Historikern Andreas Fejes har i Foucaults anda studerat hur ”det vux-na lärande subjektet” definierats och ”skapats” i Sverige under 1900-talet. Vid seklets början eftertraktade staten ansvarsfulla medborgare, medvetna om ekonomiska och sociala frågor. Genom det som kom att
308. A.a. s 84-87.
309. Kuhn (1997): De vetenskapliga revolutionernas struktur, s 144f. 310. Dreyfus & Rabinow (1983): s 160f.
kallas folkbildning tänkte man sig alltså att medborgarna skulle anpas-sas till det nya samhället och i och med det påbörjades ett slags ”kon-struktion av lärande som norm”.311)Vid seklets mitt hade fokus skiftat över till att fastställa enskilda medborgares begåvning, deras potenti-al. Med hjälp av en dispensnämnd skulle det bedömas vilka som var tillräckligt begåvade för att genomgå högre utbildning. Detta var, i högre grad än tidigare, del av en framtidsdiskurs:
I texterna från mitten av 1900-talet målas bilder upp av behovet av en högutbildad befolkning som ett sätt att tillfredställa arbetsmark-nadens behov. Sverige ansågs behöva höja befolkningens utbild-ningsnivå för att bibehålla en hög levnadsstandard. […] Genom att dimensionera vuxenutbildningen i enlighet med antalet begå-vade personer ansågs framtiden kunna tämjas.312)
Vid seklets slut hade sättet på vilket man diskuterade livslångt lärande tagit nya former. Även nu definierades lärande som ett sätt för natio-nen att klara ekonomi och välfärd i tider av förändring, med den skill-naden att lärandet nu skulle omfatta hela den vuxna befolkningen, inte bara de med ”potential”.313)Idag är det huvudsakliga målet snarare ”att göra det utbildningsbara subjektet anställningsbart.”314)Den svens-ka diskursen om livslångt lärande har samtidigt blivit en del av en euro-peisk diskurs, inom vilken man strävar efter att skapa ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska, kunskapsbaserade ekonomi”.315) Synen på lärande har med andra ord, vid sidan av utbildningens mål, förändrats i riktning mot ett mer instrumentellt betraktelsesätt. Detta gäller även synen på kunskap.
”Vår tids kunskapsideal är teoretiskt och intimt förbundet med begreppet modell.”316) Det hävdar matematikdidaktikerna Lars Gustafsson och Lars Mouwitz i rapporten Validering av vuxnas
kun-nande – med rättvisa i fokus. Syftet med modeller är att kunskapen lätt skall kunna spridas genom utbildning. Författarna menar att det trots detta finns ett ökat intresse för att synliggöra och beskriva ”det ofta komplexa kunnande som vuxna visat sig besitta”.317)Ett tillvägagångs-sätt som används för att analysera vuxnas kunnande är det som brukar kallas validering, ett verktyg för att göra en helhetsbedömning, som
till exempel kan användas för att ta fram ett underlag för vuxnas läran-de, något som kan ha ett värde både för samhället och för individen. Med utgångspunkt i ett kunskapsbegrepp som präglats av det formel-la utbildningssystemet riskerar denna validering likväl att bli ett trub-bigt verktyg, på grund av vilket stora och viktiga delar av kunskapen åsidosätts. Den förblir/görs med andra ord – beroende på hur man väl-jer att se det – osynlig för/av utredarna; i vad mån kunskapen förblir ”tyst” handlar om ”vilket artikulationsmodi (uttryckssätt; gestaltning) som anses legitimt att använda”:
I ett samhälle som i allt högre grad genomsyras av abstrakta forma-liserade språk tenderar praxiskunskapen att marginaliseras, att inte bara vara “tyst” utan också “tystad”. (I takt med att) kunskap i allt högre grad kommit att identifieras med (det formella utbildnings-systemets) språkliga uttryck (så har) kravet på formulerbarhet bli-vit ett nödvändigt inslag i all kunskapsredovisning. Att visa att man ”kan” har blivit detsamma som att de påståenden man formulerat kan verifieras.318)
Författarna menar att man har kunnat se vissa tendenser till en för-skjutning mot ett perspektiv som sätter individens behov i centrum. Men dessa tendenser trängs inte sällan undan av andra prioriteringar, som ekonomisk tillväxt och arbetsmarknadens behov. Validerings -processen framställs ofta som konfliktfri, men man kan likväl fråga sig: Vilken kunskapssyn präglar metod och innehåll?319)Eftersom en stor del av vuxnas kunnande är av förtrogenhetskaraktär efterlyser för-fattarna ”en demokratisering av kunskapsbegreppet” bortom ”det 311. Fejes, ”Livslångt lärande i Sverige – En teknik för att återskapa det vuxna utbildningsbara subjektet”, i Fredriksson & Larsson, red. (2007): Att rätt förfoga övertingen – Historiska
stu-dier av styrning och maktutövning. s 140-141. 312, A.a. s 147-148.
