I följande avsnitt presenteras den tidigare forskningen som belyser komplexiteten i arbetet med våldsutsatta äldre kvinnor på ett uttömmande sätt. Forskningen har framtagits i syfte att förklara grunden till denna studies undersökningsområde. Den tidigare forskningen har tagits fram genom sökningar i databaserna Social Service Abstracts i ProQuest samt Primo.
Följande sökord har använts i olika kombinationer och böjningar för att söka efter relevant forskning: ”domestic violence”, ”older women”, ”elderly abuse and neglect”,”social workers”
”interventions” och ”intersectionality”. Artiklarna filtrerades sedan efter ”peer-reviewed” för att endast få fram refereegranskad forskning. I syfte att samla in material som behandlar problematiken ur olika perspektiv, har forskning med olika metodologiska angreppssätt och teoretiska utgångspunkter eftersökts medvetet. Den utvalda forskningen är i samma syfte såväl nationell som internationell med studier främst från Sverige men även andra länder som USA, Kanada och Storbritannien. Litteratursökningen kompletterades med andra vetenskapliga studier från nationellt centrum för kvinnofrid.
3.1 Äldremisshandel eller våld i nära relation?
Gruppen äldre växer och utgör en allt större del av världens population (Ahnlund m.fl., 2020;
Pereira m.fl., 2020). Hazrati m.fl. (202o) härleder detta till en kombination av utvecklad sjukvård, minskat barnafödande och en ökad förväntad livslängd. Idag är ungefär 650 miljoner människor äldre än 60 år, en siffra som förväntas öka till 2 miljoner redan år 2050.
Trots den stora andelen äldre är fokus på just den målgruppen relativt nytt i
våldsforskningen. Först de senaste 15-20 har det gjorts en ansträngning att identifiera faktorer som gör äldre människor extra sårbara för våld. Pereira m.fl. (2020) är av samma uppfattning och beskriver att befolkningens åldrande börjats diskutera de senaste åren med ett fokus på de förändringar som denna utveckling oundvikligen kommer att medföra. Vidare tar även Pereira m.fl. (2020) fasta på att äldre människor tillhör en speciellt sårbar grupp gällande våldsutsatthet. En konsekvens av befolkningens åldrande beräknas således bli en större förekomst av äldremisshandel.
Hazrati m.fl. (2020) benämner äldremisshandel som ett framträdande globalt fenomen och hänvisar till världshälsoorganisationens definition. Världshälsoorganisationen definierar äldremisshandel som en enstaka eller upprepad handling alternativt, bristande omsorg, som sker i en relation där den ena parten är i beroendeställning och som skadar en äldre person.
Begreppet rymmer såväl psykiska, emotionella, fysiska, ekonomiska, sexuella former av våld som försummelse och fråntagande av självbestämmanderätt (Hazrati m.fl., 2020). Kilbane och Spira (2010) vill dock understryka att distinktionen mellan äldremisshandel och äldre kvinnor som utsätts för mäns våld mot kvinnor, är viktig. Äldremisshandel handlar om våldsutsatthet till följd av åldersrelaterade faktorer och är ett könsneutralt problem. Mäns våld mot äldre kvinnor handlar om våldsutsatthet till följd av könsmaktsförhållanden där kvinnan dessutom är särskilt sårbar utifrån sin ålder. Distinktionen är viktig eftersom kvinnan tilldelas olika attribut i de två förhållningssätten. Inom ramen för äldremisshandel ses den äldre kvinnan som en sårbar, funktionsnedsatt aktör med en oförmåga att föra sin
egen talan. Inom ramen för mäns våld mot kvinnor antas istället kvinnan vara kapabel att tillgodose sina egna behov och föra sin talan, trots maktlöshet i sin relation. Även NCK (2016) förklarar varför förståelse för skillnaden är viktig. Äldre förmodas vara svaga och krävande med stora omsorgsbehov vilket är stressdrivande för anhörigvårdare, vilka ofta utgör våldsutövarna i fall av äldremisshandel. Forskning om våld mot äldre har därav
primärt fokuserat på sårbarhet och risker medan forskning om våld mot kvinnor fokuserar på makt och kön som centrala aspekter.
