Betydelsefulla faktorer i bemötandet

6.2.1 Vikten av kunskap

I respondenternas utsagor framkommer att grunden till ett gott bemötande ligger i kunskap.

Det råder delade meningar kring huruvida respondenterna har fått tillräcklig utbildning av

arbetsgivaren kring våld i nära relation. De flesta anser dock att det varit för lite, för sällan;

“Ja, jag kan nog säga att under mina 11 år som jag jobbat som biståndshandläggare så har jag nog gått kanske en utbildning och det var ju för 5 år sedan kanske?” (Respondent 6, 2021).

Samtliga respondenter är dock överens om att möjligheten till utbildning gällande våldet är nödvändigt för både för yrkesverksamma och medborgare. Det kan tolkas som att våld hos äldre i nära relation erkänns först när det finns en samhällelig överenskommelse om att problemet existerar. En respondent som arbetat med biståndshandläggning för äldre inom socialtjänsten i över 18 år berättar till exempel hur våld i nära relation bland äldre började diskuteras först för 10 år sedan; “Ja först visste jag ingenting i många år det var inget man överhuvudtaget tänkte på liksom. [...] det var sällan liksom någon ens sa något om det”

(Respondent 5, 2021). Även Hazrati m.fl. (2020) påpekar att målgruppen äldre getts fokus i den internationella våldsforskningen först de senaste 15–20 åren. Återigen kan det härledas till samhällets konstruerade bild av äldre som en homogen, fridfull grupp. Kilbane och Spira (2010) problematiserar den synen på äldre eftersom det döljer könsmaktaspekten i frågan om våld. Äldremisshandel syftar till våldsutsatthet som en konsekvens av åldersrelaterade faktorer och presenterar som ett könsneutralt problem. Mäns våld mot äldre kvinnor är å andra sidan ett könsbetingat problem där kvinnan är våldsutsatt till följd av

könsmaktsförhållanden och dessutom särskilt sårbar utifrån ålder (Mattson, 2015; Sundborg, 2021). Respondent 2 fortsätter att förklara vikten av kunskap i bemötandet:

Jag tror att det ligger mycket i att vi behöver ha mer kunskap i hur vi hanterar specifika våldsamma situationer. [...] jag tror att ju fler personer som motiverar en person till att bryta det här kan leda till att vi kommer kunna rädda liv och vi kommer kunna hjälpa människor från en destruktiv relation så det tror jag på. Mer utbildning och mer kunskap (Respondent 2, 2021).

I citatet framhåller respondenten vikten av att äldreomsorgens biståndshandläggare besitter kunskap kring våld i nära relation då de utgör en stor del av äldres myndighetskontakt. Det ställer krav på biståndshandläggarna att känna till det som kan vara tecken på våldsutsatthet även om det inte är deras uppgift att utreda våldet i sig. Ett helhetsperspektiv måste ändå beaktas i bemötande med äldre kvinnor för att deras situation ska förstås till fullo. Något som socialtjänsten genom tiderna har kritiserats för att sakna (Ekström, 2018). Genom att utöka kunskap kan även fördomar utmanas vilket minskar risken för att professionellas stereotyper av klienter negativt påverkar arbetet (Mattsson, 2o15).

6.2.2 Skapa trygghet i att våga fråga

Respondenterna påtalar genomgående vikten av att våga fråga när det uppstår misstanke om våld. Ingen av respondenterna arbetar utifrån rutinfrågor som rör våld utan det är upp till var och en hur ämnet ska bemötas. De flesta respondenterna uppger att de vid misstanke om våld inte ställer direkta frågor men ändå försöker prata runt det. Dock medger

respondenterna att det kan vara svårt att ställa dessa frågor; “[…] som jag sa innan upplever jag väl inte att man riktigt ställer de frågorna själv ehm även om vi gått utbildningar och sådär det är någonting som liksom sitter fast även i samhällskroppen lite grann (Respondent 2, 2021). Respondentens utsaga kan tolkas vid att det trots utbildning och kunskap kvarstår

en osäkerhet i att våga fråga vid misstanke, vilket kan härledas till ett behov av trygghet. Ett behov som även Respondent 1 tar fasta på:

[...] det handlar om att du måste vara trygg i vad du vet med svaret eller kanske mer vad gör du med svaret, så jag kan inte säga att alla handläggare jobbar såhär. Det skulle jag kunna sätta hur mycket som helst på att man inte gör (Respondent 1, 2021).

Respondenternas utsagor gällande vikten av trygghet och säkerhet i arbetets utförande kan tolkas i relation till handlingsutrymme. Handlingsutrymmet kan i många fall agera som ett skydd för den som arbetar innanför dess ramar. Detta eftersom det låter handlaren gömma sig bakom organisationens givna arbetssätt (Johansson, 1992; Ahrne, 1993). Därav görs en vidare tolkning av att implementering av rutinfrågor rörande våld i arbetet skulle kunna stärka biståndshandläggaren i situationer där våld misstänks förekomma. Det skulle ge biståndshandläggare en trygghet i att våga ställa frågan då det kringgår tvivlandet i “ska jag, ska jag inte?” utan de måste. Ansvaret i att bedöma huruvida frågan ska ställas skulle således förflyttas från handlarens egna moraliska ställningstaganden till organisationens krav

(Johansson, 1992). En av respondenterna exemplifierar behovet av rutinfrågor:

Till exempel att ha ett antal standardfrågor som man alltid ställer vid nyansökningar. [...] blir du listad hos en ny vårdcentral så får du tusen frågor om hur du nyttjar alkohol och hur ditt nätverk ser ut och så men det finns inte hos oss och det hade man velat fått till, så vi ställer ju aldrig frågan om våld om inte vi ser tecken på det (Respondent 1, 2021).

