Idén om allmännyttiga bostäder är djupt förankrad i den svenska välfärdsstaten och i folkhemmet. Per Albin Hansson lanserade under ett berömt tal i januari 1928 folkhemmet som en socialdemokratisk vision – ett samhälle karakteriserat av jämlikhet och enighet; känslan av ett gemensamt hem. Under 1930-talet fyllde socialdemokratin begreppet folkhem med föreställningar om rättvisa och rättfärdighet, för att så små- ningom koppla idén till boendet och rätten till bostad av god kvalitet och hygien (Ekström von Essen, 2003). Som Karin Grundström och Irene Molina uttrycker det: »även om ter- men folkhem kunde ses, och faktiskt kom att användas, som en metafor för socialdemokratisk politik i allmänhet – förmedla- de den bilden av ett hem byggt på solidaritet och rationalitet, på ett ekonomiskt och socialt rättvist samhälle – boendet var verkligen folkhemmets centrala pelare« (Grundström och Molina, 2016, s. 5, min översättning).
Bakgrunden till det ambitiösa bostadsprogram som upp- stod under folkhemmets etablering var den svåra bostads- situationen i början av 1930-talet, som ansågs vara bland de värsta i Europa. Den industriella revolutionen i slutet av arton hundratalet hade lett till att arbetarklassens befolkning ökade i städerna, vilket ofta resulterade i att hushåll trängdes i små lägenheter utan el och toaletter. Den ekonomiska kri- sen som uppstod i början av 1930-talet fick därför allvarliga konsekvenser. Många som levde under dåliga förhållanden blev nu också arbetslösa. På uppdrag av Socialdemokraterna skrev paret Alva och Gunnar Myrdal sin välkända text Kris i befolkningsfrågan som publicerades 1934. Paret Myrdal var oroliga för den låga nativiteten, som de såg som ett resultat av den ekonomiska nedgången och bristen på adekvat boen- de. Låg nativitet hävdades leda till minskad produktion och i förlängningen försämrade levnadsvillkor för befolkningen. Således argumenterade de för en ökning av födelsetalen – dock bara bland medelklassen, inte bland fattiga familjer vilka de ansåg redan hade för många barn. Den ideala situationen skulle enligt Myrdals vara att uppmuntra hushållen att föda tre barn. För att främja en sådan strategi föreslog de ett antal stödstrukturer för barnfamiljer. Vidare förordade de, förutom en allmän satsning på välfärden, vikten av en bostadspolitik där staten blandade sig i den vid tillfället oreglerade bostads- marknaden för att lösa situationen med akut trångboddhet och låg bostadskvalitet, något som de hävdade påverkade barns livsvillkor allvarligt.
Paret Myrdals skrifter fick konsekvenser för den framtida bostadspolitiken, inte minst sedan socialminister Gustav Möl- ler informerades och påverkades av dem. År 1933, ett år inn- anmakarnaMyrdals text publicerades, beslutade riksdagen omstatliga lån och bidrag för byggande av bostäder i städer,
liksom förförbättring och byggande av bostäder på lands- bygden.Med åtgärderna ville regeringen få fart på landets ekonomi.Samma år inleddes en omfattande statlig bostads- utredning–Bostadssociala utredningen –initierad av Gustav Möller.Utredningen hade två övergripande mål. För det förstaatt lösa den akut bekymmersamma bostadssituationen ochför det andra att etablera en ny långsiktig strategi för den svenska bostadspolitiken.Bland utredningens specifika mål fanns formuleringar om att öka boytan och höja standarden på boende och utrustning i lägenheter, hålla nere hyresnivåerna, motverka spekulativ nyproduktion samt uppmuntra offent- ligt ägda bostäder(sou 1945:63).
Utredningen bestod av radikala ekonomer, arkitekteroch bostadsbyggare.Den pågick under 14 år, från 1933 till 1947, och kom att lägga grunden för efterkrigstidens bostadspolitik i Sverige.Redan 1935 föreslog utredningen ett statligt subven- tionerat uppförande avbarnrikehus, hus avsedda enbart för fat- tiga familjer med tre eller fler barn.Utredningen visadetidigt att flera fastighetsägare begränsade antalet hyreskontrakt till familjer med många barn med hänvisning till att sådana famil- jer innebar ett extra slitage och ökade förvaltningskostnader. Därför föreslog regeringen special lån– såkalladetertiärlån – som skulle förvaltas av Statensbyggnadslånebyrå.Lånen skulle vara tillgängliga för vinstdrivande eller självkostnadsstyr- da företag som ville bygga billiga hyreslägenheter med minst två rum ochkök, avsedda för mindre privilegierade familjer med tre eller fler barn.Förslaget vann sympatier över hela det politiska spektrumet (se exempelvisBengtsson, 2013) och barnrikehus började snart byggas över hela landet. Dessutom fick enligt bestämmelser som infördes 1936 fattiga familjer i barnrikehusen med tre barn eller fler en betydande hyresrabatt baserat på antalet barn i familjen. Ju fler barn, desto större rabatt på den standardhyra som sattes för lägenheterna i barn- rikehuset. Detta familjebidrag betalades ut från kommunen, som i sin tur fick ersättning från staten (sou 1935:2). Bidraget kan på så vis ses som den första typen av selektivt bostadsbidrag eftersom det riktade sig till hushållen, och enbart till de hushåll som hade det mindre ekonomiskt fördelaktigt.
