Ju längre tillbaka på nittonhundratalet vi befi nner oss, desto ovanligare är det att männen utbildar sig under en längre tid, detta gäller speciellt i agrara och urbana fattigmiljöer.
För att läsa vidare efter de lagstiftade åren krävdes ofta att ett antal faktorer samverkade: att föräldrarna uppfattade värdet av utbildningen och att de var moti-verade att avstå från den arbetskraft som sonen stod för, samt att de hade råd att betala skolavgifterna, eventuella resor och/eller inackordering. Därtill fordrades att individen själv var motiverad och hade kapaciteten att läsa vidare. Det var säl-lan som alla dessa delar sammanföll. Ofta kunde det vara det egna intresset som var det största hindret:
Jag började känna att allmänbildningen är lika nyttig som en parlös handske. När jag slet på åkrarna, inbillade jag mig att jag var på rätt arbete. Eller då jag jobbade i skogen, bände på stockarna eller lyfte dem i högar, tänkte jag att en bättre
skogshug-gare fi nns inte, och kommer aldrig att fi nnas. Det var ärligt slit ända från hälen till pälsmössan. (Erkki)
Erkki, som är född 1950, berättade att hans pappa hade lätt att förstå hans beslut att inte läsa vidare. Fadern hade inte gått i skolan mer än några dagar och redan då hade han fått ont i huvudet.
Den attityd man hade till utbildning var ofta föranledd av den kulturella mil-jön, men också av de faktiska omständigheterna. Taisto som var född på trettio-talet berättade att skolorna delvis var stängda under kriget och när de väl öppnade gick han där i sammanlagt fyra år:
Jag gick i skolan i fyra år. Styvfadern och mor sa att jag får själv välja om jag går eller inte. Jag sa att jag inte går. Läraren hotade att de skall hämta mig med hjälp av polisen, men de kunde de inte på grund av en lag där det stod att om det var längre än fem kilometer till skolan, då var man inte tvungen att gå. Sen var det en bonde som fi ck veta att jag inte skulle fortsätta med skolan, så han anställde mig som dräng. (Taisto)
Långt ifrån alla män beklagar sig över att de inte utbildat sig under en längre tid. Men för vissa kunde verkligheten strax efter skolan just kräva de färdigheter som man inte riktigt orkat pränta in på skolbänken.
Jag gick i skolan och gjorde det nödvändigaste. I efterhand har jag undrat varför man var så avig mot skolan. (…) Jag började arbeta som femtonåring i skogen. Redan i början valde de (arbetskamraterna) mig till att ansvara för matinköpen, så att inte handlaren skulle kunna lura oss. Jag kunde räkna bra, men skrev så dåligt att jag skäm-des. När jag hamnade i dessa lägen så fattade jag att jag borde ha tagit skolan mer på allvar. (Santeri)
I de fl esta familjerna i Santeris omgivning var det en mycket vanlig uppfattning att skolan var något helt onödigt och att tiden där var till ingen nytta. Samtidigt som han snart själv fi ck uppleva att vissa färdigheter man lärde sig i skolan var värdefulla även i skogsarbetet. Det var viktigt att kunna läsa och räkna för att inte bli blåst av handlarn, men det var också viktigt att kunna räkna på de ackord man hade i skogen så att lönen blev rätt.127
Motståndet mot skolan hade att göra med att man uppvärderade det praktiska arbetet, men också med att skolans ideologiska budskap starkt kunde skilja sig från de uppfattningar som många småjordbrukare och arbetare hade. I undersök-ningen fi nns det ett antal män som på ett påtagligt sätt fått känna av den politiska miljö som fanns i skolan.128
Jussi var intresserad av både läsning och räkning, men ogillade starkt att lära sig Fänrik Ståls sägner utantill, vilket på den tiden var obligatoriskt i många skolor. Jussi berättar om en episod som hände på trettiotalet när han gick i första klass:
Jag gick i första klass, det var skyddsgardisternas dag och deras pastor fanns där. Alla klasser var samlade i aulan. Jag var liten så jag fi ck alltid stå i första ledet. Pastorn
