Under 1970-talet skedde en övergång från marxistiskt inspirerad arbetslivsforskning, inriktad mot att påvisa olika former av dolt mot-stånd inom olika arbetsplatser, till vad som kommit att kallats critical
management studies, där man riktat intresset mot vad som har uppfat-tats som konstruerade identiteter. Sedermera återtog föreställningen om internt motstånd förlorad mark i ett slags romantiserande av fri-tid, där blotta förekomsten av ett så kallat ”Culture Program” kunde tas som belägg för företagets strävan att ”kolonisera” den anställdes självuppfattning. Numera har det istället, enligt Fleming och Spicer (2008), blivit populärt bland forskare att betrakta ”kampen” inom organisationer som en dynamisk växelverkan mellan ”makt” och ”motstånd”.78)
Habermas begrepp intresse framstår på ytan som något av en antites till Gadamers för-dom, något som måste avslöjas, eller demaskeras, snarare än att tillägna sig, så som Gadamer pläderar för att man mås-te bli en aktiv del av den tradition som föregriper vår förståelse av oss själva och det sammanhang vi ingår i.79)Demaskeringen består av ett
medvetandegörande, som syftar till att avtäcka det ”falska medvetande”, som enligt Habermas uppstått genom förvrängningar av män -niskans kommunikativa förmåga. Detta blir ett slags uppvaknandets
hermeneutik som enligt Ricoeur talar från en annan ”ort”, något som möjliggör ett mer kritiskt seende; en ”stolt handling” som vägleder det Habermas kallar de kritiska samhällsvetenskaperna, vilka på så sätt styrs av ett emancipatoriskt intresse.80)
En grund för att inte betrakta dessa riktningar som oförenliga är att båda i grund och botten syftar till att bli medveten om sig själv. Tradi -tions hermeneutiken genom att tillägna sig, samt kritiskt förhålla sig till, traditioner och auktoriteter och därmed aktivera fördomarna; ideologikritiken genom att blottlägga de ”oigenkännliga förvräng-ningarna” av människans kommunikativa förmåga, ”ideologierna i samtiden”.81)Detta ligger nära den forskning som bedrivs inom stu-diet av yrkeskunnande, där tolkningen av och medvetandegörandet kring praktiskt kunnande tar vägen över analogier och metaforer med kopplingar till språkfilosofi, idéhistoria och litteratur. Jag tror också att studiet av yrkeskunnande med fördel kan placeras i en sådan kon-text, där anspråken att bli en aktiv del av en tradition i någon mån måste balanseras mot behovet av kritisk distans. Även yrkeskunnan-deforskningen har vad man skulle kunna kalla för ett emancipatoriskt intresse och då särskilt med avseende på att gestalta och lyfta fram 77. Toulmin (1994): ”Teorins marginella betydelse för humaniora”, Dialoger nr 30-32, s 86. 78. Fleming & Spicer (2008): “Beyond Power and Resistance – New approaches to
Organizational Politics”, i Management Communication Quarterly, Vol. 21, No. 3.
79. Ricoeur (1993): s 119-121;129-133. Det tekniska/instrumentella intresset styr enligt Habermas de empirisk-analytiska vetenskaperna ”i den meningen att de empiriska utsagor-nas betydelse ligger i att de kan exploateras tekniskt.” Mot detta ställer han en annan intres-senivå, det praktiska, kommunikativa handlandet, där ”betydelse hos utsagorna” inte ligger ”i att de kan förutses eller är möjliga att tekniskt exploatera, utan i förståelse av mening”. 80. A.a. s 138-142.
81. A.a. s 161; Kristensson Uggla (1999): s 322. Kristensson Uggla utvecklar detta på följande vis: ”Man skulle kunna se Gadamers traditionshermeneutik och Habermas ideologikritik som två skilda försök att etablera ett kommunikativt projekt. Gadamer å sin sida grundläg-ger kommunikationen med hjälp av en ödmjuk filosofisk handling som utgår ifrån hur
Zugehörigkeitoch de historiska betingelserna för all mänsklig förståelse inlemmar männi-skan i en redan given tradition. […] Habermas kommunikativa projekt blir istället ”ett kri-tiskt projekt där människan i termer av Selbständigkeit sträcker sig mot framtiden, styrd av det regulativa idealet om en fri och obegränsad kommunikation”. […] ”Delaktigheten i en fungerande och levande kommunikationsgemenskap innefattar också en möjlighet till kri-tisk distans. Hermeneutiken måste därför bli krikri-tisk och kritiken måste inse sina hermeneu-tiska förutsättningar.” (s 323)
yrkeskunnande, dess lokala och sociala prägel, som annars löper risk att undertryckas och i värsta fall erodera.
