Den fotografiska bilden både i och utanför textmässiga sammanhang omges av en egen diskurs och epistemologi.56 Fotografiet har alltsedan teknikens uppkomst vid 1800-talets mitt ofta använts för skiftande och ofta helt motsatta ändamål i det västerländska bildbruket, allt från att fungera som evidens till simulacrum.57 Förenklat sett kan man urskilja två motpoler och tillika huvudlinjer i uppfattningen om det fotografiska mediet. Den ena kan vi kalla den dokumenterande linjen. Den betonar fotografiets ikoniska och indexikala egenskaper och uppfattar fotografiet som en representation av en yttre verklighet. Med indexikal avses här att den fotografiska bilden har ett orsakssamband till det objekt som den avbildar. Kameran har varit i närheten av det objekt som nu återfinns på motivet. Den andra som vi kan kalla den estetiska linjen framhäver fotografiet som en illusion och som ett konstnärligt objekt. Den diskussion om fotografins betydelse som jag inleder här vill endast orientera läsaren om den fotografiska diskursens dubbelnatur. Resonemanget vidareutvecklas i kapitel 6, ”Den verklighetsrefererande pakten”.
Den fotografiska tekniken baseras på en kausal relation till det avbildade objektet och det ger fotografiet en särskild fakticitet ännu i digitaliseringens tidevarv, enligt vissa forskare.58 För att förstå vilka bildmässiga influenser som genomkorsar ett fotolyriskt verk behöver den fotografiska bilden därför sättas in i en västerländsk kontext med skiftande bildpraktiker. Den dokumenterande linjen som betonar fotografiets realistiska särdrag och evidens kan relateras till begreppet fototextualitet, som innebär att foton uppfattas som texter i ett semiotiskt och psykoanalytiskt sammanhang.59
56 Diskurs är ett samlingsnamn för sätt att resonera inom ett visst kunskapsteoretiskt område och
epistemologi är annat ord för kunskapsteori.
57
Lena Johannesson, Mörkrum och transparens. Studier i europeisk bildkultur och i bildens historiska
evidens, Stockholm: Carlssons 2001, Jean Baudrillard, Simulacra and Simulation, översättning av
Sheila Faria Glaser, Ann Arbor: Univ. of Michigan Press 1994. Evidens betyder att ett faktum är obestridligt och simulacrum har med simulera, låtsas, att göra. Enligt Baudrillard simulerar fotot en verklighet, det som fotot refererar till har ingen verklig referent, enligt Baudrillard.
58 Marsha Bryant, red., Photo-Textualities. Reading Photographs and Literature, Newark: University
of Delaware Press 1995, s. 11−20. Alex Hughes, Andrea Noble, Phototextualities. Intersections of
Photography and Narrative, Albuquerque: University of New Mexico Press 2003.
Fotografier som visuellt indexikala dokument har kommit att betraktas som utsnitt av tid och rum. Det uppmuntrar betraktaren att i bilderna söka efter referens till en faktisk verklighet. Jag kallar detta fenomen för den verklighetsrefererande pakten mot bakgrund av Philippe Lejeunes tanke om den självbiografiska pakten. Enligt Lejeune förväntas läsaren knyta jaget i en självbiografi till författarnamnet på bokens framsida och utgå från att namnet har en verklig referent. På motsvarande vis innebär den verklighetsrefererande pakten att läsaren kopplar ett fotografis indexikalitet till en faktisk yttre verklighet.60
Pakten kan förklaras av att fotografier vanligen bifogas i textliga sammanhang för att understryka trovärdigheten av presenterade fakta. Underförstått ska läsaren uppfatta fotona som visuellt indexikala dokument som styrker textens saklighet. Det innebär att även det omvända förhållandet bör gälla: närvaron av sakprosa stärker även verklighetsanspråken hos den sidoställda fotografiska bilden och gör att fotografiet som visuellt indexikalt dokument kommer i förgrunden. En korsbefruktning torde ske: bildens dokumentära egenskaper bör smitta av sig på textens dokumentära egenskaper och vice versa. Om bilder och texter är alltför motstridiga i sina uttryck är det naturligt att det hos läsaren uppstår tvivel på utsagans trovärdighet och detta kan ge återverkan på uppfattningen om genretillhörighet.
Det är en utbredd praxis att fotografier används som visuellt ikoniska index i genrer som står nära skönlitteraturen, såsom (själv)biografin och reseskildringen för att framhäva innehållets autenticitet. Den fotografiska representationens närhet till vad som uppfattas som fotografisk realism har också kommit att utnyttjas inom tecknade serier. I exempelvis serier inom genren autofiktion imiterar tecknaren den fotografiska stilen för att appellera till något som ska uppfattas vara självbiografiskt.61 Inom bildkonsten utnyttjar och härmar en konstinriktning med rötter i popkonstens 1960-tal fotografiets sätt att återge verkligheten så till den grad att den fått namnet fotorealism.62
Fotografiets förmåga att frambringa en verklighetskänsla i en västerländsk kontext har två grundläggande orsaker enligt mitt sätt att se. Den första orsaken är vår kollektiva kännedom om den fotografiska teknikens i grunden kausala relation mellan avbildningen och det avbildade objektet. De flesta vuxna i västerlandet har erfarenhet av fotografering, av både själva akten och slutresultatet. Vi fotograferar för att föreviga våra egna liv, vardag som helg: det har blivit det moderna dagboksskrivandet. Den andra orsaken är de bildpraktiker som omgärdar den fotografiska bilden i västerländsk kontext: som en ”överenskommelsens bekvämlighet används fotografiet i de flesta
60 Philippe Lejeune, Le Pacte Autobiographique, Paris: Seui 1975, s. 35, 37. 61 Autofiktion betecknar en genre som rymmer fiktionaliserade självbiografier. 62 Louis K. Meisel, Photorealism since 1980, New York, H. N. Abrams 1993.
