För att undvika strukturstyrda eller andra spekulativa perspektiv på kön och köns-relationer förespråkar Connell studier av social praktik, det vill säga det som folk gör, och det som folk gör kan man få reda på genom livshistoriestudier.
Life histories give rich documentation of personal experience, ideology and subjec-tivity. This is the usual justifi cation of the method. (…) But life histories also para-doxically, document social structures, social movements and institutions. That is to say, they give rich evidence about impersonal and collective processes as well as about subjectivity.51
Han menar vidare att just denna metod är ypperlig om man vill studera social förändring. Även andra forskare anser att biografi sk forskning är mycket lämplig när man vill återspegla samhälleliga processer. Livshistorierna kan också fungera som en länk mellan historia och nutid, mellan individ och samhälle.52
Connell nämner de fördelar som livshistoriestudier har, samtidigt som han även kort berör de svårigheter som detta perspektiv bär inom sig. Inom den sam-hällsvetenskapliga forskningen har man sedan mitten av åttiotalet börjat proble-matisera användningen av olika typer av levnadsbeskrivningar inom forskningen. Man har allt mer börjat ifrågasätta de muntliga utsagornas och biografi ernas kopp-ling till den verklighet som de säger sig beskriva.
I sin avhandling har Öberg en utförlig diskussion om just berättelsens förhål-lande till det som individen har upplevt, dvs. ”det levda livet”.53
”Det levda livet”, menar Öberg, är de händelser och processer som individen har varit med om under sitt liv. Detta har gett spår i form av minnen och känslor, som han kallar för ”det upplevda livet”. När sedan individen berättar om sitt liv, formas det upplevda till ”det berättade livet”. Processen går vidare när forskaren analyserar dessa berättelser, vilket resulterar i ”det tolkade livet”.
Hur man uppfattar relationen mellan dessa olika faser har att göra med vilket perspektiv man har. Öberg menar att i det tidigare så vanliga realistiska
perspekti-vet inom forskningen var det oproblematiskt att göra kopplingar mellan det levda
livet och det berättade livet. Man uppfattade berättelsen som en spegling av verk-ligheten, en trovärdig presentation av det som hade hänt.
I ett annat perspektiv, som Öberg kallar för det berättelsefokuserade
konstrukti-vistiska perspektivet, upptäcker man inte bara sociala data, utan fokuserar främst
menar också att det är viktigt att uppmärksamma den roll som den aktuella situa-tionen utgör i skapandet av berättelsen, vilket i förekommande fall inbegriper in-tervjuaren, dennes kontext samt den tänkte läsaren.54
Öberg diskuterar även ett perspektiv som han kallar för en poststrukturalistisk
tolkning av det berättelsefokuserade perspektivet. Han menar dock att om man fullt
ut tillämpar detta på biografi er försvinner referentialiteten helt mellan det levda livet och berättelsen. Kopplingen mellan dessa blir totalt bruten. Konsekvensen av den här typen av analyser kan bli att teorin får en alltför styrande funktion. Och om individen blir sin livsberättelse, kommer den kroppsliga dimensionen att bli helt osynlig.
En annan tolkning av det berättelsefokuserade konstruktivistiska perspektivet kallar Öberg för en retrospektiv refl exion. I denna analys ses berättelsen som ett icke helt transparent fönster till historien, kulturen och psyket. Även i detta per-spektiv är det viktigt att uppmärksamma formen och innehållet för själva berät-tandet, som bland annat påverkas av minnet, kontexten och berättelseformen. Det är få forskare som fortfarande hävdar det realistiska perspektivet på analy-sen av till exempel biografi er. I Finland, där insamling och tolkning av livshisto-rier varit en vital vetenskapsgren, främst företrädd av Roos, har diskussionen varit livlig.55 Roos har dock efter sin realistiska tid intagit en annan position:
Min slutsats – berättelsens koda – är att texten och livet måste ses som en helhet där bägge parter är beroende av varandra. Man kan inte se livet enbart som en narrativ konstruktion – som sådan är den ganska trivial och elementär –, men inte heller som ett ”rent” liv, en samling konkreta händelser och erfarenheter. Livet och berättelsen är på många olika sätt förknippade med varandra och med andra representationsformer. En av de viktigaste länkarna går via ”samhället” eller ”kulturen”. Det är ytterst viktigt att hålla denna aspekt med i analysen trots att den är svår att genomföra i praktiken, vilket erfarenheten har visat.56
Roos vänder sig mot en förståelsemodell inom vilken man ser livet enbart som en berättelse, en narrativ konstruktion. Den kompromiss som han företräder ligger i linje med Öbergs diskussion om retrospektiv refl exion.
