De lokala exempel på en ny »social« bostadsförsörjning som diskuteras i Göteborg och Malmö tyder på att kommunerna är av uppfattningen att allmännyttan eller andra tillgängliga verktyg inte räcker till för att klara av bostadsförsörjningen i tider av ökade inkomstskillnader och ökad andel hushåll som inte har råd med dagens boendekostnader. Är det kanske dags att släppa taget om den svenska modellen, att inse dess historiska och samtida brister och framför allt resonera kring att en annan modell faktiskt skulle kunna vara lika, eller mer, jämlik som »den svenska modellen« av i dag? Är det inte så att en bostadsförsörjningsmodell som faktiskt fångar upp dem som faller utanför är mer jämlik än en modell som inte gör det, oavsett den nära kopplingen till välfärdsstatens generella karaktär i övrigt?
Flera debattartiklar, men också statliga utredningar och forskningsrapporter, lyfter fram möjligheter att skapa en svensk »social bostadssektor«. Vad det är för något skiftar mellan förslagen, men i de flesta fall åsyftas särskilda subven- tionerade bostäder för hushåll med låga inkomster, det vill säga det som i Europa ofta kallas social housing.
Förespråkarna av en social bostadssektor sneglar åt såväl Wien som Finland. Den kraftigt subventionerade och hyres- reglerade Wienmodellen är nära nog generell i sin karaktär. Av Wienborna bor 60 procent i de »sociala« bostäderna och 80 procent av befolkningen är berättigade till att bo här, eftersom de har inkomster under det aktuella inkomsttaket för bostä- derna. Modellen fångar emellertid inte upp exempelvis flyk- tingar eftersom krav ställs på att man ska ha varit folkbokförd i två år. Den finska modellen är mer lik en traditionell social
housing-sektor. Här är ungefär hälften av hyresbostäderna socialbostäder som fördelas till behövande efter individuell behovsprövning, dock ej inkomstprövning. Staten subven- tionerar fastighetsägarens räntekostnader i detta sociala bo- stadsbestånd mot att hyran är reglerad. I det övriga beståndet är hyressättningen styrd av marknadsprinciper sedan 20 år tillbaka.
Vilken modell som skulle passa bäst för anpassning till svenska förhållanden är svårt att säga. Wienmodellen har förslagits som ett alternativ av bland andra Arena-gruppen (Pelling, 2019). Fastighetsägarna Sverige pekar bland annat på den finländska modellen, men är framför allt måna om att öppna för en svensk diskussion av en social bostadssektor och pekar på behovet av att se social housing som »enbart ett sam- lingsbegrepp för olika selektiva insatser för att subventionera tillgång på bostäder för resurssvaga hushåll« (Fastighetsägar- na, 2018, s. 11).
Boverket (2015) föreslog i samband med flyktinginvand- ringen 2015–2016 en social bostadssektor för att hantera bo- stadsfrågan för de nyanlända. Sveriges stadsmissioner har ställt sig positiva till att det behövs en svensk modell av social hous- ing. Anna Granath Hansson (2020) har belyst frågan om en social bostadssektor i Sverige och föreslår utifrån sina studier en »mindre modell« av sociala bostäder i Sverige. En sådan skulle syfta till att minska hemlösheten och eventuellt också fånga upp andra »randgrupper« som till exempel unga och äldre. Ett socialt bostadsbestånd kan fungera som ett kom- plement till det kommunala allmännyttiga bostadsbeståndet och de övriga kommunala verktyg som finns tillhands, menar hon. Hon menar också att en sådan minimimodell för sociala bostäder skulle vara politiskt möjlig att genomföra, eftersom den inte skulle skilja sig så mycket från de lokala initiativ som dyker upp i dag. Den kan enligt henne motiveras genom en jämförelse med de kostnader som kommunerna i dag har för sina sociala kontrakt. Frågan som blir central här är förstås hur målgruppen för dessa sociala lägenheter skulle definieras.
Olika typer av sociala bostäder finns redan i dag. Boverket (2019) visar att 120 kommuner själva äger drygt 6 000 bostä- der, som alltså inte står under allmännyttiga bolag, som förde- las till personer i behov. Ett intressant kommunalt exempel i sammanhanget är Lidingö som har likviderat sitt kommunala bostadsföretag, men valt att föra över ett mindre antal bostä- der till mindre kommunala bolag. Kommunen menar att dessa mindre bolag inte ska ses som allmännyttiga utan att de enbart svarar mot det kommunala bostadsförsörjningsansvaret och används för att trygga bostadsförsörjningen för de personer som inte kan få bostad på annat sätt. Kommunen menar såle- des att dessa bostäder och bolag inte ska omfattas av lagen om allmännyttiga kommunala bostadsbolag i den meningen att de ska drivas på affärsmässiga principer. Snarare kan boende-
kostnaderna subventioneras av kommunen, och skulle enligt denna logik kunna hävdas uppfylla det som eu kallar tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och därmed inte bryta mot eu:s konkurrenslagstiftning. Enligt min mening skulle detta kunna vara en av de minimodeller för sociala bostäder som Anna Granath Hansson förespråkar.