313. A.a. s 150. Citat från SOU 1998:51, s 8. 314. A.a. s 149. Min kursivering.
315. A.a. s 153. Citat från SOU 2001:78, s 44, som hänvisar till ett ministermöte i Lissabon 2000. 316. Gustafsson & Mouwitz (2008): Validering av vuxnas kunnande – med rättvisa i fokus, s 17. 317. A.a. s 6.
318. A.a. s 22-23. 319. A.a. s 33-35.
skrivna ordet och formlerna”, för att man ska ha möjlighet att göra den erfarenhetsbetonade kunskapen rättvisa.320)
Gunnar Bergendal anser att reformeringen av högskolan i Sverige har genomsyrats av en bristande kunskapsteoretisk insikt, angående ”hur fundamentala skillnaderna är mellan olika kunskapstyper”. Inom lärarutbildningen har det enligt honom skett en tydlig förskjutning från praktisk förankring till en ökad akademisering av utbildningen. Han nämner 1977 års högskolereform som en brytpunkt och pekar bland annat på omstöpningen av lärarutbildningen, från att ha utgått från en praktikertradition till att genomsyras av den framväxande bete-endevetenskapen med dess pedagogiska forskningsmetodik.
Vill man hävda tyst kunskap och förtrogenhetskunskap har man att kämpa inte bara mot datoriseringens och högteknologins effek-ter på arbetslivet eller mot vetenskapens anspråk att överallt före-träda den högsta – och i egentlig mening sanna – kunskapen, utan mot den segrande västerländska traditionen från Sokrates och Platon.321)
Även om det är naturligt att man planerar utbildning för vissa ända-mål så är det viktigt att problematisera själva kunskapsbegreppet. Att förstå innebär enligt Bergendal att man har lärt sig att stå för någon-ting.322)Genom att vända på begreppet vill han göra oss uppmärksam-ma på att förståelse är något som är samuppmärksam-mankopplat med erfarenhet och ansvarstagande, snarare än mängden av information eller påståen-dekunskap man har tillägnat sig. Pedro González Arjona, biträdande chef för erfarenhetsåterföring på det spanska energiföretaget Endesa, som deltog i workshopen på WANOs huvudkontor i Paris, menar på 320. A.a. s 37.
321. Bergendal (1988): s 61.
322. Bergendal (2006): s 35-36. ”(Den vetenskapliga kunskapen) avser något allmängiltigt och vilar på bevis. Den är teoretisk – är en betraktarens kunskap – och gör anspråk på att vara säker kunskap. Den praktiska handlingskunskapen är en deltagarens ansvariga kunskap; den är osäker, t o m riskabel, och avser det enskilda, som angår den kunnande människan. Den är en moralisk kunskap som inte kan begränsas till sakkunskap som vi redan lärt oss.” 323. Pedro Gonzáles Arjona, text inför dialogseminarium 16 mars, 2010, WANO Paris Centre.
liknande sätt att urskiljandet och betonandet av särskilda kompeten-ser kan innebära en alltför smal uppfattning om vad som är betydelse-fullt inom en organisation. Ledningens agerande och förväntningar har många gånger stor inverkan på detta:
It is true that decision makers tend to consider theoretical knowl-edge, if not more important, at least the easiest to manage. So, if you have to establish measurable objectives to accomplish, you may prefer the approach of using parameters easier to measure and even-tually susceptible of being controlled. In the end of the 90s, there was a first generational shift in the nuclear stations owned by my company. One of the proposed goals was to increase the number of people holding university degrees at the expense of reducing the medium level technical workers. The objective was intended to enhance the quality of Human Capital. Of course, another objec-tive was to look for synergies by means of staff reduction. And at a first glace, it all succeeded.
