Som jag redan berört i inledningen är synen på narratologin under stark förvandling och det är inte längre enbart litterära texter som intresserar narratologerna. Sedan 1970-talet har begreppen narrativ och narrativitet breddats, och detta har skett framförallt genom inflytande från film-, konst- och bildvetenskapen. Numera inkluderas även visuell och auditiv berättarkonst. Roland Barthes påpekade redan 1968 att berättelser förekommer inom ett brett spektrum av medier och genrer. Han nämnde skrivet och muntligt språk, rörlig bild, stillbild och gestik som exempel på bärare av berättelser.156 Däremot betraktade Barthes inte diktning som en narrativ genre vilket är något som kan ifrågasättas, i vilket fall har dikter narrativa inslag, något som Abbott också påpekar.157
I den moderna narratologin förkommer numera två olika grundläggande hållningar till narrativitet och berättande. Antingen betraktar man berättandet enbart som en verbal aktivitet eller ser man det ur ett vidare perspektiv, som ett intermedialt fenomen.158 Ett flertal forskare, exempelvis Seymour Chatman, Robert Richardson och Jakob Lothe, som företräder den vidare synen, har i studier påvisat likheter mellan filmiskt och litterärt berättande.159 Chatman till exempel beskriver narration och narrativitet som en transmedial företeelse.160
156 Roland Barthes, ”An Introduction to the Structural Analysis of Narrative”, översättning av Lionel
Duisit, New Literary History, Vol. 6, No.2, On Narrative and Narratives, Heidelberg: Winter 1975, s. 237.
157 Barthes, 1975, s. 237. Abbott, s. 2f. 158 Johansson, s. 268.
159
Robert Dale Richardson, Literature and Film, Bloomington: Indiana University Press 1969, Seymour Chatman, Story and Discourse. Narrative Structure in Fiction and Film, Ithaca/London: Cornell University Press 1978, Jakob Lothe, Narrative in Fiction and Film. An Introduction, Oxford, New York, etc,: Oxford University Press 2000.
Ett grundläggande kriterium för narration är att det ska råda ett kausalt eller temporalt samband mellan händelser. Temporalitet och kausalitet gör det möjligt att organisera händelserna i ett kronologiskt förlopp vilket motsvarar berättelsens handling. Framförallt möjligheten till en temporal strukturering brukar anses vara avgörande för om de enskilda händelserna ska betraktas som narrativa. Gerald Prince har formulerat de grundläggande villkoren för att en historia ska kunna sägas äga rum: berättelsen ska ha minst två tillstånd och en händelse som kan sammankoppla tillstånden temporalt och kausalt.161 Sådana försök till definitioner är intressanta men öppnar också för kritik. Experimentell prosa såsom Finnegans Wake (1939) tänjer på berättandets aspekter. Chatman introducerar begreppet den dubbla kronologin för litterärt och filmiskt berättande. Det innebär att skilja på historien (det som berättas) och diskursen (hur det berättas).162 Som jag uppfattar det överensstämmer den dubbla kronologin i princip med Genettes terminologi för den litterära berättelsens histoire and récit, liksom med Zvetan Todorovs fabula och szujet.163 Även om avvikelser finns utmärks bilderboken av en rak kronologi som betyder att historien, det vill säga händelseförloppet, sammanfaller med det berättartekniska, alltså ordningen som det berättas i.
Den konventionella skolan med förgrundsgestalter som Greimas, Propp och Genette företräder en syn på narration i dess snävaste bemärkelse. En berättelse är en sekventiellt ordnad verbal representation av en serie händelser. Genettes utförliga typologi (till exempel analepser, prolepser, pauser, ellipser, etc.) för att ordna berättelsens tid visar hur narrativitet traditionellt knyts till en temporalt strukturell logik.164 Ingen av de nämnda forskarna applicerar emellertid sina teorier på genren diktning eller kategorin bilderbok.
Den intermediala forskningen har på senare år med David Herman och Marie-Laure Ryan gått i bräschen för transmediala studier av narratologi och narrativitet baserat på mediernas semiotiska och tekniska aspekter. Ryan betraktar inte narration och narrativitet medieneutralt till skillnad från Chatman och Richardson och till viss del Lothe. I stället lyfter hon fram det mediespecifikas vitala betydelse för narration och begreppsbildning. Herman å sin sida, i stället för att som sina föregångare bedöma texters narrativitet utifrån en uppsättning kriterier, flyttar fokus till ”story logic”. Med termen avses de komplexa samband som råder mellan berättelser, perception, kognition och intelligens.165 I den transmediala forskningen finns således två
161
Gerald Prince, A Dictionary of Narratology, Nebraska: University of Nebraska Press, s. 53.
162 Seymour Chatman, Coming to Terms. The Rhetoric of Narrative in Fiction and Film, Ithaca, New
York: Cornell University Press 1990, s. 9−21.
163 Gérard Genette, Narrative Discourse. An Essay in Method, Paris (1972), översättning av Jane E.
Lewin, Ithaca, N.Y.: Cornell U.P. 1980, s. 25−27.
