I detta avsnitt diskuteras de fi nska männens erfarenheter av olika myndigheter och av sjukvård i Sverige. Fokus här ligger främst på frågor som har med etnicitet att göra, till exempel myndighetsutövning som inte varit neutral, utan påverkats av att den riktats mot en person som inte är svensk.
– Hur har du trivts, har du nånsin varit offer för rasism ?
– Aldrig, jag har aldrig behövt, till exempel när jag gått hos läkaren eller något sådant. Somliga påstår att fi nländare inte får bra vård därför att de är fi nländare. Det stäm-mer inte. (Du har aldrig upplevt det?) Nej, aldrig, att vi skulle ha blivit trakasserade i vårdsituationer eller hos myndigheter, det har jag aldrig märkt. Men ibland kan vissa svenskar vara såna att de inte vill förstå, de stannar inte för att lyssna noga, och tänker inte efter när man talar dålig svenska. Har man en god vilja så, men detta kan man inte kalla för rasism eller för något annat sånt. Det handlar om personligheten, men jag har inte lagt så stor vikt vid detta. (Niilo)
I detta citat diskuterar Niilo både sina egna och andras erfarenheter av sjukvården. Han menar att han alltid blivit bra bemött även om vissa andra fi nländare påstår motsatsen. Samtidigt som han beklagar sig något över vissa svenskar som inte lyss-nar tillräckligt noga.
Som tidigare diskuterats hade Usko negativa upplevelser av sjukvården i Sverige. Han hade ju träffat läkare, som varit negativa mot fi nländare som inte kunde svenska. Inget i materialet tyder dock på att den här typen av bemötande skulle vara vanligt.
Socialtjänst
De män i studien som befann sig i en marginaliserad position hade alla erfaren-heter av socialtjänsten.
Tapanis första möte med socialtjänsten var dramatiskt. Han berättade att han
inte fi ck ett arbete som han hade sökt och därför gick till socialbyrån för att söka socialhjälp. Han fi ck avslag på sin ansökan, men blev erbjuden en biljett tillbaka till Finland. Han ogillade detta beslut och slängde därför ut skrivmaskinen genom fönstret, med den påföljden att han arresterades av polisen. Dagen därpå gick han åter till byrån och fi ck det ekonomiska biståndet beviljat. Han berättade vidare att på andra byråer har bemötandet varit mycket vänligare. Sammanfattningsvis säger
Tapani att det beror på en själv hur man kommer överens med folk i Sverige.
Även andra män har negativa erfarenheter av socialtjänsten, men dessa är inte kopplade till männens etnicitet, utan handlar mer om frågor som även andra kli-enter kan bli berörda av, som till exempel avslag på ansökan osv.
Polis
En del av männen har också kommit i kontakt med ordningsmakten.237 Esko, som idag sitter i rullstol, berättade att han förlorade balanssinnet 1969 när polisen slog honom med batong.
Det var en varm sommardag och jag hade fått fylleslag. Kompisar hjälpte mig till parkbänken och gick sedan för att ringa efter en ambulans, men stack när de såg att polisen kom. I fi nkan sa polisen till mig att ”åk hem med dig din fi nnjävel”. De slog mig i mellangärdet, och två höll i mina armar och en slog mig i huvudet. Jag försökte att sparka honom i skrevet och svor och sa till honom att ”pojken, gå och ät lite så att du orkar slå”. När jag sedan kom ut var jag alldeles blodig överallt. Jag fortsatte att supa och gick aldrig till läkare. Därför har jag så dåligt balanssinne. (Esko)
Esko förknippar sina problem med balanssinnet med polisens misshandel, vilket
naturligtvis kan ha haft betydelse. Men även ett långvarigt missbruk leder till lik-nande problem.238
Ytterligare några män hade erfarenheter av att ha blivit slagna av polisen. Detta hade skett i samband med att männen gjort motstånd vid gripanden. En av män-nen sa att poliser är mycket sakliga så länge man snällt följer med, annars får man garanterat stryk.