Probably, an extra credit was given to newcomers because they were supposedly well prepared, as technical instruction in school and universities had evolved positively and the young personnel were also more familiar with the new technologies. So it was expected they could bring solid theoretical knowledge and also fresh air to the organization. So, after a while and programming an adequate overlap in some functions, the organization could get rid of experi-enced workers without any relevant loss. […] One of the useful conclusions of our past experience is that the tools for transferring practical skills, say familiarity with the engine and the ability to identify and prevent risks, were not defined in the proper way and young workers came to show the common troubles of
“inexperi-enced drivers” for not being aware of actual risks. So, “they were late
in noticing obstacles and they had an unsystematic way of watching the road ahead”.323)
Exemplet pekar på ett undervärderande av erfarenhetsbaserat yrkes-kunnande inom kärnkraftsbranschen och en motsvarande tilltro till teoretiskt orienterad kunskap, som fundamentet för säker och tillgäng-lig drift. Att höja den teoretiska kunskapsnivån blir på så sätt viktiga-re än att understödja och uppehålla erfaviktiga-renhetsbaserade kunskaper.
Detta pekar även ut en föreställning, inom delar av kärnkraftsbran-schen, att generationsskiften inte är av ondo. Tvärtom kan de föra gott med sig. Jag kunde ana en liknande inställning hos några av de instruk-törer jag träffade i samband med återträningen i fullskalesimulator: erfarna skiftlag som gör åtgärder enligt ”rätt tankebana”, men mot ”fel bild” och utifrån ”fel information”. Det är inte tillräckligt att lösa en uppstådd situation, om man inte kan beskriva i detalj hur man går till väga för att bemästra situationen i fråga.
Detta kan kanske bäst beskrivas som populariserade föreställning-ar om kunskap, inte utan ideologiska förtecken. Nobelpristagföreställning-aren i ekonomi 2008, Paul Krugman, lyfter fram den inflytelserika ekono-men Milton Friedman som exempel på detta. Friedman var en på många sätt banbrytande ekonom; som en ekonomernas ekonom utveck-lade han epokgörande teorier om inflation och konsumentbeteende. Samtidigt var han en aktiv lobbyist och den person som kanske mer än någon annan bidragit till att popularisera teorin om den oreglerade marknadens förtjänster.324)Friedmans agenda fick ett stort inflytande mycket tack vare hans höga anseende som vetenskapsman. Men när han vände sig mot en större allmänhet var budskapet ofta mer ensidigt och allt för optimistiskt, närmast ortodoxt, ifråga om nyttorna med marknadsmässiga lösningar för allehanda samhällsproblem:
Again and again, (Friedman) called for market solutions to prob-lems – education, health care, the illegal drug trade – that almost everyone else thought required extensive government intervention. Some of his ideas have received widespread acceptance, like replac-ing rigid rules on pollution with a system of pollution permits that companies are free to buy and sell. […] And even more striking than his achievement in terms of policy changes has been the trans-formation of the conventional wisdom: most influential people has been so converted to the Friedman way of thinking that it is simply taken for granted that the change in economic policies he promot-ed has been a force for good.325)
Med tiden verkade Friedman få allt svårare att hålla isär rollen som vetenskapsman och den mer politiska rollen som förkämpe för fria marknader, på så sätt att han gick upp i den senare rollen till den grad
att det inte längre fanns något utrymme för tvivel eller tvetydigheter. Problemet, menar Krugman, är att aktivisten Milton Friedman använ-de sina egna forskningsresultat på ett sätt som måste betecknas som ”intellektuellt ohederligt”, exempelvis genom att snedvrida bevisen för vad som orsakade 1930-talets ekonomiska depression, på ett sätt som spelade hans egen agenda i händerna under 1970-talets krisår. Det var vid den tiden som Friedman skaffade sig en ohotad ställning i den eko-nomiska debatten, blev rådgivare till president Richard Nixon och sena-re Ronald Reagan. Men hans förkunnelser spsena-red sig även till andra län-der, vilka många gånger var sämre rustade för ekonomins olika nycker:
Friedman’s laissez-faire absolutism contributed to an intellectual climate in which faith in markets and disdain for government often trumps evidence. Developing countries rushed to open up their cap-ital markets, despite warnings that this might expose them to finan-cial crises; then, when the crises duly arrived, many observers blamed the countries’ governments, not the instability of interna-tional capital flows.326)
I USA avreglerades energimarknaderna i mitten av 1980-talet. Syftet med detta var bland annat att pressa prisnivåerna genom att skapa en tydligare konkurrenssituation. För kärnkraftsindustrin innebar detta att man plötsligt var en elproducent bland andra. Constance Perin beskriver detta som en ”chock” för hela branschen. Inom loppet av ett tiotal år hade antalet ägare mångdubblats och stora delar av verksam-heterna tagits över av aktörer som specialiserat sig inom drift, under-håll eller distribution. Parallellt med detta hakade branschen på den effektiviseringsvåg som hade fått genomslag inom andra industrigre-nar och som i regel innebar att ett eller flera lager av mellanchefer ratio-naliserades bort, vid sidan av en allmän nedskärning av personalkost-nader:
324. Krugman; “Who was Milton Friedman?”, The New York Review of Books, February 15, 2007, pp 27-30.
325. A.a. s 29. 326. A.a. s 30.
to reduce costs while increasing output and revenues, the industry took its place on the ”re-engineering” bandwagon beginning in the 1980s and continuing today to redesign work and production sys-tems to maximize efficiency.327)
Vid flera av de amerikanska kärnkraftverken tog det ekonomiska tän-kandet över, vilket bland annat visade sig i att ledningarna började välja lågkostnadsalternativ i syfte att minska de samlade kostnader-na.328)Avregleringen av elmarknaden i Sverige 1996 får ofta skulden för alltifrån höga elpriser till bristande säkerhet och även inom svens-ka kärnkraftverk har effektiviseringskraven lett till en decimering av personalresurserna. Elbolagen har långsiktigt utvecklats från statliga eller kommunala affärsverk till vanliga företag och det faktum att elmarknaden har konkurrentutsatts har påskyndat denna utveckling. Men avregleringen i sig räcker knappast som förklaring till höjda avkastningskrav, ökade besparingsåtgärder och den degradering av säkerhetstänkandet som verkar ha skett inom stora delar av Vatten -fallkoncernen under den tioårsperiod som följde på avregleringen; under företagets benchmark-strategi året innan Forsmark händelsen lyste exempelvis säkerhetsfrågorna med sin frånvaro.329)
Att jämföra kärnkraftverk i olika delar av världen och, ur summan av mätbara faktorer som antalet oplanerade driftstopp, fastställa vilket eller vilka som har gjort bäst ifrån sig – så kallade performance
indica-tors – kan likafullt vara problematiskt, dess förtjänster till trots. Forsmark lyftes fram som föredöme i början av 90-talet, för att senare betraktas som något av ett problembarn. Någon form av tillbakagång, eller utveckling till det sämre, hade med andra ord skett över en period på ca tio till femton år. ”Självgodhet”, i kombination med en sluten kultur, har ansetts vara bidragande orsaker till problemen, som har beskrivits som en längre tids degradering av företagets säkerhetskul-327. Perin (2007): s 3-4.
328. A.a. s 207-209.
329. fr Larsson & von Bonsdorff (2007): s 14. 330. A.a. s 10.
331. Perin (2007): s 15, min översättning. 332. A.a. s 257-267, min översättning.
tur. Bristande långsiktighet i underhållsarbetet har i efterhand lyfts fram som en bidragande faktor till denna tillbakagång. Enligt Larsson & von Bonsdorff bidrog även ”den ökade formalismen” inom SKI, till-synsmyndigheten, till att den allmänna tillsynen av anläggningarna, då man ”känner av de allmänna stämningarna” vid verken, tonades ner.330)
Det har gjorts åtskilliga försök att definiera begreppet säkerhets-kultur, samt att ta fram nyckeltal och indikatorer för att fastställa säker-hetskulturen inom olika kärnkraftverk. Perin menar att detta inte säl-lan blir missvisande, eftersom väsentliga aspekter faller utanför dessa mätningar. Målet med att ta fram metoder för att utvärdera prestatio-nen inom olika verk – och i jämförelse med andra kärnkraftverk värl-den över – har varit att hitta ”objektiva och transparenta” tillväga-gångssätt, som kan tillämpas enhetligt inom hela kärnkraftsindustrin. Problemet är att faktorer som är avgörande för säkerhetskulturen är ”svåra, för att inte säga omöjliga att skilja från ledarskapet inom en orga-nisation”.331)
Det Perin syftar till är i första hand ledningens långsiktiga och kort-siktiga prioriteringar. Minskade resurser i form av personal, till följd av pensionsavgångar eller allmänna neddragningar, eller minskade underhållskostnader, riskerar att inverka negativt på säkerhetskultu-ren. Det är även rimligt att anta att det åsidosättande av personalens yrkeskunnande och de förutsättningar som krävs för att upprätthålla dessa kompetenser, som äger rum inom det ”vedertagna kastsystem för trovärdighet” (inherited caste system of credibility) som präglar branschen i stort, kan ha motsvarande effekter.332)Risken är med andra ord att det skapas ett för stort avstånd och att ledningen, i likhet med vad Frederick W. Taylor förebådade, tappar markkontakten, något som verkar ha skett inom många amerikanska kärnkraftverk.