höll en kort andakt och började prata om ”frihetskrigets” hjältar (inbördeskriget 1917). Sen tog han upp Fänrik Ståls sägner och Sven Duva och frågade mig om jag visste vem Sven Duva var. Jag hade läst den historien många gånger och tänkt att han måste varit en ovanligt dum man som ensam gick mot en hel armé, utgången var ju självklar. Jag sa till pastorn att det var nog inte så klokt gjort att ensam gå mot en hel armé. Och även annars verkade han ju vara en enkel man… Och han (pastorn) blev ju ursin-nig. – Men jag tänkte att det var helt logiskt att tänka så… – ”När andra går så stan-nar du kvar”, sa han… Han var pionröd när han närmade sig och sa: ”Du har skändat våra fi nska hjältar.” Jag kommer ihåg dessa ord. Och så slog han mig. Jag föll och han sparkade mig. Jag blev arg… På den tiden var det vanligt att man hade en kniv med sig för att skära av bitar på det torkade köttet man hade i sin matsäck… Jag tog fram kniven och tänkte att man får försvara sig själv. Han hade sparkat och slagit så hårt att blodet rann från läppen. Då tänkte jag att jag ska skära den jäveln. Han gick bakåt, men snubblade och ramlade på rygg. Jag hoppade på hans bröst och tänkte att nu slår jag. Han pissade på sig, blev så rädd. En skolkamrat hade följt händelseförloppet i dörrspringan och pastorn fi ck öknamnet ”kusihousu”, pissbyxa. (Jussi är allvarlig och suckar)
Jussis far var en lugn och stabil man och hade lärt Jussi att man aldrig vinner nå-got med hjälp av vapen, men är det så att man blir angripen, då har man rätt att försvara sig med alla medel. Vilket Jussi nu hade gjort. Men situationen var dock så allvarlig att han berättade direkt om denna händelse för sin far, som utan att säga ett ord tog på sig sina kläder och gick till skolan. När han kom tillbaka sa han till Jussi att han skulle gå i skolan som vanligt nästa dag och inte berätta för någon om denna historia. Jussi höll tyst och saken blev inte större än den redan var.
Högre studier för de utvalda och för dem som det inte blir karl av
I många av ovanstående berättelser framkommer med all tydlighet att det ofta inte fanns många alternativa vägar om man ville bli betraktad som en man, på fi nska ”lukeutua miesten kirjoihin”. Detta gäller företrädesvis de äldre informan-terna på landsbygden. Men som redan diskuterats fanns även här män som ville något annat än att slita för den magra brödfödan i tunga och ohälsosamma arbe-ten.
I vissa mer välbärgade familjer var det vanligt att man ville utbilda sina barn. Santeri berättade att även om han själv inte brydde sig om skolan fanns det i byn sådana familjer där detta var en självklarhet:
Där fanns kanske ett tiotal familjer som tänkte att man skall utbilda barnen, och de gjorde det också. De blev läkare och sådana i dessa släkter. Men det var inte särskilt många. (…) Jag kommer ihåg att man allmänt tyckte att det är onödigt med utbild-ning, det var den allmänna åsikten då. (Santeri)
Men även i fattiga familjer kunde man ibland spara på annat för att kunna ge sina barn en utbildning. Det var inte ovanligt att det var modern som var kraften bakom denna strävan.129 Tommi, som är född under kriget, berättar i sin självbio-grafi :
Efter ett år i grundskolan fi ck jag ett ganska genomsnittligt betyg. Modern blev allde-les förskräckt och sa att det inte kunde vara möjligt att hennes barn hade ett så dåligt betyg. Men när siffrorna avsevärt höjts året därpå, var det åter frid på jorden. (…) Man följde mina skolprestationer mer noggrant än fettprocenten i kornas mjölk, som även den hos oss var högre än snittet. (…) Man satte betyget på byrån så att man lätt fi ck tag i det, antingen man själv ville titta på det, eller visa det för grannar och släk-tingar. Det blev allt svartare av den myckna hanteringen. Till slut tog man skyddspap-per på betyget så att det höll sig i läsbart skick. (Tommi)
På Tommis hembygd var det mycket ovanligt för en småbrukarson att ha en högre utbildning. I Tommis fall var det främst modern som drev honom till goda skol-prestationer, men även styvfadern stöttade denna strävan. Från skolans sida var man också välvilligt inställd till hans fortsatta skolgång på grund av hans förnäm-liga betyg.