Medvetandegörandet är med andra ord centralt inom båda herme-neutik och kritisk teori. Ricoeur menar till exempel att det emancipa-toriska intresset inte kan vara ett intresse utanför sig självt, de männi-skor det avser och den erfarenhet dessa bär med sig. I så fall skulle ideo-logikritiken bli både ”abstrakt och andefattig”, kanske till och med verkningslös:
Traditionshermeneutikens uppgift är att påminna ideologikritiken om att det är mot bakgrund av en kreativ omtolkning av kulturar-vet som människan kan projicera sin emancipation och föregripa en kommunikation utan hinder och begränsningar. […] Den som är oförmögen att omtolka sitt förflutna har kanske inte heller för-mågan att konkret projicera sitt emancipatoriska intresse.82) Kritiska angreppssätt83)kan vara fruktbart om en situation exempelvis uppvisar tendenser till ”ensidig påverkan (från traditionen, domine-rande ideologier eller resursstarka grupper)”.84)Jag har bland annat intresserat mig för på vad sätt vissa idéer populariseras, det vill säga tämligen okritiskt sprids vidare mellan olika verksamheter och sam-manhang.85)I första hand gäller detta synen på kunskap, utbildning och andra former av kunskapsöverföring.
Företagsklimatet eller samhällsklimatet i sin helhet kan under vis-sa tidsperioder omöjliggöra visvis-sa perspektiv – exempelvis genom en snäv och förenklad kunskapssyn.86)
Som forskare medverkar jag till att locka fram (det engelska uttrycket
tease outär möjligen mer välfunnet) erfarenhet knuten till yrkesutöv-ning – i valet av texter, men även i mina skriftliga tolkyrkesutöv-ningar av de samtal som dialogseminarierna ger upphov till – och tillför på det sät-tet utvecklingsgången gestaltning och perspektivering. Det stora lyf-tet – synvändan eller medvetandegörandet om man så vill – är det man skulle kunna kalla upptäckten av praxis; att man kan se något allmän -giltigt i de exempel som läggs på bordet. Något man är väl bekant med, men inte förmått artikulera. Dialogformen är i viss mening en
förut-sättning för upplysning, om man i ordet lägger såväl ökade insikter som emancipation. Ett slags självkännedom som tycks tillhöra den mer förbisedda delen av arvet efter upplysningen. Dialog om yrkeskunnan-de måste på liknanyrkeskunnan-de sätt ”behålla expertkunskapen men filtrera bort expertrollen”.87)
Man kan, som Gadamer konstaterar, inte ställa sig utanför sin situa-tion, eller ”horisont”. Alla har vi ett förflutet, en historia och man befin-ner sig i ett socialt och kulturellt betingat sammanhang. Reflek tionen gör, som filosofen Hans Skjervheim betonar, inte människan ”situa-tionslös”. Men i en annan mening är det inte för sent att ”börja på nytt”; man kan ställa under tvivel ”mängden av vedertagna meningar”:
Jag har oreflekterat övertagit många åsikter, och är såtillvida en ”produkt” av min situation, eller av ”miljön” som det gärna heter. Men jag är inte tvungen att fortsätta att bara vara detta. Jag kan, om jag vill, ställa de åsikter jag har övertagit under tvivel, undersö-ka om det finns goda grunder att betvivla dem.88)
I den mån man kan tala om medvetandegörande så kan detta alltså syfta till att undersöka och komma underfund med sin situation. Utmärkande för ett reflekterande angreppssätt och för reflexiv forsk-ning är att andra människor inte primärt är ”objekt som ska studeras, utan potentiellt medreflekterande, reskamrater i samma labyrint om
82. Ricoeur (1993): s 160.
83. Jfr Alvesson & Sköldberg (2008): s 333. Habermas är en förgrundsfigur inom kritisk teori, men knappast typisk för denna riktning, som företrätts av Horkheimer, Adorno, Marcuse, m.fl. inom den s.k. Frankfurtskolan: ”Den kritiska forskaren studerar observerade händel-ser, situationer, sociala praktiker, redogörelser för erfarenheter, sociala förhållanden, uttryck för idéer, tecken för ekonomiska, strukturella eller tekniska arrangemang, på jakt efter teman eller innebörder som antyder dominans och fastlåsning.”
84. A.a. s 335. Detta utvecklas på följande sätt: ”En viktig princip för att möjliggöra intressanta tolkningar är att tänka dialektiskt. Det är i spänningsfältet mellan olika aktualiserade idéer och praktiker och alternativa sådana som man kan undvika att fastna i det etablerade.” 85. A.a. s 348.
86. Hammarén (1995): s 30.
87. Engdahl (1986): ”Dialog och upplysning”, Dialoger nr 3, s 13. 88. Skjervheim (1971): Deltagare och åskådare, s 74.
man så vill”.89)Det är också denna situation som enligt Skjervheim gör det möjligt för oss att tolka andra människor.