Även i denna studie ses männens berättelser i detta perspektiv, som tolknings-bara uppgifter som ger möjlighet att blicka mot historien och närma sig den aktu-ella situationen, både på den individuaktu-ella och strukturaktu-ella nivån.
För att bättre se genom den icke helt transparenta glasruta som berättelsen ut-gör, används i studien bland annat de metoder för slutledning och tolkning som diskuteras inom den kritiska realismen.
Kritisk realism57
Även inom den kritiska realismen vänder man sig mot postmoderna teoretiker som hävdar att det inte är någon större mening att försöka greppa verkligheten. Inom den kritiska realismen vill man istället undersöka hur relationen mellan språk, talat eller skrivet, och verklighet är beskaffad.
Den kritiska realismen skiljer sig dock från den så kallade naiva realismen genom att man menar att vi inte kan få en säker bild av verkligheten genom våra sinnesintryck. Svårigheterna handlar mycket om den dubbla hermeneutiken som berör samhällsvetenskaperna, inom vilka fakta är både socialt producerade och socialt defi nierade. Våra berättelser om det upplevda ger dock indirekta kunska-per som kan ligga till grund för att uppfatta mer grundläggande strukturer. Ett av de ontologiska grundantagandena inom den kritiska realismen är att det existerar en verklighet oberoende av våra begrepp och vår kunskap om den, och att denna verklighet och dess sätt att verka i väsentliga avseenden är otillgänglig för omedelbar observation. Verkligheten är inte transparent, den innehåller struk-turer som vi inte kan observera, men som vi kan erfara indirekt genom att de kan få saker att hända i världen.
Jämfört med Öbergs modell, som utgår från det levda livet och det berättade livet, har den kritiska realismen en annan ontologi, som gör gällande att det fi nns en mer elementär nivå, nämligen verklighetens domän, som omfattar olika typer av grundläggande strukturer och generativa mekanismer som förmår att produ-cera händelser i världen. På nästa nivå fi nns det faktiskas domän, inom vilken händelser utspelar sig oavsett om vi erfar dem eller inte, och på den tredje nivån, den empiriska sfären, fi nns de händelser som vi erfar, till exempel våra vetenskap-liga studieobjekt. Mellan dessa nivåer fi nns det en ontologisk klyfta. De krafter och mekanismer som fi nns inom verklighetens domän producerar inte alltid hän-delser, och alla händelser uppfattas inte nödvändigtvis på empirins nivå.
Samhällsvetenskapens studieobjekt är relationella, vilket innebär att analyser ofta kan bli komplicerade. Samtidigt menar man inom den kritiska realismen att det framförallt är en viss typ av nödvändiga, strukturerande relationer som konsti-tuerar studieobjektet, till skillnad från tillfälliga och mera slumpmässiga relationer. Genom retroduktion, att till studieobjektet ställa frågan vad det är man inte kan ta bort utan att objektet upphör att fi nnas till i sin nuvarande form, kan man ur-skilja de konstitutiva nödvändiga relationerna. Genom denna slutledningsmetod kan man, från empirins nivå, komma åt de mekanismer som emanerar just från den empiri man studerar.