Kommunerna förband sig att tillhandahålla marken gratis till de byggherrar som byggde barnrikehus.Samtidigt var det byggande och förvaltande företaget tvunget att förbinda sig till en viss grad av kommunal kontroll.Flera kommuner tyckte därmed att det var enklast att bilda sina egna bostadsföretag, avsedda för att bygga och förvalta barnrikehus.Familjebo- städer i Stockholm, bildat1936, betraktas ofta som det första kommunala bostadsföretaget i Sverige (Ramberg, 2000). Men i många städer kom barnrikehus att byggas och förvaltas av privata aktörer eller bostadsrättsföreningar, främst koope- rationen hsb och senare även Riksbyggen–sombådahade band till arbetarrörelsen eller det socialdemokratiska partiet6
6. hsb (Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsfören- ing) grundades av arbetare som ett kooperativt svar på att de privata aktörerna gjorde stora vinster på bostadsbyggandet under den allvarliga bostadssitu- ationen på 1920-talet. Riksbyggen grundades på 1940-talet av lo.
och hade erfarenheter, resurseroch en historia av att bygga bostadsrätter på icke-spekulativ grund.Faktum är attvilken typ av upplåtelseform som skulle ta den ledande rollen när det gäller tillhandahållandet av bostäder för hushåll med låga inkomster ännu inte hade avgjorts.Kooperativa bostadsrätter var vid tidpunkten prisreglerade och hade ett tydligt socialt strävansmål, inte bara i betydelsen att på ett icke-spekulativt sätt tillhandahålla bostäder för arbetarklassen, utan också för att främjadet kooperativa ägandet på ett demokratiskt sätt genom att bostadsrättsköpare blev medlemmar i en bostads- rättsförening (Billing och Stigendal, 1994; Sørvoll, 2013).
Mellan 1935 och 1948 byggdes totalt 12 000 lägenheter i barnrikehus (Hedman, 2008). På många sätt blev boende- situationen för låginkomsthushåll bättre. Parallellt var pri vata aktörer också alltmer aktiva i bostadsbyggandet. Bostadsbris- ten byggdes bort, och 1939 betraktas ofta som högvattenmär- ke i bostadsbyggande. Emellertid fick andra världskriget kon- sekvenser. Konjunkturen vände och ökade räntor och bygg- kostnader frammanade ett stopp i bostadsbyggandet, vilket ledde till ett nytt bostadsunderskott. Ny krispolitik växte nu fram. År 1942 utvidgades de statliga tertiärlånen för bostads- byggande. Av särskild vikt var att lånetaket för nybyggnation blev differentierat mellan kommunala bostadsföretag, privata bostadsföretag och bostadsrättsföreningar – där kommuner- na fick de mest generösa villkoren (sou 1945:63; Lind, 2015). Dessutom blev hyressättningen, som hade baserats på mark- nadsprinciper sedan 1923, nu strikt reglerad – vilket innebar att hyresnivåerna praktiskt taget frystes. Detta åtföljdes av ett allmänt stopp i pris- och lönehöjningar (Bengtsson, 2013). Krispolitiken fick effekter och under 1942 började bostads- marknaden återhämta sig.
en epok präglAD Av krisresponsiv selektiv bostADspolitik
Sammanfattningsvis utgjordes denna epok i svensk bostads- försörjning av en uppsättning sociala relationer som kan ka- tegoriseras med hjälp av en indelning i finansiella relationer, välfärdsrelationer och relationer kopplade till mark och egen- dom (se introduktionskapitlet).
Statens beslut om att upprätta barnrikehus utlöses av ett antal omständigheter som gällde välfärdsrelationerna. Låg nativitet, hög andel familjer med låga inkomster och dåliga bostadsförhållanden i allmänhet ansågs inte värdigt för en välfärdsstat i vardande. De finansiella relationerna känneteck- nades av en hög grad av statlig inblandning. Det ekonomiska stödet i form av förmånliga lån till aktörer som ville bidra med nya bostäder var betydande. När det gäller relationer kopplade till egendom blev kommunerna, som var betydande mark- ägare, nu skyldiga att överlämna mark utan kostnad till alla byggare som ville bygga hus för fattiga hushåll, så länge de gick
med på att stå under viss kommunal kontroll. Detta gav också den offentliga bostadssektorn en tydlig roll då den enklaste lösningen för kommunen var att själva driva barnrikehusen.
Således karakteriserades bostadsregimen från 1930-talet av drastiska, men egentligen inte kontroversiella, politiska beslut om bostadsfinansiering och kommunal markanvänd- ning baserade på välfärdsutvecklingen.Dennakrishantering menar jag utgör en tydlig epok, en strukturerad samman- hållning med ömsesidiga ekonomiska beroenden mellan stat, bostadsbyggareoch hushåll.Som vi har sett karakteriserades de sociala relationerna av en selektiv strategi som gick ut på att identifiera och stödja låginkomsthushåll med många barn genom subventioner till byggande och stöd till hushåll genom familjebostadsbidraget.Den selektiva karaktär som känne- tecknade denna epok skulle dock snart avskaffas.