Akademin för hälsa, vård och välfärd
ÅLDER ÄR INTE EN KATEGORI SOM SKONAR KVINNOR FRÅN MÄNS VÅLD
En kvalitativ studie om hur äldreomsorgens biståndshandläggare arbetar för att stödja äldre våldsutsatta kvinnor.
RONJA BYLUND HANNA JUHLIN
Huvudområde: Socialt arbete Nivå: Grundnivå
Högskolepoäng: 15 hp
Program: Socionomprogrammet
Kursnamn: Examensarbete inom socialt arbete
Handledare: Mehrdad Darvishpour Seminariedatum: 2022-01-13 Betygsdatum: 2022-01-24
ÅLDER ÄR INTE EN KATEGORI SOM SKONAR KVINNOR FRÅN MÄNS VÅLD Författare: Ronja Bylund och Hanna Juhlin
Mälardalens universitet
Akademin för hälsa, vård och välfärd Socionomprogrammet
Examensarbete inom socialt arbete, 15 högskolepoäng Höstterminen 2021
SAMMANFATTNING
Studiens syfte är att undersöka hur biståndshandläggare i Sveriges kommuner bemöter och arbetar för att stödja kvinnor över 65 år som utsätts för våld i nära relation. Studien
genomfördes med en kvalitativ ansats genom sex semistrukturerade intervjuer utifrån ett målstyrt urval. Studiens respondenter består av sex biståndshandläggare inom
äldreomsorgen från tre kommuner i Mellansverige. Under intervjuerna låg fokus på biståndshandläggarnas upplevelser av kommunernas arbete och insatser riktade till äldre våldsutsatta kvinnor. Resultatet visar att biståndshandläggarna uppfattar våld i nära relation bland äldre vara ett osynligt, svåridentifierat problem. Resultatet konstaterar även vikten av att professionella inom socialt arbete besitter kunskap om våldsutsatta äldre kvinnors förhöjda sårbarhet för att möjliggöra ett anpassat bemötande och stöd. Utöver det påvisar resultatet hur en god intern- och extern samverkan är en förutsättning i utformningen av lämpliga stödinsatser. Slutsatsen dras således att kommuner bör anta ett intersektionellt förhållningssätt som synliggör olika kategoriers samspel för att förstå den äldre kvinnans förhöjda sårbarhet. På så sätt kan den nödvändiga samverkan i utvecklingen av lämpliga insatser främjas.
Nyckelord: våld i nära relation, äldre, biståndshandläggare, intersektionalitet, gräsrotsbyråkrati, äldremisshandel
AGE IS NOT A CATEGORY THAT SPARE WOMEN FROM MEN’S VIOLENCE Authors: Ronja Bylund and Hanna Juhlin
Mälardalen University
School of Health, Care and Social Welfare The Social Work Program
Thesis in Social Work, 15 credits Autumn term 2021
ABSTRACT
The purpose of this study is to examine how social workers in Sweden work to support women over 65 who are victims of domestic violence. The study was conducted using a qualitative approach and six semi-structured interviews through a targeted selection. The participants of the study consisted of six social workers in gerontological care from three municipalities in Sweden. The interviews focused on each social worker’s experience of the resources available for older women who are subjected to domestic violence. The results show that the social workers perceive domestic violence among the elderly to be an invisible problem that is difficult to identify. The results also state the importance of professionals possessing knowledge about older women’s increased vulnerability regarding domestic violence, in order to provide appropriate support. The results further demonstrate the importance of cooperation within the municipality as well as with other organizations, to enable the development of appropriate support measures. The conclusion is that
municipalities should adopt an intersectional approach that makes the interaction of
different categories visible in order to understand the older woman’s increased vulnerability.
This will encourage the necessary cooperation in the development of support measures.
Keywords: domestic violence, elderly, social workers, intersectionality, street-level beauracracy, elder abuse
FÖRORD
Vi vill börja med att rikta ett stort tack till de biståndshandläggare som tog sig tid för att ställa upp och medverka i studien. Tack för att ni var villiga att dela med er av era
erfarenheter och upplevelser, er medverkan har varit ovärderlig för oss.
Vi vill även rikta vår yttersta tacksamhet till vår handledare Mehrdad Darvishpour, för ett mycket givande handledarskap. Tack Mehrdad, för att du har engagerat dig och väglett oss
under hela processens gång. Dina litteraturtips, kommentarer och råd har varit uppmuntrande och utvecklande för både texten och för oss som författare.
Sist men inte minst vill vi tacka varandra. Våra styrkor och svagheter har kompletterat varandra på ett nästintill perfekt sätt och lagt grunden till ett fantastiskt samarbete. Vi är båda två väl medvetna om att studien inte hade kunnat genomföras utan den andra och den
totala tillit som vi haft till varandra under hela processens gång.
INNEHÅLL
1 INLEDNING ... 1
1.1 Problemformulering ... 2
1.2 Syfte och frågeställningar ... 2
1.3 Avgränsning ... 2
1.4 Centrala begrepp ... 3
1.5 Disposition ... 3
2 BAKGRUND ... 4
2.1 Centrala lagar och riktlinjer ... 4
3 TIDIGARE FORSKNING ... 5
3.1 Äldremisshandel eller våld i nära relation? ... 5
3.2 Svårigheter med att identifiera våld mot äldre kvinnor ... 6
3.2.1 Färre våldsutsatta äldre kvinnor söker hjälp ... 7
3.3 Det professionella mötet med våldsutsatta kvinnor ... 8
3.3.1 Effektiva interventioner ... 9
3.4 Reflektioner kring tidigare forskning ... 10
4 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 10
4.1 Intersektionalitet ... 11
4.1.1 Intersektionellt perspektiv på våld i nära relation ... 11
4.1.2 Intersektionellt perspektiv i det sociala arbetets praktik ... 12
4.2 Gräsrotsbyråkrati ... 13
5 METOD ... 14
5.1 Metodval ... 14
5.2 Urval ... 15
5.3 Datainsamling och genomförande ... 15
5.4 Databearbetning och analysförförande ... 16
5.5 Förförståelse ... 17
5.6 Tillförlitlighet och äkthet ... 17
5.7 Forskningsetiska överväganden ... 19
6 RESULTAT OCH ANALYS ... 19
6.1 Biståndshandläggarnas bild av våldet ... 20
6.1.1 Ett osynligt problem ... 20
6.1.2 Den äldre kvinnans förhöjda sårbarhet ... 21
6.1.3 Svårigheter att identifiera våld mot äldre kvinnor ... 22
6.2 Betydelsefulla faktorer i bemötandet ... 23
6.2.1 Vikten av kunskap ... 23
6.2.2 Skapa trygghet i att våga fråga ... 24
6.2.3 Förståelse för demens som försvårande omständighet ... 25
6.3 Det kommunala stödet ... 27
6.3.1 Handlingsutrymmet ... 27
6.3.2 Samverkan ... 27
6.3.3 Särskilt anpassade insatser ... 29
6.3.4 Bortprioriterade och bristfälliga insatser ... 30
7 DISKUSSION ... 31
7.1 Resultatdiskussion ... 31
7.2 Metoddiskussion ... 33
8 SLUTSATSER ... 35
REFERENSLISTA ... 36
BILAGA A - MISSIVBREV BILAGA B – INTERVJUGUIDE
1 INLEDNING
Våld i nära relation karaktäriseras av våldssituationer där den utsatta och förövaren har en nära relation till varandra. Allvaret eskalerar desto längre relationen fortgår då våldets karaktär tenderar att växa sig mer intensivt (Brottsförebyggande rådet, 2009). År 2020 registrerades 17 personer som avlidit till följd av dödligt våld utövat av en närstående. Våld i nära relation stod även för 80% av de misshandelsanmälningarna gjorda av vuxna kvinnor samma år (Brottsförebyggande rådet, 2021). Våld mot kvinnor kan drabba kvinnor
tillhörande samtliga samhällsskikt och grupperingar men vissa, som till exempel äldre benämns vara särskilt sårbara. Benämningen ”särskilt sårbar” syftar till äldre personer som till följd av sin ålder har en fysisk, emotionell eller ekonomisk beroendeställning till andra.
Våld i nära relation är inte ett fenomen som upphör när förövare och utsatta passerar 65 års ålder. Trots det är våld i nära relation som drabbar äldre kvinnor ett relativt osynligt
samhällsproblem som först på senare år uppmärksammats. Enligt Istanbulkonventionen, om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet ska länderna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att med lämplig varsamhet ”förebygga, utreda, straffa och gottgöra våldshandlingar”. Den lyfter även att stödjande åtgärder och skyddande insatser som tillgång till stöd och skyddat boende, ska finnas för att tillgodose behov hos särskilt utsatta personer. Äldre benämns specifikt i konventionen som tillhörande ”särskilt utsatta personer” (Nationellt centrum för kvinnofrid [NCK], 2016).
