Inom europeisk arbetslivsforskning, i synnerhet inom så kallad aktionsforskning, finns en tradition av att understödja demokratisk dialog inom en arbetsplats, kommun eller region, genom att föra sam-man olika aktörer till dialog för förbättring. I slutändan eftersöks någon form av konsensus kring frågor som hör samman med hur en arbetsplatsorganisation fungerar.55)Här finns en tydlig politisk inten-tion, som manifesteras i viljan att åstadkomma någon form av föränd-ring till det bättre (incremental change), som till exempel att begränsa olika former av maktutövning. Detta bär prägel av den tyske sociolo-gen Jürsociolo-gen Habermas recept för att stärka grunderna för demokrati och utveckling, genom att frambringa så kallade ideala samtalssitua-tioner. Habermas beskrivning av det ideala samtalet påminner även om hur dialogseminariemetoden beskrivs; i båda fallen skulle man kunna säga att det handlar om att få till stånd små fria öar, arenor för
Ett dialogseminarium iscensätts för att tala om och gestalta yrkes-kunnande. Dessa öar skapas med andra ord för att möjliggöra den här typen av samtal och gestaltning. Här är det förberedande arbetet, läsandet och skrivandet, det som antas kvalificera ett samtal. Det star-ka språkliga intresse och sinne för gestaltning som utvecklats inom ramarna för dialogseminariemetodiken ignoreras i stort sett av Habermas. Om bara rätt förutsättningar skapas, tycks denne mena, så ska man i stort sett kunna formulera allt man vill ha sagt för varandra. Intresset för språket och vad som kan gestaltas och synliggöras är där-för av större betydelse inom studiet av yrkeskunnande än universella bedömningsgrunder för samtalets giltighet. Planerad förutsättnings-löshet innebär att det ideala samtalet inte låter sig på förhand definie-ras – det skulle resultera i en ny makt. Impulstexterna styr inte själva seminariet, men uppmuntrar till en form av analogiskt tänkande, ett forskande i den egna erfarenheten om man så vill.
Riktpunkten för ett dialogseminarium ligger i det avseendet mer i linje med Lyotards paralogibegrepp, att frammana ett flöde av fruktba-ra idéer som inspirefruktba-rats av dialog. Även här finns ett intresse för mång-fald och lokalitet. Inom yrkeskunnandeforskningen är bakgrunden till detta intresse exempel på när formaliseringen eller rationaliseringen av en verksamhet ställt till bekymmer för en organisation, eller en
52. Hammarén (1999): s 193.
53. Perby (1995): Konsten att bemästra en process – om att förvalta yrkeskunnande, s 214. Denna meto-dik har influerats av Tore Nordenstams studie Sudenaese Ethics från 1975, där forskaren med hjälp av några få utvalda informanter utforskar det sudanska samhället, dess etik och moral, genom samtal som pågår över en längre tid, i det här fallet flera år.
54. A.a. s 215.
55. Se Gustavsen (1997): “Organization as Development Coalition”, i AI & Society 11: 177-201. Detta sker genom så kallad orkestrering av ett slags temporära nätverk, development
coa-litions.
56. Jfr Habermas (1990): Kommunikativt handlande: Texter om språk, rationalitet och samhälle, s 307-308; 315-318; 322-323. Man kan föreställa sig att förutsättningen för att frambringa des-sa ideala des-samtalssituationer skiljer sig åt olika politiska kulturer och traditioner emellan. I samhällen med låg tillit, eller en svag samtalsdemokratisk tradition, kanske intresset för dia-log skulle vara i det närmaste obefintligt. Man kan på så sätt ondgöra sig över det utopiska i Habermas filosofi lika mycket som man kan imponeras av den insikt och övertygelse med vilken Habermas gjort sig till förkämpe för den ideala samtalssituationen. Det ideala sam-talet lär som sådant förbli ett ideal, vilket inte innebär att betydelsen av dess potential ska
yrkesgrupp. Det som skiljer dialogseminariemetodiken från postmo-dernismen är att kritiken av det moderna projektet inte leder till en relativism, där verkligheten försvinner bortom språket, utan till en förankring i konkret praktik med ett sanningsanspråk som kopplar ihop språk med praxis.57)Istället försöker man alltså med indirekta medel lyfta fram yrkeskunnandet. Det som eftersöks är inte något, i freudiansk mening, undermedvetet; metoden syftar i första hand till att skapa en arena för att reflektera över praktisk kunskap och därtill relaterad erfarenhet.
