Studiens syfte har varit att undersöka hur biståndshandläggare i Sveriges kommuner bemöter och arbetar för att stödja våldsutsatta äldre kvinnor. Frågeställningarna handlade i huvudsak om att fånga biståndshandläggarnas bild av våld i nära relation bland äldre,
betydelsefulla faktorer i bemötandet och vilka insatser kommunerna har tillgängliga. Vi anser att studiens syfte är uppnått och dess frågeställningar besvarade då vi med stöd av teori och forskning genomgående har analyserat det empiriska materialet. Vilket kommer att
diskuteras i följande avsnitt:
7.1 Resultatdiskussion
Studiens första fråga ämnade att synliggöra biståndshandläggarnas bild av våld i nära relation bland äldre. Den tidigare forskningen påvisade att det är ett allvarligt problem som behöver definieras och uppmärksammas ytterligare. Vi menar att de ålderstypiska rollerna och egenskaperna som samhället tillskriver äldre personer påverkar förmågan att uppfatta äldre som kapabla till att utöva våld och att vara våldsutsatta. Vi tolkar därav
biståndshandläggarnas beskrivning av våldet som en tydlig reflektion av de konsekvenser som samhällets syn på äldre som en homogen grupp har. Empirin ligger i linje med forskningen angående att våldet är svårt att identifiera. Det belyser även hur de utsatta kvinnorna till följd av olika individuella och strukturella omständigheter sällan är mottagliga för stöd. Till följd av äldres tillskrivna gruppatribut ses äldre som sköra personer såväl fysiskt som psykiskt, vilket normaliserar till exempel blåmärken och tystlåtna kvinnor vilket hade ansetts vara oroväckande om kvinnan var yngre. Tendensen att se äldre som tillhörande en grupp istället för individer med individuella omständigheter är således direkt skadlig. För att
avskaffa problemets osynlighet måste därav stereotypifieringen av äldre utmanas eftersom den inte lämnar utrymme för äldre som våldsutövare eller våldsutsatta (Sundborg, 2o21;
Mattsson, 2o15).
Genomgående menar biståndshandläggarna att kvinnorna tillhör en generation som inte alltid uppfattar våldet som våld, vilket även forskningen lyfter (Fisher m.fl., 2011). Vi ser generationsaspekten som en faktor som kan tolkas i relation till upprätthållandet av
maktstrukturer. Äldre är av en generation som generellt sätt har fostrats i mer konservativa värderingar gällande könsroller och familjestrukturer (Zink m.fl., 2003). Generationer som har strävat för att upprätthålla samhälleliga könsroller och normer, har samtidigt aktivt upprätthållit maktordningen mellan könen. Äldre kvinnor kan således vara så pass
indoktrinerade i könsmaktsskillnaden att mäns våld mot kvinnor inte anses oacceptabelt i relationen, det har blivit en del av normaliseringsprocessen. Genom att reducera de äldre till produkter av en generation får dessutom biståndshandläggarna möjlighet att distansera sig själva från deras roll i att upprätthålla könsmaktsordningen (Mattsson, 2015).
Den andra frågan ämnade att lyfta faktor som biståndshandläggarna anser är betydelsefulla i bemötandet. Kunskap och förståelse för försvårande omständigheter kring våldet som till exempel demenssjukdom var övergripande. Den tidigare forskningen överensstämmer med den bilden men vill även understryka vikten av förståelse för skillnaden mellan
äldremisshandel och våld i nära relation som drabbar äldre kvinnor (Kilbane & Spira, 2010;
Straka & Montminy, 2006). Vi upplever att biståndshandläggarna saknade insikt i den distinktionen. Det empiriska materialets fokus på demenssjukdomar i relation till våldet tolkar vi som en del av grunden till varför yrkesverksamma tenderar att avskriva våldet som en produkt av ålderdomen. Vi menar att det här sker en typ av försköning av våldet när det förklaras vid att äldre är dementa och demens medför aggressiva beteenden. Den typen av våld ses inte lika hårt på som partnervåld eftersom det saknas uppsåt vilket även återspeglas i lagstiftningen. Risken finns att partnervåld missas när fokus ligger på demensrelaterat våld.
Det leder vidare till ytterligare en av empirins centrala delar, att våga fråga. Genomgående påtalar biståndshandläggarna att det inte åligger deras ansvar att fråga om våld eftersom de saknar utredningsansvar i frågan. Samtidigt framhåller de vikten av att våga fråga. Denna diskrepans tolkar vi som ett dilemma mellan biståndshandläggarnas bundenhet till sitt handlingsutrymme och deras egna moraliska ställningstaganden. Genom att placera ansvaret på någon annan aktör dämpar biståndshandläggarna sina egna eventuella skuldkänslor i frågan eftersom ansvaret för eventuella konsekvenser ligger hos en annan part. På så sätt utgör handlingsutrymmet ett skydd för biståndshandläggarnas egna känslor (Ahrne, 1993).