sammanhang som en likare för verkligheten”.63 I såväl den faktabaserade litteraturen som på TV, Internet och i dagspress används foton som vetenskaplig dokumentation och vittnesmål i retoriskt syfte för att övertyga läsaren om skildringarnas fakticitet. Även om fotografiets indexikala kvalitet numera är starkt ifrågasatt och även till och med satt ur spel, framförallt efter poststrukturalismens nedgörande kritik och sedan digitaliseringens framfart, tycks den linje som betonar fotografiets evidens dock fortfarande äga en viss giltighet. Begreppet fototextualitet kan ses som utslag av den dokumenterande linjen, liksom konst- och bildvetaren Lena Johannessons uttalande om att fotografiet är det ”bildmedium som tilltros största dokumentariska värdet i vår bildkultur”.64
Vid sidan av den dokumenterande linjen finns den estetiska. Den betraktar fotografiet som i huvudsak en konstnärlig uttrycksform utan verklighetsanspråk. Den linjen har funnits sedan fotografiets uppkomst men kom framförallt i svang under tidigt 1900-tal och tog fart i och med modernismens definitiva genombrott. Den fotografiska teknikens formexperiment såsom collage, montage, dubbelkopieringar och dubbelexponeringar65 användes av surrealisterna för att gestalta något icke- mimetiskt, nämligen det subjektivt mänskliga; tankar, drömmar och känslor under influens från Freud och psykoanalysens idé om det undermedvetna.66
Om vi jämför Jean Claude Arnaults fotografiska bild med Rut Hillarps kan vi ganska snabbt konstatera att konstnärerna arbetar utifrån två skilda traditioner i fotografisk konstnärlig återgivning. Arnaults starkt kolorerade vyer och närbilder kan betraktas som en parafras på framförallt den romantiska traditionen men i sin detaljrikedom kan de också sägas anspela på den dokumentära linjen inom fotografiet. Möjligheten till igenkänning av motivet gör att betraktaren söker efter en yttre referens och i baksidestexten framgår dessutom att konstnärerna har varit på plats i det sydfranska Languedoc. Det fotografiska motivets egen narrativitet väcker hos betraktaren frågor om den verklighet som bilden refererar till. Detta är, enligt mitt sätt att se, ett utslag av den verklighetsrefererande pakten. Jag hävdar att när vi ser ett
63 Citatet kommer från Claes Jurander, illustratör, serietecknare och skribent samt ansvarig för
konstnärlig grundträning på Konstfack och är hämtat från hans artikel ”Bortom den fotografiska realismen: sökandet efter fotorealism har för många blivit animationens mening”, Animagi. Tidskrift
om animation, 2003:1, s. 26.
64
Johannesson, s. 243.
65 Collage är ett konstverk som består av utklipp från olika material, till exempel pappers- eller tygbitar
som klistrats fast på en målad eller omålad yta. Montage som konstterm innebär att man fogar ihop delar från flera motiv eller komponenter i olika material och gör till ett sammanhängande konstverk. Dubbelkopiering avser att lägga två motiv på varandra som sedan kopieras vilket får till effekt att två motiv smälter samman till ett. Dubbelexponering är en fotografisk term och betyder att fotografera av ett motiv och sedan inte dra fram filmen utan fota på nytt. Resultatet blir att två motiv exponeras på samma bildruta.
verklighetstroget fotografi finns en benägenhet att se förbi motivet som tecken och i stället fokusera på det som tecknet refererar till, nämligen till ett reellt objekt, i det här fallet ett landskap i södra Frankrike.
Annorlunda förhåller det sig med Hillarps fotografi. Där är verklighetsreferensen starkt nedtonad vilket beror på bildens komplexitet; ett dubbelkopierat motiv med två identiska flickprofiler möter varandra i bildens mitt. Någon igenkänningseffekt av det slag som finns i Arnaults motiv finns knappast här. Visserligen ser vi att bilden innehåller tecken för flicka men motivets uppenbara manipulation och komplexitet gör att betraktaren förmodligen inte funderar på flickans verkliga identitet. Det är inte hon som person som är intressant utan den förpubertala flickan som bild för ett oförställt och ett för alltid förlorat jag. Generellt bör man därför kunna säga att ett verklighetstroget fotografi har en högre grad av verklighetsförankring än ett uppenbart manipulerat foto. Jag utgår här från Kress och van Leeuwen som diskuterar den fotografiska bildens upplevda trovärdighet, ”what counts as real”, utifrån vad de kallar för en naturalistiskt kodad orientering.67