Det kommunala stödet

6.3.1 Handlingsutrymmet

Handlingsutrymmets påverkan på arbetet med våldsutsatta kvinnor synliggörs genom respondenternas återkommande beskrivningar av hur riktlinjer begränsar och styr deras arbete. Flera respondenter beskriver en avsaknad av tydlighet kring hur de ska hantera ärenden där våld i nära relation förekommer eftersom de egentligen inte är deras ansvar att utreda. De flesta arbetsplatserna har riktlinjer kring hur ärendena ska hanteras men dessa utgår, enligt flera av respondenterna, från att ärendet bara skickas vidare. Därav menar flera av respondenterna att handlingsutrymmet begränsar deras möjligheter till att stötta de utsatta kvinnorna. En respondent med lång erfarenhet i yrket beskriver dock sin upplevelse av handlingsutrymmet som följande:

Handlingsutrymmet begränsar ju möjligheterna men när man har jobbat länge så kan man ju hitta kryphål, för det är ju det man gör. Det är ju inte svart eller vitt man jobbar ju i en gråzon och riktlinjer är ju riktlinjer och inte en lag (Respondent 6, 2021).

I ovanstående citat visar respondenten tydligt hur rörligt handlingsutrymmet kan vara i de fall som kräver det. En annan respondent menar att vissa biståndshandläggare upplever en lättnad i att inte behöva lyfta frågan eftersom den egentligen inte tillhör deras ansvar. “Men sedan är det väl ingen som vill erkänna att vi i våra riktlinjer kan vara generösa om vi har en enskild som är våldsutsatt [...] (Respondent 1, 2021)” Citatet kan tolkas utifrån Johanssons (1992) beskrivning av handlingsutrymmet som skydd och begränsning. Biståndshandläggare som känner en osäkerhet i att lyfta frågan kan lätt undvika det eftersom riktlinjerna i deras handlingsutrymme inte innefattar sådant arbete. Samtidigt menar Respondent 1 att riktlinjer går att tolka för att på bästa möjliga sätt kunna bemöta dessa kvinnor. Även Svensson m.fl.

(2008) lyfter hur handlingsutrymmets gränser kan navigeras till biståndshandläggarens behov. Enligt Svensson m.fl. (2008) har biståndshandläggaren två alternativ. Antingen accepterar de handlingsutrymmet rakt av och utgår ifrån att det finns regler som måste följas, eller så kan de arbeta för att expandera handlingsutrymmet inifrån på en organisatorisk nivå.

Ett tredje alternativ kan vara det som respondenterna beskriver ovan, att använda det angivna handlingsutrymmet men att samtidigt hitta kryphål som möjliggör ett mer

dynamiskt arbete. Den tolkningen är även något som Johansson (1992) tar ställning till och menar att gräsrotsbyråkrater ofta handlar i situationer som är för komplicerade för att reduceras till riktlinjer och regler.

6.3.2 Samverkan

Något som framträder tydligt i respondenternas utsagor är att ingen enskild förvaltning eller organisation har möjlighet att ensam arbeta mot våldet och för att stötta våldsutsatta äldre kvinnor. Kraven på en god samverkan är något som Sundborg (2021) menar är en

förutsättning i arbetet med våldsutsatta kvinnor eftersom de ofta är i behov av flera olika stödjande insatser för att ett jämlikt stöd ska tillgodoses. En äldre kvinna kan ha

åldersrelaterade behov utöver sin våldsutsatthet som förutsätter att hon även får stöd i form av till exempel omsorg. Socialsekreterare som arbetar med våld i nära relation kan således ha svårt att tillgodose hennes behov då dessa till exempel inte kan mötas på ett skyddat boende.