Samtidigt påvisar de en önskan om förändring när de ständigt påtalar vikten av att våga fråga, vilket demonstrerar hur handlingsutrymmet även upplevs begränsande. Att förändra handlingsutrymmet för att bättre kunna stötta klienter är egentligen upp till dem som delegerar arbetet till handläggarna. Ett handlingsutrymme är dock alltid någorlunda begränsat, hur mycket det än expanderas och kompletteras. Precis som Johansson (1992) konstaterar handlar dock socialarbetare alltför ofta i situationer som är alldeles för dynamiska för att reduceras till regler och riktlinjer. Det är därav inte möjligt att utföra arbetet strikt ifrån organisationens ramverk, samtidigt som detta inte får kringgås.
Den tredje och sista frågan ville undersöka på vilket sätt Sveriges kommuner kan stödja den våldsutsatta äldre kvinnan. Det empiriska materialet synliggör en brist på de
åldersanpassade insatser som forskningen vill framhålla som viktig (Tetterton och Farnsworth, 2o11; Straka och Montminy, 2006). Då biståndshandläggarna inte har några insatser riktade till våld att tillta i sitt handlingsutrymme pekar dem på samverkan med andra enheter som en nödvändig process, vilket även forskningen menar (Ekström, 2018;
Skillmark m.fl., 2019). Empirin belyser dock stora brister i samverkan till följd av det vi tolkar som; de olika enheternas bristande förståelse för varandras handlingsutrymmen. Den som drabbas av detta i slutändan är dock klienten som riskerar att inte få adekvat stöd för sina behov, allt för att olika byråkratiska aktörer inte kan samverka. Klienternas tillskrivna tillhörighet till en grupp kan exkludera dem från en annan. En våldsutsatt äldre kvinna kan nekas skyddat boende från våldsutrerade på grund av för stora omsorgsbehov samtidigt kan hon nekas särskilt boende eftersom hennes omsorgsbehov inte är tillräckligt stora. Hennes utsatthet som äldre våldsutsatt kvinna placerar henne utanför de båda aktörernas
handlingsutrymme. Genom att belysa problematiken som olika kategoriers samspel medför, ökar möjligheten till att utveckla insatser anpassade efter flera behov eftersom det skapar en förståelse för utsattheten som ofta är för komplex för byråkratiska organisationer (Mattsson, 2o15; Sundborg, 2021; Moser Hällen, 2o21a).
7.2 Metoddiskussion
För att undersöka studiens syfte och frågeställningar valde vi en kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer. En kvalitativ ansats strävar efter en djup förståelse snarare än en bred sådan, genom att synliggöra valda respondenters subjektiva syn på
forskningsområdet. Således var den kvalitativa ansatsen ett lämpligt val för studiens tillvägagångssätt då respondenternas egna upplevelser var en förutsättning för att svara på frågeställningarna. Studien ämnade aldrig att finna ett generaliserbart resultat och en enbart kvantitativ ansats valdes därför bort. Den valda intervjumetoden var semistrukturerad i syfte att ge respondenterna möjlighet att tala fritt om sina personliga upplevelser och erfarenheter samtidigt som det möjliggör ställandet av följdfrågor. En nackdel med den semistrukturerade intervjumetoden är att vissa frågor riskerar att lämnas obesvarade om samtalet följer en annan ordning än intervjuguiden. Vi inhämtade därför samtycke ifrån samtliga respondenter till att återkomma med eventuella följdfrågor efter intervjun.
Då studien ämnade att fånga biståndshandläggarnas egna beskrivningar av ämnet var valet av semistrukturerade intervjuer lämpligt då det tillåter respondenten att själv avgöra vad som är viktigt. Däremot hade studien möjligtvis gynnats av en ostrukturerad intervjumetod eftersom det hade lämnat utrymme för respondenterna att helt själva styra samtalets riktning. På så sätt hade respondenterna möjligtvis upplevt en annan trygghet i samtalet vilket hade kunna leda till djupare och personligare beskrivningar (Bryman, 2018).
Respondenterna i föreliggande studie deltog dock i form av sin professionella yrkesroll vilket inte ställde lika höga krav på att skapa personliga och djupa samtal på samma sätt. Vi
bestämde därför att en semi-strukturerad intervjuform var lämplig eftersom den ändå gav viss flexibilitet under samtalet men var strukturerad nog att tematiseringen underlättades.