Äldre kvinnor som lever med våld i nära relation diskuteras således ur två olika perspektiv som i sig representerar två separata forskningsområden; partnervåld och våld mot äldre (Kilbane & Spira, 2010; Straka & Montminy, 2006). Straka och Montminy (2006) vill samtidigt problematisera denna uppdelning, speciellt i de fall där olika former av våld överlappar. Samhällsproblemet våld i nära relation som drabbar äldre kvinnor, faller alltför ofta mellan stolarna på dessa två forskningsområden vilket kan vara orsaken till problemets osynlighet. Forskningen kring våld mot äldre tenderar att ignorera partnervåld som drabbar kvinnor, samtidigt som forskningen om mäns våld mot kvinnor sällan uppmärksammar just äldre kvinnor. Kilbane och Spira (2010) varnar för att våldet enbart förstås som en
äldrefråga, då risken är stor att det könsmaktsperspektiv som är centralt i partnervåld missas. Straka och Montminy (2006) problematiserar å andra sidan att endast förstå våldet som partnervåld eftersom äldre kvinnors utsatthet kan skilja sig från yngres kvinnors utsatthet, något som inte heller får förbises. NCK (2010) påpekar att statistiken kring mäns våld mot äldre kvinnor är bristfällig. I frågan om mäns våld mot kvinnor uppger dock 46% av Sveriges kvinnor mellan 16-64 år att de har blivit utsatta för våld av en man efter sin 15-års dag.
3.2 Svårigheter med att identifiera våld mot äldre kvinnor
Partnervåld mot äldre kvinnor är ofta våld som vuxit med in i ålderdomen men det kan även uppstå under eller till följd av ålderdomen (Kilbane & Spira, 2010.; Leisey m.fl., 2009). Beach m.fl. (2016) konkretiserar skillnaden mellan partnervåld som åldrats och partnervåld som uppstår i ålderdomen. Partnervåld som uppstår i ålderdomen kan i de flesta fall härledas till de förändringar som åldrandet medför, till exempel pension och de sociala förändringar som det medför. Det kan även handla om förändringar i relationens sexuella karaktär till följd av åldrandet i sig eller kognitiva nedsättningar. Kilbane och Spira (2010) lyfter även förändrad sjukdomssituation som möjlig bidragande faktor till partnervåld i en relation som tidigare varit våldsfri. En förändrad sjukdomssituation påverkar även relationer som alltid varit våldsamma. I de fall där våldsutövaren insjuknar riskerar kvinnan att tvingas in i rollen som anhörigvårdare för sin våldsutövare.
Zink m.fl. (2003) konstaterar att äldre kvinnor som utsätts för våld ofta utsätts för olika typer av våld parallellt. Fisher m.fl. (2020) vill därför understryka vikten av yrkesverksammas kunskap i frågan om multipel våldsutsatthet. Kvinnor som erkänner sig utsatta för en typ av våld, är med hög sannolikhet även utsatta för andra typer. Yechezkel och Ayalon (2013) identifierar psykiskt, fysiskt och sexuellt våld som de vanligaste typerna av våld bland äldre.
Fisher m.fl. (2011) instämmer och vill uppmärksamma att äldre kvinnor inte alltid uppfattar våldet som våld. För även om resultatet visade att äldre kvinnor oftast är utsatta för psykiskt och emotionellt våld visade det samtidigt att många av kvinnorna inte heller ansåg att det är våld. Kvinnorna kunde till exempel mena att deras relation idag var bra eftersom det fysiska och sexuella våldet hade avtagit med åldern. De menade att det nu “bara” var psykiskt och emotionellt våld. En aspekt som även Zink m.fl. (2003) uppmärksammat och vill flagga för.
Just därför konstaterar Leisey m.fl. (2009) hur avgörande det är att våldets beskrivning tydligt inkluderar icke-fysiska aspekter. Kvinnorna måste ges möjlighet att känna igen och identifiera de psykologiska metoder som så ofta används emot dem.
Beach m.fl. (2016) menar att våld som drabbar äldre är svåridentifierat eftersom fenomenet i sig är relativt dolt. Enligt Robbins m.fl. (2016) är därför socialarbetarens roll i identifieringen av våldet viktig, även om den varken är självklar eller okomplicerad. Flera socialarbetare visade sig ha en föreställning om att partnervåld är något som upphör i och med ålderdomen.
