Det var på ett sätt en mycket trygg boendemiljö. Det fanns många släktingar som bodde i grannskapet. (…) I vissa saker var fadern ganska bestämd, men i andra frågor kunde han vara öppen… Jag har även fått risbastu på riktigt, vilket mina egna barn inte gärna vill tro. De tror att jag dramatiserar det hela. Men det var aldrig något överdrivet, det kanske hände ett par gånger. (Veli)
Veli är född på landsbygden i början av femtiotalet, men fl yttade i skolåldern till en mindre stad. Han berättade vidare att båda föräldrarna var intresserade av lit-teratur och ofta högläste för barnen. Fadern var en oerhört snäll och hjälpsam person, samt en uppskattad yrkesman, samtidigt som han emellanåt försökte vara mer macho än han egentligen var, vilket bland annat framskymtade när han nå-gon gång festade.
Velis erfarenheter visar att ovanstående rubrik är något överdriven, eftersom barndomen mycket sällan utspelar sig i ett landskap där molnen aldrig skymmer solen.
Eero är född och uppvuxen på sextiotalet i en tätort. Han beskriver sin barn-dom som både harmonisk och lycklig fram till femtonårsåldern, då föräldrarna skilde sig. Därefter förpestades tillvaron av föräldrarnas konfl ikter och moderns psykiska illamående. Efter några år var han dock gammal nog att fl ytta hemifrån. Med sig hade han en relativt stabil grund att stå på.
Osmo är några år äldre än Veli och född och uppvuxen i en stad. Båda hans
föräldrar förvärvsarbetade, fadern var tjänsteman. Osmo kom bäst överens med sin far, men även modern var snäll och gjorde alltid sitt bästa för familjen.
– Kom du bra överens med din bror ?
– Det gjorde jag, vi var kompisar och hittade på allt möjligt bus. (Hur var relationen till mor och far ?) Jag skulle nog vilja säga att relationen till fadern är bättre än till modern. Jag anser nog att modern alltid använde pappan som stöd i uppfostran och kommendering. Man fi ck vara snäll, annars fi ck pappan veta… ”Skall vi hämta pap-pan?” Det fanns den här typen av hot när man inte gjorde som man skulle. Men an-nars var mamman snäll och blid och försökte alltid göra sitt bästa. (Osmo)
Under vistelsen i Sverige har Osmo haft kontinuerlig telefonkontakt med sina för-äldrar och han har varit och hälsat på dem fl era gånger årligen.
Veli och Osmo är uppvuxna i tätorter, samtidigt som cirka hälften av
befolk-ningen i Finland i början av femtiotalet fortfarande bodde på landsbygden.97
Urpo, som är född 1954, berättar:
Med hjälp av ”pullamössö” (bulle doppad i mjölk) och rå mjölk fi ck jag en stabil grund att stå på. Jag tittade ut i världen från kökstrappan, mamman kom från ladugår-den och la mjölkhinkar på ställningen, torkade sina händer, kom sedan över gårdspla-nen mot stugan. Pappan ledde hästen från stallet, selade den och gav den en bit bröd. (…) Redan som liten längtade man ut i skogen. När männen vid första frostdagarna packade sina ryggsäckar och skulle ut till skogs för att fälla träd, la modern bröd och mjölk även i min väska och önskade mig en bra arbetsdag. Jag var mäkta stolt när jag gick från gården och stegade uppför backen och gick bakom en vedstapel, luktade på det nysågade virket och såg på skogen som höll på att kläs i vitt. I smörpappret fanns det en brödskiva med mycket smör på. Jag tuggade sakta på brödet och lyssnade på motorsågen som skrek bortom ängarna. (Urpo)
Männens beskrivningar i autobiografi erna är ofta ganska skönlitterära och svarar inte direkt på frågan hur man upplevde sin barndomsmiljö, men mellan raderna kan man ändå läsa vilka känslor och minnen de har av sin barndom.
Urpo förmedlar en känsla av trygghet och integritet, samt den välvilliga och uppmuntrande inställning som föräldrarna hade till honom. Här fi nns också en stark längtan att få följa med fadern och andra män till skogsarbete. Urpo ut-trycker en tidig och stark orientering mot manliga sfärer, samt en positiv identifi e-ring med fadern. I denna och i många andra berättelser förblir modern en relativt osynlig person, en smörgåsberedare, medan det riktiga livet rör sig kring faderns värv, i skogen eller i andra manliga miljöer. Det är han som förändrar och formar världen och det är han som är värd att efterliknas och nämnas.98
Urpos berättelse andas trygghet och omhändertagande, begrepp som ofta före-kom när männen i stabila familjer beskrev sina barndomsupplevelser.