Under tematiseringen uppenbarades vikten av samverkan, vilket visade sig vara en
återkommande faktor i det empiriska materialet. Det hade med fördel kunnat utgöra en av studiens teoretiska utgångspunkter för att skapa en mer nyanserad analys av den aspekten.
Av de 10 enhetschefer som vi kontaktade var det flera som inte gav någon återkoppling. Det råder således en osäkerhet i hur många biståndshandläggare vårt initiala mejl nådde ut till.
Studiens tillförlitlighet stärks dock av den målstyrda urvalsmetoden som vi valde eftersom det försäkrar att respondenterna deltagit på helt frivillig basis. Det var viktigt för oss att respondenterna själva skulle ha möjlighet att bestämma villkoren för var intervjun skulle äga rum, vilket Bryman (2018) understryker vikten av. I observationssyfte hade vi önskat att genomföra intervjuerna fysiskt då faktorer som kroppsspråk, vilka kan vara viktiga i tolkningsprocessen, annars riskerar att missas. Kvale och Brinkmann (2014) menar att endast 10% av en interaktion sker genom ord medan resterande 90% sker via kroppsspråk.
Dock ansåg vi det ännu viktigare i och med rådande omständigheter till följd av Covid-19 pandemin, att erbjuda respondenterna möjligheter till att genomföra intervjun på icke-fysiska arenor. Med de faktorerna i beaktning kom vi fram till att intervjuer över videochatt var lämpligast då det gav oss viss möjlighet att observera kroppsspråk, om än något
begränsat. Ytterligare en aspekt som Kvale och Brinkmann (2014) framhåller som viktig i intervjuer är att intervjuaren använder ett för respondenten, begripligt språk. Vår
förförståelse till ämnet och den ena författarens erfarenheter inom biståndsbedömning för äldre gav oss möjlighet att formulera frågorna med fackenliga termer. Det är därav vår förhoppning att risken för missförstånd minskade. Dock medför det samtidigt risken att vi förlitat oss för mycket på vår förförståelse av begrepp och inte alltid ställt kompletterande följdfrågor vilket kan ha skapat missförstånd. Då respondenterna var medvetna om att intervjun spelades in finns det även en risk att de censurerade sitt språk eller sina åsikter för att framställas mer politiskt korrekta.
Utifrån Brymans (2018) beskrivning av tillförlitlighet som kvalitetsvärdering inom kvalitativ forskning, anser vi att studien har en god tillförlitlighet. Detta eftersom vi tydligt redogjort för studiens tillvägagångssätt och empirins bearbetning. Ingen av respondenterna uttryckte en önskan om att få kolla igenom transkriberingen innan vi tog den vidare till bearbetning men där kunde vi ha förmedlat deras möjlighet till att göra det bättre. Studiens tillförlitlighet hade stärkts om samtliga respondenter hade gått igenom transkriberingen och bekräftat våra tolkningar av samtalet. Under samtalets gång var vi dock noga med att bekräfta våra
tolkningar av deras utsagor genom att ställa frågor som; “Tolkar vi det rätt om…?”. Studiens överförbarhet kan kritiseras för att vara begränsad utifrån att respondenterna endast var sex stycken varav några dessutom arbetade i samma kommun. Vi vill understryka vår
medvetenhet kring att studiens resultat således inte är representativt för
biståndshandläggare i Sverige och resultatet är inte generaliserbart utan indikerar endast vad respondenterna i studien upplever. Respondenternas utsagor ligger dock i linje med
forskningens samlade bild av problemet vilket tillsammans kan ge en indikation på hur yrkesverksamma kan uppleva arbetet med frågan. Utifrån Brymans (2018) beskrivning bedömer vi även att studien har en god äkthet. Två respondenter har oberoende av varandra lämnat återkoppling om att deras deltagande redan har lett till diskussioner om studiens undersökningsområde på deras arbetsplatser. Något som kan härledas till studiens
Genomgående i studien har vi beaktat de fyra forskningsetiska principerna och reflekterat kring studiens etik. En aspekt som vi reflekterade extra kring var valet att spela in och förvara det inspelade materialet i våra mobiltelefoner. Det medförde en potentiell risk att materialet kunde försvinna om en mobiltelefon tappades bort eller gick sönder. För att säkra upp på den fronten valde vi därför att skapa och spara dubbletter av materialet i varandras telefoner.
Med nyttjandekravet i beaktning var vi särskilt noggranna med att både originalet och kopian raderades när transkriberingen var genomförd. Utöver att respondenternas namn kodades om valde vi även att inte redogöra för vilka kommuner respondenterna arbetar inom då flera respondenter arbetar i mindre kommuner som endast har ett fåtal handläggare för
biståndsbedömning av äldre. Vid kännedom om kommunerna ökar risken för att respondenternas identiteter avslöjas.