Det är svårt att säga vilken betydelse männens etnicitet har haft för polisens agerande. Det var bara i Eskos fall som detta blev tydligt.
En del av männen hade mer positiva erfarenheter av poliser. Usko hade stora svårigheter att hitta husrum när han emigrerade till Sverige.
Taxin åkte iväg, men de sa att det var fullt (på hotellet). (…) På dan hade jag träffat fi nska zigenare som sa att om du får problem gå till polisstationen, där fi nns en som talar fi nska, och han är en sån som hjälper. Jag gick dit och frågade om jag får över-natta där mot betalning, men de sa att detta är inget hotell. Jag sa att det fi nns inga
andra ställen. Han tolkade för de andra, och en polis hade någon bekant på hotellet. De körde mig med polisbilen till hotellet. Där fanns ett köksbiträde som tog mig hem till sig. Jag övernattade där och på morgonen fi ck jag kaffe på sängen, jag mådde som en kung. (Usko)
Ilmari i sin tur var i tjugoårsåldern när han luffade i Sverige med sin kompis. De gjorde detta genom att tjuvåka på tåg, efter förebilder från amerikanska ”tramps”. Detta hände på femtiotalet.
Vi åkte fast och hamnade på polisstationen. Vi hade rest en vecka och var ganska hungriga. En kvinna kom med fi n mat till oss på morgonen. Dörren var öppen, så jag gick ut och tittade i korridoren och där var en polis. Jag kunde lite skolsvenska. Han konstaterade att vi vaknat. Jag trodde att vi i alla fall skulle få fängelse för detta. Men han sa att ”ni får gå, försök att skaffa jobb, det fi nns det gott om i Sverige”. Så det händer inget med oss, frågade jag. ”Nej, inte behöver man sova ute i Sverige, om ni hamnar i knipa, kom till polisstationen så får ni alltid sova här”, sa han. (…) Men det får man inte idag, så mycket har saker och ting förändrats. Poliser var så fi na på den tiden, och även idag, men den servicen man fi ck då ! Men om de hade haft samma uppassning idag så hade väl stationerna varit fulla av löst folk. (Ilmari)
Sammanfattningsvis kan man säga att det inte går att dra några långtgående slut-satser angående etnisk diskriminering från polisens sida. Detta har att göra med att materialet är litet och erfarenheterna så olika. Men man kan ändå skönja vissa intressanta omständigheter. Under tidigare årtionden och på orter där man haft få marginaliserade fi nländare har bemötandet varit sakligt och till och med vänligt. Men i Göteborg, där antalet marginaliserade fi nska män varit större, har toleran-sen förmodligen varit mindre.
I situationer då polisen använt våld, verkar de fl esta av männen ta på sig ansvaret för detta; de hade ju varit besvärliga. Det förefaller vara helt i sin ordning att bli slagen om man är obekväm. Denna inställning kan man tolka som ett uttryck för viljan att vara en självständig individ. Man agerar medvetet och accepterar konse-kvenserna av sina handlingar. Att välja en offerroll vore ett tecken på omanlighet, vilket skulle vara mycket värre än att bli halvt ihjälslagen, som fallet var med Esko.
Staten Sverige
Jag fi ck ett något överraskande svar när jag frågade Arvo om han upplevt rasism eller blivit diskriminerad :
Detta är en svår fråga att klargöra, men om man säger som så att detta gäng här på jobbet… (svenskarna) att jag till stor utsträckning tillhör denna grupp. Man är inte annorlunda mot mig än mot andra och jag har den makt som denna ställning ger mig. Men med en gång när jag företräder fi nländare och verkar för deras sak, så möter jag ganska snart en vägg. Som jag sa, så gav mitt svenska jag mig möjligheten och rätten att ställa krav. Men det är helt klart att jag som fi nländare, eller fi nländare i allmänhet
blir diskriminerade i detta samhälle. Jag brukar säga att vi inte har andra rättigheter i Sverige än rätten till två timmars hemspråksundervisning. Det är den enda rättig-heten som fi nns i lagen och som berör oss, som tillhör den fjärde socialgruppen, det vill säga en grupp som inte fi nns. Och det är därför som jag fortfarande är fi nsk med-borgare, därför att den svenska lagen inte känner till svenskar som är fi nskspråkiga. Och jag tänker att det är en av mina rättigheter att bestämma vilket modersmål jag har. Med en gång när du ändrar på medborgarskapet så är du svenskspråkig. Men att jag hade blivit diskriminerad i arbetslivet, det kan jag inte säga. Det kan ju bero på det att man har ett visst sätt att vara redan från början, att där inte fi nns plats för den typen av reaktioner. (Arvo)
Arvo diskuterar här ett intressant fenomen som han uppmärksammat, nämligen de reaktioner som han fått av omgivningen beroende på vilken del av sig själv han använder: sitt svenska eller sitt fi nska jag. Som ”svensk” blir han helt accepterad i alla sammanhang, men när han agerar som fi nsk och för fi nländarnas rättigheter i Sverige, blir motståndet och uppfattningen om honom helt annan.
