Betydelsen av verksamhetens storlek

Den renodlat granskande tillsynen som det primära och mest värdefulla tillsynsred- skapet betonas i princip inte av någon respondent. Ett av skälen som lyfts fram är att den övervägande delen av de objekt som länsstyrelsen har tillsyn över är större verksamheter. Betydelsen av verksamheternas storlek är ett återkommande tema i intervjuerna. I detta sammanhang handlar det om att stora verksamheter, på grund av just sin storlek, är svåra att överblicka rent okulärt. En god relation med tillhö- rande dialog är i sådana situationer av särskild betydelse, menar de intervjuade. De större verksamheterna är som regel mer komplexa och är därför inte lika

lättöverskådliga som mindre verksamheter:

[D]et kan ju vara lättare att bedöma en liten anläggning för på de andra [större anlägg- ningar] är det mera stora apparater och de här siffrorna och det kan vara svårt att be- döma. (H3)

Vid tillsyn över stora verksamheter är handläggarna i hög grad beroende av verk- samheternas egenkontroll och deras goda vilja. Förtroende är i detta sammanhang av avgörande betydelse, enligt handläggarna.

[D]et är ju faktiskt så att det bygger mycket på förtroende. Och större seriösa företag de är ju naturligtvis mer angelägna om att hålla en god kontakt med tillsynsmyndigheten, de vill ju inte bli tagna på sängen, eller på bar gärning eller så utan de håller nog, inbil- lar jag mig, en attityd de vinner på i längden (H1)

Ett stort ansvar ligger enligt lagstiftningen på verksamhetsutövarna själva. Till- synsmyndighetens roll är att kontrollera att kraven på egenkontroll uppfylls samt att vidta korrekta åtgärder om villkoren inte efterlevs. Följden av detta blir att handläggarna många gånger måste lita på verksamhetsutövarnas ord. En handläg- gare diskuterar kring detta dilemma på följande sätt:

Om man ska se till lagstiftningen som den är idag då, den enda möjligheten att kunna bedriva tillsyn är att bolaget talar sanning och jag ifrågasätter egentligen inte det, för i de allra flesta fall så gör de det, men inte i alla fall, och det är ju en svår sits. Det säger ju sig självt då att det krävs något annat, en kombination. Jag menar, egenkontrollen är jätteviktig och det är jättebra att den fungerar men den kan aldrig uppfyllas på bekost- nad av mindre tillsyn. (VG9)

Större verksamheters komplexitet innebär även att det krävs kunskap inom flera olika områden för att kunna kontrollera lagefterlevnaden. I sådana fall har ofta verksamhetsutövaren mer kompetens än handläggaren, enligt intervjuerna. Det upplevs dock inte alltid som en nackdel att verksamhetsutövaren i vissa fall har mer kunskap. De flesta handläggare ser verksamhetsutövarnas växande kunskap som positiv och menar att det är handläggarens uppgift att öka den egna kompeten- sen för att kunna ställa rätt frågor. I intervjuerna lyfts fördelen med verksamhetsut- övare med resurser och kunskap inom miljöområdet fram. Verksamheters miljö- samordnare har ofta samma mål som handläggarna själva vilket resulterar i en större förståelse för tillsynsmyndighetens krav.

Hos de mindre verksamheterna behöver ofta ett annat ”språk” användas och myck- et information behövs för att verksamhetsutövarna ska förstå innebörden i lagstift- ningen och därmed sina skyldigheter.

[M]ina tillsynsobjekt de har inte koll på lagen. Det är mer så, de har inte koll så man måste nästan upplysa dem om att den finns. Så det är inte som en miljösamordnare på ett stort företag som ringer och frågar: ja du den här lagtexten hur ser du på den? Det har aldrig hänt! (Ö3)

Vissa handläggare menar att en mer kontrollerande tillsyn från handläggarna är av särskild betydelse vid tillsyn av mindre verksamheter. Den får dock inte bli domi- nerande då många mindre verksamheter upplevs ha dålig erfarenhet av myndighe- ter som helhet. Här betonar handläggarna att det är viktigt att kunna motivera sina argument och därmed skapa förståelse hos verksamhetsutövarna. Merparten av de intervjuade menar att mindre verksamheter är mer svårarbetade och att konflikter med dem är vanligare. Ovanstående citerade handläggare fortsätter diskussionen på följande vis:

