På nyåret 1972 hade OSK en ganska färdig uppfattning om hur det kommande delbetänkandet skulle se ut. Enkäten till den privata sektorn var också klar. Kvar att lösa var en del detaljfrågor som t.ex. tillståndsmyndighetens uppdrag och or- ganisation. Sekretariatet hade föreslagit en liten styrelse sammansatt av experter. Den tanken avfärdades dock av utredningens majoritet, som istället efterlyste ett starkare parlamentariskt inflytande i styrelsen. Även förslaget att myndigheten skulle ha beslutsrätt över statliga personregister, såväl som över privata och en- skilda register, mötte invändningar, främst av Rapaport.65 Under ett tredagars-
sammanträde på Hotell Årevidden i mitten av april kunde dock de färdiga lag- och utredningstexterna fastställas, och den 30 juni 1972 överlämnades delbe- tänkandet ”Data och integritet” till justitieminister Lennart Geijer.66
I betänkandet hade OSK löst motsättningen mellan offentlighet och integritets- skydd med dels ändringar i TF, dels en ny datalag. Förslaget till ändringar i TF innebar att samma regler som redan gällde handlingar i princip också skulle til- lämpas på datormedier och andra tekniska upptagningar. Särskilda regler före- slogs dock när det gällde hur myndigheterna skulle lämna ut sådana upptagningar. De skulle alltid tillhandahållas i läsbar respektive avläsbar form, vilket betydde att de antingen måste visas på bildskärm eller lämnas ut som utskrift på papper. Detta slags utlämnande skulle i princip vara gratis.
Medborgaren skulle dessutom ha rätt att mot avgift få en särskild utskrift av tekniska upptagningar. Däremot skulle myndigheterna inte vara skyldiga att lämna ut kopior av själva datormediet, t.ex. magnetband. Datormediet i sig jämställdes således inte med offentlig handling. OSK ansåg inte heller att möjligheten att hämta uppgifter på distans via terminaler eller direkta förbindelser mellan olika datorer kunde grundas på offentlighetsprincipen. Detta borde å andra sidan inte hindra att enskilda i vissa fall kunde få tillstånd att koppla upp sig till myndigheternas dataregister.67
Datainspektionen
Förslaget till datalag innebar att dataregister med personuppgifter i princip inte fick inrättas utan tillstånd av en särskild myndighet; datainspektionen (DI). I sam- band med att DI beviljade tillstånd skulle man också meddela alla föreskrifter som behövdes för att hindra vad som kallades ”otillbörligt integritetsintrång”.
DI skulle vidare ha tillsyn över registren och kunna ingripa i efterhand med nya eller ändrade föreskrifter. I sista hand skulle inspektionen kunna återkalla bevil- jade tillstånd. För att ytterligare tillgodose den enskildes intressen föreslogs bl.a. en rätt att på begäran få information om de uppgifter som fanns i ett visst datare- gister. Informationen skulle i princip lämnas gratis. DI förutsattes besluta om till- stånd både för offentliga och privata register. Vissa enklare register skulle dock kunna undantas från tillståndstvånget och bara kräva en anmälan till DI. Villko- ret var att registren inte innehöll personnummer eller födelsedata.68
En viktig utgångspunkt för nya lagstiftningen var att integritetsbegreppet inte kunde definieras på något entydigt sätt, och att avvägningen för och emot upprät- tandet av personregister därmed måste göras från fall till fall. Datalagen fick där- för karaktär av ramlagstiftning som DI hade att tolka innan man fattade beslut om tillstånd för varje enskilt register.69
Förslaget till datalag innehöll också bestämmelser om straff och skadestånd. Den ansvarige för ett personregister skulle bli skyldig att ersätta skador som upp- stått genom att registret innehållit oriktiga uppgifter. Förutom sina tillsynsuppgifter skulle DI fungera som dataombudsman, dit allmänheten kunde vända sig med frågor och klagomål. Myndigheten förutsattes börja sin verksamhet den 1 juli 1973. Under det första året skulle inspektionen dock bara ha begränsade arbets- uppgifter.
OSK i hetluften
Vad innebar den livliga debatten för OSK:s arbete? Kommittén arbetade i en tid av snabb datorteknisk utveckling och förändring. Dessutom ökade den politiska medvetenheten på området kraftigt i skiftet mellan 1960- och 1970-talet. Det ledde till att kommittén hamnade i centrum för en rad intressen, särskilt efter FoB-de- batten hösten 1970.
OSK fick t.ex. ta emot en mängd förfrågningar från myndigheter och andra offentliga organ i sekretess- eller integritetsfrågor, och kom att fylla rollen som en sorts interimistisk datainspektion. Samarbetet med andra pågående utredningar var nära och omfattande, särskilt med KUU (som dessutom hade personsamband med OSK), men även med dataarkiveringskommittén (DAK) och datasamordnings- kommittén (DASK) som tillsattes på sommaren 1971 med Rune Hermansson som ordförande för att utreda frågan om samordning och kontroll av databanker. De viktigaste myndigheterna på ADB-området fanns representerade som experter i OSK och hade därmed en direktkanal till utredningen. Med JO skedde ett infor- mellt samråd. På den internationella arenan var huvudsekreteraren och en av ex- perterna bl.a. knutna till en arbetsgrupp inom OECD. OSK hade också överlägg- ningar och löpande informationsutbyte med sina systerkommittéer i de andra nord- iska länderna.
Relationerna inskränkte sig emellertid nästan enbart till den offentliga sfären. Kontakterna med representanter för den privata sektorn var få, och de båda mö- ten som förekom under OSK:s arbete gav också motsägelsefulla signaler. Vid ett sammanträffande med försäkringsbolaget Skandias ledning ville koncernchefen P-G Gyllenhammar försäkra sig om fortsatt enkel tillgång till personuppgifter ur statliga register, både för statistisk bearbetning och som underlag för Skandias försäljningsaktiviteter. När direktör PG Vinge från Sveriges Industriförbund vid ett annat tillfälle mötte kommittén pekade han däremot ut de stora statliga infor- mationssystemen som det största integritetshotet både mot enskilda människor och mot företagen.70
Denna kluvna hållning från näringslivets sida kan möjligen förklaras av att Skandia främst talade för sina egna kommersiella intressen, medan Industriför- bundet uppträdde som företrädare för näringslivet som helhet.71
Låg politisk temperatur
Den politiska konfliktnivån inom OSK var låg, särskilt med tanke på den starka politiska laddning som integritetsfrågorna kom att få under utredningstiden. Några partipolitiska motsättningar mellan ledamöterna förekom över huvud taget inte, och det slutliga förslaget till lagtext kunde läggas fram under stor enighet från såväl ledamöter som experter.
De konflikter och motsättningar som trots allt existerade inom kommittén in- skränkte sig nästan enbart till intressen inom den offentliga sfären. Det var fram- för allt SCB och dess expert som i vissa frågor kom att driva en annan linje än övriga delar av kommittén. Förutom det samråd och informationsutbyte som har nämnts ovan tycks OSK inte ha utsatts för direkta påtryckningar från något håll.72
Den pådrivande kraften verkar istället ha varit den allt intensivare integritets- debatten och allmänna opinion som den bl.a. avspeglades i massmedia.