Att kvinnan då hänvisas till äldreomsorgen utifrån sina omsorgsbehov kan medföra att hennes situation som våldsutsatt bortprioriteras. En god samverkan sinsemellan olika enheter är således en central del i stödet som kommuner kan erbjuda dessa kvinnor. Straka och Montminy (2006) påpekar dock att olika enheters skilda perspektiv kan skapa

spänningar mellan aktörerna och försvåra den vitala samverkan som ett effektivt arbete förutsätter. Vilket även lyfts i respondenternas utsagor när de påtalar att samverkan inte alltid fungerar bra:

Jag har ju själv haft ärenden där man suttit och stångat sig blodig med våld i nära relation för att personen i fråga behöver ett skyddat boende men hon behöver också hjälp dygnet runt av hemtjänsten och då har vi inte några sådana boenden och det har varit ett problem att den gruppen går lite i skymundan (Respondent 2, 2021).

Ovanstående citat belyser vikten av en god samverkan för att kunna tillgodose den

våldsutsatta äldre kvinnans behov. En del av komplexiteten hos äldre kvinnor som utsätts för våld är således att de behöver stöd från flera aktörer för att få sina behov tillgodosedda.

Eftersom det är organisationen som avgör i vilken utsträckning gräsrotsbyråkrater kan handla är en kategorisering av den hjälpsökande nödvändig för att arbetet ska kunna genomföras överhuvudtaget (Johansson, 1992). Ekström (2018) beskriver dock att denna uppdelning av socialtjänsten utefter specialisering kan vara problematisk eftersom stödet som de utsatta kvinnorna erbjuds riskerar vara inkonsekvent. På grund av detta görs en vidare tolkning om att ett samspel med andra professionella aktörer som möter utsatta kvinnor är väsentligt, vilket även Robbins m.fl. (2016) menar. Flera respondenter påvisar i sina utsagor en upplevelse av dessa spänningar mellan kommunens olika aktörer. Speciellt kritiska ställer de sig till hur samverkan mellan kommunernas äldreomsorg och våld i nära relations enheter fungerar när det finns åldersrelaterade faktorer som till exempel

demenssjukdomar:

Jag tycker att alla liksom bara: ”Jo men hon är gammal, hon är över 65, ta det, jag tänker inte ta det, det tillhör äldreomsorgen.” Istället för att se själva situationen, jo men hon blir ju utsatt för våld! Hon behöver ett skyddat boende. Tyvärr då bara för att personen är över 65…

varsågod ta henne. (respondent 3, 2021)

I citatet ovan påvisar respondenten en känsla av frustration i andra aktörers tendens att lämpa över ärenden på biståndshandläggarna för äldre bara för att personen är över 65 år.

Samtidigt går det att utläsa en önskan av en bättre fungerande samverkan sinsemellan. Detta kan tolkas utifrån att socialtjänstens byråkratiska uppdelning skapar en otydlighet om vilka som ska ansvara över vilka ärenden. Speciellt i de fall där flera enheter behöver samverka för individens bästa. Således ställs det höga krav på respondenten själv som ska veta vilken enhet som hanterar vad. Vilket kan ses i kontexten av gräsrotsbyråkratens unika

gränsöverbryggande roll i organisationen. En roll som gör gräsrotsbyråkrater till de enda inom organisationen som besitter kunskap kring hur organisationen bäst kan tillmötesgå den

hjälpsökandes individuella behov, vilket även är grunden till gräsrotsbyråkraten

maktposition (Johansson, 1992). Ett intersektionellt perspektiv synliggör dessutom hur denna maktordning bibehålls vilket är väsentligt för att förstå hur ojämlikhet etableras inom socialtjänsten (Mattson, 2015). Att belysa maktordningen mellan gräsrotsbyråkraten och klienten är väsentligt för att gräsrotsbyråkratens ansvar i situationen ska förstås. Trots att gräsrotsbyråkratens handlingsutrymme är avgörande för stödets utformning menar Ekström (2018) att det krävs en gemensam syn och likvärdig kunskap om våldet inom socialtjänsten för att kunna säkerställa hjälpen för samtliga individer. Den interna samverkan inom

socialtjänsten är således tillika viktig som den externa samverkan med utomstående aktörer.