Som exempel på grundläggande strukturer och relationer som verkar som me-kanismer, kan man nämna omständigheter där makten fi nns med som en viktig aspekt, som i klass-, etnicitets- och könsrelationer. Vilka uttryck dessa grundstruk-turer ger på den empiriska nivån är en mycket komplicerad fråga, som egentligen hela studien handlar om.
Sammanfattningsvis kan man säga att det postmoderna perspektivet har fört nya dimensioner till samhällsvetenskapen och väckt en livlig debatt om både de ontologiska och epistemologiska frågorna. Den tid då man uppfattade tal och skrift som speglingar av verkligheten är förbi. Vad som kvarstår är fortfarande en tvistefråga, inom vilken jag positionerar mig bland dem som ser livshistorier, lev-nadsbeskrivningar, biografi er och djupintervjuer som intressant material som har något att säga om den materiella, sociala och kulturella världen inom vilken de
har emanerats. Samtidigt tolkar jag dem som konstruktioner som är formade av själva berättarkontexten, inom vilken lyssnaren, läsaren, och i detta fall forskaren med sin förförståelse, är en inte oviktig part i konstruktionen av dessa historier och berättelser.
Förförståelsen
Denna undersökning anknyter till den hermeneutiska forskningstraditionen, inom vilken man uppfattar förförståelsen som en viktig och oundviklig del av forskningsprocessen.58 En viktig fråga är hur man hanterar denna förförståelse, så att man inte blir styrd av den på ett okontrollerat sätt. Ett sätt är att diskutera denna aspekt, så att man gör forskningsprocessen mer tydlig och genomskinlig för både sig själv och för läsaren.
Svårigheten med att presentera sina utgångspunkter och perspektiv ligger i att en del av förförståelsen, till exempel orefl ekterad kunskap, attityder och emotio-ner ofta ligger på en omedveten nivå och därför är svåra att lyfta upp i dagen. Här kommer jag dock att göra ett försök till positionering av mig själv i förhål-lande till materialet. Först en personlig betraktelse. Jag är född i Finland 1952 och emigrerade till Sverige 1969. Att jag själv är fi nländare och behärskar språket har faktiskt varit en förutsättning för studiens genomförande. Genom min emigra-tionserfarenhet och klassresa har jag kommit i kontakt med en del av de miljöer och processer som männen beskriver i sina berättelser, alltifrån varven till olika ty-per av utbildningssituationer. Detta inifrånty-perspektiv har i många fall underlättat bedömningen och tolkningen av materialet, samtidigt som det även fi nns risker i den här typen av förförståelse. I ett alltför nära förhållande till materialet kan en del intressanta omständigheter bli ouppmärksammade. Det kan vara svårt att ”exotisera” det välbekanta, det ”självklara”. För att undvika detta har jag har dock aktivt försökt att se saker och ting med främmande ögon. Som aktivt tvåkulturell person har det inte varit alltför svårt att se på fi nskheten med ”svenska ögon” och tvärtom.
Förutom att jag är invandrare är jag också familjemänniska och far sedan över tjugo år tillbaka. Detta innebär att jag har en gedigen förförståelse för familjelivet; ungkarlslivet, som många av de intervjuade har erfarenhet av, har jag främst fått kunskaper om genom männens berättelser.
Under studiens gång har det blivit uppenbart för mig att den här typen av per-sonlig disposition har betydelse, till exempel för vilken känslomässig och intellek-tuell närhet man kan känna med de intervjuade. Detta blev särskilt tydligt vid en intervju då en av männen presenterade ett levnadslopp som till stora delar liknade mitt eget. Jag upplevde honom som en mycket sympatisk person. Här fanns det en uppenbar risk för en alltför uppskattande analys av det material han presente-rade, jämfört med en annan man vars levnadsbeskrivning i början väckte irrita-tion hos mig, och där risken för en mer negativ tolkning var uppenbar.