Ett problem som jag ser i utvecklingen av sociala bostäder i denna mening är emellertid att – även om den sektorn är liten och ses som ett legitimt och kostnadseffektivt svar på de problem som finns på dagens lokala bostadsmarknader – mo- dellerna kan växlas upp på lokal nivå och att en sådan utveck- ling förmodligen inte är vare sig effektiv eller politiskt legitim. Vill vi inte ha en större modell för social housing är det kanske en dålig idé att införa ens en minimodell. Hur mycket ska en sådan modell tillåtas växa innan den utmanar den generella bostadspolitiken och välfärdspolitiken i allmänhet?
En svårighet med att låta sig inspireras från andra länders sociala bostadssektorer är att det minst sagt är komplicerat att plocka ut ett element från en bostadsförsörjningsmodell frammejslad i en viss välfärdsstat och sätta in det i en helt annan kontext. Som den här boken har visat har bostadsför- sörjningen i Sverige under decenniernas gång varit nära för- knippad med den generella välfärdspolitiken. Denna politik har fortfarande starkt stöd. Det finns potentiella problem i att införa behovs- eller inkomstprövade bostäder när resten av välfärdssystemets stödstrukturer huvudsakligen är generella. Dessa problem har framför allt att göra med bostadsregimens övriga grundpelare.
Om sociala bostäder etableras i större skala försvinner grun- den för den generella bostadspolitiken. Principen om neutra- litet mellan upplåtelseformer skulle också ges upp som idé, ef- tersom de sociala bostäderna skulle bli en upplåtelseform med egna ekonomiska villkor. Vi kommer dessutom att se att den integrerade hyresmarknaden – den sista i Europa – kommer att ha spelat ut sin roll. Det vore förmodligen otänkbart att allmännyttan skulle ha en legitim roll vid sidan av andra sociala bostäder som var inkomst- eller behovsprövade. Delar av det allmännyttiga beståndet skulle med stor sannolikhet säljas och resterande bestånd omvandlas till sociala bostäder med reg- lerad hyra. Därmed skulle det privata hyresbeståndet bli före- mål för marknadshyressättning, vilket fastighetsägare i större kommuner och städer, men kanske inte i mindre, skulle vinna på. Bruksvärdessystemet och de kollektiva förhandlingarna skulle näppeligen överleva en anpassning till sociala bostäder. De kollektiva hyresförhandlingarna skulle inte vara aktuella för det sociala bostadsbeståndet utan här skulle hyrorna vara reglerade och sannolikt räknas upp genom index. Visst finns det länder där sociala bostäder med reglerade hyror existerar vid sidan av vanliga bostäder med såväl marknadshyror som reglerade hyror, men att bruksvärdessystemet skulle existera
vidare i sin nuvarande form om fri hyressättning infördes i det privata beståndet torde ses som mycket osannolikt.
Utifrån ett jämlikhetsperspektiv skulle ett regimskifte kun- na förverkliga de inkluderande målsättningarna i en jämlik bostadsförsörjning; en modell med socialbostäder skulle tro- ligen kunna råda bot på de problem som vi i dag upplever med många hushåll som inte kommer in på bostadsmarknaden av ekonomiska skäl. Däremot kommer förmodligen de övriga indikatorerna på boendeojämlikhet som diskuterats i denna bok att bli desto mer besvärliga. De sociala bostäderna och de som bor där kommer säkerligen att bli stigmatiserade. In- komstsegmenteringen kommer att öka. Det kommer därför ställas mycket höga krav på att dessa bostäder placeras på ett sätt i staden, i kvarteren och i husen som inte skapar stigma- tisering och förvärrar den segregation som redan i dag är ett allvarligt problem.
Frågan om socialbostädernas vara eller icke vara i Sverige går att koka ner till frågan om välfärdsstatens fundament. Är den generella politiken så djupt rotad i den svenska folksjälen att det skulle vara ett stort svek att odugligförklara den? Eller är de argument som framförs i debatten om stigmatisering av hus och områden samt om hyressättningssystemets död och ökad segregation legitima och välgrundade? Det är svårt att säga eftersom vi inte kan göra någon direkt jämförelse med en liknande omdaning av bostadsförsörjningen. Den svenska modellen är helt enkelt för unik.
En fråga som det talas lite om är emellertid kostnaden för ett regimskifte. Genom att införa ett system för målgruppsin- riktade sociala bostäder med inkomsttak skulle subventioner av dessa bostäder vara möjliga och dessutom förenliga med eu-lagstiftningen. Det skulle förmodligen handla om väldigt stora statliga subventioner. Hur dessa skulle finansieras är än- nu inte föremål för diskussion. Ett tänkbart alternativ är att omfördela de stora kostnader kommunerna har för så kallade sociala kontrakt. Dessa utgifter skulle man komma långt med. Frågan är emellertid om det skulle vara mest kostnadseffektivt att genomföra dessa subventioner till riktad nyproduktion, eller om det skulle vara mer ekonomiskt försvarbart att på något sätt reformera den svenska generella modellen.