Arvo har länge varit starkt engagerad i fi nska språk- och skolfrågor i Göteborg, och även på nationell nivå. I detta arbete har han mött mycket motstånd, framför-allt från svenska rikspolitiker men också på den kommunala nivån. Samtidigt har detta värdefulla arbete under åren bidragit till ett antal viktiga framgångar, framför-allt när det gäller fi nskspråkig utbildning och det fi nska språkets status i Sverige. Det fanns inga andra män i studien som på detta tydliga sätt riktade sin kritik mot politikerna i Sverige. Det har bland annat att göra med att få av männen i studien var engagerade i frågor som berör just fi nländarnas rättigheter i Sverige.
Sammanfattning och analys
I studien har det framkommit att få av männen upplevt sig öppet och personligen diskriminerade i Sverige på grund av sin etnicitet. Konfl ikter med svenskar har förekommit, men som vi tidigare har beskrivit har dessa främst handlat om skilda sätt att förhålla sig till arbetet och med tiden har även dessa tvister minskat. Några av männen uttryckte missnöje med medias bevakning av fi nska idrotts-framgångar. En av männen upplevde detta som en medveten diskriminering. När det gäller kontakter med myndigheterna och sjukvården har männen vissa negativa erfarenheter, men det är sällan dessa upplevelser är tydligt kopplade till frågan om männens etniska bakgrund. Samtidigt går det inte heller att utesluta att nationaliteten haft betydelse, framförallt under vissa årtionden, när även den allmänna uppfattningen om fi nländare var ganska negativ.
Fördomar men ingen öppen diskriminering
Hur går dessa relativt neutrala erfarenheter ihop med de negativa fördomar som svenskarna hade om fi nländare på sextio- och sjuttiotalet ? Förmodligen har detta att göra med att negativa uppfattningar inte nödvändigtvis behöver leda till diskri-minerande handlingar.
Det fi nns fyra möjliga positioner när det gäller förhållandet mellan fördom och diskriminering: Att man varken har fördomar eller diskriminerar, att man har för-domar och diskriminerar, att man har förför-domar men inte diskriminerar och att man inte har fördomar men diskriminerar.239
Att fördomarna inte nödvändigtvis lett till öppen diskriminering har delvis också att göra med det stora behovet av arbetskraft som Sverige haft under fl era årtionden efter andra världskriget, och att fi nländare främst varit verksamma på arbeten som icke var särskilt eftertraktade bland svenskar.