*
Det finns en nära koppling mellan makt och skuldbeläggande och att ta på sig skuld blir inte sällan ett sätt att godkänna makten. Kollektiv skuld bärs inte upp av enstaka individer. I Vansinnets historia, till
exem-pel, skildras hur vansinnet institutionaliseras som sjukdom, vilket leder fram till att en hel grupp i samhället definieras som vansinniga, utifrån en uppsjö av olika avvikelser. Går man steget längre hamnar man på en nivå där skuldebeläggandet har byggts in som en del av en modell, som att den mänskliga faktorn utpekas som felkälla i tekniska system – tillkortakommanden av olika slag placeras följaktligen där. Ledningen kanske väljer att driva igenom sina ekonomiska modeller eller effektiviseringar trots att det riskerar att gå ut över säkerheten eller den övergripande kvalitén i verksamheten. När något går fel trim-mar man organisationen än hårdare, genom fler och mer detaljerade instruktioner och processbeskrivningar. På så sätt driver man sin kun-skapssyn ännu längre, för att motverka ”felhandlingar” och avvikande beteenden.
I takt med att den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen – det Habermas kallar den moderna ideologin – allt mer effektivt förmått att rationalisera olika samhällssfärer, så har behovet av något slags motkraft ökat, som även den måste kunna ”rationaliseras”.333) I det moderna samhället har vetenskapen intagit en maktposition bara genom det faktum att man tagit själva kunskapsbegreppet i besittning. Vetenskapen fungerar i sin tur som legitimerande kraft för planering-en av verksamhet inom andra områdplanering-en. Kampplanering-en mellan gamla och nya tankefigurer, som formar våra identiteter, pågår oupphörligen, något som likväl kan vara svårt att fånga på ett makroplan. Konst -historikern Siri Meyer menar istället att detta manifesterar sig i kon-stens värld. Här är det till exempel möjligt att urskilja hur mentalite-ten och identitementalite-ten inom en viss kultur förändras över tid.334) Idag tycks nationalstaten ha spelat ut sin gamla roll. Istället har en ny mak-tordning, som Meyer metaforiskt kallar Imperiet, sakta smugit sig på. Det visar sig bland annat genom att marknadens språkbruk och logik övertagits av staten och dess institutioner, till den grad att det nume-ra sätter villkoren för såväl kulturlivet som forskningssamhället:
Det er fremdeles staten som godkjenner institusjonernas førmål og vedtekter. Og de lever framdeles av statens penger. Men förvent-ningsspråket har endret karakter. No handler det om en ökning av
kvantitativa størrelser: större publikum, flere aktiviteter, större egen intekter. Imperiet kaller. Det ser vi også i forskersamfundet. [...] Når markedsspråket blir kulturforskningens selvförståelse, det språket vi bruker for å fortelle oss selv og omverden hva vi holder på med, simulerer vi en virklighet som inte finnes. Det eksisterar ickke noe marked med aktörer som konkurrerer om få tilgang på og betale for vår kompetense. Markedspråket spiser seg innpå oss, og kan komme til å fortrenge språket for vår egen erfaring.335) Att omforma, utvidga eller reducera språket blir därmed ett potenti-ellt maktmedel. Det skifte som Meyer urskiljer har inte lett till större frihet. Fler och fler verksamhetsområden tvingas in i olika teoretiska kategorier, som enkelriktar vårt användande av språket: ”Vi får fler