Att ifrågasätta hur huruvida våld i nära relation förekommer bland äldre överhuvudtaget är det som Hydle och Johns (1993) vill problematisera. Varför skulle våld i nära relation upphöra för att personerna uppnår pensionsålder? NCK (2010) konstaterar i sin rapport att våld inte alltid behöver ha existerat i relationen, utan det kan även uppstå till följd av ålderdom. Till exempel vid förändrade åldersrelaterade sjukdomssituationer hos någon av parterna som kan medföra ökat aggressivt beteende. Utöver det identifieras en bristande förståelse och kunskap hos yrkesverksamma inom äldreomsorgen kring äldre som utsätts för våld i nära relation, där vissa knappt erkänner problemets existens. Länsstyrelsen (2017) uppmärksammar hur Sveriges kommuner fördelar ansvaret kring frågan om våld i nära relation bland äldre på olika sätt. Utredningsansvaret kan dessutom variera i en och samma kommun beroende på vart ärendet inkommer i första hand. Kommunernas bristande
tydlighet i ansvarsfördelningen medför en risk att våldet inte utreds i tillräcklig utsträckning eller skyndsamt nog.
1.1 Problemformulering
Samhället tenderar att måla upp ålderdomen som en fredfull tid, fri från våld innanför hemmets väggar. Äldre ses som en homogen grupp där ålder är den enda väsentliga egenskapen. Detta medför en form av åldersrelaterad diskriminering, så kallad ålderism (Socialstyrelsen, 2013). Äldre är dock inte en homogen grupp och det kan till och med finnas försvårande omständigheter när äldre våldsutsatta kvinnor försöker bryta från sin förövare.
Utöver de omständigheter som präglar våld i nära relation generellt tillkommer ytterligare omständigheter som stigmatisering, funktionsnedsättning, ohälsa och åldersrelaterade stereotyper från omgivningen (NCK, 2016). I frågan om våld i nära relation är det Sveriges kommuner som har det yttersta ansvaret, likaså i frågan om äldres biståndsbehov
(Länsstyrelsen, 2017). Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om våld i nära
relationer (2014) identifierar en brist på, såväl som ett behov av, metoder specifikt framtagna för att stödja den särskilt såbara gruppen våldsutsatta äldre kvinnor. Trots den enorma omfattning forskning kring våld i nära relation generellt är forskningen kring äldre våldsutsatta kvinnor begränsad. Det därför högst relevant att vidare synliggöra hur kommunernas arbete med att stödja våldsutsatta äldre kvinnor ser ut i praktiken.
1.2 Syfte och frågeställningar
Syfte med studien är att undersöka hur biståndshandläggare i Sveriges kommuner bemöter och arbetar för att stödja kvinnor över 65 års ålder som utsätts för våld i nära relation. För att uppnå studiens syfte kommer följande frågeställningar besvaras:
• Vad är biståndshandläggarnas bild av partnervåld mot äldre kvinnor?
• Vilka faktorer lyfter biståndshandläggarna som betydelsefulla i bemötandet med äldre våldsutsatta kvinnor?
• På vilket sätt kan kommuner i Sverige stödja våldsutsatta äldre kvinnor?
1.3 Avgränsning
Studien har avgränsats till att undersöka upplevelser från biståndshandläggare inom äldreomsorgen gällande arbetet med äldre kvinnor utsatta för våld i nära relation.
Respondenterna som deltagit arbetar samtliga med biståndsbedömning av äldre i tre kommuner i Mellansverige. Vi avgränsade medvetet respondenturvalet till
biståndshandläggare inom äldreomsorgen då det är dem myndighetsutövarna som främst kommer i kontakt med äldre och har erfarenhet av äldre kvinnor. Att studiens gräns för äldre dras vid 65 år härleds till Sveriges vedertagna gränsdragning. Ytterligare en avgränsning som gjorts är att endast undersöka partnervåld och inte andra former av våld mot äldre. Slutligen har studien avgränsats till att undersöka äldre kvinnor då studien ämnar synliggöra
komplexiteten i att vara utsatt ifrån flera aspekter som; äldre kvinna utsatt för partnervåld.
1.4 Centrala begrepp
Nedan lyfts centrala begrepp och dess innebörd som genomgående används i studien.
Våld i nära relation
Wassén Eriksson (2019) beskriver fem olika typer av våld i nära relation: Fysiskt våld, till exempel när våldsutövaren river, örfilar, sparkar eller tar stryptag. Psykiskt våld, vilket innefattar till exempel hot, social isolering, förlöjligande. Sexuellt våld, som innebär att offret utsätts för påtvingade sexuella handlingar. Materiellt och ekonomiskt våld som behandlar kontrollering och förstörelse av pengar och materiella ting. Försummelse, som innebär att individens omsorgsbehov negligeras.
Äldre
I Sverige och flera andra västerländska länder startar kategoriseringen av äldre när personen nått pensionsålder kring 65 år. En sådan strikt gränsdragning gör kategorin äldre till en social konstruktion, till vilken människor tilldelas tillhörighet baserat på kronologisk ålder snarare än individuella egenskaper och attribut (Sundborg, 2021).
Ålderism
Begreppet beskriver den koppling som finns mellan stereotypa föreställningar av äldre samt de konsekvenser som återfinns. Det handlar om fördomar som utgår från individens ålder vilka kan leda till diskriminering (Wassén Eriksson, 2019).
1.5 Disposition
Nästa avsnitt redogör för en bakgrund till kommunernas arbete med våldsutsatta äldre kvinnor genom en beskrivning av lagstiftningens angivelser. I det tredje avsnittet presenteras tidigare forskning utefter tre huvudteman och två subteman. I efterkommande avsnitt fyra introduceras de teoretiska utgångspunkterna som tillsammans med den tidigare forskning kommer att utgöra grunden för studiens analys. I det femte avsnittet återfinns en genomgång av studiens metodologiska tillvägagångssätt tillsammans med kvalitetsvärdering och
forskningsetiska ställningstaganden. Avsnitt sex är en presentation av studiens resultat och analys. Det sjunde avsnittet utgörs av en resultatdiskussion och en metoddiskussion som sedan följs av det åttonde och avslutande avsnittet där studiens slutsatser och förslag på framtida forskning presenteras.
2 BAKGRUND
2.1 Centrala lagar och riktlinjer
Äldre personer är berättigade biståndsbedömda insatser som, hemtjänst, särskilt boende och korttidsplats enligt 1 § i 4 kap. SoL (2001:453). Biståndet syftar till att försäkra en “skälig levnadsnivå” för den enskilde och ska utformas på ett sådant sätt att det stärker den
enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Innebörden av skälig levnadsnivå regleras i 4 § i 5 kap. av socialtjänstlagen (2001:453) som säger att socialtjänstens omsorg av äldre ska arbeta för att äldre får “leva ett värdigt liv och känna välbefinnande”. Arbetet för att leva ett värdigt liv och känna välbefinnande utgör äldreomsorgens värdegrund. Socialtjänsten ska även, enligt samma kapitel arbeta för att äldre får möjlighet att “leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra”.
Kommunen har också i uppgift att inrätta särskilda boendeformer för äldre i behov av särskilt stöd där de får tillgång till service och omvårdnad (Jönson & Harnett, 2015). NCK (2010) beskriver att det finns en lag i Sverige som reglerar anmälningsplikt gällande
missförhållanden och våld mot äldre som benämns vid Lex Sarah. Lagen omfattar yrkesverksamma och ämnar skydda äldre personer från missförhållanden inom
socialtjänstens vård- och omsorgsorganisation. Det innebär att förekomsten av våld i nära relation, där offret eller förövaren saknar vård- och omsorgsbehov, inte omfattas av lagen.
Sveriges kommuner besitter det yttersta ansvaret i arbetet mot våld i nära relation och för att utsatta ska få det stöd som de behöver. Socialtjänsten arbetar i den frågan utifrån lagar och riktlinjer. Till exempel ska socialnämnden enligt brottsofferparagrafen 11 § i 5 kap. andra stycket socialtjänstlagen (2001:453) “särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att
förändra sin situation”. “Våld eller andra övergrepp” syftar till systematisk misshandel och övergrepp i enlighet med 4 a § i 4 kap. (1972:600) brottsbalken, bestämmelser om
kvinnofridsbrott. Flera enskilda brottsliga gärningar kan här tillsammans bilda ett brott som genererar ett högre straffvärde än varje enskild handling för sig. (Socialstyrelsen, 2013; NCK, 2016). Socialtjänstens insatser till våldsutsatta kvinnor kan variera beroende på kommun men majoriteten erbjuder ekonomiskt bistånd, stödsamtal och rådgivning. Socialtjänsten kan även bistå med tillfälligt skyddat boende samt förmedla kontakt med lokala kvinnojourer.