6.3.3 Särskilt anpassade insatser

I en kommun som några av respondenterna arbetar i har en så kallad “hemlig lägenhet”

tagits fram. Lägenheten ligger på ett av kommunens servicehus och riktar sig till våldsutsatta personer som även har omsorgsbehov. I den aktuella kommunen är det socialsekreterare som arbetar med våld i nära relation som beslutar om lägenheten samtidigt som

biståndshandläggaren beviljar omvårdnadsinsatserna. Av respondenterna i den kommunen är detta en uppskattad insats eftersom det möjliggör en form av skyddat boende trots

omsorgsbehov, vilket tidigare har saknats. Enligt Straka och Montminy (2006) behöver äldre våldsutsatta kvinnor ha tillgång till samma insatser som yngre våldsutsatta kvinnor, fast anpassade efter deras behov. Skyddade boenden benämns vara en viktig sådan. En respondent berättar vidare om den skyddade lägenheten:

Det är inte vi som fattar beslutet om personen ska ha det här skyddade boendet utan det är fortfarande våld i nära relationer som gör den bedömningen och så. Men det är vi som enhet som tagit fram detta exempel eftersom vi har en målgrupp som inte tidigare kunde vara på skyddade boenden (Respondent 2, 2021).

Två av respondenterna som arbetar i två andra kommuner där denna insats inte finns uttrycker på eget bevåg en önskan om en liknande insats. En av respondenterna önskar att kommunen hade någon form av ”mellanboende” för de våldsutsatta kvinnorna som varken kvalificerar sig för skyddat boende eller särskilt boende: “Man önskar ändå att det fanns en plats där man kunde placera kvinnan så hon får skydd men ändå omsorg” (Respondent 6, 2021). Respondenternas önskemål kan tolkas utifrån Svensson m.fl. (2008) som uppmanar socialarbetare att arbeta inifrån organisationen för att vidga handlingsutrymmet. Några av respondenterna anser även att kommunens kriterier för särskilt boende kunde vidgas för att även innefatta omsorgsbehov utifrån våldsutsatthet. Så våldsutsatthet skulle vara ett

omsorgskriterium för särskilt boende. På så sätt skulle det kunna vara en faktor som möjliggör en flytt för en kvinna som inte annars uppfyller alla omsorgskriterier:

Det skulle kanske kunna vara att se våldsutsattheten som ett omsorgsbehov och att det ska vägas in när man gör en bedömning om ett särskilt boende. Man ska inte bara titta på de fysiska omvårdnadsbehoven utan att det också ska räknas som ett behov som kan bidra till att man ska beviljas ett särskilt boende. Vi är ju ingen bostadsförmedling för alla har ju ett ansvar att skaffa en egen bostad men det kanske inte är så lätt i sådana fall (Respondent 6, 2021).

Ovanstående citat kan således knytas ihop med Straka och Montiminys (2006) resonemang om varför färre äldre kvinnor väljer att söka hjälp. En tolkning görs att det kan bero på att samhällets resurser är utformade efter yngre kvinnor och utifrån perspektiv som inte alltid tar hänsyn äldre kvinnors särskilda sårbarhet. I bedömningen av biståndsinsatser till äldre tas heller ingen hänsyn till förhöjd våldsutsatthet i förhållande till att vara kvinna.

Respondenten menar att fler äldre kvinnor skulle kunna erbjudas stöd om riktlinjerna även tog hänsyn till hennes roll som våldsutsatt kvinna i kombination med rollen som äldre. Vilket återspeglar behovet av ett intersektionellt synsätt (Mattsson, 2o15).