164 Genette, s. 33ff. Kortfattat avser pausen ett stopp i berättelsens tid medan ellipsen innebär att ett
snabbt hopp görs i berättelsens tid. Se vidare i Genette, s. 99f.
165 David Herman, Story Logic. Problems and Possibilities of Narratives, Lincoln, NB: University of
hållningar, en som betraktar narration och narrativitet som medieneutrala och en annan som anser att narrationen i hög grad är beroende av tekniska och semiotiska resurser. Själv ansluter jag mig till den syn på narration och narrativitet som Ryan och Herman representerar.166
Mitt intresse riktas mot narration och narrativitet i juxtaposition och mot hur förståelse skapas hos läsaren simultant och sekventiellt i samspelet mellan textens och bildens utsaga. Så snart mening, som kan knytas till ett enskilt eller sekventiellt händelseförlopp, av temporal eller kausal art, uppstår hos läsaren anser jag att vi kan tala om narration och narrativitet. Jag stöder mig på Rhedin som använder begreppet ”’narration’ som en övergripande term för det gemensamma, syntetiska berättandet av handling i text och bild, såsom denna föreligger i sin helhet i bilderboken”.167
Mening kan givetvis uppstå utan att det handlar om narration. Man brukar konventionellt skilja på texter som beskriver (descriptio) och texter som berättar (narratio) och denna uppdelning tycks också ha legat till grund för vår uppfattning om bilden som framförallt beskrivande. Texter kan både vara beskrivande och berättande. Bilder anses konventionellt framför allt vara deskriptiva genom sin påtagliga spatialitet. Men även bilder är virtuellt temporala eller narrativa i den mening som jag tidigare berört. Bilder kan indexikalt referera till en situations före och efter eller till en berättelses ”pregnant moment”. I det senare fallet förutsätts förstås att bildbetraktaren är förtrogen med förlagan. Om så inte är fallet måste det åtminstone finnas en vidhängande titel eller bildtext. Inom konsthistorien används begreppet narrativitet i mycket skiftande sammanhang vilket Wendy Steiner belyser i sin artikel ”Pictorial Narrativity”.168 Det kan röra sig om allt från mytologiska och historiska motiv, anekdoter och genremåleri, där typiska scener avbildas, till skildringar av specifika scener som inkluderar platser och identifierbara personer. Steiner pläderar för att termen piktorial narrativitet ska kunna klassificeras som svag respektive stark och att stark narrativitet ska gälla för bilder som avbildar identifierbara (även om de är fiktiva) personer som är engagerade i en enskild, ”singular” akt.169 Hon betonar att det specifika i ett motiv är det som utmärker en stark piktorial narrativitet och citerar ett uttalande från en student: ”A story is a specific event carried out by particular characters in a particular place at a particular time”.170 Genom tillägget en särskild plats får vi, enligt Steiner, ytterligare en narrativ komponent: orienteringen.
166 Herman, 2003, s. 12f. 167
Rhedin, s. 75.
168 Wendy Steiner, ”Pictorial Narrativity”, Narrative across Media. The Languages of Storytelling, red.
Marie-Laure Ryan, Lincoln: University of Nebraska Press 2004, s. 146f.
169 Steiner, 2004, s. 148. 170 Ibid, s. 148.
Jag menar att fotografiska bilder framställda som indexikala dokument uppfyller kriteriet att vara specifika. Ett snapshot på Eiffeltornet avbildar, oavsett om vi känner igen det eller inte, en specifik byggnad som ett subjekt har betraktat genom kameralinsen vid en särskild tidpunkt. Även här kan vi tala om en piktorial narrativitet även om den är låg och även om något agerande subjekt inte finns i bilden utan framför den. Narrativiteten kan knytas till orienteringen i tid och rum. Platsen och tiden i ett fotografi kan teoretiskt sett härledas. Visserligen har den digitala tekniken brutit den kausala kedjan mellan det avbildade och avbildningen men hur fotot som indexikalt dokument fungerar som ett slags berättande är knutet till västerländska föreställningar och bildpraktiker. En bild föreställande människor som promenerar inunder Eiffeltornet ger förstås en högre grad av narrativitet, och än mer om det är möjligt att identifiera dem. Det specifika i ett motiv ökar alltså narrativiteten.171
5.1.1 Narrativitet i dikt och bild
På grundval av diskussionen visar det sig möjligt att knyta narration även till dikter och bilder. Bildmotiv kan, enligt Steiner, berätta genom att visa specifika händelser som väcker tankar om vad som föregått det gestaltade och vad som kommer att hända: ett temporalt skeende förutsätts ofta implicit för att det ska vara möjligt att förstå bildens innehåll. En bild som visar en båt som har slagsida uppfattas knappast som statisk utan som ett utsnitt från ett virtuellt förlopp i tid och rum. I fotografiska bildmotiv finns också en indexikal koppling till en viss historisk tidpunkt för exponeringen. I de flesta föreställande bilder kan man till det moment som gestaltas tänka in ett före och ett efter, det vill säga virtuell tid. På motsvarande vis kan det i diktens mikro-berättelse förekomma markörer som gör att man kan föreställa sig ett temporalt förlopp. Nuet kan preciseras i förhållande till ett då genom förekomsten av olika tempus. Abbott som anser att såväl dikter som bilder har narrativ potential stipulerar ett minimivillkor för att narration ska anses äga rum, nämligen ”the representation of an event or a series of events”.172 Det kan jämföras med Princes minimala berättelse där minst två olika tillstånd ska knytas samman av en händelse. Abbott företräder en vidare syn: det tycks räcka med en händelse. Minimivillkoret är att texten eller bilden ska gestalta ett skeende, inte bara beskriva eller uttrycka egenskaper, anser han. Därmed ansluter sig Abbot till Steiner som anser att bilder i denna mening kan vara
171 Här relaterar jag inte den fotografiska narrativiteten till genrer som fakta och fiktion. Det diskuteras
i stället i kapitel 6.1.
