4.3 Ord och bild som tecken
4.3.3 Bilden som ett topografiskt rum
Detta avsnitt om bilden diskuterar först stillbilden som ett topografiskt rum och därnäst diskuterar den bilden utifrån vissa perceptionspsykologiska teorier kring visualitet och seende som utvecklats av Arnheim. Senare har teorierna vidareutvecklats av Rhedin och Kress och van Leuween. Dessa rön anser jag vara av grundläggande betydelse vid bildtolkning. Därefter relateras den typografiska bilden till de premisser som gäller för stillbilden.
Stillbild
De förhållanden vid bildtolkning som Arnheim redogör för ska inte uppfattas som naturlagar utan snarare som tendenser vid läsning och tolkning av bilder i västerländsk kontext. Arnheim utgår från att tolkning av bilder bygger på vissa psykologiska perceptionsmässiga principer i vilken bildytan förutsätts ha områden med olika attraktionskraft för ögat. Det viktiga som Arnheim slår fast är den betydelse bildens interna relationer har och den struktur de kan inordnas i där varje objekt står i relation till övriga element i bilden. Att se på något innebär att tillskriva det en plats i helheten vare sig det rör sig om dess position, storlek, ljusstyrka eller avstånd. Arnheim utvecklar sina tankar om elementens inneboende relationer i teorin om bildens ”structural skeleton”, vilket är den underliggande grundstommen eller koordinaterna för elementen i bildytan.137
Det strukturella skelettet påverkar vår uppfattning om bildelementens inbördes relationer och om kompositionen är i balans eller i obalans. Centrum av en kvadratisk bild har en stark dragningskraft när man betänker att det är skärningspunkten för fyra diagonaler utgående från varje hörn. De perceptuella krafter som är i aktion i bilden, menar Arnheim, är faktiska och
136 Plastiskt skikt avser bildytans beskaffenhet och de betydelser som kommer direkt från bildens yta
oavsett vad bilden föreställer. Färg, form och ytbeskaffenhet är de viktigaste egenskaperna som bilden har som föremål och det är de egenskaperna som blir till betydelser. Det plastiska skiktet anses ofta avgörande för stämningen och upplevelsen av en bild på ett lite djupare plan. Anders Marner, Umeå Universitet (19.8.2009.) http://www.educ.umu.se/~marner/avhandling.htm
inte endast en retorisk konstruktion utan upplevs av var och en som tittar på kvadraten.138 De grundläggande faktorer som, enligt Arnheim, påverkar vår tolkning är upplevelser av tyngd, riktning, högst upp och längst ner samt vänster och höger i bilder.
Tyngd och riktning har ett särskilt inflytande på jämviktsläget i en komposition. Arnheim sammankopplar detta med gravitationen.139 Vyer som leder blicken långt bort har en kraftigt balanserande effekt. Storleken påverkar också vår upplevelse av tyngd. Förutsatt att alla andra faktorer är lika uppfattas det större objektet som tyngre.
Färger spelar också in. Rött är starkare än blått och ljusa färger är tyngre än mörka. En svart yta måste vara större än en vit för att de ska balansera varandra. Isolerade föremål väger tyngre i en bild än om de är omgivna av andra föremål i samma storlek och form. En måne ger ett tyngre intryck på en tom himmel än om den är omringad av andra månar i samma storlek.
Formen påverkar också tyngden. Geometriska figurers regelbundna former ser tunga ut. Regelbundna mönster upplevs som balanserande medan oregelbundna har motsatt verkan.
Gravitationen spelar en viktig roll för hur vi upplever bilder. Tunga föremål högre upp i en komposition får därmed större uppmärksamhet än motsvarande längre ner. Vanligtvis upplevs objekt som förekommer nederst i en bild som närbelägna, medan föremål som befinner sig överst uppfattas som avlägsna, enligt Ulf Hård af Segerstad.140 Han kallar det för ”vardagens visuella dispositioner” som innebär att ”föremål som är närbelägna har sin plats i synfältets nedre del, medan element i det övre synfältet upplevs ligga längre bort”.Den här rumsuppfattningen som överförs till bilden kommer jag i fortsättningen att kalla för vardagens visuellt ikoniska dispositioner för att förtydliga den ikoniska aspekten av visualiteten.141
Vänster och höger påverkar vår uppfattning av placeringens betydelse. Ett element placerat i bildens vänstra sida framstår inte som lika dominant som det som är placerat i bildens högra sida. Om två objekt är lika stora och ett visas i det vänstra bildfältet och det andra i det högra, upplevs det objekt som syns i det högra som större. För att båda ska framstå som lika stora måste det vänstra objektet förstoras. Sådana fenomen kan enkelt upptäckas genom att spegelvända en bild.142 Om man jämför ett fotografi med dess spegelbild uppfattas ett objekt placerat i förgrunden närmare på den vänstra sidan än på den högra.
138 Arnheim, s. 16.
139 De grundläggande faktorerna tyngd och riktning, högst upp och längst ner och vänster och höger i
bilder återges hos Arnheim på s. 23–37.
140
Ulf Hård af Segerstad, Bildkomposition, Stockholm: Nordisk rotogravyr 1954, s. 43f beskriver kompositionsprinciper inom fotografin.
