Biståndshandläggarnas bild av våldet

6.1.1 Ett osynligt problem

I resultatet framkommer att respondenterna upplever att det finns en konstruerad bild av äldre och ålderdom där samhället ser äldre som en ofarlig, homogen grupp. Äldre klumpas ihop och tillskrivs gruppattribut som överskuggar deras individuella egenskaper. Därav råder förutfattade meningar om att våld i nära relation inte skulle förekomma bland äldre. Det kan tolkas i kontexten av Mattssons (2015) beskrivning av stereotypifiering där individer i en grupp endast ses utifrån en gemensam egenskap. Vilket innebär att samhället reducerar äldre i förhållande till gruppens tillskrivna egenskaper. Respondent 2 tydliggör sin upplevelse av samhällets syn på äldre i sitt uttalande; “(...) man ser gamlingar som ja, en ofarlig, gullig liten grupp som bara behöver hjälp med att gå på toaletten i princip” (Respondent 2, 2021).

Respondent 3 påvisar samma uppfattning och fortsätter att beskriva sin upplevelse av samhällets syn på äldre i frågan om våld i nära relation:

Hur mycket regeringen än pumpar in pengar så är det ju just det här att när man blir 65 år, det känns som att alla släpper det. Nej men nu är man gammal, nu är man pensionär. Då är det ingen som vill hjälpa den personen. Så tyvärr, de är osynliga och det kommer inte riktigt fram att de blir utsatta för våld (Respondent 3, 2021).

Ovanstående citat visar hur respondenten upplever att äldre bortprioriteras i frågan om våld.

Något som även Straka och Montminy (2006) tar fasta på i konstaterandet av att äldre kvinnor sällan uppmärksammas i frågan om mäns våld mot kvinnor och dess implikation för problemets osynlighet. Bortprioriteringen kan tolkas i relation till ålderismen som ligger till grund för åldersrelaterade maktrelationer vilket vidare marginaliserar äldre i samhället. Här kan det intersektionella perspektivet vara behjälpligt för att synliggöra hur ojämlikhet och maktordningar rekonstrueras och bibehålls i samhället (Mattsson, 2o15; Moser Hällen, 2021a). Flera respondenter använder dessutom begreppet osynliga eller osynligt i sin beskrivning våldet. Samtliga respondenter är överens om att våld i nära relation är ett

problem som även förekommer bland äldre, men påtalar att de endast kommer i kontakt med en väldigt liten del av de utsatta. Flera av respondenterna är dock övertygade om att det rör sig om ett stort mörkertal. En av respondenterna ställer sig ifrågasättande till varför våld skulle förekomma i mindre utsträckning bara för att personerna är äldre:

Det är svårt att svara på för att det finns ett väldigt stort mörkertal, men jag tror inte att det skiljer sig våldet hos de äldre och hos de yngre. Jag tror att det är samma utsträckning men att det är mer osynligt bland de äldre (Respondent 6, 2021).

I ovanstående citat förmedlar respondenten sin misstanke om mörkertalet gällande mäns våld mot äldre kvinnor. Respondenten ställer sig ifrågasättande till varför våldet skulle avta till följd av ålderdomen och visar därmed på en förståelse av våldet som partnervåld snarare än något åldersbetingat. Respondentens ifrågasättande innebär ett slags erkännande av partnervåldets förekomst bland äldre, vilket är nödvändigt för att kunna synliggöra problemet överhuvudtaget. När äldre endast förstås utifrån sina tilldelade stereotypa egenskaper antas de endast vara kapabla till handlingar utifrån dessa. Det finns således en risk att stereotyper kring gruppen även påverkar förståelsen av våldet de utsätts för. Genom att ta hänsyn till fler faktorers påverkan bekräftar respondenten intersektionalitetens betydelse som arbetsverktyg. (Mattsson, 2015; Sundborg, 2021).