Ibland kunde utbildningssträvan i familjen handla om faderns ambitioner att förverkliga sitt liv genom sina barn:
Min pappa hade oerhörda komplex för att han aldrig hade lyckats i skolan. Det var en manisk föreställning för honom att ”Mina barn måste det jag inte har klarat”. Han stöp på tyska grammatiken, troligen på grund av obefi ntlig pedagogik. Därför fi ck han börja som praktisk jordbrukare. (Anton)
Vissa män hade en stark egen vilja att läsa vidare. Detta hindrades ofta av det fak-tum att familjen inte hade råd att betala för vidare studier och samtidigt förlora arbetskraften. Men lika ofta blockerades vägen av att föräldrarna, ofta fadern, inte såg något värde i vidare studier. En av männen skrev i sin biografi att han fi ck gömma alla sina böcker, då de av fadern betraktades som onödigt tidsfördriv. Bland dem som skrivit sina självbiografi er fi nns inte så få män som fortfarande sörjer över att de inte fått fullfölja sina ambitioner att påbörja en högre utbildning. Även bland de män som jag intervjuade fanns liknande öden:
Jag har inte haft några andra problem med mitt barndomshem än att jag inte har fått utbilda mig. Jag har bara gått i folkskola. Lärarna informerade mina föräldrar och sände även lappar till dem att jag borde söka mig till realskolan. Men det var tolv kilometer till skolan och under kriget fanns det ingen regelbunden busstra-fi k. Jag gjorde inträdesprovet och kom naturligtvis in, då jag alltid, utan att skryta, har varit väldigt fyndig och har haft lätt att lära mig. Jag hade också mycket goda betyg i grundskolan. Men det var svårt med resorna till realskolan. Jag cyklade dit i början av hösten och försökte att skaffa mig en studentlya, men det blev inget av detta då pappan inte hade råd att betala hyran. Dessutom hade man fått ta med sig egen mat varje vecka. Med gråten i halsen fi ck jag sluta realskolan och gå tillbaka till folkskolan. Jag kommer ihåg en fl icka som började realskolan samtidigt med mig (…) Hon kom och visade mig sin studentmössa… det kändes rätt sorgligt … (harklar sig). (Niilo)
Denna mans far var en erkänt skicklig mekaniker och förstod mycket väl vikten av kunskaper i det moderna samhället, även om han själv hade lärt sig det mesta
ge-nom självstudier. Men i många familjer där man var positiv till utbildning kunde ekonomin vara ett oöverstigligt hinder. Niilos vilja att förkovra sig var dock så stark att han i vuxen ålder läste vidare och därefter sökte sig till kvalifi cerade arbe-ten som motsvarade denna utbildning.
Även om man egentligen inte hade råd att utbilda barnen, kunde familjen ändå i vissa fall betala för en utbildning. Ibland handlade detta om en nödlösning när man förstod att det ändå aldrig skulle bli en riktig (arbets)karl av pojken.
På en manskonferens berättade en fi nsk man att på hans hemort brukade man säga, att om en son inte klarade av ett karlagöra kunde man låta honom läsa till präst. Han var själv småväxt och hade erfarenheten av att inte bli godkänd som en riktig karl. Han blev aldrig präst, men däremot en duktig skribent.
