Otydligheter och inkonsekvens
4.1.1 Bortfallsanalys och statistikpresentation
Syftet med denna masteruppsats har legat på kartläggande och granskning av spontanremissernas innehållsmässiga synpunkter, men samtidigt har det varit en omöjlighet att inte under undersökningsarbetet göra statistiska iakttagelser. I detta avsnitt kommer därav en kortare reflektion kring uppmärksammad statistikproblematik presenteras.
I spontanremisser påtalas för stort utrymme att tolka inkomna remissvar positivt (se vidare 4. 1. 2 Enkätfrågorna). Samma tystnad återfinns gällande de neutrala svarsalternativen ”varken i hög eller låg grad/varken bra eller dåligt”. Uppsatsförfattaren har inte kunnat finna svar på hur svaret avstår tolkats, inte heller neutralt svarsalternativ. Vid ett enda tillfälle nämns frånfallet och likställs då med just bejakande. Detta i samband med kommentarer gällande evangelieformuleringarna. I OR går att läsa att dessa alternativ ”tycks ha stöd”, då inte särskilt
198
många remissenkätsynpunkter inkommit. Spontanremissernas påtalanden om rena försämringar förblir osynliga.
Uträknandet men framförallt presentationen av de höga bejakande procenttal som OR återkommande hänvisar till (de som svarat i hög grad eller i ganska hög grad) är inte oproblematiskt. Mest diskutabel är sammanfattningsdelen. Där återges bl.a. hur 78 % av församlingarna/pastoraten bedömer Den allmänna gudstjänsten som ”bra” eller ”ganska bra”, 57 % språket ”bra” eller ”ganska bra” och 75 % att förslaget uttrycker tro, bekännelse och lära, ”i hög” eller ”i ganska hög grad”. Men detta motsvarar inte 78 %, 57 % respektive 75 % av 379 (+16) d.v.s. totalt inkomna svar. Vid noggrannare läsning går att finna att procenttalen är uträknade från de antal remissenkätsvar från just den specifika frågan. Vid vissa enkätfrågor har bortfallet inte varit särskilt stort men när det t o m varit nere på 201 av 379 (församlingens bedömning av de sjungna momenten vid kyrkliga handlingar) presenteras att 71 % valt ”bra” eller ”ganska bra” och enbart 8 % ”dåligt” eller ”ganska dåligt”, och i 21 % alternativet ”varken bra eller dåligt”.
Ovanstående uträkningssätt resulterar i att procenttal inte helt rättvisande kan ställas emot varandra, då antalet inkomna svar inte varit detsamma. 60 % av 184 svar är inte detsamma som att 60 % av 379. Däremot är svarsbortfall i sig mer regel än undantag.
Aningen problematiskt blir även när det i ett och samma dokument, som så starkt hänvisar till statistik, går att finna att refererade siffror ej är identiska.1532 Gällande Lovsångerna återges olika antal inkomna kommentarer. Först är det ett 40-tal, men på nästkommande sida ett 30- tal. Då inte källhänvisning till diarienummer återfinns skulle samtliga remissenkäter behövas gås igenom separat.
Men det är inte enbart statistiken kring remissenkätsvaren som lämnar frågor. Uppsatsförfattaren finner även frågetecken kring själva framräkningen av viss statistik. T ex vid återgivelsen att ”ett tjugotal” församlingar angett övergripande kritik mot teologin i KHF 2016. Vad är det som räknas som övergripande kritik? Sett till de spontanremisser som haft teologiska synpunkter blir resultatet annorlunda än ”ett tjugotal”.1533
4.1.2 Enkätfrågorna
Kritik mot remissenkätfrågorna uttrycktes i spontanremisser. Påfallande gällande remissenkät och remissenkätssvarsredovisning är att uppsatsförfattaren under granskningsarbetet funnit det minst lika aktuellt att inte enbart se till vilka frågor som ställts, eller vilka svar som redovisats, utan vilka frågor som inte ställts och vad som inte redovisats i OR. Detta i kombination med att formuleringarna möjliggjort för väldigt stora tolkningsmöjligheter. Uppsatsförfattaren finner de återkommande synpunkterna i spontanremisserna gällande remissenkätfrågeformuleringarna (för styrda, utformade för att söka statistisk legitimitet, utformade för alldeles för stor möjlighet till positiv svarstolkning) ackurat. T. ex. har det i många fall upplevts nästintill omöjligt att svara nekande utifrån hur dessa varit formulerade. Flera frågor har haft sin utgångspunkt i huruvida något ryms i förslaget. Ett exempel är: ”Ger
1532 KS 2015/1245 s 53, 54
199
kyrkohandboksförslaget utrymme för att Inledningsordet kan utformas som ni skulle vilja fira Gudstjänst?”. Hur blir det möjligt att svara nej, då inget av förslagets inledningsord behöver användas? Och framförallt, hur väl svarar frågan på församlingens synpunkter på inledningsorden i sig?
