Heikki är uppvuxen på ett småjordbruk i mellersta Finland. Ett av barnen i
famil-jen hade dött och Heikki var näst yngst av sju syskon. I allra första början värm-des huset upp med ved innan de fi ck oljeuppvärmning. El fi ck de inte förrän på åttiotalet då alla redan fl yttat och huset förvandlats till en sommarstuga. Det var dock inte dessa omständigheter som var så speciella. Även i städerna var många hushåll på femtiotalet omoderna och hade veduppvärmning och bärning av färsk- respektive slaskvatten. Den avgörande skillnaden mellan stad och land handlade om de olika produktionssystemen i vilka människorna var involverade: gårds- och skogsproduktion respektive rent lönearbete, samt de kulturella föreställningar som var kopplade till respektive produktionssätt.
Framförallt i många äldre mäns berättelser kan man avläsa att familjen mer var en produktionsenhet än en modern känslobaserad gruppbildning. Redan tidigt skulle alla delta i arbetet. Heikki berättade att uppehället stod på två ben: det ena var det egna lilla jordbruket, men framförallt var det genom skogsarbetet man försörjde familjen.117
Barnen hjälpte till så tidigt man förmådde. Man skulle börja tidigt även om man inte kunde göra allt. Man sa alltid att det inte gjorde något om man gjorde ett dåligt jobb,
eller om något gick sönder, det var ju genom att göra allt som man lärde sig. Under somrarna var man på åkern och på vintern högg man ved. (Heikki)
Många av männen upplevde att arbetet i jordbruket och i skogen var tungt, men att vägra utföra arbetet var inte att tänka på, även om man inte alltid ville. Toivo berättade att när han eller hans bröder inte kände för att arbeta, brukade hans far låsa matskåpet och säga:
”Om inte arbetet smakar, så smakar inte brödet heller.” Man var tvungen… Därför har jag blivit en sådan här tokstolle. Efter skoldagarna – man hade ändå lite kraft då – försökte jag att ställa sådana där tvåmeters stockar på bockarna, och alltid slant dom mellan händerna i huvudet på mig. (Toivo)
Anton beskriver sin barndom på landet i följande ordalag:
Det var arbete och arbete och inget annat än arbete hela tiden. Från första början, från mina första år som medveten människa så var det ett ständigt arbetande. (…) Först svarade vi (syskonen) för vattnet, det var att hämta vatten ganska långa sträckor. Det andra stora jobbet var att hålla huset varmt. Efter skolan fi ck man värma kakel-ugnarna. (…) När vi var yngre fungerade vi som något slags organism, utan att titta på könstillhörighet. Sedan i jordbruket kom skillnaderna mellan män och kvinnor efter-som männen och hästarna hörde så starkt ihop. Vid de stora topparna, till exempel när man skulle bärga hö och plocka upp potatis, jobbade män och kvinnor lika. (Anton)
Även om Anton kommer från en relativt välbärgad familj så fi ck ändå barnen ar-beta hårt. Denna tuffa tillvaro slapp han senare när han fl yttade till en inackorde-ring närmare skolan.
I fäders fotspår till manliga världar och hierarkier
I många familjer var inte tvånget så påtagligt, men pojkarna gjorde ändå det som förväntades av dem. Arbetets värde låg inte enbart i det ekonomiska utfallet, utan i att en viss typ av arbete och arbetsprestationer knöts till manlighet och utgjorde ett av de viktigaste elementen i identiteten. Arbetet kunde vara tungt men inne-höll även en känsla av någonting positivt, att få vara med vuxna män, och att själv bli en man:
Jag var där ofta med min äldre bror och far. Man skulle till skogs hur än vädret var, även om snön ibland nådde upp till röven. Men det kunde inte hjälpas, man skulle ut i skogen. Fast jag vet inte, det var på den tiden då jag gärna gick, där var ju även alla andra (pojkar med sina fäder). (Heikki)
Även Santeri berättar om sina upplevelser i skogens manliga miljö:
Det var ingen som tvingade mig, jag ville även själv, till exempel när man körde häst. (…) Arbetet i skogen var inte heller motbjudande, inte ens då (vid tio års ålder). Inte var det motbjudande, men i efterhand tänker man att stockarna var för tunga, speci-ellt på sommaren när det var varmt. (Santeri)
På frågan varför han ändå ville, trots att det var tungt, svarade han:
Jag vet inte, det var så att det pratades att den och den gör så och så mycket. Jag hade även den tokigheten att man skulle liksom, hur mycket man kunde göra, och jag gjorde också hemskt mycket när jag var i bästa åldern (vid 22) så det var egentligen inte klokt. (Santeri)
Lönens storlek var en viktig markör när det gällde hur man placerade sig i den man-liga hierarkin. Den som kunde trimma sina verktyg, hade ambitionen och en stark fysik, kunde få såväl hyfsad ekonomisk tilldelning som bli omtalad som en bra arbets-karl, vilket var en hedersbetygelse av starkt värde. Santeri berättade att han alltid var välkommen till nya arbetsplatser, ryktet om hans arbetskapacitet hade spridit sig vida omkring.118 Men rykten om männens förmåga att arbeta kunde även vara negativa.