Socialarbetares utbildning i ämnet är därför av största vikt, likaså att det finns en fungerande samverkan med andra professionella aktörer som möter de utsatta kvinnorna. Lachs och Pillemer (2015) påpekar till exempel att äldre generellt mer sällan har kontakt med sjukvården, vilket gör de tillfällen då äldre väl har sjukvårdskontakt desto mer väsentliga i identifieringen av våld. Samtidigt påpekar Zink m.fl. (2003) att äldre våldsutsatta kvinnor tenderar att ha mer frekventa vårdkontakter. Yrkesverksamma ges således fler möjligheter att anta oro och sedan ställa frågor om våld. Vissa indikationer som depression, magproblem och kroniska smärtor pekas ut som varningstecken där yrkesverksamma borde undersöka huruvida våld förekommer. Ytterligare en faktor som gör att våld mot äldre kvinnor är svårupptäckt kan härledas till hur skador som vanligtvis hade ansetts oroväckande ofta avskrivs som åldersrelaterade.
3.2.1 Färre våldsutsatta äldre kvinnor söker hjälp
Lachs och Pillemer (2015) påpekar att det med tiden blir svårare att ta sig ur en våldsam relation och att äldre kvinnor som är utsatta därför kan vara ännu mindre motiverade att söka stöd. Den samlade tidigare forskningen lyfter flera viktiga aspekter som belyser svårigheten i att bryta sig loss från en våldsam relation. Zink m.fl. (2003) beskriver tre kritiska aspekter som följande: avsaknad av arbete och ekonomiska resurser, begränsad tillgång till utbildning och att sätta någon annan före sig själv. Leisey m.fl. (2009) samt Ulmestig och Eriksson (2017) belyser hur äldre kvinnor ofta har investerat flera år i familjen och därmed har sämre förutsättningar gällande ekonomi, arbetserfarenhet och utbildning.
Zink m.fl. (2003) menar således att många kvinnor stannar i relationen för att de inte klarar av den ekonomiska omställning som ett uppbrott skulle innebära. Enligt Zink m.fl. (2003) är det beroendeställningen som kvinnan befinner sig i som många gånger hindrar ett uppbrott.
Hos äldre kvinnor kan ålderdomen dessutom medföra kognitiva eller fysiska nedsättningar som gör ett uppbrott fysiskt svårt då kvinnan blivit beroende av våldsutövaren ur ett omsorgsperspektiv. En beroendeställning som ökar kvinnans utsatthet ytterligare då det försätter våldsutövaren i en maktposition. Vidare belyser både Leisey m.fl. (2009) och Zink m.fl. (2003) att många kvinnor även känner ett behov av att skydda sin våldsutövare från sociala konsekvenser genom att inte förstöra hans rykte.
Kvinnor som levt i en våldsam relation tampas ofta med ett lågt självförtroende och känslor av skam (Erlingsson m.fl., 2006; Straka & Montminy, 2006; Yechezekel & Ayalon, 2013).
Våld i nära relationer generellt präglas ofta av hur våldsutövaren isolerar den utsatta från familj och vänner vilket Zink m.fl. (2003) menar blir ännu enklare när den våldsutsatta är äldre eftersom ålderdomen i sig medför en viss isolering i samhället. I fall där kvinnan inte längre kan lämna huset fritt riskerar våldet att intensifieras. Även i de fall där det fysiska våldet avtar kan istället det verbala och psykiska våldet öka. De insatser som samhället erbjuder är sällan utformade med den äldre kvinnan i åtanke och således inte lämpliga för att tillgodose hennes behov. Skyddade boenden är inte alltid anpassade för kvinnor som behöver hjälp med medicinering eller anpassad framkomlighet, vilket kan leda till att kvinnan går tillbaka efter ett uppbrott (Zink m.fl., 2003).
Ytterligare en aspekt som Straka och Montminy (2006) vill belysa är hur äldre kvinnor generellt sätt har vuxit upp med konservativa värderingar, speciellt gällande könsroller, äktenskap och familjer. Något som utgör en del av våldets normaliseringsprocess eftersom äldre kvinnor är indoktrinerade i familjelojalitet och att familjeangelägenheter är privata.
