Avhandlingens inledande exempel visar hur den enögda läsningen fortfarande dominerar inom stora delar av litteraturvetenskapen. Kritikernas läsart har varit litterärt inriktad. En bidragande orsak är förstås också att Frostenson och Hillarp debuterat och verkat framförallt som poeter. Texten har varit i fokus och bilderna får på sin höjd ett omnämnande eller tillskrivs funktionen av en fond eller illustration. Som tidigare påpekats undviker emellertid såväl Frostenson och Arnault som Hillarp att kalla bilderna för illustrationer. Det talar för att de båda medieuttrycken kan anses ha lika vikt. Även placeringen av konstnärernas namn ger en fingervisning om medieuttryckens jämställda rang. I Överblivet är Arnaults namn till och med placerat över Frostensons. I de senare två böckerna är Frostensons och Arnaults namn placerade på samma rad även om Frostenson kommer först i läsordningen. I Överblivet kallas fotografierna för bilder och dikterna för texter medan medieformerna inte alls kommenteras i de två senare verken.
I Hillarps böcker kompletteras titeln med ”Dikter och fotografiska bilder” och hennes symmetrier mellan textyta och bildyta röjer dessutom en konstnärlig medvetenhet om och ett intresse för visuellt ikoniska samspel. Min
uppfattning är att böckernas utformning uppmanar till en läsart som inkluderar interaktion mellan text och bild. Hos Frostenson och Arnault är inte utformningen påtaglig på samma sätt. Men det finns ett direkt läsartilltal i Endura som kan peka mot en tvåögd läsning. Boken avslutas med en metapoetisk kommentar: ”Du som läste orden / strök med ögat över raden / [---] kanske ser [min kurs.] någon en dag vad vi här tänkte”. Först och främst betonas förstås orden som text, ”läste orden” men också orden som en yta, ”raden”. Däremot antyder sista diktraden bildernas interaktion: ”kanske ser någon en dag vad vi här tänkte” [mina kurs.]. Vad som talar för detta är att synsinnet är aktivt både när vi läser dikten och tittar på bilderna och i viet inkluderas båda upphovsmännens skapande.
I en semiotiskt inriktad läsning av texten och bilden uppmärksammar jag fenomen som rör textens visuellt ikoniska egenskaper och dess interaktion med bildens ikoniska egenskaper. Det är ett förhållande som jag härefter kallar för ikonicitextualitet. Termen belyser och pekar på att juxtapositionens speciella förutsättningar är i fokus eftersom också textens och bildens visuella uttryck jämförs.
Primärmaterialet behandlas följaktligen ur ett intermedialt förankrat perspektiv där de grundläggande teorierna hämtas från bilderboksforskningen inom barnlitteraturen. Mina tolkningar utgår från en västerländsk hermeneutisk-empirisk tradition och bygger på visuella perceptionsmässiga principer som i sin tur grundas på gestaltpsykologiska rön och då framför allt på Rudolf Arnheims.71 I kapitel 4.3.3 presenterar jag de grundläggande perceptionsteorier som arbetet baseras på. De principer och rön som avhandlingen baseras på är alltså inte universellt giltiga utan är knutna till västerländsk praxis för hur bilder och texter kan läsas. Jag betraktar texten och bilden i den fotolyriska bilderboken som ett integrerat estetiskt objekt. Min estetiska respons blir därmed annorlunda än den litterärt inriktade forskningen kring analysobjekten som utgått från en enögd läsning. Wolfgang Iser har formulerat sin syn på läsarens estetiska respons och på hur mening växer fram i läsakten ur ett dialektiskt förhållande mellan texten, läsaren och den interaktion som uppstår.72 Iser företräder alltså en dialektisk uppfattning då han menar att vi tillägnar oss ett litterärt verk dynamiskt, vilket innebär att läsningen skapar en upplevelse som är virtuell till sin karaktär, därmed
71 De gestaltpsykologiska och kognitiva rön som jag baserar analysen på stammar från Rudolf
Arnheim, Art and Visual Perception. A Psychology of the Creative Eye. The New Version (1974), Berkeley/Los Angeles: University of California Press 1997. Han är influerad av framför allt Max Wertheimer och Kurt Koffka. Se vidare i Wertheimers, Productive Thinking, red. Michael Wertheimer, utökad upplaga, New York: Harper 1959, och Koffkas Principles of Gestalt Psychology, New York: Harcourt, Brace & World 1963.