Jag har positiva känslor gentemot mitt barndomshem. Jag vet inte, det var ett slags trygg känsla. Pappan oroade sig mycket och tog hand om allt, man hade liksom en trygg känsla. Samtidigt kunde han vara väldigt noga med allt, man fi ck inte lämna mat, men det fanns alltid mat, att det var liksom tryggt. (Pentti)
Pentti är född i början på femtiotalet i en fattig familj med elva barn, modern var sjuklig. Fadern och de äldre syskonen fi ck ta huvudansvaret för både
försörj-ningen och hushållsarbetet. Trots fattigdom behövde Pentti varken svälta eller delta i arbetet i så hög omfattning som många andra pojkar fi ck göra under lik-nande omständigheter på landet. Fadern var noggrann med allt och ganska aukto-ritär, men här fanns också integritet och respekt gentemot barnen. Pentti nämner ordet trygghet, som var ett ofta förekommande och viktigt tema för män som beskrev sin barndom i ljusa färger.
Inte så få av de äldre männen kommer från fattiga förhållanden och man kan tänka sig att just bristen på materiella förnödenheter skulle leda till ansträngda re-lationer i familjen. Detta samband är dock inte enkelt eller nödvändigt och många män berättar att även om det var torftigt inverkade inte detta menligt på gemen-skapen. En av de intervjuade männen, som är född på trettiotalet, beskriver:
Jag har ingenting att förebrå varken mina föräldrar eller syskonen. Det var urfattigt och vi fi ck lära oss att göra allt i hemmet, skogsbruk och hemmabruk och stickning och virkning, allting fi ck vi hjälpa till med. Det var en ödeby och inte så många gran-nar. (…) Vår familj var väldigt sammanhållen, och vi gick i bastun samtidigt. Vi tog hand om varandra och fi ck ingen aga. När man hade gjort något så pratade man först och främst. Man fi ck en hurring då och då, men det var ingenting märkvärdigt med det. Hos grannarna fanns det sexton barn och där gick det lite hetare till. (Ilmo)
Ilmos familj hade bra sammanhållning och goda relationer, även om det fanns materiella brister. I hans berättelse framträder föräldrar som inte låter sin frustra-tion över svårigheterna gå ut över barnen.
Far som stöd och någon att se upp till
I ovanstående berättelser förmedlar männen den trygghet som omgav barndoms-familjen. Förutom dessa positiva erfarenheter beskrev många av männen sina familjer, och framförallt sina fäder, med stolthet i rösten. Denna uppskattning kunde handla om att fadern hade god social ställning, eller på annat sätt var en man att se upp till. Dessa fäder stöttade ofta sina söner gentemot världen utanför. Även om Jussis far hade förlorat sina medborgerliga rättigheter på grund av att han varit på de rödas sida i det fi nska inbördeskriget, var Jussi mycket stolt över honom. I Jussis utsagor om fadern fi nns aktning för en principfast man, som genom sina handlingar hade visat att han var beredd att gå hur långt som helst för att försvara sin ståndpunkt och sina rättigheter. Detta förhållningssätt har även följt Jussi under hela livet.
Arvo berättade att hans far var fackordförande på en manuell arbetsplats. Han var en av få arbetare som kunde läsa och skriva mer avancerade dokument, som till exempel avtal och lagtexter.
Uppfostran skedde inte genom påpekanden eller styrning, utan genom att han visade exempel på vad man skulle göra. Och när man hamnade i konfl ikter till exempel i skolan så visste man att där fanns stöd. (…) Och det hände några gånger att fadern fi ck träda in. (Berätta) Jo, det var så här att jag var relativt bra på att räkna i skolan och
vi hade en ganska lat matematiklärare, han följde bara boken. Sen kom det en pojke till vår klass som hade facit till dessa räkneexempel. När läraren fi ck veta detta hittade han själv på räkneuppgifter till proven. Och det hände ett par gånger att han och jag fi ck olika resultat. Pappan räknade också och kunde inte komma på vad som var felet. Jag påpekade detta i skolan men de tog ingen notis av det hela. Då gick min far för att prata med läraren och sa att detta måste rättas till och att det måste ske på ett öp-pet sätt, och inte försöka smyga med det. Det var ett slags höjning av status man fi ck genom faderns agerande, att även jag var någon, och att de inte kan göra vad som helst mot mig. (…) Även om kommunen var liten så var företagets (ett stort företag på orten) ledning från staden och de var liksom förmer än andra. Men tack vare att fadern agerade som han gjorde så hade jag inga mindervärdeskomplex gentemot dem, och jag hade den uppfattningen att de inte är märkvärdigare än vi. (Arvo)
Papporna var inte alltid politiskt eller fackligt aktiva, men kunde ändå ha ett gott renommé i det omgivande samhället på grund av sina yrkeskunskaper och skick-lighet.