Även Frykman beskriver liknande situationer och nämner ett antal kända per-soner i Sverige som på grund av, eller tack vare, sitt lyte, fått göra en klassresa med hjälp av utbildning: ”Bondsonen och sedermera professorn i antikens histo-ria, Martin P:n Nilsson hade klumpfot; Tage Erlander var alltför närsynt för prak-tiskt arbete; Frans G Bengtsson var kronvrak; Fritiof Nilsson Piraten uppgav på fullt allvar att han var oanvändbar i jordbruket.”130
Sammanfattningsvis kan man säga att när man jämför männens utbildnings-nivåer fi nner man stora skillnader mellan män som är uppvuxna på landsbygden respektive i tätorterna. Det var tre av tretton intervjuade män från landsbygden som läste vidare efter folkskolan. Motsvarande siffra för tätortspojkar var åtta av femton. Av dem som utbildade sig efter grundnivån gick de fl esta på yrkesutbild-ningar och några på läroverk eller realskola. Två av männen i studien har tagit studentexamen i Finland.
I några fall räckte familjens stöd och sonens egen ambition till att fullfölja real-skolan, men inte till en fortsättning. Samtidigt som även denna, i dagens samhälle relativt grunda utbildning, kom att utgöra en värdefull resurs med tanke på vida-reutbildning som vuxen och de språkfärdigheter, ofta i engelska och svenska, som man hade med sig till Sverige.
Sammanfattning och analys
I detta kapitel har vi lyft upp männens liv utifrån deras förhållande till arbete och utbildning under ungdomsåren. Vi har också diskuterat deras resor till manliga sfärer, samt relationer till de vuxna männen och till jämnåriga kamrater.
Man kan konstatera att det fi nns stora skillnader i uppväxtvillkoren när det gäl-ler de materiella och kulturella omgivningsfaktorerna. Gör man en nyanserad in-delning kan man skönja fem kvalitativt olika miljöer. Landsbygden kan dels vara traditionell och fattig, med produktion som grundar sig på jordbruk och skogs-bruk, dels heterogen och mer modern, med jordbruk och skogsbruk kombinerat med till exempel industriproduktion.131 I tätorter och i städer fi nns dels kvarter där det bor diversearbetare, som jag fortsättningsvis kommer att kalla för lägre arbetarklass, dels yrkesarbetare, som jag defi nierar som övre arbetarklass. I studien
fi nns också medelklassmiljöer. De är dock så få att en uppdelning i lägre och övre medelklass inte är fruktbar.
Dessa miljöomständigheter har på olika sätt inverkat på männens liv och bidra-git till att skapa olika typer av kapaciteter och attityder när det till exempel gäller frågor som berör arbete och utbildning. Här har det också funnits skilda budskap om maskulinitet. Som ett exempel kan man nämna de fattigmiljöer som under tidigare årtionden var vanliga både på landsbygden och i tätorterna. Här har män-nen tidigt deltagit i förekommande sysslor. Vid dessa begränsade förhållanden förstärktes de föreställningar som starkt sammankopplade manligheten till arbete och till arbetsprestationer. Nödvändigheten förvandlades till dygd och inskränkte männens möjligheter att söka en annan typ av manliga identiteter. Att till exem-pel genom utbildning förändra sin sociala position var ofta otänkbart, bland an-nat därför att det inte var ekonomiskt möjligt, men också för att det inte var för-enligt med de rådande uppfattningarna om manlighet.