Ett annat exempel på frågeställningar som inte bereder möjlighet för synpunkter är frågan om huruvida något ryms i förslaget t ex teologisk mångfald. Denna kritik är något uppsatsförfattaren instämmer i. En församling som i grunden är emot hur den teologiska mångfalden gestaltas i KHF, kan fortfarande svara ja på att mångfald i sig ryms i förslaget, och på så sätt ofrivilligt bidragit till statistiskt stöd.
Samma problematik finner uppsatsförfattaren, liksom flertalet spontanremisser, aktualiseras i frågor om huruvida olika alternativ kommer att brukas i församlingarna. Så som remissenkätfrågorna varit formulerade behöver avgivet svar inte ge svar på kontinuitet. En församling som enbart har för avsikt att bruka ett visst alternativ vid enstaka tillfälle kan svara ja, men är detta att likställa med kontinuitet? Detta undersöks eller problematiseras aldrig i OR. I praktiken handlar svaret om tänkbarhet eller möjlighet.
Något annat som påtalats i spontanremisser och som uppsatsförfattaren finner relevant är remissenkätfrågornas starka fokusering på detalj- och lokalfokusering, men avsaknad av frågor rörande nationellt perspektiv. Här aktualiseras frågan om kyrkosyn, episkopal eller kongregationalistisk (se vidare 4.3 Valmöjligheter och bekännelse).
Sannolikheten att öppnare frågeställningar resulterat i ett betydlig mer komplext utfall än brett stöd förefaller enligt uppsatsförfattaren stort. Detta blir särskilt tydligt i de spontanremisser vilka uttryckligt skriver att deras tidigare svar felaktigt tolkats som ett bejakande varav de denna gång valt bort, eller kompletterat remissenkätsvaret med spontanremiss, då det färdiga formuläret ej erbjudit de önskade möjligheterna att framföra önskade synpunkter. När det kommer till spontanremisserna är mycket av dess innehåll av spontan karaktär, utan styrda områdesfrågor. Och sett till det tåls att reflektera över att så pass många samstämmigt återkopplar till likartade upplevda brister inom, teologi, musik, liturgi, språk, ekumenik och process. Samtidigt måste frågan om huruvida angelägenheten att skicka in en spontanremiss föreligger starkare hos den med kritiska synpunkter än den med positiva? Uppsatsförfattaren är övertygad om att så är fallet men vill även, så här vid avslutandet av denna masteruppsats, notera att trots föraningen om att fler kritiska än positiva synpunkter skulle återfinnas i spontanremisserna, förvånades denne över att det var så pass fåtal positiva synpunkter, både andels och innehållsmässigt.
I OR påtalas att frisvarsmöjlighet i remissenkäten funnits men samtidigt vittnar spontanremisser om begränsningsproblematik samt möjlighet att tolka angivet svar som ett felaktigt bejakande. Med vetskap om den massiva kritiken som återfinns i spontanremisserna är det ofrånkomligt att konstatera att denna kritik kraftigt minimerad i OR.
En reflektionstanke som väcks hos uppsatsförfattaren är huruvida en OR som återger ett brett stöd för KHF 2016 kan påverka grunden för vilket förslaget läggs fram till kyrkomötet. Vill man som kyrkomötesledamot rösta emot ett förlag som presenteras att ha just ett brett stöd? Samtidigt är det relevant att ställa frågan om motsatsen vore rimlig i ett (kyrko)politiskt
200
sammanhang?1534 När ett förslag presenteras i ett politiskt sammanhang är syftet att det skall
antas d.v.s. det är det normalfallet.