Som ett resultat av ovanstående konsekvenser av Akbl går det att hävda att förändringarna har bidragit till en polarisering av hyresgäster på den allmännyttiga bostadshyresmarknaden. Det talas ofta om en »A-grupp« och en »b-grupp«, det vill säga insiders och outsiders på bostadsmarknaden. Men i själva ver- ket finns det snarare tre grupper på den allmännyttiga bostads- marknaden: A, b och c. A-gruppen kan där passera trösklarna till såväl det ägda boendet som till hyresrätten genom att ha tillräcklig inkomst och stabil anställning. C-gruppen kan ock- så få tillträde till bostadsmarknaden, men endast via kommu- nens sociala kontrakt. Återstår gör då b-gruppen: hushåll med låg lön, oregelbunden inkomst eller otrygga anställningsför- hållanden. Denna grupp utestängs alltmer av de trösklar som byggts upp: en otillgänglig bostadsrättssektor och strängare uthyrningskrav på hyresmarknaden. Samtidigt har man inte tillräckligt stora »sociala problem« för att få boende via den sekundära bostadsmarknaden, även om kommunerna ibland har öppnat upp denna ingång för dessa grupper, som av kom- munerna ofta kallar strukturellt hemlösa, till skillnad från soci- alt hemlösa. Men det är inte alltid dessa bostadslösningar ses som ett alternativ för dem som står utanför. Så här berättar en bostadslös student som förutom studiemedel har inkomst från en deltidstjänst på ett elektronikvaruhus:
»Alltså socialen är inget för mig. Det är ju för personer som har stora problem. Mitt enda problem är att få tag på någonstans att bo.« (ungdom i Malmö)
Situationen har lett till att socialtjänstens handläggare i en del situationer tvingas ställa grupper av bostadslösa mot varandra. Vem är i störst behov av en bostad, den ensamstående stude- rande småbarnsföräldern eller en person med drogmissbruk? Eftersom de sociala kontrakten är tänkta att vara till för den senare gruppen, de socialt hemlösa, har kommuner som Gö- teborg och Malmö stramat åt bestämmelserna. Barnfamiljer får inte längre tilldelas en lägenhet genom socialtjänsten utan placeras i veckovisa akutboenden.
Det går förstås att diskutera huruvida låginkomsttagare kan förvänta sig tillträde till den svenska bostadsmarknaden, trots de högt ställda målen om »goda bostäder för alla«. Som Micael Nilsson (kommande) påpekar slog redan Bostads- sociala utredningen fast att det finns en »restgrupp« som inte är föremål för kommunens »fattigvård«. Kanske är det så att den svenska bostadsregimen alltid har haft en lucka i detta avseende – det vill säga att det finns personer som inte omfat- tas av fattigvården men inte heller har tillräckliga ekonomiska förutsättningar för att kunna efterfråga bostad på den gene- rella marknaden, oavsett allmännyttans intentioner. Kanske är det så att problemet snarare är att denna grupp har blivit större som ett resultat av den allmänna inkomstpolariseringen i samhället (se t.ex. oecD, 2017b).
Oavsett detta så landar mina slutsatser i att det finns en uppenbar tvetydighet beträffande målgrupp i dagens all- männytta. Denna tvetydighet är kopplad till marknadsan- passningen. Förändringar i ekonomiska krav, den gradvisa förskjutningen från en marknadiserad mot en finansialiserad logik och hur de kommunala företagen nu följer denna logik är tecken på en förändrad inställning bland de allmännytti- ga bostadsföretagen. Detta leder till framväxten av vad jag kallar New Public Housing, bostadssektorns motsvarighet till den utveckling som inom offentlig förvaltning brukar kallas New Public Management. Den gemensamma nämnaren för de dubbla målgrupperna är ekonomisk riskminimering: När företagen ökar de finansiella kraven på »vanliga« hyresgäster, dels genom nyproduktion som är för dyr för de flesta, dels ge- nom ökade inkomstkrav, minskar risken att hyran inte betalas. Men genom att parallellt öka antalet sociala kontrakt uppfyl- ler allmännyttan sitt lagstiftade, om än vaga, krav på socialt ansvar utan att riskera några intäkter eftersom kommunens socialtjänst betalar hyran. Samtidigt som kommunerna tar den ekonomiska risken kan bostadsföretagen hävda socialt ansvar och en inkluderande ambition. Allmännyttan har fort- farande en generell karaktär, men på nya finansiella villkor – en finansialiserad universalism.
Skiftet kan ses som en övergång från en generell modell kopplad till den socialdemokratiska välfärdsregimen till en tvetydig modell med universella mål men med selektiva re- sultat. Allmännyttan kan hävdas ha förlorat sin allomfattande
och inkluderande karaktär och i stället bidra till en mer selektiv hyressektor. Selektiviteten är emellertid annorlunda från den som vi ser i bostadsregimer med traditionell social housing. Målgruppen i den nya svenska modellen är inte bara den mest utsatta, utan också den finansiellt stabila medelklassen, det vill säga både A- och c-gruppen på bostadsmarknaden.
Den riskminimering som jag beskrivit i detta kapitel utgör inte en självklar utveckling. I det handlingsutrymme som finns inskrivet i lagtexten finns andra tänkbara tolkningar: tolkning- ar som också görs av flera företag. Detta kommer att utvecklas i nästa del. Innan dess behöver vi dock förstå vilka förändringar i omgivningen som allmännyttan har haft att förhålla sig till.
som upprepAts genom DennA bok är det inte möjligt att studera allmännyttan som fenomen eller dess utveckling som en isolerad händelse. För att förstå allmännyttans för- ändringar och utfallet av dessa måste vi sätta in allmännyttan i det samtida sammanhanget. Det finns, för att återanknyta till den teoretiska utgångspunkten för boken, ett antal nöd vändiga omständigheter som gör att vissa målsättningar faller ut i praktik, medan andra förblir orealiserade. I detta kapitel kommer jag att beskriva förändringar i dessa omständigheter under perioden efter 2011.