Hjälpen ska vara anpassad efter den enskildes individuella, särskilda behov (NCK, 2016).
Socialstyrelsen (2013) understryker att även äldre kvinnor kan vara i akut behov av skyddat boende och att det således är viktigt att boenden även kan tillgodose eventuella hjälpbehov och vara anpassade för funktionsnedsättningar. En våldsutsatt kvinna som är i behov av ett tillfälligt boende och inte själv har möjlighet att ordna en annan bostad, bör av
socialnämnden erbjudas ett tillfälligt boende lämpligt för hennes behov. Det gäller oavsett kvinnans sexuella läggning, etnicitet, funktionsnedsättning, missbruk och ålder (SOSFS 2014:4).
3 TIDIGARE FORSKNING
I följande avsnitt presenteras den tidigare forskningen som belyser komplexiteten i arbetet med våldsutsatta äldre kvinnor på ett uttömmande sätt. Forskningen har framtagits i syfte att förklara grunden till denna studies undersökningsområde. Den tidigare forskningen har tagits fram genom sökningar i databaserna Social Service Abstracts i ProQuest samt Primo.
Följande sökord har använts i olika kombinationer och böjningar för att söka efter relevant forskning: ”domestic violence”, ”older women”, ”elderly abuse and neglect”,”social workers”
”interventions” och ”intersectionality”. Artiklarna filtrerades sedan efter ”peer-reviewed” för att endast få fram refereegranskad forskning. I syfte att samla in material som behandlar problematiken ur olika perspektiv, har forskning med olika metodologiska angreppssätt och teoretiska utgångspunkter eftersökts medvetet. Den utvalda forskningen är i samma syfte såväl nationell som internationell med studier främst från Sverige men även andra länder som USA, Kanada och Storbritannien. Litteratursökningen kompletterades med andra vetenskapliga studier från nationellt centrum för kvinnofrid.
3.1 Äldremisshandel eller våld i nära relation?
Gruppen äldre växer och utgör en allt större del av världens population (Ahnlund m.fl., 2020;
Pereira m.fl., 2020). Hazrati m.fl. (202o) härleder detta till en kombination av utvecklad sjukvård, minskat barnafödande och en ökad förväntad livslängd. Idag är ungefär 650 miljoner människor äldre än 60 år, en siffra som förväntas öka till 2 miljoner redan år 2050.
Trots den stora andelen äldre är fokus på just den målgruppen relativt nytt i
våldsforskningen. Först de senaste 15-20 har det gjorts en ansträngning att identifiera faktorer som gör äldre människor extra sårbara för våld. Pereira m.fl. (2020) är av samma uppfattning och beskriver att befolkningens åldrande börjats diskutera de senaste åren med ett fokus på de förändringar som denna utveckling oundvikligen kommer att medföra. Vidare tar även Pereira m.fl. (2020) fasta på att äldre människor tillhör en speciellt sårbar grupp gällande våldsutsatthet. En konsekvens av befolkningens åldrande beräknas således bli en större förekomst av äldremisshandel.
Hazrati m.fl. (2020) benämner äldremisshandel som ett framträdande globalt fenomen och hänvisar till världshälsoorganisationens definition. Världshälsoorganisationen definierar äldremisshandel som en enstaka eller upprepad handling alternativt, bristande omsorg, som sker i en relation där den ena parten är i beroendeställning och som skadar en äldre person.
Begreppet rymmer såväl psykiska, emotionella, fysiska, ekonomiska, sexuella former av våld som försummelse och fråntagande av självbestämmanderätt (Hazrati m.fl., 2020). Kilbane och Spira (2010) vill dock understryka att distinktionen mellan äldremisshandel och äldre kvinnor som utsätts för mäns våld mot kvinnor, är viktig. Äldremisshandel handlar om våldsutsatthet till följd av åldersrelaterade faktorer och är ett könsneutralt problem. Mäns våld mot äldre kvinnor handlar om våldsutsatthet till följd av könsmaktsförhållanden där kvinnan dessutom är särskilt sårbar utifrån sin ålder. Distinktionen är viktig eftersom kvinnan tilldelas olika attribut i de två förhållningssätten. Inom ramen för äldremisshandel ses den äldre kvinnan som en sårbar, funktionsnedsatt aktör med en oförmåga att föra sin
egen talan. Inom ramen för mäns våld mot kvinnor antas istället kvinnan vara kapabel att tillgodose sina egna behov och föra sin talan, trots maktlöshet i sin relation. Även NCK (2016) förklarar varför förståelse för skillnaden är viktig. Äldre förmodas vara svaga och krävande med stora omsorgsbehov vilket är stressdrivande för anhörigvårdare, vilka ofta utgör våldsutövarna i fall av äldremisshandel. Forskning om våld mot äldre har därav
primärt fokuserat på sårbarhet och risker medan forskning om våld mot kvinnor fokuserar på makt och kön som centrala aspekter.
Äldre kvinnor som lever med våld i nära relation diskuteras således ur två olika perspektiv som i sig representerar två separata forskningsområden; partnervåld och våld mot äldre (Kilbane & Spira, 2010; Straka & Montminy, 2006). Straka och Montminy (2006) vill samtidigt problematisera denna uppdelning, speciellt i de fall där olika former av våld överlappar. Samhällsproblemet våld i nära relation som drabbar äldre kvinnor, faller alltför ofta mellan stolarna på dessa två forskningsområden vilket kan vara orsaken till problemets osynlighet. Forskningen kring våld mot äldre tenderar att ignorera partnervåld som drabbar kvinnor, samtidigt som forskningen om mäns våld mot kvinnor sällan uppmärksammar just äldre kvinnor. Kilbane och Spira (2010) varnar för att våldet enbart förstås som en
äldrefråga, då risken är stor att det könsmaktsperspektiv som är centralt i partnervåld missas. Straka och Montminy (2006) problematiserar å andra sidan att endast förstå våldet som partnervåld eftersom äldre kvinnors utsatthet kan skilja sig från yngres kvinnors utsatthet, något som inte heller får förbises. NCK (2010) påpekar att statistiken kring mäns våld mot äldre kvinnor är bristfällig. I frågan om mäns våld mot kvinnor uppger dock 46% av Sveriges kvinnor mellan 16-64 år att de har blivit utsatta för våld av en man efter sin 15-års dag.
3.2 Svårigheter med att identifiera våld mot äldre kvinnor
Partnervåld mot äldre kvinnor är ofta våld som vuxit med in i ålderdomen men det kan även uppstå under eller till följd av ålderdomen (Kilbane & Spira, 2010.; Leisey m.fl., 2009). Beach m.fl. (2016) konkretiserar skillnaden mellan partnervåld som åldrats och partnervåld som uppstår i ålderdomen. Partnervåld som uppstår i ålderdomen kan i de flesta fall härledas till de förändringar som åldrandet medför, till exempel pension och de sociala förändringar som det medför. Det kan även handla om förändringar i relationens sexuella karaktär till följd av åldrandet i sig eller kognitiva nedsättningar. Kilbane och Spira (2010) lyfter även förändrad sjukdomssituation som möjlig bidragande faktor till partnervåld i en relation som tidigare varit våldsfri. En förändrad sjukdomssituation påverkar även relationer som alltid varit våldsamma. I de fall där våldsutövaren insjuknar riskerar kvinnan att tvingas in i rollen som anhörigvårdare för sin våldsutövare.
Zink m.fl. (2003) konstaterar att äldre kvinnor som utsätts för våld ofta utsätts för olika typer av våld parallellt. Fisher m.fl. (2020) vill därför understryka vikten av yrkesverksammas kunskap i frågan om multipel våldsutsatthet. Kvinnor som erkänner sig utsatta för en typ av våld, är med hög sannolikhet även utsatta för andra typer. Yechezkel och Ayalon (2013) identifierar psykiskt, fysiskt och sexuellt våld som de vanligaste typerna av våld bland äldre.
Fisher m.fl. (2011) instämmer och vill uppmärksamma att äldre kvinnor inte alltid uppfattar våldet som våld. För även om resultatet visade att äldre kvinnor oftast är utsatta för psykiskt och emotionellt våld visade det samtidigt att många av kvinnorna inte heller ansåg att det är våld. Kvinnorna kunde till exempel mena att deras relation idag var bra eftersom det fysiska och sexuella våldet hade avtagit med åldern. De menade att det nu “bara” var psykiskt och emotionellt våld. En aspekt som även Zink m.fl. (2003) uppmärksammat och vill flagga för.
Just därför konstaterar Leisey m.fl. (2009) hur avgörande det är att våldets beskrivning tydligt inkluderar icke-fysiska aspekter. Kvinnorna måste ges möjlighet att känna igen och identifiera de psykologiska metoder som så ofta används emot dem.