6.1.2 Den äldre kvinnans förhöjda sårbarhet

Att våld i nära relation uttrycker sig i olika former av våld är respondenterna rörande överens om, även om de flesta anser att det psykiska våldet är det som förekommer mest. Utöver det belyser respondenterna en unik aspekt som präglar våld i nära relation hos äldre,

försummelse och vanvård; “Våld kan ju vara allting från att du förnekar en person hemtjänst, det har man ju sett i många ärenden när en partner inte vill ha hemtjänst hemma hos sig men den enskilde behöver det” (Respondent 4, 2021). Respondentens uttalande relaterar till Sundborgs (2021) beskrivning av hur kön, ålder och faktorer som omsorgsbehov samspelar och förhöjer kvinnors sårbarhet. Kvinnans förhöjda sårbarhet i form av ett ökat

omsorgsbehov försätter henne ofta i beroendeställning till sin partner. Att försummelse och vanvård påtalas som uttryck för våld mot äldre kvinnor kan därav tolkas som direkt

sammankopplade med skiftningen i relationens maktordning. I talan om maktstrukturer är hon inte längre bara underordnad i könsaspekten utan även som kvinna med nedsatta förmågor. Det medför en ny maktarena där våldsutövare ges möjlighet att förbruka nya uttryck av våld i relationen som försummelse och vanvård. Även Zink m.fl. (2003) påvisar att våldet tenderar att skifta form i och med ålderdomen. Det fastslår relevansen av ett

intersektionellt perspektiv eftersom det verkar för att synliggöra maktordningarna i relationen (Mattson, 2015).

I respondenternas utsagor kan en antydan om en generationsfråga utläsas. Respondenterna uppfattar att äldre generellt inte är lika benägna att tala om våld och därför inte heller alltid förstår att det är våld som de utsätts för. Kilbane och Spira (2010) konkretiserar detta och medför en nyanserad bild på problematiken, de menar att våldet bland äldre har en tendens att ses som enbart en äldrefråga av samhället. En tolkning görs därför att våld bland äldre är något som oftast enbart synliggörs i förhållande till omsorgsbehov istället för ur ett

könsperspektiv. Fisher m.fl. (2011) menar att den äldre kvinnan även kan sakna kunskap om psykiska och emotionella former av våld, vilket kan medföra att hon har svårt att uppleva sig själv som våldsutsatt. En av respondenterna vill belysa att äldre kvinnor är av en generation som fostrats i familjelojalitet och kvinnans underordning gentemot mannen. Något som medför en viss acceptans av utsattheten även i de fall där kvinnan uppfattar att våld förekommer:

Om man är uppfostrad i den tiden att mannen bestämmer, är det så. Såklart gällande annat våld också, sexuellt våld. [...] det tillhör äktenskapet att man ska ställa upp för det är mannen som bestämmer helt enkelt, helt klart är det en generationsfråga (Respondent 6, 2021).

Att äldre kvinnor vuxit upp i en generation där våld hade en annan befattning i samhället tar även Straka och Montminy (2006) fasta på. Äldre kvinnor har generellt vuxit upp med konservativa uppfattningar gällande könsroller och äktenskap. De är således indoktrinerade i familjelojalitet på ett annat sätt än yngre generationer och kan därför anse våld vara

familjeangelägenhet. Att kvinnorna har svårt att uppfatta våldet som våld kan även grunda sig i deras tro på vad utomstående tänker. Erlingsson m.fl. (2006) påtalar hur våldsutsatta ofta tampas med känslor av skuld och skam. Äldre kvinnor kan utöver den skam och skuld som våldsoffer generellt sätt upplever därför även leva i tron om att deras situation inte skulle tas på allvar av utomstående. Det finns således en risk för att äldre kvinnor inte ser någon mening med att söka stöd eftersom de kan anta att ingen kommer att bry sig.

6.1.3 Svårigheter att identifiera våld mot äldre kvinnor

Att identifiera våldet kan i många fall vara svårt, vilket samtliga respondenter framhåller.

Respondenterna uppger dock att de har vissa tecken som väcker en första misstanke om förekomsten av våld. Respondent 2, Respondent 4 och Respondent 6 talar om mer diskreta tecken på våld som till exempel att kvinnan inte vågar svara själv på tilltal utan hänvisar till sin partner. Det kan både vara muntligt men även mer subtilt genom ögonkontakt eller kroppsspråk. Detta vill även Tetterton och Farnsworth (2011) flagga för. Respondent 1 och Respondent 3 lyfter ytterligare en aspekt vilket kan vara att partnern motsätter sig

omsorgsstöd som kvinnan uppenbart är i behov av. Det kan handla om att mannen uppger att de inte är i behov av något stöd alls eftersom han kan ta hand om kvinnan, men för biståndshandläggaren är det uppenbart att hennes behov inte tillgodoses. Det kan också handla om ett nekande av hemtjänst för att mannen inte vill ha människor springandes i huset.