Toivo hade vid tolvårsåldern varit på samma skogsarbetsplats med sin far. Han
hade fått eget ackord på att kvista av stockar som de vuxna männen hade sågat. Under en vecka gjorde han så mycket han förmådde, och det visade sig att han fi ck mer i lönekuvertet än sin far. Som brukligt var i fattiga familjer gav han det mesta av pengarna till föräldrarna. Någon vecka därefter bad han fadern om pengar för att köpa byxor, istället för de enda trasiga han ägde. Då fi ck han en smäll av fadern och en utskällning, om att aldrig mer försöka tjäna mer än han när de var på samma arbetsplats.
Man kan tolka faderns ilska som en reaktion mot den sociala skam som han fi ck utstå när hans tolvårige son hade gjort bättre ifrån sig än han själv, en vuxen karl. Detta kunde leda till nedvärderande omdömen om hans arbetskapacitet och rykten om omanlighet.
Denna händelse kan man tolka som ett uttryck för en positionskamp i manliga hierarkier, där de äldre männen, och de som var duktiga arbetare, befann sig i högre ställningar.119 Frågan är hur livet formades för de män som hamnade längre ner i dessa hierarkiska system. Och vad hände med dem som inte alls platsade i dessa tuffa miljöer ?
En annan fråga handlar om vad det fanns för alternativ för dem som försökte att fi nna andra vägar att skapa sin manliga identitet.
Mot faderns önskan – på nya stigar
Det är tydligt att de manliga världarnas magnetiska kraft har varit stark, trots den ibland så steniga vägen. Men det intressanta är att alla inte var lika lockade att beträda denna stig. De kunde se frestande möjligheter även i andra sfärer än de traditionellt manliga.
Pappa och jag var i skogen på hösten, oftast pappa och jag. Konstigt nog när jag börjar tänka efter så kom vi ju bra överens på något konstigt vänster. Han ville ha mig med när han var ute med hästen och arbetade. Där lärde jag mig att röka, för att orka. Han rullade och jag fi ck gömma mig bakom höstacken så att de andra inte skulle se, då fi ck jag ju nikotin, jädra gubbe (värme i rösten). (…) Så förmodligen var det så att han ville ha mig med i alla fall på något konstigt vänster. (Ilmo)
Jag frågade honom varför han tyckte att det var så konstigt att han fi ck följa med: Var det inte vanligt på landet ?: ”Joo, det är klart att det var, men han märkte väl att jag är inte var särskilt road av det.”
Ilmos ovilja att följa med fadern till skogen hade delvis att göra med att han var tanig och mager som en ”vandrande pinne”, som han själv uttryckte saken. Han berättade att han inte alls gillade skogsarbetet som var väldigt tungt och kallt på vintern:
Nej, va fan skulle jag göra, jag var ju med pappa i skogen och högg jättestora tim-merstockar och vilket helvete det var. Jag hade redan som barn klart för mig, precis så klart som vatten, att där stannar jag inte. Aldrig, nej, redan i skolåldern tänkte jag att när jag är färdig så bär det av. (Ilmo)
Ilmo har inte heller senare varit särskilt intresserad av traditionellt manliga sfärer utan har sedermera sökt sig till mer könsblandade arbeten. I berättelsen förmedlar Ilmo också att han tidigt var en mycket viljestark och medveten person.
I ett antal intervjuer och självbiografi er framkommer den här typen av mot-stånd mot fädernas mer eller mindre medvetna strävan att försöka få sina söner att följa deras fotspår. Speciellt på landsbygden fanns ofta dessa förväntningar på den äldsta sonen, som förväntades ta över gården. Detta var fallet även med Ilmo.120