I ovanstående citat uttrycker respondenten en önskan om rutinfrågor. En implementering av rutinfrågor skulle kunna leda till att biståndshandläggarna arbetar för att synliggöra och identifiera våldet. Detta eftersom de då ges möjlighet att på ett konkret sätt arbeta utefter kända riskfaktorer rörande våld utöver åldersrelaterade faktorer som demenssjukdomar (Jackson & Hafemeister, 2o11; Erlingsson m.fl., 2006).

6.2.3 Förståelse för demens som försvårande omständighet

Genomgående i respondenternas uttalanden återkommer demenssjukdomar som en relevant faktor i talan om våld bland äldre. Vilket även Jackson och Hafemeister (2011)

uppmärksammar. Flera respondenter menar att demenssjukdomar förekommer i

majoriteten av de ärenden där även våld förekommer och förklarar att det är en stor faktor som påverkar möjligheterna till att stötta dessa kvinnor. Respondenterna besitter en

gemensam uppfattning om att partnervåld som uppstår i ålderdomen oftast förekommer till följd av en demenssjukdom hos antingen våldsutövaren eller den våldsutsatta:

[...] många gånger kan det också vara så att det blir våld i och med att man blir sjuk. Det kan ju vara så att man har en man som har blivit dement och då får man ju olika former av beteenden och där kan det ju förekomma mer fysiskt våld eller sexuellt våld [...] (Respondent 4, 2021).

Ovan belyser respondenten situationer där våldsutövaren är den som drabbats av en demenssjukdom. Gemensamt för olika demenssjukdomar är att de i regel alltid medför

beteendeförändringar hos den drabbade. Dessa beteendeförändringar kan innebära nya våldsamma beteenden som tar sig uttryck på olika sätt i relationen. Det kan vara allt ifrån psykiskt och verbalt till fysiskt och sexuellt. En demenssjukdom kan även leda till ökat aggressivt beteende hos den som insjuknat såväl som hos vårdaren (Yechezkel & Ayalon, 2013; Jackson & Hafemeister, 2o11). En av respondenterna lyfter ytterligare en problematisk aspekt i våldsutsatthet till följd av demenssjukdom. Kvinnan har inte alltid möjlighet att få sina juridiska rättigheter tillgodosedda eftersom den demensdrabbade mannen inte brukar våld med uppsåt:

Jag vet att man ofta pratar om att polisanmäla och det ska göras utredningar och allt sådär.

Men oftast hos dementa stannar det med att mannen inte hade uppsåt till skada, det är tråkigt för man har ett våldsoffer vilket gör att denna inte får sina juridiska rättigheter tillgodosedda eftersom han inte hade uppsåt till skada (Respondent 1, 2021).

Ovannämnda citat konkretiserar demensaspekten ytterligare eftersom våldsutövaren

förmodligen inte hade uppsåt till våld finns det begränsade resurser att tillhandahålla. Leisey m.fl. (2009) menar att äldre kvinnor kan anse att samhällets resurser är utformade för yngre kvinnor och inte anpassade efter den komplexa situation som en äldre våldsutsatt kvinna befinner sig i. Till följd av detta kan äldre kvinnor uppleva en oro för att professionella ska sakna förståelse för hur det är att ha levt i en våldsam relation i ett flertal år eller hur våldet i en relation fungerar när det uppstått till följd av ålderdom. Tetterton och Farnsworth (2011) understryker därför att socialarbetare bör känna till riskfaktorer och besitta kunskap kring äldre kvinnors unika behov för att bemötandet med våldsutsatta äldre kvinnor ska bli

optimalt. Det intersektionella perspektivet kan agera som ett verktyg och ge kunskap om hur olika aspekter av individens identitet påverkar dennes välbefinnande. Något som är

avgörande gällande förståelsen för den äldre våldsutsatta kvinnans förhöjda sårbarhet, speciellt i förhållande till demens (Sundborg, 2021; Moser Hällen, 2021).

Demenssjukdomar som grund till våld kan även uppstå i de fall där den våldsutsatta är den som insjuknat. I dessa fall förstår flera av respondenterna våldet som en direkt konsekvens av våldsutövarens frustration kring den utsatta kvinnans demensrelaterade beteenden:

Det var en kvinna som var blå på halsen, det var tydligt att han hade tagit tag i henne. [...], där sa han ju att han hade tagit tag i henne för att hon skrek så. Hon var ju dement så hon hade väl ljud för sig (Respondent 4, 2021).

I de fall som respondenten beskriver ovan förstås våldet som en produkt av mannens frustration. Det kan tolkas i relation till den skillnad som NCK (2016) benämner som viktig att uppmärksamma. Distinktionen mellan att förstå våldet ur ett könsperspektiv och ur ett äldreperspektiv eftersom aktörerna tillskrivs olika attribut inom de olika perspektiven.

Genom att avskriva mannens våld som en konsekvens av kvinnans frustrerande beteende förbises den eventuella könsaspekten i situationen och våldet sker således inom ramarna för äldremisshandel.