narrativa.173 Följande diktfragment av Sapfo belyser ett temporalt skede som rimligen kan anses vara exempel på mikro-narration: ”Månen har gått ned nu och / plejaderna. Midnatt / är passerad. Tiden rinner / och jag ligger ensam.”174
I dikten ställs ett nu mot ett då och läsaren uppfattar hur tiden förflyter. Två olika tillstånd skildras och mellan dem har tid passerat (månen har gått ned, tiden rinner och diktjaget ligger ensam).
Men jag vill gå ett steg längre och menar att narrativitet i den fotolyriska bilderboken är något som läsaren skapar i samspelet mellan texten och bilden simultant och i sekvens och då behöver kanske inte bilden i sig gestalta en händelse. Det omvända bör också gälla, så att texten inte behöver skildra en händelse om bilden gör det. Texten kan ändå i samspelet med bilden upplevas som narrativ.
5.1.2 Konstruktionsplanet och handlingsplanet
Bilderbokens bimediala konstruktion kräver delvis andra analysverktyg än den litterära texten. Rhedin särskiljer två grundläggande typer av berättande i bilderboken: narrationen på konstruktionsplanet och på handlingsplanet. Till konstruktionsplanet räknas alla narrativa och boktekniska grepp, som författare och bildkonstnär använt för att gestalta sitt verk. Hit hör berättartekniska, kompositionella och stilistiska grepp i både text och bild: till bilden hör bildkomposition, bildstorlek, färganvändning, textur och konstnärlig teknik.175 Till handlingsplanet räknas allt som utspelas i fiktionens värld i såväl text som bild: enskilda element, motiv, fiktiva figurer och hela scener som dessa upplever i sin fiktiva värld. Det kan också förekomma glidningar och motsättningar i narrationen mellan text och bild som jag behandlar i nästa avsnitt om kontrapunkt.
5.1.3 Förstärkning och kontrapunkt
Nikolajeva skiljer på fem grundläggande slag av narration i bilderboken: den symmetriska, den kompletterande, den expanderande eller förstärkande, den kontrapunktiska och slutligen den motstridiga eller ambivalenta.176 I den
173 Abbott, s. 13. 174
Fragment 168 B, Sapfo. Dikter och fragment, tolkning från grekiskan, inledning och kommentarer: Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson (1999), Stockholm: Ordfront, FIB:s Lyrikklubb 2006.
175 Rhedin, s. 80. 176 Nikolajeva, 2000, s. 22.
symmetriska narrationen förekommer två parallella berättelser i ord och bild som uttrycker samma sak men på mediets speciella villkor och detta skapar redundant177 information. I den kompletterande fyller ord och bild i varandras luckor och i den expanderande/förstärkande förstärker och stödjer bilderna orden och den verbala berättelsen som inte går att förstå utan dessa bilder. Förhållandet kan också vara det omvända, betonar Nikolajeva, så att bilderna inte kan förstås utan texten. I den kontrapunktiska ifrågasätter ord och bild varandra på ett kreativt sätt och varken ord eller bilder är förståeliga utan varandra. I den ambivalenta narrationen, slutligen, övergår kontrapunkten till konflikt, enligt Nikolajeva, vilket innebär att ord och bild inte stämmer överens med varandra.
Varje försök till schematisering leder ovillkorligen till förenklingar som knappast speglar den subtilitet och mångfald som präglar ord- och bildrelationer. Nikolajeva beskriver också enbart vad som sker på handlingsplanet och beaktar inte konstruktionsplanet, det vill säga om ord och bild också är oupplösligt förenade på boksidan.178 Begreppen förstärkning och kontrapunkt är emellertid användbara binära oppositioner för att analysera den spänning och mångtydighet som kan råda mellan textens och bildens betydelsesfärer i en bilderbok. Förstärkning innebär att bilden upplevs expandera texten och ger exempelvis utsägaren, eller jaget i texten, ett ansikte eller ett rum. Förstärkning och kontrapunkt kan verka på olika nivåer i ord- och bildförhållanden och jag utgår från Nikolajevas beskrivning av hur kontrapunkt verkar.