Traditionell arbetsmanlighet
Connells diskussion om hegemonisk maskulinitet handlar huvudsakligen om mo-derna manligheter. I utformandet av de hegemoniska idealtyperna är massmedias roll mycket viktig.132 Denna bild stämmer relativt bra överens med de mäns berät-telser som är uppvuxna i en relativt modern tätortsmiljö. Medan de äldre männen från landsbygden knappast refererat till någon annan typ av maskulinitet än den lokala. Men likväl fanns här en hegemoni och hierarkisering inom vilken vissa män kunde uppnå toppositioner, medan andra fi ck nöja sig med en sämre ställning. Hur bra man var på att arbeta hade ofta avgörande betydelse för placeringen i denna so-ciala ordning. Därför är det inte underligt att i både självbiografi erna och intervju-erna berättelser om väl genomförda ackord och andra lyckade jobb är mer frekvent förekommande än beskrivningar av medelmåttiga eller misslyckade arbetsinsatser. Kortteinen har i sin avhandling ”Kunnian kenttä” (Ärans fält) studerat fi nskt arbetsliv.133 Han har just uppmärksammat fi nska mäns och kvinnors sätt att för-hålla sig till arbete och resonerar kring deras bevekelsegrunder. Han menar att detta förhållningssätt har att göra med ett agrart sätt att arbeta, som även fi nns som ett kulturellt arv i det moderna samhället. Det är framförallt krigsgeneratio-ner som har upplevt:
– att livet är hårt
– att man, trots alla svårigheter, måste klara av situationen
– att när man klarat av uppgiften, kan man uppleva en känsla av stolthet
Detta förhållningssätt kallar han för ”bemästringens etos” (”selviytymisen eetos”), en moralisk stil som i all enkelhet innebär att man skall klara av uppgiften, helst utan hjälp, och aldrig ge upp. Kortteinen har inte gjort jämförelser med andra länder, men menar att i alla fall i Finland kan denna kulturella kvarleva förklara mycket av det självdestruktiva, självuppoffrande sätt att arbeta som han funnit i sin studie.134
Även Siltala har i sin studie ”Miehen kunnia”, ”Mannens ära”, analyserat fi nska mäns uppoffrande förhållande till arbete. Han har ett mer psykologiskt perspektiv på arbetsorienteringen och menar att den ofta har att göra med en svag självkänsla. Hemförhållandena för män i vissa generationer har ibland varit svåra och föga gynnat deras uppväxt till starka individer med god självkänsla. Under dessa förhål-landen har männen utvecklat olika strategier för att hantera närhet, eftersom just närheten kan innebära att man ger makten åt den som är starkare. I sitt arbete kan den fi nske mannen betvinga ödet och bli dess herre. Då har han också rätt att förvänta sig om inte vänligt så i alla fall hyfsat bemötande.135
Även i fl era svenska studier har man kunnat notera en stark arbetsorientering bland män, framförallt i anknytning till agrara miljöer. I sin studie om norr-ländska skogshuggare konstaterar Johansson att beteckningen arbetskarl eller arbets människa var något som en man eller kvinna kunde uppnå, och detta var något som alltid nämndes när en sådan person omtalades. Pojkarna i denna om-givning hade sina fantasier om manliga förebilder:
Alla män var i barnens fantasi timmerhuggare eller körare eller fl ottare. Under skol-åren drömde man sig in i rollen som den storväxte huggaren som var överlägsen alla andra eller den drivande köraren som kom farande med en ny häst, varje höst, en häst vars make man aldrig skådat. Man såg sig själv i hemvävd grå yllebussarong och med de kådiga men hela vadmalsbyxorna nedstuckna i smorlädersskaften eller med tunga vederhäftiga becksömsskor. Man hade mässingsnusdosa i fi ckan, och på ens breda bak dinglade täljkniven från svångremmen. Man kunde pyssla med kätting med bara hän-der när himlen var ärggrön av köld, och det hängde isbillar ur skägget när man klev in i stugorna.136
I denna minnesanteckning av en skogshuggare framträder inte bara arbetet som ett identitetsskapande element, utan också de attribut, från topp till tå, som gör en skogshuggare och en karl av en pojke.
Nilsson har i sin studie intervjuat ”gammpojkar” som var bosatta eller upp-vuxna på landsbygden i norra Sverige. Även han kunde notera den starka kopp-ling som dessa män hade till arbete. Han berättar om Allan, som var en mycket praktiskt inriktad människa.
Hans liv både är och har varit fyllt av olika arbetsprojekt. Även hans fysiska