Beach m.fl. (2016) menar att våld som drabbar äldre är svåridentifierat eftersom fenomenet i sig är relativt dolt. Enligt Robbins m.fl. (2016) är därför socialarbetarens roll i identifieringen av våldet viktig, även om den varken är självklar eller okomplicerad. Flera socialarbetare visade sig ha en föreställning om att partnervåld är något som upphör i och med ålderdomen.
Socialarbetares utbildning i ämnet är därför av största vikt, likaså att det finns en fungerande samverkan med andra professionella aktörer som möter de utsatta kvinnorna. Lachs och Pillemer (2015) påpekar till exempel att äldre generellt mer sällan har kontakt med sjukvården, vilket gör de tillfällen då äldre väl har sjukvårdskontakt desto mer väsentliga i identifieringen av våld. Samtidigt påpekar Zink m.fl. (2003) att äldre våldsutsatta kvinnor tenderar att ha mer frekventa vårdkontakter. Yrkesverksamma ges således fler möjligheter att anta oro och sedan ställa frågor om våld. Vissa indikationer som depression, magproblem och kroniska smärtor pekas ut som varningstecken där yrkesverksamma borde undersöka huruvida våld förekommer. Ytterligare en faktor som gör att våld mot äldre kvinnor är svårupptäckt kan härledas till hur skador som vanligtvis hade ansetts oroväckande ofta avskrivs som åldersrelaterade.
3.2.1 Färre våldsutsatta äldre kvinnor söker hjälp
Lachs och Pillemer (2015) påpekar att det med tiden blir svårare att ta sig ur en våldsam relation och att äldre kvinnor som är utsatta därför kan vara ännu mindre motiverade att söka stöd. Den samlade tidigare forskningen lyfter flera viktiga aspekter som belyser svårigheten i att bryta sig loss från en våldsam relation. Zink m.fl. (2003) beskriver tre kritiska aspekter som följande: avsaknad av arbete och ekonomiska resurser, begränsad tillgång till utbildning och att sätta någon annan före sig själv. Leisey m.fl. (2009) samt Ulmestig och Eriksson (2017) belyser hur äldre kvinnor ofta har investerat flera år i familjen och därmed har sämre förutsättningar gällande ekonomi, arbetserfarenhet och utbildning.
Zink m.fl. (2003) menar således att många kvinnor stannar i relationen för att de inte klarar av den ekonomiska omställning som ett uppbrott skulle innebära. Enligt Zink m.fl. (2003) är det beroendeställningen som kvinnan befinner sig i som många gånger hindrar ett uppbrott.
Hos äldre kvinnor kan ålderdomen dessutom medföra kognitiva eller fysiska nedsättningar som gör ett uppbrott fysiskt svårt då kvinnan blivit beroende av våldsutövaren ur ett omsorgsperspektiv. En beroendeställning som ökar kvinnans utsatthet ytterligare då det försätter våldsutövaren i en maktposition. Vidare belyser både Leisey m.fl. (2009) och Zink m.fl. (2003) att många kvinnor även känner ett behov av att skydda sin våldsutövare från sociala konsekvenser genom att inte förstöra hans rykte.
Kvinnor som levt i en våldsam relation tampas ofta med ett lågt självförtroende och känslor av skam (Erlingsson m.fl., 2006; Straka & Montminy, 2006; Yechezekel & Ayalon, 2013).
Våld i nära relationer generellt präglas ofta av hur våldsutövaren isolerar den utsatta från familj och vänner vilket Zink m.fl. (2003) menar blir ännu enklare när den våldsutsatta är äldre eftersom ålderdomen i sig medför en viss isolering i samhället. I fall där kvinnan inte längre kan lämna huset fritt riskerar våldet att intensifieras. Även i de fall där det fysiska våldet avtar kan istället det verbala och psykiska våldet öka. De insatser som samhället erbjuder är sällan utformade med den äldre kvinnan i åtanke och således inte lämpliga för att tillgodose hennes behov. Skyddade boenden är inte alltid anpassade för kvinnor som behöver hjälp med medicinering eller anpassad framkomlighet, vilket kan leda till att kvinnan går tillbaka efter ett uppbrott (Zink m.fl., 2003).
Ytterligare en aspekt som Straka och Montminy (2006) vill belysa är hur äldre kvinnor generellt sätt har vuxit upp med konservativa värderingar, speciellt gällande könsroller, äktenskap och familjer. Något som utgör en del av våldets normaliseringsprocess eftersom äldre kvinnor är indoktrinerade i familjelojalitet och att familjeangelägenheter är privata.
Partnervåld ansågs länge vara en familjeangelägenhet och skilsmässa var tabubelagt. Trots att våldsutsatta kvinnor idag har möjlighet att söka stöd från rättsliga instanser, polis,
sjukvård och familj, påpekar Zink m.fl. (2003) att även dessa innan 1970-talet ansåg att våld i hemmet var en familjeangelägenhet. Straka och Montminy (2006) samt Leisey m.fl. (2009) vill även belysa att många äldre kvinnor anser att samhällets resurser endast är till för yngre kvinnor. Flera äldre kvinnor upplever därför en oro för att socialarbetare ska sakna förståelse för hur det är att ha levt i en våldsam relation i många år eller att hur det fungerar när det uppstått till följd av ålderdomen.
3.3 Det professionella mötet med våldsutsatta kvinnor
Frågan om mäns våld mot kvinnor är idag en aktuell fråga som socialtjänsten arbetar med i stor omfattning, ändå finns det utrymme för förbättring (Ekström, 2018). Ekström (2018) förklarar vidare att socialtjänsten i Sverige generellt sätt arbetar med frågan från två håll, utredande eller behandlande. Utredning gällande behov av stödjande insatser som skyddade boenden och olika behandlingar samt behandlande genom samtal och rådgivning. Såväl socialt arbete som socialarbetare i Sverige har dock kritiserats för att inte arbeta tillräckligt mot våld som drabbar kvinnor och förstå misshandlade kvinnor som offer för våld i nära relation. Socialtjänstens stöd till dessa kvinnor har kritiserats för att inte ha en tillräcklig helhetssyn för att kunna tillgodose de komplexa behov som våldsutsatta kvinnor har. Kvinnor som till följd av detta fått negativa erfarenheter av socialtjänsten kan därav finna det extra svårt att söka stöd igen (Ekström, 2018; Skillmark m.fl., 2019). Ekström (2018) förklarar att socialtjänsten ofta är specialiserad utefter särskilda bestämmelser om olika grupper i
Socialtjänstlagen (2001:453). Äldre har sedan länge behandlats som en särskild grupp inom socialtjänsten medan våldsutsatta kvinnor är desto nyare. Indelningen efter specialisering innebär dock att stödet som kvinnorna erbjuds riskerar vara inkonsekvent. Även
socialarbetarnas handlingsutrymme påverkar bemötandet när deras tolkningar är avgörande
för stödets utformning. För att säkerställa samtliga stödsökande lika stöd krävs därför en likvärdig kunskap och gemensam syn på våldet från socialtjänstens håll (Ekström, 2018).
Ytterligare en aspekt som påverkar bemötandet av våldsutsatta äldre kvinnor är spår av ålderism bland socialarbetarna. Ålderismen påverkar arbetet med identifieringen av våldsutsatta äldre kvinnor påverkas eftersom väsentliga aspekter i situationen förbises till följd av förutfattade meningar. Det kan påverka socialarbetarens bedömning om huruvida ett visst beteende är våldsamt eller tillräckligt våldsamt (Yechezkel och Ayalon, 2013; Erlingsson m.fl., 2006). Det är oftast synliga tecken på fysiskt våld som väcker misstanke om våld i nära relation Yechezekel och Ayalon (2013) samt Jackson och Hafemeister (2011) menar därför att socialarbetare som saknar kunskap och erfarenhet kring identifiering av våld hos äldre kvinnor kan förväxla tecken på våld med åldersrelaterade symptom. Fysiska tecken kan till exempel antas vara en del av den naturliga åldersprocessen samtidigt som psykiskt våld kan vara svårt att upptäcka om den våldsutsatta har en kognitiv funktionsnedsättning. Yechezekel och Ayalon (2013) påvisar även att socialarbetare med högre utbildning är mer benägna att känna igen tecken på och identifiera våld. Tetterton och Farnsworth (2011) menar att socialarbetare bör känna till riskfaktorer och besitta kunskap kring äldre kvinnors unika behov för att bemötandet med våldsutsatta äldre kvinnor ska bli optimalt. Till exempel hög alkoholkonsumtion, depression, social isolering och svartsjuka.