Den är för låg [kompetensen]. Nu ska jag ha ett egenkontrollprojekt då kommer vi ju in på kunskapskravet då kan man be dem komma in med vad har ni för kompetens och hur kommer ni att leva upp till det här kunskapskravet som står i Miljöbalken. […] Det där är ju ett hästjobb och där gäller det att ha skinn på näsan för de är inte roliga de där männen som sitter högre upp för det är ju pengar och att man inte tycker att de har till- räckligt bra kunskaper. Det är ju som att trampa dem på tårna […] det här med kun- skapskravet det är ju jättesvårt att bedöma om de har tillräcklig kompetens. (Ö3)

Ett problem som kan uppstå på större verksamheter är att miljöskyddshandläggaren och miljösamordnaren är överens om att vissa åtgärder måste vidtas men att miljö- samordnaren har svårt att få gehör för detta i företagets ledning. I sådana situatio- ner uppges att miljöskyddshandläggarna kan fungera som bollplank och stöd för miljösamordnaren. Handläggarna kan också fungera som stöd för miljösamordnar- na genom att skicka ett föreläggande till verksamhetsledningen. Så här berättar en av respondenterna om hur det kan gå till:

[V]ilken inställning har de då, jag menar de ska äska pengar, som det heter, uppåt i ledningen och varje miljöinvestering ska de få godkänt, ibland så vill ju de att vi skriver föreläggande om det för då blir det enklare för dem att få pengar uppåt. (VG14)

Tätt sammankopplat med föreställning om att dialog är det bästa sättet för att upp- nå lagefterlevnad är åsikten att företagen i väldigt stor utsträckning sköter sig. Även här finns en tydlig skiljelinje i synen på små och stora tillsynsobjekt. Så här uttrycker sig en av handläggarna:

Det är avsevärt lättare, tycker jag, att hantera de stora anläggningarna för de har sak- kunnigt folk, de kan lagstiftning och vet vad det innebär att inte följa det och så vidare och de har också tid att avsätta folk som kan det här så vi kan alltså kommunicera på ett bra sätt och förstå varandra. Det är värre med en enskild företagare, han är mest in- riktad på att producera, få fram resultat, det andra det är ett nödvändigt ont som han

gör med största motsträvighet kanske. Det är alltid värre, det blir alltid oproportionellt arbete med sådant. (H2)

Handläggarna är måna om att framhäva att verksamhetsutövarna i mycket stor utsträckning sköter sig men är samtidigt av uppfattningen att det enkelt går att lura myndigheten. För handläggarna är det av stor betydelse att de uppfattar de åtgärder de vidtar som effektiva eftersom det kan tänkas att arbetet skulle te sig väldigt meningslöst annars, vilket kan vara en förklaring till att de väljer att ”lita på” verk- samheterna (Lipsky 1981:142f).

Men min uppfattning är ändå den att, och den tror jag att vi delar alla, att det är väldigt ovanligt att man medvetet fuskar. Det är klart att någon enstaka kan göra det men att ett stort företag medvetet skulle fuska, det är så mycket arbete med det så att säga. Men visst, det är klart att de kan ju finnas sådant som vi inte upptäcker, så är det ju. (VG3)

[F]örr eller senare kommer det ju fram om de försöker dölja något och då ser det givet- vis inte bra ut. Och det är säkert, ja jag ska inte säga säkert men det är nog så att det finns mycket som, sådant som sker internt som de vet inte åsamkar omgivningen så det är nog mycket de håller tyst om.[…] ja eller också är det precis tvärtom att det är sådant som är jätte läskigt som de försöker. Så jag tycker nog att det är lite men det är ju så det måste gå till så som lagen skriver att bevisbördan ligger på bolaget och skyl- dighet att anmäla det är ju självklart. Jag kan väl säga så här att vi gör ju vad vi kan men vill de dölja något så, så kanske man inte får sitta och resonera men. (VG14)

Vi kan konstatera att så gott som samtliga respondenter framhåller vikten av ett ömsesidigt förtroende samtidigt som flera handläggare ger uttryck för en viss skep- sis gentemot verksamheterna. I vissa fall fungerar det, enligt de intervjuade, inte med att be snällt utan en hårdare stil är befogad. Som redan nämnts rör det sig då vanligtvis om mindre verksamheter. En respondent menar att i sådana situationer är det av värde att iaktta den andra parten rent kroppsligt:

På sätt och vis är det en fördel med de här äldre männen de är inga lurendrejare det är värre på X [nämner en mindre anläggning] där går det liksom inte att lyssna på vad de säger, man måste läsa kroppsspråket och se om de ljuger. […] Och så ser man om de inte säger något fullt ut eller när chefen har sagt till dem att säga något fast de inte rik- tigt tycker om det själva så det är ju det stora för mig att kolla in kroppsspråket. (Ö3)