72 Wolfgang Iser, ”Preface”, The Act of Reading. A Theory of Aesthetic Response (1976), Baltimore &
befinner sig texten mellan två poler, som han kallar den konstnärliga och den estetiska:
[T]he artistic pole is the author’s text and the aesthetic is the realization accomplished by the reader. In view of this polarity, it is clear that the work itself cannot be identical with the text or with the concretization, but must be situated somewhere between the two. It must inevitably be virtual in character, as it cannot be reduced to the reality of the text or to the subjectivity of the reader, and it is from this virtuality it derives its dynamism. As the reader passes through the various perspectives offered by the text and relates the different views and patterns to one another he sets the work in motion, and so sets himself in motion, too.73
Iser betonar att i interaktionen mellan läsaren och texten uppstår en effekt som är virtuell eller illusorisk, och som inte finns i texten per se, inte heller enbart i läsarens konkretisering utan som är ett resultat av mötet mellan läsare och text utifrån det perspektiv man väljer. Iser avser implicit litteratur i form av tryckt text där det temporala skeendet i den linjära avkodningen är i fokus. Mitt synsätt överensstämmer med Isers: Boken som tekniskt medium bara ”är”, i detta fall hoplimmade papperssidor med tryckta texter och bilder i en fixerad ordning som kallas bok. Men böcker produceras som ett led i en kommunikation och förväntas öppnas av en läsare alternativt betraktare. Så fort jag börjar läsa texterna och betrakta bilderna blir boken ett estetiskt objekt för mig och jag blir en uttolkare av bokens konstnärliga innehåll. Den effekt som läsningen har på mig är resultatet av den tolkning som uppstår i läsakten.
Iser utgår i sitt arbete från den skrivna litteraturen men vad händer om texten också har sidoställda bilder? Väcker inte de olika konstnärliga uttrycken samlade inom bokens pärmar en särskild medvetenhet om eller insikt i boken som ett tekniskt medium och om dess specifika förutsättningar? Wendy Steiner anser det. Enligt Steiner innebär bildens närvaro att textens materialitet accentueras och bokens additiva struktur uppmärksammas.74 Märkligt nog drar Steiner slutsatsen att placeringen av illustrationer är arbiträr och därför tillmäter hon dem inte någon avgörande betydelse i samspelet med texten. Jon Lykke som i och för sig tycks hålla med Steiner öppnar samtidigt för att illustrerade texter förutsätter en annan läsning: ”Illustrasjonene åpner for en lesemåte der man møter teksten slik man betrakter bilder i et galleri; der henger bildene side om side og kan umiddelbart inngå i ulike relasjonelle konstellasjoner, skapt av bildeleseren.”75
73 Iser, s. 21.
74 Wendy Steiner, The Colors of Rhetoric. Problems in the Relation between Modern Literature and
Painting, Chicago: Univ. of Chicago Press 1982, s. 142f.
Även om Lykke inte tycks avse böcker med lika tät bildförekomst som bilderbokens med en bild på vart eller vartannat uppslag uppmärksammar han att bilder i texter utmanar läsaren att skapa ett sammanhang av det sekventiella flödets text- och bildrelationer. Han föreslår därför en metod för att inordna och tolka illustrationers närvaro i texter. ”For å få tak i ett sammenheng mellom illustrasjonene bør teksten også leses ulineært, med en rekke punktvise nedslag i teksten der illustrasjonerna befinner seg”.76 Metoden går ut på att läsaren inte bara ska göra en diakront linjär läsning utan också en läsning som baserar sig på nedslag i boken där illustrationerna finns. Nedslagspunkterna ska sedan läsas i ett sammanhang och på så sätt kan ett händelseförlopp utläsas genom räckan av illustrationer. Lykke inbjuder alltså till att betrakta varje illustrerad text som en ny (textuell) enhet. Som jag förstår det förordar Lykke två slags läsningar, en konventionellt diakron, och en med punktvisa nedslag där bilderna finns. Syftet med läsningarna är att analysera och medvetengöra hur bildernas närvaro påverkar läsarens tolkning.
Arbetet kommer alltså att rikta in sig på den andra sortens läsning eftersom den undersöker samspelet bild och text. I fokus här är det estetiska objektets bimediala framtoning. Genom att avhandlingen lägger ett intermedialt och semiotiskt raster över boken analyseras effekten av textens och bildens samspel. En tvåögd läsning ökar förståelsen för analysobjekten som bimediala estetiska objekt. En tolkning är förstås aldrig något som uppstår i en hermetiskt sluten värld utan den har förgreningar till den omgivande konstnärliga världen i samtiden, ja, till den omgivande världen överhuvudtaget.
Den är inte bara ett resultat av en intratextuell läsning utan också beroende av ett brett fält av intermediala och intertextuella influenser. Därför kommer den intertextuella infallsvinkeln också att tas med i analysmodellen och appliceras på primärmaterialet.