3.3.1 Effektiva interventioner
Det är viktigt att socialarbetare uppmuntrar och stärker den äldre kvinnan i
stödsökandeprocessen (Tetterton & Farnsworth, 2011; Straka & Montminy, 2006). Enligt Straka och Montminy (2006) bör samma insatser som finns tillgängliga för yngre
våldsutsatta kvinnor kunna erbjudas till äldre våldsutsatta kvinnor, som till exempel skyddat boende. Straka och Montminy (2006) fann dock att äldre kvinnor sällan nyttjar skyddade boenden vilket de härleder till att boendena ofta är dåligt anpassade för äldre kvinnors behov samt att personalen inte har möjlighet att tillgodose de äldres omvårdnadsbehov. Tetterton och Farnsworth (2011) samt Straka och Montminy (2006) ger exempel på interventioner som kan vara mer effektiva i relation till våldsutsatta äldre kvinnor. Till exempel regelbundna professionella samtal som ger kvinnorna möjlighet att bygga upp sitt självförtroende och på så sätt bli mer mottagliga för stöd.
Tetterton och Farnsworth (2011) beskriver hur äldre våldsutsatta kvinnor kan vara i behov av mer stöd och hjälp än yngre kvinnor då åldern i många fall försatt dem i beroendeställning gentemot våldsutövaren. Äldre kvinnor befarar samtidigt när de söker hjälp att de endast ska bli rekommenderade att ansöka om äldreboende. Kvinnor som är marginaliserade utifrån sin ålder kan dessutom uppleva sig utstötta från samhället, vilket hindrar de från att bryta upp.
Äldre kvinnor är sällan bekväma med att prata om våldet, vilket ställer höga krav på socialarbetarens förmåga att faktiskt våga fråga vid misstanke. En äldre kvinna som varit utsatt under många år har med stor sannolikhet även utvecklat taktiska egenskaper för att kringgå misstanke. Professionella bör därför vara speciellt uppmärksamma på riskfaktorer och varningstecken som avsaknad av ögonkontakt vid samtal (Tetterton & Farnsworth, 2o11).
Straka och Montminy (2006) understryker vikten av att samtala med kvinnorna på ett sätt
som de förstår. Tetterton och Farnsworth (2011) instämmer och utvecklar resonemanget med att socialarbetaren bör förmedla en känsla av tillit och trygghet i samtalet. Det är även
avgörande att socialarbetaren håller sig väl uppdaterad kring vilka samhällsresurser som finns till hands för att kunna förmedla dessa till kvinnan. Exempel på sådana resurser kan vara, skyddade bostäder, stödsamtal, socialtjänst och ideella verksamheter. Straka och Montminy (2006) understryker vikten av att kombinera de två centrala samhällsorganen i frågan om partnervåld, myndighet och ideell verksamhet. Detta eftersom äldre kvinnor kan behöva insatser anpassade utifrån sina behov som äldre såväl som kvinnor. Ideella
verksamheter som skyddade boenden utgår ofta ifrån ett feministiskt partnervåldsperspektiv som fokuserar på könsmaktsskillnader i relationen. Myndigheter för äldre har å andra sidan fokus utifrån ett äldreperspektiv. Deras skilda perspektiv kan dock skapa spänningar
sinsemellan och försvåra den samverkan som ett effektivt arbete mot våld i nära relationer förutsätter.
3.4 Reflektioner kring tidigare forskning
Den tidigare forskningen konstaterar att våld i nära relation inte har någon åldersgräns. Våld i nära relation framförallt mot äldre som fenomen har transformerats från något som länge sköttes inom husets fyra väggar till ett högst aktuellt samhällsproblem. Den samlade tidigare forskningen lyfter genomgående upp vikten av att professionella som möter äldre har
kunskap kring, samt vågar fråga om våld. Den tidigare forskningen som berör våld i nära relation bland specifikt målgruppen äldre är begränsad och bör utökas. Dels forskning utifrån ett professionellt perspektiv men speciellt forskning som utgår ifrån de äldre kvinnornas egna upplevelser av våldet. Det den samlade forskningen genomgående vill belysa är dock vikten av att skilja på äldremisshandel och våld mot äldre kvinnor. Två olika forskningsområden som sällan lämnar utrymme åt varandra. En äldre kvinna är inte mindre kvinna för att hon blivit äldre, ändå förbises könsaspekten ofta i frågan om våldet som hon utsätts för. Genom att avfärda hennes utsatthet som kvinna och endast se våldet som en produkt av hennes åldrande missas viktiga samspelande aspekter i hennes situation. Likaså går inte hennes ålder att avfärda. Det är således av stor vikt att vidare belysa hur arbetet med äldre kvinnor utsatta för våld i nära relationer bedrivs i Sverige.
4 TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
I följande avsnitt presenteras studiens två teoretiska utgångspunkter, ett begrepp och en teori. Inledningsvis bryts begreppet gräsrotsbyråkrati ner med ett fokus på
handlingsutrymme i socialt arbete. Vidare följt av det teoretiska perspektivet
intersektionalitet med fokus på dess implementering i praktiken. I resultatavsnittet utgör dessa grunden för analyseringen av det empiriska materialet.
4.1 Intersektionalitet
Intersektionalitet tillämpas i syfte att möjliggöra dynamiska analyser för att fånga upp komplexiteten i samhällets maktstrukturer. För applicering i socialt arbete kan ett intersektionellt perspektiv förstås som ett analytiskt verktyg vilket uppmärksammar samspelet mellan olika sociala, konstruerade kategorier och maktstrukturer. Sociala kategorier i detta sammanhang avser konstruerade grupper som innefattar individer vilka tilldelats grupptillhörighet baserat på någon gemensam faktor (Mattsson, 2015; Moser Hällen, 2021a). Att konstruera syftar till de gemensamma tolkningar som görs i människans sociala kontext där vi delar med oss av kunskap och erfarenheter. Samtliga sociala processer skapar och återskapar kontinuerligt våra gemensamma antaganden om hur verkligheten ser ut. Således utvecklar vi gemensamma föreställningar om hur vi ska tala om, tolka och förstå olika socialt konstruerade kategorier som till exempel ”äldre”. Den gemensamma förståelsen kan dock förändras över tid, det som idag uppfattas vara sant eller verkligt kan tolkas helt annorlunda om bara några år (Mattsson, 2015).
Mattsson (2015) vill understryka att makt bör beaktas som ett centralt begrepp i det intersektionella perspektivet då begreppet annars riskerar att exkluderas av strukturernas komplexitet. Maktstrukturer syftar till samhällets hierarkiskt ordnade grupper och
kategorier, där vissa värderas högre än andra. Maktstrukturerna verkar utanför individen på en strukturell och övergripande samhällsnivå, samtidigt som enskilda individers tankar och agerande är det som upprätthåller dem. I diskussionen kring kategorier är det även viktigt att beakta begreppet stereotyper enligt Mattsson (2015). Stereotypifiering sker när indelning görs efter endast några få, enkla egenskaper hos en grupp eller en person. De angivna egenskaperna får sedan representera allt relaterat till personerna i gruppen. Individen eller gruppen reduceras, förenklas eller överdrivs i förhållande till egenskaperna. Det resulterar i en grupp eller person som blir förutsägbar och fast i vissa sätt att vara (Mattsson, 2015). NCK (2016) benämner ålder, kön, sexualitet, etnicitet och funktionsförmåga som sociala
kategorier som ligger till grund för maktrelationer. Makt i detta sammanhang grundar sig i vem som har tolkningsföreträde och definitionsmakt. Det kan därför ifrågasättas vem som tillskrivits makt att avgöra vilka som ska kategoriseras som äldre samt egenskaperna som de ska förknippas med.
4.1.1 Intersektionellt perspektiv på våld i nära relation
När ett intersektionellt perspektiv tillämpas på våld i nära relationer synliggörs det hur fler aspekter än kön påverkar våldet (Darj, 2021). I förhållande till våld i nära relation bland äldre kan intersektionalitet fungera som ett verktyg för att förstå problemets praktiska samspel med andra kategorier, till exempel makt relaterat till ålder och makt relaterat till kön (Sundborg, 2021). Sundborg (2021) beskriver vidare att det intersektionella perspektivet bildar kunskap om hur olika aspekter av individens identitet påverkar dennes välbefinnande.
Något som är avgörande gällande förståelsen för den äldre, våldsutsatta kvinnans förhöjda sårbarhet. Till skillnad från den yngre måste den äldre våldsutsatta kvinnan utöver kön och kulturella aspekter, passera de stigman som deras ålder och övrig sårbarhet medför. Stigman som bidrar till den äldre kvinnans upplevelse av att känna sig osynliggjord. Våld mot äldre måste synliggöras och intersektionaliteten bör has i beaktning i mötet med våldsutsatta äldre
kvinnor, om ett jämlikt stöd ska kunna garanteras. Att vara kvinna är en del av utsattheten, våld en annan, ålder ytterligare en samt andra sårbarhetsfaktorer som funktionsnedsättning vilka innebär en förhöjd sårbarhet. Detta ställer krav på olika aktörers samverkan då den våldsutsatta kvinnan ofta är i behov av stödinsatser från olika håll för att tillgodose ett jämlikt stöd (Sundborg, 2021).