Jag hade ett positivt förhållande till fadern. Han var en tyst, lugn och uppskattad yrkesman. Han jobbade på sågen, men alltid när det fanns krävande uppgifter bad man honom att komma och snickra, han var skicklig med sina händer… Han var fat-tig, sansad och lugn människa som skapade en trygg atmosfär i hemmet… Mor var en väldigt fi n människa, känslig, rättvis och sparsam och hon älskade renlighet. Jag kan inte säga något negativt. Och det handlar knappast om det att båda är döda. Jag tyckte likadant redan när de levde. (Harri)
Harri är medveten om att minnen av barndomen och föräldrarna kan genomgå en förändringsprocess och att man kanske glömmer det negativa och uppvärderar det positiva. Han vill dock förmedla den verkliga bilden, en far och mor som tog väl hand om familjen.
Samma syskonskara men olika barndom
Niilo beskrev sin far som en mycket driftig hantverkare och en självlärd man, en far som han fortfarande är stolt över och som han har positiva minnen av. Det intressanta är att Niilo inte hade riktigt samma upplevelser av sin barndom som de äldre bröderna. Det var elva barn i familjen:
Det var så pass odlingsbar mark, potatis och trädgård, att vi fi ck göra en hel del, rensa ogräs (skratt) och plocka upp potatis och… det var nog så vi lärde oss att bli arbet-samma. Från faderns verkstad kunde man se över detta område. Om han hade sagt dagen innan att i morgon får ni göra det och det, så kunde han se om vi pojkarna var på åkern, eller bland bärbuskarna, eller någon annanstans. Men jag fi ck aldrig… De äldre bröderna gav mig stryk eftersom de fi ck (stryk av fadern), men inte jag. Så i min tur fi ck jag av dem. Det var en del sånt där käbbel mellan mig och två av de något äldre bröderna; de allra äldsta av bröderna var i kriget. Och ibland när vi var ute och fi skade och jag inte kunde hålla mig tyst, puttade bröderna mig över bord och höll mig i nacken och tryckte ner mig under vattnet, och frågade om jag håller tyst:
”Nej, nej”, (skratt) och åter igen (under vattnet). ”Är du tyst ?” ”Nej, nej.” Men till sist tyckte dom synd om mig och drog mig upp. Jag slog dom direkt i huvudet med åran. Det var sånt ibland, men vi var ändå goda kamrater. (…) Det var fadern som gav bestraffningarna, modern var mer blid och snäll. Även jag fi ck hämta ris någon gång från skogen och sen gå och vänta på bestraffning i bastun. De äldre hade fått smisk på detta sätt. Men jag väntade i onödan, han kom och hojtade till mig att: ”Kom bort därifrån !” Men han kunde också vara mycket sträng, en av mina äldre bröder är fortfarande bitter över att han fått risbastu av fadern. Jag brukar då säga till honom att: ”Vad hade det blivit av dig om du inte hade fått lite smisk”. (Niilo)
I detta citat av Niilo framkommer att syskonen kan ha olika relationer till sina föräldrar. Niilo, som var bland de yngsta barnen i familjen, har mer positiva min-nen av fadern än någon av de äldre bröderna.
Även Arvo nämnde att det bland syskonen i hans familj fanns skillnader i erfa-renheter och upplevelser.
Man kan delvis förklara dessa olikheter genom att de ekonomiska och övriga förutsättningarna kunde vara väldigt varierande under åren, beroende på samhälls-utvecklingen. Åldersskillnaderna i vissa syskonskaror kunde också vara så stora att vissa av de äldsta bröderna kunde delta i striderna vid fronten, medan de yngre inte ens börjat skolan.
Just kriget, eller krigen, som Finland varit med om under detta århundrade har varit omvälvande händelser som på olika sätt påverkat levnadsomständigheterna i Finland, ibland på ett mycket personligt och dramatiskt sätt.