen inför utvärderingarna. Numera får man vara instruktör ”på riktigt sätt”. Det är mer av en coachroll, ett utbyte och samarbete med operatörer-na; det ska inte längre vara skambelagt att säga till om det är något man inte förstår.
Lärandesituationen har därmed ersatt den ”kamp” som blockerade mycket av inlärningen. Det är något man ser tydligt inte minst nu i efterhand. Förr upplevde man att operatörerna kunde luta sig tillbaka och låta sig ”bli matade”, samtidigt som såväl operatörer som instruk-törer är mer aktiva och engagerade idag. Återsamlingen har mer karak-tären av gemensam reflektion, där instruktörerna snarare går in och knuffar lite i rätt riktning. En del operatörer blir lite ”tjuriga” och upp-lever det som obehagligt om det är något man inte förstår i processen, något man har blivit mer uppmärksam på från instruktörshåll. Man vill inte se en kultur där alla tror att de kan allt och där det viktigaste blir att hålla skenet uppe.
Man försöker på så sätt flytta över ansvaret för kompetensen till ope-ratörerna, något som man betonar och försöker få dessa att inse – vil-ken kunskapsnivå man vill ligga på, vilvil-ken attityd man har osv. För vissa kan detta vara en jobbig insikt, men de flesta verkar överens om att det här är något som är bra på lång sikt och att det redan börjat visa sig i form av bättre arbetsklimat. Man får större nytta och glädje av utbildningen när man blir tvungen att ta mer eget ansvar, det verkar vara den allmänna uppfattningen. Instruktörerna känner idag en helt annan respons från skiftlagen – att man är på väg ut ur ”det här död-läget”. Överhuvudtaget upplever man att det har blivit lättare ”att räta ut frågetecknen”, eftersom det inte längre ligger samma prestige i vägen. Det gamla tankesättet hade säkert sina fördelar – några av de äldre operatörerna tycker till exempel att det var bättre förr – men även
begränsningar. Likväl tonar andra orosmoln upp sig, till exempel snål bemanning, samt att man som instruktör idag har sämre med tid att vara på plats ute på verken. Ibland kommer WANO eller IAEA och ”skrämmer upp oss lite”, något som man upplever som nyttigt och att dessa faktiskt kommer med många ”vettiga grejer”.
Hur ser man då på simulatorn, som hjälpmedel för lärande eller som en spegel av verkligheten? I simulatorn kan man visserligen simulera haverier och andra missöden. Men detta kan samtidigt ge upphov till ett slags falsk säkerhet, som inte torde främja säkerheten ute på ver-ken. På Ringhals 3 har man i stort sett alltid haft en instruktör som suttit med ute bland operatörerna i kontrollrummet i simulatorn, samtidigt som Ringhals 1 har jobbat mer som de andra kokvattenreak-torerna. Det skulle kunna vara ett tecken på att man ser på simulatorn som hjälpmedel snarare än spegel av verkligheten, vilket kan jämföras med återträningen för Forsmark 3, där instruktörerna till största delen av tiden satt inne i övervakningsrummet och observerade vad som uts-pelade sig i simulatorn, med hjälp av monitorer och mikrofoner. Idag är utbildningen på R3 och R4 mer dialogbaserad, där instruktörerna i större utsträckning än tidigare tar steget ut från kontrollrummet och samtalar med operatörerna under utbildningens gång.
Idag är man mer inriktade på lärande än på beteende och korrekt arbetssätt. Detta är likväl en balansgång: Instruktörerna vill inte ”vara inne och peta” för mycket och på så sätt ”störa timingen i teamet”. Man diskuterar även sådant som överblick och processförståelse med operatörerna: ”Kan ni utifrån ”bilden” i kontrollrummet direkt berät-ta vad det är som felat – uberät-tan att först titberät-ta i instruktionerna?” Det man slås av är att man faktiskt lyckas få till vad som påminner om en dialog-situation, en levande diskussion kring samspelet mellan människa och teknik i kontrollrummet. ”Vi sugs in i skärmarna mer än vi sugs in i pulpeterna”, menar en av instruktörerna. Det är viktigt att ha detta i medvetandet, att man försöker behålla överblicken i händelse av stör-ning; får man en störning på en av turbinerna är det lätt att man ”tap-par” den andra, något man märkt av när man testat de nya bildskär-marna som har tagits i bruk. Utvecklingen går mot att simulatorn ska bli än mer ”naturtrogen”. Framöver ska det vara möjligt att utföra
åtgärder så som i verkligheten, med ett mer överensstämmande tidsper-spektiv. Man är dock medveten om risken för falsk säkerhet, speciellt om man bara fokuserar på beteende/korrekt arbetssätt. Det blir därför angeläget att fortlöpande försöka understödja en processförståelse hos operatörerna, utifrån vilken det blir lättare att också tolka instruk -tionerna. Nuförtiden kan man bli operatör snabbare än tidigare och det går fortare att avancera i befattning. I vissa fall kanske man bara är ett drygt år på varje befattningsposition. Enligt instruktörerna på KSU Ringhals är detta också något som man har börjat märka av, i form av bristande processförståelse.
Numera upplever man trots det att det finns ett bättre klimat inom verken, mindre präglat av prestige och inbördes konkurrens. Icke desto mindre finns det även en större variation i teknisk kompetens mellan de olika skiften och skiftcheferna vill inte gärna släppa tekniskt skick-liga operatörer till andra skift. Samspelet inom skiften är av stor bety-delse, men det är också viktigt att man pratar på samma sätt, använder samma terminologi etc. mellan de olika skiftlagen. Fortsatt byter man mycket folk mellan i första hand Ringhals 3 och 4, eftersom dessa verk anses vara i det närmaste identiska. Instruktörerna jag talar med anser samtidigt att otydlighet i kommunikationen mellan operatörerna även kan vara ett sätt att ”skapa tid för sig själv”; det är något som så att säga ”händer i alla förhållanden”. Många gånger är man ”som i en bubbla” när man undersöker ett störningslarm – det är därför viktigt att få den personens uppmärksamhet, så att man vet att man har för-stått varandra. Samtidigt är det viktigt att man som operatör använ-der sitt omdöme, att utifrån instruktionerna ”känna av” vad man ska välja att kontrollera i avvägningssituationer, exempelvis vilket mätin-strument som man i första hand ska hålla ögonen på.
Idag anser man att det viktigaste i återträningen är att ”ta hand om händelsen”, utifrån skiftets egen erfarenhet, och att reflektera kring detta – den tekniska kompetensen repeteras snarare på egen hand, eller under teoriveckor. Man tänker också mer i termer av utbildningsår än utbildningsdagar, att det är viktigt att man betraktar helheten som ett kontinuerligt lärande. I början av 1980-talet var det inte ovanligt att man hade 3-4 störningar per skift; inom nuvarande generation finns
det dem som har arbetat i tjugo år utan att ha haft en enda störning! Det är viktigt att ta hänsyn till detta i utbildningen. Tryckvatten reak -torerna i Ringhals krånglade rätt mycket i början, men går nu som en klocka. ”Det var en rolig period”, konstaterar en av instruktörerna.