Moser Hällen (2021a) beskriver ett paradigmskifte i det professionella arbetet med
våldsfrågan under 2000-talet där fokus skiftar ifrån alla kvinnors kollektiva underordning till särskilt utsatta grupper av kvinnor. Våld börjar nu förstås som något vilket särskilt drabbar kvinnor som är särskilt utsatta till följd av sina egenskaper eller sin bakgrund. Vidare uppger Moser Hällen (2021b) att våldshandlingarna i sig som drabbar särskilt utsatta grupper inte särskiljer sig i stor bemärkelse från våld i nära relation generellt. Däremot påverkar de olika livsvillkoren hos de utsatta deras upplevelse av våldet och således deras möjlighet till frihet och stöd. Enligt Sundborg (2021) förutsätter ett gott bemötande till äldre våldsutsatta
kvinnor att kunskap finns kring- och hänsyn tas till eventuella försvårande faktorer hos äldre personer, som i mindre utsträckning berättar om eller söker stöd för våldsutsatthet. Utöver en känsla av skuld och en rädsla att inte bli trodd kan äldre personer anse våld vara en familjeangelägenhet och ett tabubelagt ämne.
4.1.2 Intersektionellt perspektiv i det sociala arbetets praktik
För relevans i socialt arbete menar Mattsson (2015) att det intersektionella perspektivet även kan brukas för att problematisera och synliggöra olika kategoriers samspel i
maktförhållandet mellan klient och socialarbetare. Maktaspekten i förhållandet mellan klient och socialarbetare är ofrånkomlig och mångfacetterad eftersom den är knuten till flera olika kategorier. Det intersektionella perspektivet har en förståelse av kategorier som komplexa och fokuserar på deras samspel. Således kan perspektivet vara behjälpligt för att synliggöra hur maktordningar bibehålls och hur ojämlikhet etableras och rekonstrueras även inom det sociala arbetets organisationer och praktik. Socialarbetare kan förändra och utmana förtryck och ojämlikheter genom att implementera en kombination av det intersektionella
perspektivet och en kritisk reflexiv metod (Mattsson, 2015).
Mattsson (2015) förklarar att forskning inom socialt arbete ofta intresserar sig för olika marginaliserade positioner till exempel missbrukare, hemlösa, barn etc. i syfte att öka kunskapen om utsatta grupper. I praktiken innebär detta en klientskapande process som grundar sig i sociala uppfattningar om vem som ingår i socialt arbete och vad socialt arbete är. En person som uppfattas som klient kommer att bemötas som en sådan. Den egna definitionen om vem man är kan i viss mån påverka men aldrig bestämma hur andra kommer att definiera eller uppfatta en. Vidare förklarar Mattsson (2015) att indelningen av klienter till olika enheter kan medföra vissa negativa aspekter trots att den övergripande avsikten är att hjälpa socialt utsatta människor. Kategorisering av klienter som tillhörande olika målgrupper riskerar att leda till stereotypa föreställningar från den yrkesverksamma vilket kan medföra en omedveten diskriminering av klienten. På så sätt riskerar
konstruktioner och kategorisering av målgrupper att upprätthållas och skapa ojämlikhet i det sociala arbetets praktik.
I syfte att belysa hur ojämlikheten upprätthålls och skapas beskriver Mattsson (2015) två kategorier som är viktiga att förstå gällande maktförhållandet med klienten, yttre och inre.
Yttre kategorier syftar till samhällets övergripande maktstrukturer gällande till exempel genus, etnicitet, ålder och klass. Inre kategorier syftar till de grupperingar som skapas inom organisationen, professionella och klienter utgör två av dessa grupper. I kontexten av inre kategorier är det den professionella som besitter makt gentemot klienten. Detta eftersom det är de professionella som bestämmer om hjälp ska beviljas till den hjälpsökande klienten eller inte. Således präglas förhållandet mellan professionell och klient oundvikligen av makt eftersom de professionella, i viss mån, har möjlighet att diktera huruvida klientens behov tillgodoses eller inte. Även de yttre kategorierna som tillskrivs klienten och den professionella kan påverka mötet genom att både utmana och stärka förhållandets redan existerande
maktaspekter. Utöver den makt som medföljer den professionellas yrkesroll kan även
faktorer som etnicitet och klass ytterligare utöka den professionellas makt (Mattsson, 2015).
4.2 Gräsrotsbyråkrati
Begreppet street-level bureaucracy myntades av Lipsky (1980) och benämns ofta på svenska vid, gräsrotsbyråkrati. En svensk tolkning har gjorts av Johansson (1992) som vidare
konkretiserat begreppets innebörd ur en svensk mening. För att definiera gräsrotsbyråkraten använder Johansson (1992) två stående kriterier: Gräsrotsbyråkratens arbete innefattar alltid en direktkontakt med medborgare och deras arbete sker inom ramarna för ett
handlingsutrymme. Gräsrotsbyråkraten utgör det yttersta kapilläret i den offentliga
verksamheten och arbetar på delegation från politiker och högre myndigheter. Det försätter gräsrotsbyråkraten i en speciell position på organisationens frontlinje. Den enskilda
gräsrotsbyråkraten upplevs av klienten utgöra hela organisationen och ensam besitta makten till möjligheten att bevilja hjälp. I verkligheten är dock den enskilda gräsrotsbyråkraten endast en handlare som har organisationens handlingsutrymme att förhålla sig till.
Byråkratiska organisationer innefattar utan undantag samma grundläggande dimension och regelbundenhet. Ahrne (1993) förtydligar att organisationens regler utgör byråkratins gränser. I praktiken innebär det att gräsrotsbyråkratens arbete utmärks av generella direktiv och regler som ska tillämpas individuellt i kontakt med klienter. Det medför enligt Johansson (1992) att de ofta handlar i situationer som egentligen är för dynamiska och komplicerade för att reduceras till regler och instruktioner. Därmed kräver arbetet även sunt förnuft och en god improvisationsförmåga. Arbetet innefattar även en mänsklig dimension, vilket ställer krav på en omdömesförmåga som inte kan skrivas i regelform.
Ett strikt förhållningssätt till regler konkretiserar därmed handlingsutrymmets tvetydiga roll som både begränsning och skydd. Begränsande eftersom reglerna gör tillämpningen omöjligt att situationsanpassa men således även skyddande eftersom handlaren kan gömma sig bakom reglerna. Reglernas skydd gör handläggaren oåtkomlig för mänskliga
hänsynstaganden och moraliska ställningstaganden. En gräsrotsbyråkrat handlar inte
moraliskt eller omoraliskt, en gräsrotsbyråkrat handlägger amoraliskt. Svensson m.fl. (2008) menar att socialarbetare här kan välja att antingen acceptera det givna handlingsutrymmet och följa organisationens riktlinjer utan ifrågasättning. I sådana fall får klienten höra att det
finns regler som måste följas. Alternativet är att socialarbetaren arbetar inifrån
organisationen för att vidga handlingsutrymmet genom att påtala problem för chef och organisation.
Enligt Johansson (1992) är gräsrotsbyråkratens utmärkande kännetecken relationen till klienten och rollen som aktör i en organisation. Relationen mellan handläggaren och klienten bestäms och omges av organisationen som handläggaren arbetar i. Det försätter
handläggaren i en position där två typer av krav ställs. Klienten vill få det stöd som klienten själv anser sig behöva utifrån sina individuella omständigheter. Å andra sidan förutsätter organisationen att klienten inte ska behandlas som en individ. Då organisationen sätter ramverket för gräsrotsbyråkratens handlande måste människan anpassas efter
organisationen. Därav leder organisationens krav till en objektifiering av individen då individen förvandlas till en klient. En objektifiering som i viss mån är nödvändig för arbetets utförande, då organisationen behöver kategorisera och avgränsa för att det ska vara möjligt att anta klienter överhuvudtaget. Inom de organisatoriska begränsningarna har såväl klienten som gräsrotsbyråkraten ett visst handlingsutrymme, den sistnämnda dock ett betydligt större. Det som utmärker relationen är det ojämna makt- och beroendeförhållandet sinsemellan parterna, vilket är mest fördelaktigt för gräsrotsbyråkraten. Klienten är således inte helt maktlös men befinner sig ändå i underläge (Johansson, 1992; Lipsky, 1980).
Gräsrotsbyråkraten har en unik roll i organisationen då de är de enda som har en gränsöverbryggande funktion. De har både kunskap om organisationens möjlighet att
bemöta klientens behov samt tillgång till förstahandsinformation om klienten. Hela grunden till gräsrotsbyråkratens maktposition ligger i denna dubbla roll som de dessutom är
ensamma om att besitta (Johansson, 1992).