141 Hård af Segerstad, s. 43f.
Inom gestaltpsykologisk teori har man formulerat hur vi tenderar att gruppera olika bildelement för att skapa helhetsstrukturer. Enligt likhetsfaktorn är den perceptuella förmågan konstruerad så att bildelement som liknar varandra sammanförs i grupper. Närhetsfaktorn innebär att ögat tenderar att uppfatta komponenter som ligger nära varandra som helheter. Ofta samspelar närhetsfaktorn och likhetsfaktorn vid ögats gruppering av bildelement.143 Slutenhetsfaktorn möjliggör att linjer som hålls samman till en sluten gestalt separeras från linjer som är enskilda. Att vi ser konturlinjer är ett resultat av denna princip liksom att det är möjligt att urskilja en figur mot en bakgrund. Den gemensamma rörelsens faktor innebär att element som rör sig i samma riktning och hastighet upplevs grupperas och bilda gestalter.144
Även inramningen är av betydelse för meningsalstrandet. Kress och van Leeuwens teorier om ramars betydelse knyter an till gestaltpsykologisk teori eftersom de till inramningen även knyter konturlinjens betydelse: ”The stronger the framing of an element, the more it is presented as a separate unit of information.”145 Ramar i bilder har alltså en starkt avskiljande funktion och gör att bilden framstår som hierarkiskt uppdelad. Det som är innanför ramen upplevs tillhöra en egen enhet i förhållande till det som är utanför ramen. Kress och van Leeuwen anser även att pilar har förmåga att leda ögat så att olika fält av information knyts samman, något som är en betydelsefull utgångspunkt i framförallt läsningen av uppslagen hos Hillarp.
Vår läsriktning från vänster till höger ger högersidan avsevärt större uppmärksamhetsvärde, till exempel vid placering av element i bilden.146 Därför brukar den traditionella dispositionen av text och bild vara att texten placeras på vänster sida av uppslaget och bilden till höger, enligt Kress och van Leeuwen, eftersom texten anses representera ”det givna” medan bilden anses representera ”det nya”.147
Arnheim relaterar det familjära och nära respektive det främmande och fjärran till teaterscenens rumsliga disposition. Protagonisten befinner sig vanligen i scenrummets vänstra del som upplevs som nära medan antagonisten finns i den högra, som upplevs som längre bort.148 Det som uppfattas som främmande och längre bort drar automatiskt till sig vår uppmärksamhet. Den västerländska favoriseringen av högersidan och läsriktningen från vänster till höger kan, enligt Arnheim, också förklara varför vi upplever diagonaler som går från nedre vänstra hörnet till övre högra hörnet som stigande, medan
143 Arnheim använder inte termen närhetsfaktorn utan föredrar att tala om likhet baserad på spatial
gruppering, s. 80.
144
Arnheim, s. 80.
145 Kress och van Leeuwen, s. 203. 146 Rhedin, s. 171, Arnheim, s. 34. 147 Kress och van Leeuwen, s. 179. 148 Arnheim, s. 34f.
diagonaler som går från övre vänstra till nedre högra hörnet uppfattas som fallande.149
Ulla Rhedin utgår från Arnheims rön när hon i bilderboken undersöker det enskilda uppslagets komposition i samverkan med den västerländska läsriktningen. Även Rhedins forskning kring bilderbokens disposition bekräftar att vi i västerlandet utgår från och utnyttjar polariteten vänster– höger. I enlighet med våra skilda perceptuella upplevelser av vänster respektive höger sida i bilder uppfattas den vänstra sidan som den sida som är trygg och nära medan den högra upplevs som den som är avlägsen och främmande. Det är därför vanligt att en resa eller rörelse utgår från vänstersidan för att fortsätta i horisontell riktning åt höger, som uppfattas som ”längre bort”.
Rhedin som överför Arnheims rön om teaterrummet till bildrummet sluter sig till att ”vänstersidan i bilden uttrycker det nära eller ’hemmasidan’, medan högersidan är ’avlägsen och främmande’” och den sida som förknippas med en riktning bortåt och ’ut-i-världen’”.150 Den goda ankomsten sker följaktligen från vänster då den följer vår västerländska läsriktning medan den farliga ankomsten sker från höger, den sida som man upplever att faran kommer ifrån, ”fiendesidan”.151
Typografisk bild
De perceptionsmässiga tendenser som finns vid avkodningen av bilder i västerlandet och som Arnheim redogör för kan även appliceras på skriftens typografiska form på boksidan i samverkan med textens semantiska innebörd. Textens konturer kan utformas som bilder, i vilka lineation, radbrytning och tomrum samspelar med det semantiska innehållet. Lineationen kan ha stigande eller fallande diagonaler, liksom att enskilda rader kan förhålla sig till textsidans mittpunkt på samma sätt som ett hörn kan relatera till en stillbilds centrum. Radbrytningar, liksom tomrum, kan också indikera visuella avgränsningar.
Orden kan uppfattas vara ordnade enligt vardagens visuellt ikoniska dispositioner. Detta är exempel på topografisk ikonicitet. Utmärkande för den topografiska ikoniciteten är att ord som markerar riktning, läge eller position samspelar med den typografiska layouten. Ordet ”himmel” som förekommer högst upp på sidan och ”helvete” längst ner är exempel på en topografisk ikonicitet. Likaså kan ett textelement som ”Här” placerat i marginalen aktualisera en tolkning som implicerar ett förhållande mellan centrum och
149 Arnheim, s. 34. 150 Rhedin, s. 171, 175. 151 Ibid, s. 182f.
periferi. Riktningar kan semantiskt eller typografiskt vara markerade i texten och kan tillsammans med radernas lineation iscensätta ett bildseende. Det kan vara särskilt angeläget att peka ut den topografiska ikoniciteten i juxtapositionerade ord- och bildrelationer eftersom den i hög grad kan sättas i spel i samverkan med stillbildens topografiska uttryck.