I detta sammanhang bör man också nämna att många fi nländare som inte ingår i studiens egentliga målgrupp, med andra ord personer som kommit till Sverige i skolåldern, har berättat om svår mobbning i skolan på grund av sin etni-citet. Detta var framförallt vanligt på femtio-, sextio- och sjuttiotalet. Vid ett av ”bastusamtalen” berättade en femtioårig man att han dagligen fi ck slåss i skolan för att kunna freda sig. Liknande erfarenheter diskuteras i en delvis självbiografi sk bok av Jalava. Hannu, en av huvudpersonerna i boken, blev så allvarligt mobbad av sina klasskamrater, att han till slut såg sig tvungen att försöka bli så svensk som möjligt. Efter att ha lärt sig brytningsfri svenska fi ck han vara ifred.240
Kamp om kollektiva rättigheter
Så länge fi nländarna inte ställde kollektiva krav var inte heller konfl ikterna så framträdande, menar Jaakkola. När sedan den etniska mobiliseringen ökade, ak-tualiserades även olika typer av motsättningar. Framförallt hade man skilda upp-fattningar om det fi nska språkets ställning i skolorna, vilket ledde till skolstrejker i Göteborg 1982 och 1985.241 Det är bland annat den här typen av språkkonfl ikter som Arvo syftar på när han säger att det fi nns en systematisk diskriminering av fi nländare och deras rättigheter i Sverige.
Innan den etniska mobiliseringen tog fart på sjuttiotalet tillhörde fi nnarna i Sverige en tyst delkultur som mer strävade efter att anpassa sig till rådande förhål-landen än att förändra dem, enligt Jaakkola. När väl organiseringen tog fart ökade antalet fi nska föreningar i snabb takt. I början var dessa främst inriktade på social samvaro och kulturverksamhet, men sedan kom även politiska och etniska frågor på dagordningen.
Jaakkola menar att den ökade etniska mobiliseringen också hade att göra med att man i Sverige 1975 godkände nya riktlinjer för invandrar- och minoritetspoliti-ken, enligt vilken staten skulle trygga invandrarnas rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur som jämlika med ursprungsbefolkningen. Ett av de konkreta resultaten blev att invandrarna fi ck kommunal rösträtt samma år.242
Du kan bli en av oss
Arvos erfarenheter avslöjar ett intressant fenomen i det spänningsfält som uppstår när fi nländarna arbetar för ökad politisk makt och etniska rättigheter. När man som individ, och som ”svensk”, söker sig till en bättre social ställning möter man inte samma motstånd som när man som fi nsk agerar för det etniska kollektiv
man tillhör. Det är tydligt att den individuella statussträvan inte hotar systemet på samma sätt som mer kollektiva ambitioner. Förmodligen har detta att göra med att man lättare kan få en enskild person att acceptera spelets regler och bli en i systemet, än en grupp individer som kan stödja varandra i kampen för kollektiva rättigheter.
I denna situation fi nns det en uppenbar risk att de aktiva sugs in i det politiska och fackliga systemet och förlorar kontakten med gräsrötterna.
Those who actually reach positions in mainstream political life invariably lose contact with their own grassroots, for they are exposed to strong disciplinary pressure from their parties as well as from the many forceful corporative agents involved in the political process. Since the immigrants’ own associations have merely been assigned the status of ’cultural’ by a fairly generous, though strongly disciplinarian, Swedish subsidy system, they are usually not allowed to develop into genuine political pressure groups, or to provide effi cient support for parliamentary politicians wishing to take a stand on ’immigrant question’.243
I detta citat syftar Schierup främst på utomnordiska invandrargrupper som ofta är små och därför har svårt att bilda stora intresseorganisationer. Finländarnas stora antal i Sverige har bidragit till att man kunnat bilda fi nskspråkiga enheter inom politiska partier. Detta har minskat risken för den konformitet och de krav på likriktning som lätt kan drabba en enskild individ från en mindre etnisk grupp. Genom kollektiv aktion har de sverigefi nska föreningarna på ett annat sätt än tidigare kunnat påverka det invandrarpolitiska beslutsfattandet, bland annat ge-nom den representation som de haft i olika kommittéer, delegationer och referens-grupper.244
Utvecklingen har gått från tystnad till kollektiv aktion, samtidigt som här även bör nämnas att det ofta är en relativt liten grupp aktivister som driver invandrar-politiska frågor, medan den stora andelen medlemmar i de fi nska föreningarna är passiva, eller endast deltar i sociala verksamheter som dans, bastukvällar eller liknande. Sverigefi nländarnas låga deltagande i valen, både i Finland och Sverige, skildrar med all tydlighet att intresset för gemensamma angelägenheter är relativt svagt.