Jag avser att undersöka intermedial narration i fotolyriska bilderböcker. Ett första syfte är att få en ökad förståelse för hur text och bild bidrar till meningsproduktionen. Avhandlingen vill undersöka dikt- och bildrelationer på såväl ett enskilt uppslag som flera uppslag i följd. Hur kan sådana simultana ord- och bildrelationer läsas och tolkas dels på ett enskilt uppslag, dels i sekvens och som kan inordnas i ett bilderboksperspektiv?
Ett andra syfte är att undersöka den fotografiska bildens referentiella och metaforiska potential och vilken roll den har i samspelet med den lyriska texten. Mina analysobjekt är den hittills samlade fotolyriska produktionen av Katarina Frostenson och Jean Claude Arnault: Överblivet (1989), Vägen till Öarna (1996) och Endura (2002) och Rut Hillarps tre böcker i samma genre: Spegel under jorden (1982), Penelopes väv (1985), och Strand för Isolde (1991). Anledningen till att jag valt dessa konstnärskap är att Frostenson och Arnault samt Rut Hillarp har publicerat flest böcker i genren i Sverige. Dessutom skiljer sig deras sätt att behandla ord och bild i bokmediet åt på avgörande vis, såväl på det enskilda uppslaget som i sekvens, och detta får intressanta konsekvenser för hur läsaren formar en narrativ mening. I mina analyser betraktar jag böckerna som estetiska objekt som kan relateras till en litterär och bildkonstnärlig modernism och postmodernism.
Min utgångspunkt är att läsaren tar till olika typer av narrativa strategier för att åstadkomma en synkron respektive diakron syntetisk förståelse som baseras på vilken samverkan som kan utläsas i text- och bildförhållandet. Med synkron avses ett enda uppslag och med diakron avses flera uppslag i följd. Med narrativ strategi avses här de två grundläggande strategierna som introducerats som den metonymiskt och den metaforiskt länkade lässtrategin.
Min metod är intermedial närläsning i vilken jag sammanför intermedial och semiotisk teoribildning. Det litteraturvetenskapliga angreppssättet dominerar och texten är min primära utgångspunkt. Jag ansluter mig också till Ryans uttalande om att den verbala texten har unika uttrycksmöjligheter då det gäller att åstadkomma berättelser.68 Min hållning utesluter emellertid inte att jag belyser bildens egen potential i berättandet och vilka betydelser som kan uppstå i bilden och i syntesen mellan medierna även om texten inte explicit understödjer dessa.
För att definiera vad som karaktäriserar den intermediala narrationen prövas två lässtrategier: den metonymiskt länkade narrationen och den metaforiskt länkade narrationen, båda med läsarperspektivet som utgångspunkt. Min ingång i analysen är att Frostenson och Arnault framförallt inbjuder till en metonymiskt länkad narrativ lässtrategi. Hillarp däremot påkallar framförallt en metaforiskt länkad narrativ lässtrategi. Vad som bestämmer hur jag som läsare binder samman narrationen är hur jag knyter det enskilda uppslagets dieges till bokens överordnande dieges. Dessa lässtrategier betraktar jag som två olika analyskoncept i syfte att uppmärksamma betydelsebildningen i både text- och bildmediet i juxtapositionen.
För att närläsa och analysera den intermediala narrationen utifrån de två olika analyskoncepten ämnar jag undersöka ord- och bildförhållandet på tre nivåer. Här beskrivs nivåerna endast övergripande: först i i kapitel 5.2 följer en detaljerad beskrivning. Den första nivån rör schemat, vilket är en översikt över bokens alla uppslag och som tidigare berörts. Schemat täcker både berättartekniska och diegetiska aspekter av text och bild i samverkan på alla uppslag. Schemat utgörs dels av den samlade ord- och bildkedjan i verket i sig och den dieges eller de diegeser som det skapar, dels av de förväntningar eller normer som schemat frammanar utifrån intertextuella hänsyn. Den andra nivån är samspelet mellan ord och bild på det enskilda uppslaget, den synkrona relationen, och dess relation till schemat. Den tredje nivån, slutligen, är den diakrona relationen som undersöker samspelet mellan ord och bild på flera uppslag i följd och hur dessa relaterar till schemat. Både den synkrona och den diakrona relationen baseras på den konventionella avkodningen i enlighet med den västerländska läs- och bläddringsordningen från vänster till höger.
De presenterade verktygen är tänkta att passa för andra bilderböcker i den lyriska genren, såsom dikt i kombination med grafisk bild i olika tekniker (gravyrer, teckningar eller akvareller).
I syftet ingår också att berika bilderboksforskningen med det analytiska perspektiv som innebär att undersöka samspelet mellan bildens och textens visuellt ikoniska egenskaper för att fördjupa förståelsen för hur bilder och texter interagerar utifrån sina respektive teckenfunktioner. I min analys som är inriktad på samspel mellan text- och bildmediet förbises emellertid de tecken som visuellt härmar auditiva fenomen. Hur diktens rytmiska och ljudhärmande aspekter åskådliggörs visuellt har alltså inte varit i fokus.