5 METOD
I följande metodavsnitt presenteras en omfattande genomgång av studiens metodologiska tillvägagångssätt, vår förförståelse, urvalsförförande, genomförande och analysförförande.
Vidare presenteras även studiens kvalitetsvärdering samt forskningsetiska överväganden. En utförligare diskussion kring studiens metodologiska val och utgångspunkter återfinns i avsnitt sju.
5.1 Metodval
Undersökningen är genomförd med en kvalitativ metod som utgår ifrån studieobjektets perspektiv och är således en lämplig metod i studien som ämnar att fånga
biståndshandläggarnas upplevelse. Kvalitativ forskning karaktäriseras av forskarens egna närvaro och tolkningsarbete vilket gör det till en kontextbunden verksamhet. Inom kvalitativ forskning tolkar forskaren material i syfte att synliggöra en fråga (Alvesson & Sköldberg,
2019; Bryman, 2018). Studiens metodval utgår även ifrån en abduktiv ansats i syfte att lämna utrymme för ett kombinerat fokus på både empiri och teori. Alvesson och Sköldberg (2021) förklarar att detta inte är något som är tänkt att appliceras mekaniskt på enskilda fall utan snarare för att inspirera upptäckter av mönster som bidrar till en förförståelse.
Forskningsprocesser med utgång i abduktiv ansats utmärks således av en växelvis användning av tidigare teori och empiri, där båda kontinuerligt omtolkas i samspel med varandra. I vår studie utmärker sig detta då den tidigare forskningen breddade vår förförståelse till ämnet vilket hjälpte oss i den empiriska insamlingen. Det empiriska
materialet har sedan tolkats och analyserats med stöd av såväl den tidigare forskningen som de teoretiska utgångspunkterna.
Studien har även utgått från ett hermeneutiskt synsätt. Thurén (2007) förklarar att hermeneutiken eller tolkningsläran går ut på att förstå något snarare än att intellektuellt begripa det. Hermeneutiken tar i beaktning ytterligare en kunskapskälla utöver de fem sinnena, empatin eller inkännandet. Handlingar som för tolkaren upplevs vara irrationella kan härledas till att handlaren helt enkelt tänker, upplever eller känner något på ett annat sätt än tolkaren. Tolkaren bör därför tillämpa empati i tolkningen av handlarens handlingar för att kunna förstå handlaren. I praktiken innebär det att tolkaren analyserar och tolkar handlingen med ett empatiskt synsätt för att skapa en tydligare bild av handlingens innebörd (Thurén, 2007). Fokuset i denna studie utgår från biståndshandläggarnas beskrivning av insatser till våldsutsatta äldre kvinnor vilket gör en kvalitativ metod med en abduktiv ansats och ett hermeneutiskt synsätt lämpligt.
5.2 Urval
Då studien utgår från biståndshandläggare inom äldreomsorgen valde vi att söka deltagare genom ett målstyrt urval. Bryman (2018) beskriver att ett målstyrt urval inom kvalitativ forskning görs när respondenterna söks utifrån inklusionskriterier relaterat till studiens syfte och mål. I denna studie har vi genom ett målstyrt urval kontaktat enhetschefer inom bistånd i olika kommuner för att komma i kontakt med biståndshandläggare. Urvalet utmynnade i en kontakt med sex biståndshandläggare i tre olika kommuner i Mellansverige varav samtliga hade lång erfarenhet av biståndsbedömning inom socialtjänsten. Fyra av de hade dessutom ytterligare kompetens kring våld mot äldre vilket inte var något vi specifikt eftersökte. Ett missivbrev (se Bilaga A) samt en intervjuguide (se Bilaga B) skickades via e-post till de biståndshandläggare som valde att delta i studien. Missivbrevet beskrev studiens syfte och innebörd samt övrig viktig information om intervjutillfället.
5.3 Datainsamling och genomförande
Vi valde att genomföra studien med semistrukturerade intervjuer där intervjupersonen utgår från en intervjuguide men utan strikt bundenhet (Bryman, 2o18). Vid utformningen av intervjuguiden skapade vi medvetet tre huvudteman i syfte att behandla och besvara våra frågeställningar för att kunna förhålla oss till det studien ämnade att undersöka. Trots att
intervjuguiden berörde tre olika huvudteman behövde vi inte ta frågorna i ordning då den semistrukturerade metoden gav oss möjlighet att följa respondentens riktning (Bryman, 2018). Det gav även möjlighet att ställa ytterligare frågor som inte ingick i intervjuguiden för att ge respondenterna möjlighet att djupare beskriva och samtala om det de ansåg vara intressant eller viktigt. Intervjuguiden utformades på så sätt att den innehöll inledande bakgrundsfrågor, direkta frågor, mellanliggande frågor med kompletterande tolkningsfrågor och avslutningsfrågor.
Vi fick kontakt med sex biståndshandläggare via e-post som var intresserade av att medverka i studien. Vi valde medvetet att höra av oss till olika kommuner i Mellansverige då vi ville ge respondenterna möjlighet att genomföra intervjun fysiskt. Studiens genomfördes under pågående Covid-19 pandemi och respondenterna gavs därför möjlighet till icke-fysiska intervjuer. Respondenterna fick även bestämma i vilken miljö intervjuerna skulle äga rum, vilket Bryman (2018) belyser är viktigt för att skapa trygghet i samtalet. Tre respondenter valde att ha fysiska intervjuer på sina arbetsplatser, medan övriga tre valde digitala intervjuer i videochattprogrammet Microsoft teams. Några dagar innan varje inbokad intervju
skickades missivbrev och intervjuguide ut så respondenten gavs möjlighet att läsa igenom frågorna. Intervjuerna tog olika lång tid att genomföra men samtliga låg mellan 30 och 60 minuter. Vi närvarade båda två vid samtliga intervjuer och inledde varje intervju med en kort presentation av oss. Sedan presenterade vi återigen studiens syfte samt en kort beskrivning av ungefär hur intervjun skulle komma att se ut. Vi delade upp våra roller under intervjuerna där den ena tog en ledande roll och den andra en mer observerande roll. Inför intervjun inhämtades muntligt samtycke till ljudinspelning och vidare transkribering av materialet.
Inför transkriberingen delade vi upp intervjuerna så varje författare transkriberade tre var.
För att säkerställa en ordagrann transkribering bytte vi sedan material och lyssnade igenom varandras transkriberingar.
5.4 Databearbetning och analysförförande
Analysen av studiens empiriska material genomfördes genom tematisk analys. Bryman (2018) beskriver tematisk analys som en metod där återkommande teman och subteman identifieras för att sedan tillämpas i studien. Studien i sin helhet har utgått från ett hermeneutiskt synsätt där fokus ligger på tolkning av texters mening (Thurén, 2007). Att använda en tematisk analys i bearbetningen av det empiriska materialet var således lämpligt eftersom det tillät oss att redovisa resultatet i form av teman och subteman utifrån våra tolkningar som författare. Respondenternas utsagor tematiserades utefter det som ansågs vara relevant för att besvara studiens frågeställningar och på så sätt uppnå dess syfte. Under transkriberingen tilldelades respondenterna en siffra mellan 1–6 i syfte att hålla isär deras utsagor. När transkriberingarna var genomförda identifierade vi likartade utsagor i
intervjuerna som flyttades till en gemensam plats. Därefter kunde vi bryta ner materialet i mindre beståndsdelar vilket är en del av den tematiska analysen enligt Bryman (2018). Den valda analysmetoden övervägdes redan innan utformningen av intervjuguiden och frågorna vilket Kvale och Brinkmann (2014) rekommenderar, i syfte att underlätta tematiseringen. Vi valde därav att dela in intervjuguiden i tre “huvudteman” som utgick ifrån studiens tre
frågeställningar. Ett medvetet val, då vi redan innan intervjuguidens utformning hade en tanke om att presentera resultatet utefter studiens frågeställningar. I presentationen av studiens resultat kommer respondenterna att benämnas vid Respondent 1–6 för att
säkerställa deras anonymitet. Vi valde även medvetet att utesluta fiktiva namn för att minska risken att en stereotypifiering av namnen ska påverka läsarens uppfattning av empirin.