Partnervåld ansågs länge vara en familjeangelägenhet och skilsmässa var tabubelagt. Trots att våldsutsatta kvinnor idag har möjlighet att söka stöd från rättsliga instanser, polis,
sjukvård och familj, påpekar Zink m.fl. (2003) att även dessa innan 1970-talet ansåg att våld i hemmet var en familjeangelägenhet. Straka och Montminy (2006) samt Leisey m.fl. (2009) vill även belysa att många äldre kvinnor anser att samhällets resurser endast är till för yngre kvinnor. Flera äldre kvinnor upplever därför en oro för att socialarbetare ska sakna förståelse för hur det är att ha levt i en våldsam relation i många år eller att hur det fungerar när det uppstått till följd av ålderdomen.
3.3 Det professionella mötet med våldsutsatta kvinnor
Frågan om mäns våld mot kvinnor är idag en aktuell fråga som socialtjänsten arbetar med i stor omfattning, ändå finns det utrymme för förbättring (Ekström, 2018). Ekström (2018) förklarar vidare att socialtjänsten i Sverige generellt sätt arbetar med frågan från två håll, utredande eller behandlande. Utredning gällande behov av stödjande insatser som skyddade boenden och olika behandlingar samt behandlande genom samtal och rådgivning. Såväl socialt arbete som socialarbetare i Sverige har dock kritiserats för att inte arbeta tillräckligt mot våld som drabbar kvinnor och förstå misshandlade kvinnor som offer för våld i nära relation. Socialtjänstens stöd till dessa kvinnor har kritiserats för att inte ha en tillräcklig helhetssyn för att kunna tillgodose de komplexa behov som våldsutsatta kvinnor har. Kvinnor som till följd av detta fått negativa erfarenheter av socialtjänsten kan därav finna det extra svårt att söka stöd igen (Ekström, 2018; Skillmark m.fl., 2019). Ekström (2018) förklarar att socialtjänsten ofta är specialiserad utefter särskilda bestämmelser om olika grupper i
Socialtjänstlagen (2001:453). Äldre har sedan länge behandlats som en särskild grupp inom socialtjänsten medan våldsutsatta kvinnor är desto nyare. Indelningen efter specialisering innebär dock att stödet som kvinnorna erbjuds riskerar vara inkonsekvent. Även
socialarbetarnas handlingsutrymme påverkar bemötandet när deras tolkningar är avgörande
för stödets utformning. För att säkerställa samtliga stödsökande lika stöd krävs därför en likvärdig kunskap och gemensam syn på våldet från socialtjänstens håll (Ekström, 2018).
Ytterligare en aspekt som påverkar bemötandet av våldsutsatta äldre kvinnor är spår av ålderism bland socialarbetarna. Ålderismen påverkar arbetet med identifieringen av våldsutsatta äldre kvinnor påverkas eftersom väsentliga aspekter i situationen förbises till följd av förutfattade meningar. Det kan påverka socialarbetarens bedömning om huruvida ett visst beteende är våldsamt eller tillräckligt våldsamt (Yechezkel och Ayalon, 2013; Erlingsson m.fl., 2006). Det är oftast synliga tecken på fysiskt våld som väcker misstanke om våld i nära relation Yechezekel och Ayalon (2013) samt Jackson och Hafemeister (2011) menar därför att socialarbetare som saknar kunskap och erfarenhet kring identifiering av våld hos äldre kvinnor kan förväxla tecken på våld med åldersrelaterade symptom. Fysiska tecken kan till exempel antas vara en del av den naturliga åldersprocessen samtidigt som psykiskt våld kan vara svårt att upptäcka om den våldsutsatta har en kognitiv funktionsnedsättning. Yechezekel och Ayalon (2013) påvisar även att socialarbetare med högre utbildning är mer benägna att känna igen tecken på och identifiera våld. Tetterton och Farnsworth (2011) menar att socialarbetare bör känna till riskfaktorer och besitta kunskap kring äldre kvinnors unika behov för att bemötandet med våldsutsatta äldre kvinnor ska bli optimalt. Till exempel hög alkoholkonsumtion, depression, social isolering och svartsjuka.