Valet att rikta in analysen på diktverk med fotografiska bilder motiveras av västerlandets historiska och nutida upptagenhet med den fotografiska bildens dubbla roll, dels som verklighetsrepresentation, dels som estetiskt objekt. Det är framförallt när bilden upplevs som dokumenterande som den uppfattas som förmedlare av en yttre verklighet. Att bilden är dokumenterande innebär att den avbildar platser, personer, ting eller händelser som teoretiskt sett är möjliga att relatera till reella objekt och som i förlängningen skulle kunna spåras och identifieras. Enligt mitt sätt att se har den fotografiska bilden en
unik potential att förmedla denna upplevelse av verklighetsreferens i förhållande till andra grafiska framställningar. Det är tekniskt och kulturhistoriskt betingat: Fotografiet i en västerländsk kontext har som visuellt indexikal evidens en lika lång historia som den fotografiska tekniken. William Henry Fox Talbot visar och kommenterar i The Pencil of Nature (1844) hur en fotografisk inventering av en porslinssamling ersätter en skriftlig.69
Mot denna bakgrund har jag formulerat tesen om den verklighetsrefererande pakten för att synliggöra hur dokumenterande bilder kan få läsaren alternativt betraktaren att gå utanför det virtuella sammanhanget och söka efter den verklighet som det fotografiska motivet återger. Förenklat uttryckt upphör tecknet att uppmärksammas som ett tecken och i stället kommer referenten, verklighetens förlaga, i fokus. Fotots indexikala egenskaper får mig som betraktare att konstruera frågor till bilden som i hög grad har med dess reella referent att göra.
Min tes understöds också av begreppet fototextualitet som det formulerats av Marsha Bryant et al., Alex Hughes och Andra Noble. De enas kring uppfattningen om att dokumenterande fotografier är bärare av ett särskilt slags narrativitet som motiverar att de betraktas som texter i egen rätt. Denna faktor är viktig att ta hänsyn till vid läsning av fotolyriska böcker om vi ska förstå hur den fotografiska bilden utifrån en kulturell och historisk kontext kan inverka på tolkningen.
Hur påverkar ett fotografis verklighetsreferens tolkningen av samspelet mellan ord och bild? Överförs verklighetsreferensen även till texten? Vilka signaler i texten och i bilden tar läsaren/betraktaren fasta på i tolkningen? Som jag tidigare nämnt vill jag pröva hypotesen att intrycket av att en bild är dokumenterande sätter spår i läsningen så att också texten framstår som sådan (se avsnitt 1.5). På motsvarande vis bör en texts dokumenterande drag även påverka bildtolkningen så att bilden uppfattas som verklighetsrefererande. Analysen kommer i detta avseende att ta hänsyn till receptionen av böckerna. Materialet begränsas till den vetenskapliga forskningen kring författarnas verk och till recensioner i svensk dagspress.
En avhandling rymmer inte allt och den som förväntar sig en monografisk beskrivning av de valda verken kommer att bli besviken. Jag vill understryka att jag inte heller avser att arbeta uttömmande med författarskapen. Därför uteblir en översikt av forskningsläget kring författarnas övriga produktion liksom biografisk information. Det innebär att jag inte heller tar hänsyn till hur produktionsprocessen har gått till utan jag betraktar verken som faits accomplis. Några genetiska svar på hur dikter och fotografiska bilder har kommit att ställas samman kommer inte att redovisas. Jag bidrar alltså inte till att kasta ljus över den dialog som Frostenson och Arnault haft innan
slutresultatet låg i tryckpressen. Inte heller intresserar jag mig för de olika villkor som författarna arbetat under: Hillarp som ensamutövare (med teoretiskt sett full kontroll över skapelseprocessen) och Frostenson och Arnault som lagarbetare med nödvändiga inslag av förhandling sinsemellan.
Uppslagen som valts ut för analysen fungerar framförallt som exempel för att pröva och belysa en modell som inbegriper en tvåögd läsning av text och bild i den schematiska relationen, den synkrona relationen och den diakrona relationen, och som dessutom beaktar den påverkan den fotografiska bilden har i skapandet av betydelse. Det innebär att texten i viss mån åsidosätts i analysen av Frostensons och Arnaults produktion eftersom där finns uppslag med bara text som inte kommer att omfattas av näranalyser.
Min undersökning av de intermediala aspekterna begränsar sig också till visuell litteratur och bildkonst. Det kan tyckas snävt eftersom bilderboken i egenskap av konstnärlig blandform har likheter med och imiterar grepp från teater, film, och tecknade serier, vilket bland andra Rhedin belyser.70 Att jag valt att koncentrera mig på visuell litteratur och bildkonst hör samman med avhandlingens inriktning. I syfte att skapa en modell för tolkning och förståelse av den fotolyriska bilderboken har intertextuella band mellan den statiska bilden och den statiska texten prioriterats.