Inom den terapeutiska verksamheten är överföringar och projektioner till och med intressanta genom den information som fi nns inbäddad i dem. Även inom
forskningen fi nns dessa processer, samtidigt som de sällan uppmärksammas. Fryk-man diskuterar detta inom könsforskningen:
Förtjänstfulla egenskaper hos mannen är inte sällan hämtade från den värld där skri-benten och den intellektuelle själv befi nner sig, ”Den nye mannen” skulle ha mycket lättare att fungera tillsammans med andra socialt sensibla, refl ekterande män med fl ex-tid och formuleringsförmåga. (…) I korandet av den nye mannen till ”vår ex-tids hjälte” fi nns helt naturligt ett drag av kamp mellan olika samhällsgruppers ideal och livsstilar. Genom att göra fl ertalet män klandervärda och den egna gruppens till förebilder vill man få sin defi nition av verkligheten erkänd.59
Frykman menar att individens sociala disposition styr ens sätt att betrakta olika feno men, som till exempel manlighet. När det gäller just frågan om socialgrupps-tillhörighet befi nner jag mig som klassresenär i en specifi k situation med inblickar i och erfarenheter av både arbetar- och medelklassmanlighet.
När det gäller förförståelsen på den mer teoretiska nivån härrör den huvudsak-ligen från socionom- och forskarutbildningen.
På socionomutbildningen och i den praktiska verksamheten, som bland annat styrs av Socialtjänstlagen, lär man sig att se den mänskliga problematiken utifrån ett slags helhetsperspektiv. Man uppfattar till exempel att sociala problem uppstår i samverkan mellan individuella och samhälleliga faktorer i en komplicerad pro-cess. Ibland är det mest fruktbart att luta sig mot teorier på individnivå, medan i andra fall förklaringsmodeller som mer fokuserar på samhällsstrukturen kan ha större relevans.
Även Connell diskuterar den här typen av helhetssyn. Han menar att det är viktigt att analysera det individuella livet, dock utan att förstora individens eller strukturens roll i detta samspel.60 I detta perspektiv är individen inte helt fri att styra sitt liv, men inte heller helt ofri. Hon kan forma och påverka sin omgiv-ning, likväl som miljön har sin inverkan på henne. Hur denna interaktion formas går aldrig att förutspå, därför att processen är komplicerad och bland annat inne-håller olika medverkande och motverkande generativa krafter på verklighetens domän.61
Till slut kan man nämna att min förförståelse har förändrats under processens gång. Tidigare intervjuer och annan kunskapsinhämtning har inneburit att varje ny intervju har gjorts utifrån en lite annorlunda plattform än den föregående.
Männen berättar
Platsen. En av intervjuerna har gjorts telefonledes därför att personen bodde i en annan stad. I andra fall har mötena med männen skett på olika ställen: i tre fall i männens privata hem och i sju fall på servicehuset. Många av männen har vid förfrågan velat träffa mig någon annanstans än hemma hos sig, i tre fall på deras arbetsplatser, i nio fall i mitt rum på institutionen, och resten av männen har intervjuats på de socialvårdande institutioner, till vilka de för tillfället hade anknytning.
Livshistorieintervjun.62 Tidigare presenterade temaområden och forsknings-frågor är relativt öppna och ganska lika dem som stod i fokus i förstudien. Detta har gjorts medvetet för att bättre kunna jämföra resultaten i alla intervjuer. Sam-tidigt är det viktigt att notera att frågorna främst varit ett stöd i den samtalssitua-tion som intervjuerna ofta formades till. Frågorna har inte ställts i en speciell ord-ning och inte heller i en förutbestämd form. I många fall har männen självmant berättat om olika händelser och faser i livet och vissa frågor har aldrig behövt stäl-las. Jag har strävat efter att få ta del av männens egna berättelser om sitt liv, därför att deras spontana utsagor i förstudien visade sig ge mer innehållsrikt och intres-sant material än enbart svaren på mina frågor.