6.3.4 Bortprioriterade och bristfälliga insatser

Gemensamt för respondenterna är att dem inom ramarna för sitt handlingsutrymme inte har några direkta insatser riktade mot våldsutsatta äldre kvinnor. Respondenternas roll i arbetet med kvinnorna ter sig främst i form av samverkan med andra enheter och verksamheter som arbetar med våldsfrågan. En eventuellt bristfällig samverkan kan således vara en del av att insatserna upplevs som bristfälliga. Utöver det belyser respondenternas utsagor hur de ofta kringgår handlingsutrymmet för att stötta kvinnorna så gott de kan. Flera av respondenterna nämner till exempel att de brukar sätta in hemtjänst eller öka redan existerande hemtjänst för att “trygga upp” i hemmet när ingen annan insats kan tillgås. På så sätt kan även hemtjänstpersonalen höra av sig om de skulle bevittna något oroväckande. En av

respondenterna berättar; “Hemtjänst har vi använt för att stötta upp, så är det. Det lindrar våldet. Vi kan aldrig ta bort det med hemtjänst, det är ju inte deras uppdrag så, men absolut kan det lindra (Respondent 2, 2o21)”. Det respondenterna är överens om är att insatser riktade mot våldsutsatta äldre kvinnor i samhället är bristfälliga, vilket även Tetterton och Farnsworth (2011) konstaterar. Det kan tolkas i relation till samhällets ålderistiska syn på äldre som medför en bortprioritering av äldre kvinnors komplexa behov.

Äldre kvinnors bortprioritering i samhällets insatser riktade till våldsutsatta kvinnor kan ses i kontexten av att skyddade boenden ofta inte lämpar sig för äldre kvinnors behov. Äldre kvinnor som kan vara i behov av omsorg eller annan anpassning för funktionsnedsättningar kan inte alltid få sina behov tillgodosedda på de boenden som finns. Respondenterna lyfter till exempel dilemmat med hemtjänst. En kvinna som är i behov av hemtjänst kan inte få det beviljat i ett skyddat boende eftersom det äventyrar boendets säkerhet. Samtidigt kanske hon inte uppfyller kommunens kriterier för särskilt boende vilket begränsar kommunens

möjlighet i att hjälpa henne ur sin situation. En av respondenterna ger följande exempel på en sådan situation:

Jag hade faktiskt ett sådant ärende och hon hade ett stort hjälpbehov, men det var inte tillräckligt för att hon skulle beviljas. Och problemet är att det finns inga skyddade boenden som erbjuder hemtjänst för att det, det finns inte, de har ju inte personal 24/7 och för att skydda henne då kan man inte bevilja henne hemtjänst i det boendet (Respondent 3, 2021).

I citatet ovan visar Respondent 3 en känsla av hopplöshet inför sin oförmåga att kunna stötta kvinnan med insatser. Samhällets bristande insatser för våldsutsatta äldre kvinnor lägger huvudansvaret på den våldsutsatta att själv ta sig ur sin situation. Något som forskning visar

är svårt för våldsutsatta att göra (Lachs & Pillemer, 2015; Zink m.fl., 2003; Skillmark m.fl., 2019). Är kvinnan äldre tampas hon dessutom med ytterligare försvårande omständigheter som till exempel ett mindre socialt nätverk, isolering, ålderism från samhället etc. Utöver det har äldre kvinnor generellt sätt sämre ekonomiska förutsättningar eftersom de ofta investerat flera år i familjelivet vilket har medfört mindre arbetserfarenhet och utbildning (Ulmestig &

Eriksson, 2017). Samtliga faktorer hindrar hennes förmåga att själv ta sig ur situationen, vilket kombinerat med samhällets bristande resurser gör det i princip omöjligt att bryta upp.

Samhällets insatser som riktar sig till våldsutsatta kvinnor tar inte i beaktning att alla

kvinnor inte har samma förutsättningar och lämpar sig därför inte för en stor del av gruppen som de utger sig för att stödja (Mattsson, 2o15). Att äldre kvinnor inte tas i beaktning i utformningen av samhällets insatser och resurser riktade mot våld kan tolkas utifrån

konstruktionen av våldsutsatta kvinnor. Vi som samhälle måste konstruera om bilden till att alla kvinnor, oavsett ålder, kan utsättas för våld. Först då kan utvecklingen av lämpliga resurser och insatser diskuteras och utformas.