Praxisbegreppet blir på det sättet ett kunskapsbegrepp och metodi-ken ett sätt att reflektera över yrkeskunskap, det vill säga erfarenhet
från praxis, genom exempel från andra yrkesområden, eller en litterär eller filosofisk text. Ett slags mask genom vilken den egna erfarenhe-ten och kunnigheerfarenhe-ten reflekteras. Nästa återkommande moment är skrivandet, med vars hjälp detta kunnande – med lite övning – kan ges en gestaltning. Läsningen av på förhand utvalda texter är ett sätt att kvalificera en diskussion genom att samtliga deltagare gör ett förbere-delsearbete: Dels kan erfarenheter väckas till liv, dels möjliggörs för gemensamma beröringspunkter. Att söka intersubjektivitet kring olika teman betyder att svaren kan antas vara välgrundade snarare än välde-finierade.58)Däremot eftersträvas inte konsensus; respekten för andras uppfattningar kräver inte att man ger upp sin egen.
I samband med utvärderingen av en av seminarieserierna med KSU pekade deltagarna ut ett antal aspekter av metodiken som här kan vara värt att lyfta fram. Bland annat menade man att förberedelsearbetet varit mer omfattande än vanligt inför ett seminarium, att fokus i hög-re grad var på gruppen än på ett visst ämne, samt att utvecklingen av diskussionerna har varit en synvända för en majoritet av gruppen.
57. Jfr Lyotard (1979): The Postmodern Condition – A Report on Knowledge, s 53f.
58. Petersson (1987): Metaforernas makt, s 181. Intersubjektivitet har ibland uppfattats som objektivitet i ”svagare” mening, närmare bestämt ”möjligheten till samtal mellan flera obser-vatörer”. Olof Petersson menar t.ex. att intersubjektivitet som ”epistemologiskt påstående” är en möjlig ”tankemodell som kan tjäna som alternativ” till en naiv framstegsoptimism, med ”det fortgående rationella samtalet” i centrum.
Seminarierna gav upphov till många intressanta tankar och frågor, men inte nödvändigtvis till några givna svar. Man menade även att dessa ledde fram till insikter som ingen ”tänkt ut i förväg”, att insik-terna var något som skedde långsamt över en tid och att förekomsten av så kallade inspelare, inbjudna personer som bidrar med sina perspektiv på yrkeskunskap, varit viktigt eftersom man på så sätt und -viker att diskussionen blir allt för snäv.
Med andra ord så finns det en kollektiv dimension i metodiken, där det kollektiva gensvaret fungerar som ett alternativ till, exempelvis, en mängd experiment som prövar en hypotes. Om de som medverkar i ett dialogseminarium kommer från samma yrkesgrupp eller verksam-hetsområde kan ett erfarenhetsrelaterat exempel som någon lyfter fram väcka starka reaktioner, igenkänning och ge upphov till nya exempel; om deltagarna har olika professionell bakgrund öppnas möjligheter till analogier mellan verksamhetsområden. Här kan man tala om
exemplets makt! Det påminner till viss del om ett slags laboratoriesitua-tion, som på något sätt syftar till att fånga yrkeskunnandets komplex-itet.59)
Till dialogseminariet flyttar vi en sorts samtal som vanligtvis pågår mellan mästare och lärling. I dialogseminariet kan vi dock inte helt återskapa den sortens samtal eftersom en del av sådana samtal består av en kombination av demonstration och tal.60)
Det faktum att man inom ramarna för dialogseminariemetoden gång på gång återkommit till problematiken kring formaliseringens tillkor-takommanden kan även det ses som ett sätt att kvalificera detta tema. Inom arbetets värld kan makt spela in på många sätt. Det kan därför vara av betydelse att formen skalat bort en sådan maktpåverkan. Det intersubjektiva, att man kan finna stöd för sina erfarenheter hos andra, innebär även att man inte blir offer för sina egna föreställningar, utan har möjlighet att sätta tankarna – och kunskapen – i rörelse.
59. Jfr Ratkic (2006): s 214f. 60. A.a. s 186.