Sen till lite mer det här som man skulle kunna kalla subtilt, att mannen tar talan från kvinnan eller att hon inte vågar säga saker bredvid honom. [...] jag tror att den biten ibland kan vara något som vi missar, att är det här verkligen av goda intentioner eller vill han bara bestämma?

(Respondent 2, 2021).

I citatet ovan ställer sig respondenten tvivlande till hur uppmärksamma

biståndshandläggarna är på tecken som skulle kunna tyda på våldsutsatthet. Att mannen då för kvinnans talan eller att hon inte vågar svara utan mannens bekräftelse kan tyda på maktskillnader i relationen. Samtidigt visar respondenterna att det är lätt att avfärda sådana tecken som välvilja från en man som endast vill hjälpa sin fru. Flertalet gånger känner respondenterna behov av att följa upp sin beskrivning av varningstecknet med ett

rättfärdigande uttalande om att kvinnan inte alltid kan föra sin egen talan; “Ibland kan det ju bero på andra saker som att hon har svårt att uttrycka sig på grund av hälsotillståndet, på grund av funktionsnedsättning kanske” (Respondent 6, 2021). Det kan förstås ur Mattssons (2015) förklaring av maktstrukturer som verkar utanför individen på en strukturell och

övergripande samhällsnivå, samtidigt de upprätthålls av enskilda individers tankar och agerande. Respondenternas kompletterande förklaring av männens beteende kan tolkas som en återspegling av hur integrerad mannens roll som överordnad kvinnan är i samhället.

Respondenterna upprätthåller omedvetet maktstrukturen genom sitt rättfärdigande. Därav kan en applicering av intersektionalitet bredda förståelsen för våldsutsatta äldre kvinnor genom att inte bara förstå kvinnans situation utifrån hennes ålder utan även hennes plats i könsmaktsordningen. Genom att anta ett reflexivt kritiskt tänkande kring sina egna tankar och beteenden kan dessutom biståndshandläggarna vara en del i att utmana

könsmaktsstrukturerna. Svårigheten i att identifiera våldet kan vidare härledas till hur även fysiska skador tenderar att avfärdas som åldersrelaterade skador. En av respondenterna tar fasta på just det i sitt uttalande om hur synliga tecken, i form av blåmärken eller fysiska skador kan väcka en osäkerhet hos biståndshandläggarna:

Men alltså man kan ju bara fråga sig själv hur många gånger, för jag har ju sett många gamla människor med stora blåmärken, eller sådana här röda, hur många gånger var det faktiskt att de hade ramlat? var det någon som knuffade kanske? (Respondent 5, 2021)

Ovanstående resonemang påvisar vikten av att biståndshandläggare innehar en trygghet i sin kunskap kring våld, för att det ska vara möjligt att agera på sina misstankar och inte avskriva tecken på våld. Yechezekel och Ayalon (2013) samt Jackson och Hafemeister (2011) påvisar i sina studier att kunskapen kring identifiering av våld i nära relation bland äldre är bristfällig och att de tecken som finns många gånger avskrivs som åldersrelaterade faktorer. Något som kan tolkas i relation till de egenskaper som äldre tilldelats utifrån gruppens stereotyper. När äldre anses vara på ett visst sätt och drabbas av vissa saker sker en normaliseringsprocess där skador som i andra fall hade varit oroväckande anses vara normala. Det är en form av

ålderism som ytterligare marginaliserar äldre kvinnor i frågan om våldsutsatthet. För att utmana sådana stereotypifieringar kan intersektionaliteten var behjälplig eftersom det kan synliggöra den äldre kvinnans utsatthet. Genom att ta hänsyn till hur flera olika faktorer påverkar individens situation minimerar biståndshandläggaren risken för att reducera klienten till målgruppens förutbestämda egenskaper (Sundborg, 2o21). Viktigt att beakta är dock att konstruktionen av äldre ligger utanför den enskilda biståndshandläggaren. Det är de gemensamma tolkningarna av äldre som kategori vilka tillskriver dem vissa föreställningar och osynliggör andra. Samhället måste tillsammans rama in äldre som utsatta och utövare av våld i nära relation för att det ska vara möjligt att som biståndshandläggare arbeta mot problemet. När samhället inte erkänner äldre i den kontexten är det inte möjligt att arbeta mot problemet eftersom det inte existerar i den konstruerade verkligheten (Mattsson, 2o15).