Transkriberingsprocessen av intervjumaterialet kan brytas ner i tre huvudsakliga steg. I ett första skede arbetade vi enskilt med transkriberingarna. Vi valde att dela upp
transkriberingarna så att varje författare transkriberade de intervjuerna där författaren själv innehaft den ledande rollen. Detta gjordes i syfte att skapa en så exakt tolkning av innehåll som möjligt. Enligt Kvale och Brinkmann (2014) förenklar det analysen av empirin och skapar en likformighet i transkriberingen när intervjuaren transkriberar sin egen intervju. I transkriberingen valde vi att ha med betoningar av ord, pauser, skratt och mumlande för att skapa en så tydlig bild av respondentens uttryck som möjligt, vilket Kvale och Brinkmann (2014) menar stärker studiens reliabilitet och validitet. I det andra steget granskade och lyssnade vi igenom varandras transkriberingar för att säkerställa dess korrekthet. I det tredje och sista steget diskuterade vi transkriberingarna tillsammans för att skapa en gemensam tolkning av intervjuernas centrala innehåll.
5.5 Förförståelse
Då hermeneutiken stått som utgångspunkt för studien är det tämligen relevant att redogöra för vår förförståelse. Trots att vi genomgående i studien har strävat efter att vara så pass objektiva som möjligt går det inte att bortse från förförståelsens oundvikliga påverkan. En av oss författare har erfarenhet av arbete med biståndsbedömning för personer över 65 år vilket har bidragit till en förförståelse av målgruppen. Denna insikt i yrket underlättade
utformningen av intervjuguiden då vi kunde utforma frågorna med fackenliga termer. Det underlättade även såväl studiens avgränsning som urvalsprocess eftersom det gav oss insikt i yrkesrollen och kontakter på fältet.
5.6 Tillförlitlighet och äkthet
Kvalitetsvärdering av studier syftar i första hand till en utvärdering av studiers validitet och reliabilitet. Bryman (2018) framhäver dock att det i kvalitativa studier kan vara mer relevant att tala i termer om tillförlitlighet och äkthet eftersom de förstnämnda begreppen lämpar sig bäst till kvantitativa studier. Kvale och Brinkmann (2014) lyfter tillförlitligheten som särskilt viktig och bryter ner den i fyra delkriterier som kvalitativa studier ska sträva för att uppfylla;
trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och möjlighet att styrka och konfirmera.
Studiens trovärdighet härleds till utgångspunkten i kvalitativ forskning som menar att den sociala verkligheten har flera beskrivningar. I de fall där en social verklighet har flera beskrivningar blir trovärdigheten i forskarens beskrivning som avgör hur den accepteras av utomstående (Bryman, 2018). I vår studie stärks trovärdigheten genom vår gedigna
genomgång av studiens tillvägagångssätt. Det empiriska materialet stärks kontinuerligt av direkta citat från respondenterna vilka sedan förankras i den tidigare forskningen och studiens teoretiska utgångspunkter. Kvalitativa studier som syftar till att fånga ett djup och inte en bredd, kan även värderas utifrån kriteriet överförbarhet. För att uppnå kriteriet krävs fylliga eller täta beskrivningar av kontextens detaljer. En tät beskrivning agerar som en databas med vilken andra personer kan bestämma hur överförbart resultatet är på andra miljöer (Bryman, 2018). Överförbarheten i studien bedöms av läsaren men stärks i våra grundliga beskrivningar av fenomenets sociala kontext. Resultatet och resonemangen som förs kring det förankras återkommande i teorier och ligger i linje med forskningsfältets uppfattningar av fenomenet. Studiens respondenter kommer från tre olika kommuner vilket gynnar studiens överförbarhet då resultatet inte är en produkt av kontexten i en enda
kommun. Dock bör understrykas att studien inte är generaliserbar och resultatet är inte representativt för biståndshandläggare i hela Sverige utan det återspeglar endast de deltagande respondenternas upplevelser och åsikter.
Pålitlighet uppnås i en studie genom en detaljerad beskrivning av metodologiska
tillvägagångssätt. Det innebär att forskningsfrågor, val av intervjupersoner, analysmetod etc.
ska presenteras på ett sådant sätt att kollegor kan granska hela studiens förlopp. Detta i syfte att kunna bedöma kvaliteten på de valda procedurerna och dess tillämpning (Bryman, 2018).
I metodavsnittet redogör vi transparant och stegvis för studiens alla faser, samt de beslut som fattats gällande utformningen och genomförandet av studien. Intervjuguiden har förklarats tydligt och ligger som en bilaga om den önskas ses i sin helhet. Likaså missivbrevet som visar hur vi initialt presenterade studien för respondenterna. Fullständig objektivitet är omöjlig i samhällelig forskning, forskaren bör därav istället säkerställa att agerandet skett i god tro genom att uppnå kriteriet; möjlighet att styrka och konfirmera (Bryman, 2018). Med detta kriterium i beaktning har vi genomgående förhållit oss till det faktum att vi omöjligt kan uppnå total objektivitet. I vår strävan att vara så objektiva som möjligt har vi redogjort för vår förförståelse inom ämnet, dels för att vara transparenta men även för att visa på vår egen medvetenhet i frågan.
Även äkthetsbegreppet kan delas upp i olika delkriterier. Bryman (2018) benämner till exempel ontologisk autencitet som syftar till att studiens deltagare till följd av studien, får en bättre insyn i sitt arbete. Vi kommer att skicka den färdiga studien i sin helhet till
respondenterna i hopp om att bidra till deras förståelse kring förekomsten av våld i nära relation bland äldre. Bryman (2018) nämner sedan pedagogisk autencitet som syftar till att öka deltagarnas förståelse av andra perspektiv från yrkesverksamma inom samma arbete.
Vår förhoppning är att detta kommer ske när respondenterna får möjlighet att ta del av studien. Utöver det nämner Bryman (2018) även katalytisk autencitet som handlar om att studien ska medföra att deltagarna ges möjlighet att påverka sitt eget arbete. Vi har förhoppningar om att respondenternas deltagande kommer medföra en självreflektion av deras arbetssituation. Något som på lång sikt kan leda till att de bidrar till förändringar i sitt arbete, vilket Bryman (2018) härleder till studiens taktiska autencitet.
5.7 Forskningsetiska överväganden
Den forskning som bedrivs i Sverige ska ta grundläggande etiska frågor som anonymitet, konfidentialitet, frivillighet och integritet i beaktning. De etiska frågorna ska bland annat ta fasta på huruvida deltagarna kan komma att uppleva obehag eller skadas av sin medverkan samt huruvida studien inkräktar på deltagarnas privatliv (Bryman, 2018). Vi bedömer att respondenterna inte riskerar uppleva obehag eller lida skada av sitt medverkande i studien eftersom samtliga är yrkesverksamma biståndshandläggare som intervjuats utifrån sin yrkesroll. Etisk forskning ska bedrivas utifrån fyra grundläggande forskningsprinciper;
informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Bryman, 2018).
Informationskravet understryker att berörda personer ska informeras om studiens syfte.
Deltagarna ska vara väl medvetna om att deras deltagande är frivilligt samt att de när som helst kan avbryta sitt deltagande utan att ange en orsak. De ska även få information om vilka moment som ingår i studien (Bryman, 2018). I vår studie har informationskravet beaktats då ett missivbrev innehållande information om studiens syfte skickats ut till deltagarna innan deras deltagande. Missivbrevet uppgav även information om studiens frivillighet och deltagarnas rätt till att närsomhelst avbryta processen. I missivbrevet framgick även information som hur lång tid intervjun beräknades ta, i syfte att förse deltagarna med information om hur momentet förväntades se ut. Samtyckeskravet säger att studiens deltagare själva har rätt att bestämma över sin medverkan (Bryman, 2018). I sökandet efter deltagare skickade vi ut information om studien till olika biståndskontor i Mellansverige.
Deltagarna kontaktade därefter oss och anmälde intresse för att delta i studien. I
missivbrevet framgick även att deras deltagande, under hela processen, är frivilligt. Under intervjuerna inhämtades även muntligt samtycke till inspelning och transkribering av materialet. Konfidentialitetskravet säger att uppgifter om deltagarna ska hanteras med största möjliga konfidentialitet. Deltagarnas personliga uppgifter ska förvaras och hanteras på ett sådant sätt att de är otillgängliga för obehöriga (Bryman, 2018). Deltagarna medgavs information om att endast studiens författare kommer ha tillgång till deltagarnas personliga och identifierbara uppgifter. I missivbrevet framgick att deras uppgifter kommer
anonymiseras på ett sådant sätt att ingen utomstående har möjlighet att identifiera dem.
Nyttjandekravet säger att insamlade uppgifter om enskilda personer får endast brukas i studiens ändamål (Bryman, 2018). Vi informerade deltagarna om detta i missivbrevet och beskrev hur det inspelade och transkriberade materialet kommer att förstöras när vi genomfört vår bearbetning.
6 RESULTAT OCH ANALYS
I följande avsnitt presenteras en analys av studiens resultat i syfte att besvara studiens tre frågeställningar. Resultatet har tematiserats utifrån studiens tre frågeställningar vilka utgör grunden för följande tre huvudteman: biståndshandläggarnas bild av våldet, betydelsefulla