3.3.1 Effektiva interventioner
Det är viktigt att socialarbetare uppmuntrar och stärker den äldre kvinnan i
stödsökandeprocessen (Tetterton & Farnsworth, 2011; Straka & Montminy, 2006). Enligt Straka och Montminy (2006) bör samma insatser som finns tillgängliga för yngre
våldsutsatta kvinnor kunna erbjudas till äldre våldsutsatta kvinnor, som till exempel skyddat boende. Straka och Montminy (2006) fann dock att äldre kvinnor sällan nyttjar skyddade boenden vilket de härleder till att boendena ofta är dåligt anpassade för äldre kvinnors behov samt att personalen inte har möjlighet att tillgodose de äldres omvårdnadsbehov. Tetterton och Farnsworth (2011) samt Straka och Montminy (2006) ger exempel på interventioner som kan vara mer effektiva i relation till våldsutsatta äldre kvinnor. Till exempel regelbundna professionella samtal som ger kvinnorna möjlighet att bygga upp sitt självförtroende och på så sätt bli mer mottagliga för stöd.
Tetterton och Farnsworth (2011) beskriver hur äldre våldsutsatta kvinnor kan vara i behov av mer stöd och hjälp än yngre kvinnor då åldern i många fall försatt dem i beroendeställning gentemot våldsutövaren. Äldre kvinnor befarar samtidigt när de söker hjälp att de endast ska bli rekommenderade att ansöka om äldreboende. Kvinnor som är marginaliserade utifrån sin ålder kan dessutom uppleva sig utstötta från samhället, vilket hindrar de från att bryta upp.
Äldre kvinnor är sällan bekväma med att prata om våldet, vilket ställer höga krav på socialarbetarens förmåga att faktiskt våga fråga vid misstanke. En äldre kvinna som varit utsatt under många år har med stor sannolikhet även utvecklat taktiska egenskaper för att kringgå misstanke. Professionella bör därför vara speciellt uppmärksamma på riskfaktorer och varningstecken som avsaknad av ögonkontakt vid samtal (Tetterton & Farnsworth, 2o11).
Straka och Montminy (2006) understryker vikten av att samtala med kvinnorna på ett sätt
som de förstår. Tetterton och Farnsworth (2011) instämmer och utvecklar resonemanget med att socialarbetaren bör förmedla en känsla av tillit och trygghet i samtalet. Det är även
avgörande att socialarbetaren håller sig väl uppdaterad kring vilka samhällsresurser som finns till hands för att kunna förmedla dessa till kvinnan. Exempel på sådana resurser kan vara, skyddade bostäder, stödsamtal, socialtjänst och ideella verksamheter. Straka och Montminy (2006) understryker vikten av att kombinera de två centrala samhällsorganen i frågan om partnervåld, myndighet och ideell verksamhet. Detta eftersom äldre kvinnor kan behöva insatser anpassade utifrån sina behov som äldre såväl som kvinnor. Ideella
verksamheter som skyddade boenden utgår ofta ifrån ett feministiskt partnervåldsperspektiv som fokuserar på könsmaktsskillnader i relationen. Myndigheter för äldre har å andra sidan fokus utifrån ett äldreperspektiv. Deras skilda perspektiv kan dock skapa spänningar
sinsemellan och försvåra den samverkan som ett effektivt arbete mot våld i nära relationer förutsätter.
3.4 Reflektioner kring tidigare forskning
Den tidigare forskningen konstaterar att våld i nära relation inte har någon åldersgräns. Våld i nära relation framförallt mot äldre som fenomen har transformerats från något som länge sköttes inom husets fyra väggar till ett högst aktuellt samhällsproblem. Den samlade tidigare forskningen lyfter genomgående upp vikten av att professionella som möter äldre har
kunskap kring, samt vågar fråga om våld. Den tidigare forskningen som berör våld i nära relation bland specifikt målgruppen äldre är begränsad och bör utökas. Dels forskning utifrån ett professionellt perspektiv men speciellt forskning som utgår ifrån de äldre kvinnornas egna upplevelser av våldet. Det den samlade forskningen genomgående vill belysa är dock vikten av att skilja på äldremisshandel och våld mot äldre kvinnor. Två olika forskningsområden som sällan lämnar utrymme åt varandra. En äldre kvinna är inte mindre kvinna för att hon blivit äldre, ändå förbises könsaspekten ofta i frågan om våldet som hon utsätts för. Genom att avfärda hennes utsatthet som kvinna och endast se våldet som en produkt av hennes åldrande missas viktiga samspelande aspekter i hennes situation. Likaså går inte hennes ålder att avfärda. Det är således av stor vikt att vidare belysa hur arbetet med äldre kvinnor utsatta för våld i nära relationer bedrivs i Sverige.