I början av intervjun blev männen informerade om att jag var intresserad av de-ras liv i dess helhet, men att jag också hade ett antal frågor som jag ville ställa dem. Alla intervjuer började med frågor om när, var och i vilken typ av familj männen var födda. När männen väl kom igång med berättandet hade de allra fl esta inga som helst svårigheter att beskriva olika händelser och omständigheter i sina liv. Endast två intervjuer kan betraktas som relativt torftiga i denna bemärkelse. Av olika anledningar var dessa två män ovilliga att berätta och situationen formades till en ganska vanlig intervju med mina frågor och deras relativt korta svar.63
I de fl esta fallen berättade männen öppet om sitt liv, och när det fungerade som bäst behövde jag endast ställa frågor som ”vad hände sedan?” och ”kan du berätta mer ?” I många skildringar kunde dock viktiga temaområden lämnas helt oberörda, vilket jag noterade, men lät berättandet fortgå tills det föll sig mer natur-ligt att ställa frågor om de fenomen som männen hade förbigått. Männens sätt att berätta, och de områden som de tog upp eller utelämnade, blev också viktiga i min analys.
Männen fi ck berätta om olika omständigheter tills dess att jag hade fått en god bild av det de beskrev. I vissa fall fi ck jag hejda dem när till exempel detaljbeskriv-ningar om en arbetsprocess började ta allt för lång tid. Ofta fi ck jag dock be män-nen att berätta mer. Min styrning av livshistorieintervjun var föranledd av min önskan att skapa en tillfredsställande gestalt av både delar och helhet i männens liv.64
Allt eftersom intervjuerna och övrig kunskapsinhämtning gav mig nytt mate-rial och öppnade nya perspektiv, kom min förståelse för männens liv att nyanseras. Därför kom även de bilder och gestaltningar som jag sökte i varje ny intervju att bli något annorlunda än i de föregående.
I början hade jag ambitionen att intervjua alla män två gånger, dels för att livs-historieintervjuer kräver tid, dels för att i lugn och ro kunna analysera männens utsagor i första intervjun, för att sedan kunna ställa kompletterande frågor.65 Jag kunde dock inte genomföra denna tvåstegsmodell med alla intervjuer på grund av olika omständigheter: En av männen i förstudien kom till exempel inte till den andra intervjun. Enligt hörsägen hade han börjat att dricka. Vissa av männen var inte heller särskilt villiga att bli intervjuade två gånger. I andra fall kunde geogra-fi skt avstånd vara ett hinder. I ytterligare några fall kände jag att jag hade fått så
utförligt material vid första intervjun att en andra omgång var onödig. Alla män gav mig också tillåtelse att kontakta dem om jag hade ytterligare frågor.
Bland de marginaliserade männen gjordes fyra tvåfasintervjuer av tretton och bland de integrerade åtta av femton. Alla intervjuer, förutom telefonintervjun, spelades in på band. Männen intervjuades mellan en till fem timmar, den genom-snittliga tiden var två och en halv timma.
Till slut är det också viktigt att nämna att livshistorieintervjuer med männen inte bara gav information om deras eget liv, utan i många fall också om andra fi nska män. Det visade sig att alla männen hade erfarenheter av andra fi nländare i Sverige och därför hade intressanta erfarenheter att förmedla.
Bearbetning och analys av intervjuerna
Transkription. Jag intervjuade en av fi nlandssvenskarna och en av de fi nska männen på svenska och de övriga tjugosex på fi nska. Intervjuerna är utskrivna på det språk som de är bandade på.
Eftersom analysen inte skulle vara semiotisk, utan mer bygga på bilder, möns-ter och samband som framträder genom ett grövre rasmöns-ter, valde jag att transkri-bera intervjuerna på en nivå där alla detaljerna inte är nedtecknade.66 De avsnitt av intervjun som jag uppfattade som passager skrev jag ut mer sammanfattande och partier där väsentlig och intressant information presenterades blev ordagrant