Det här kapitlet har behandlat datalagens tillkomst under en turbulent period när såväl datortekniken som hela det rationella samhällsbygget omvärderades. Från att ha uppfattats som ett effektivitetshöjande administrativt verktyg i den expan- derande välfärdsstatens tjänst, kom datorerna under 1960-talets senare del att allt mer förstås som en övervakningsteknik och symbol för ett storskaligt och omänsk- ligt kontrollsamhälle. Den oreglerade användningen av datorbaserade personre- gister blev därmed ett utvecklingshinder. Två politiska processer, den ena initierad av det långsamt vaknande intresset för integritetsfrågor i samband med datorbe- handling av personuppgifter, den andra av en hastigt uppflammande mediedebatt om FoB 1970, ledde till att regeringen 1969 tillsatte OSK, och senare gav den tilläggsdirektiv. Utredningen skulle finna lösningar på ett kritiskt problem: hur utvidga offentlighetsprincipen till att omfatta även datorlagrade handlingar, och hur samtidigt skapa ett förstärkt skydd för den personliga integriteten vid dator- behandling av personuppgifter?
OSK:s betänkande var ett försök att hitta en formel för att överbrygga denna motsättning mellan medborgarnas grundlagsfästa rätt till insyn i myndigheternas arbete och deras rätt till en personlig skyddad sfär. Det kan också ses som en kompromiss mellan olika intressen och aktörer. I integritetsdebatten hade långt- gående inskränkningar mot användning av datorbaserade personregister föresla- gits, inklusive förbud mot dataregister och/eller användning av personnummer.
Sådana restriktioner skulle ha fått mycket allvarliga konsekvenser för myndig- heter som var beroende av personuppgifter för sin verksamhet, eller tjänade pengar på att sälja personuppgifter. Framför allt gällde det SCB, vars statistikproduktion helt byggde på användning av persondata och personnummer. OSK:s lösning blev tillståndplikt för personregister och inrättande av en ny tillsynsmyndighet. Från SCB:s sida hade man helst sett att utredningen skulle nöja sig med ett anmälnings- förfarande, men betraktade ändå tillståndstvånget som ett acceptabelt pris för att kunna fortsätta att utnyttja personnummer.
Byråns expert i OSK drev SCB:s intressen också när det gällde att säkerställa att datorlagrat material inte skulle likställas med allmän handling, och lyckades även på den punkten åstadkomma en kompromiss.102 SCB agerade här målmedvetet
och framgångsrikt som systembyggare. Å andra sidan hade flera experter och le- damöter velat gå längre i riktning mot utökat integritetsskydd. Under Åre-sam- manträdet, när betänkandet lades, fast anmälde två ledamöter t.ex. tveksamheter till möjligheten att undanta vissa enklare dataregister från tillståndstvång, och sade sig överväga att göra ett särskilt skriftligt yttrande i frågan.103
Den centrala intressekonflikten i OSK kom alltså att utspelas mellan olika re- presentanter för staten, framför allt aktörer med ett egenintresse av lättillgängliga persondata i sin egenskap av statistikproducenter eller innehavare av personregis- ter respektive aktörer som företrädde ett brett medborgarintresse. Den privata sektorns intresse för kommitténs arbete var däremot litet.
Datalagen som kompromissprodukt
Trots en övervägande ”kritisk” tekniksyn kan även regeringens proposition, mo- tioner och riksdagsbeslut ses som kompromissprodukter. Regering och riksdag följde OSK:s förslag och strävade efter att tillmötesgå olika intressen, inte minst SCB, som hade gjort sig hörda i massmedia eller under remissomgången. Resultatet blev att dataregistren ställdes under myndighetskontroll och att det tidigare oreg- lerade uttaget av personuppgifter begränsades – åtminstone på papperet. Samti- digt kunde registrens användning och utbyggnad i stort sett fortsätta i oförmin- skad takt. Att det över huvud taget var politiskt möjligt att reglera användningen av de datorbaserade personregistren får tillskrivas att datalagen kom till i ett formativt ögonblick när det rationella samhällsbygget för en tid utsattes för kraf- tigt ifrågasättande. Med fortsatt snabb utveckling av datoranvändningen skulle det dock visa sig att den lagtekniska konstruktion som hade valts gav upphov till andra och oväntade problem för tillgängligheten till det offentliga rummet i vad som senare började kallas informationssamhälle.
Gemensamt för i stort sett alla aktörer i den politiska processen är att man inte diskuterade behovet av en datalagstiftning som utslag av politisk eller ideologisk förändring, utan som en följd av den till synes obönhörliga tekniska utvecklingens nödvändighet. Det var inte samhällsklimatets omställning utan datorernas änd- rade funktion och användningsområden som motivera de datalagens tillkomst.
Datortekniken hade därmed hade genomgått en stabiliseringsprocess. Något permanent stabilt tillstånd – stängning – inträdde dock inte. Tolkningsflexibiliteten var fortsatt närvarande i och med att tekniken samtidigt kunde framställas som stängd och öppen för fortsatta tolkningar. Att det fortfarande rådde stor osäker- het om vad datortekniken egentligen representerade och hur den skulle utvecklas i framtiden understryks av att både riksdag och regering beskrev den nya data- lagen som enbart ett första steg, och därmed närmast ett provisorium.
Offentlighetsfrågan som kom bort
Från början hade behovet av att anpassa offentlighetsprincipen till nya dator- baserade lagringsmedier varit det viktigaste motivet till OSK:s tillkomst. Medbor- garnas rätt att ta del av datorlagrade handlingar och datorteknikens potential att utvidga det offentliga rummet diskuterades dock sparsamt under utredningsarbe- tet. Efterhand, i takt med att förståelsen av datortekniken förändrades och en alltmera ”kritisk” tekniksyn gjorde sig gällande, kom offentlighetsfrågan att få en mycket underordnad roll.
OSK:s betänkande ledde inte till några genomgripande förslag i denna del från regeringen och riksdagen ägnade frågan liten eller ingen uppmärksamhet, medan en intensiv politisk aktivitet utvecklades från hösten 1970 för att på olika sätt kontrollera eller begränsa användningen av datorbaserade personregister. I syfte att få till stånd en acceptabel kompromiss som tillfredställde både registeran-
vändare och kritiker kunde olika intressen och aktörer till slut mötas. Under denna resultatinriktade process ställdes det ursprungliga uppdraget att utvidga offentlig- hetsprincipen till att omfatta även datorlagrade handlingar åt sidan.
En dataskyddsregims födelse
I regimteoretiska termer kan den politiska process som resulterade i datalagen beskrivas som tillkomsten av en ny regim på ett område som tidigare inte hade varit föremål för politisk reglering. I skapandet av denna datalagstiftningsregim fungerade SCB som den dominerande aktören. Byrån var den viktigaste avnämaren av personuppgifter för sin statistikproduktion, och spelade dessutom rollen som regeringens centrala expertorgan. Dessa strategiska positioner lyckades man ut- nyttja väl, trots att man inledningsvis hade överraskats av integritetsdebatten. Både under utredningen och i det efterföljande propositionsarbetet togs stor hänsyn till SCB:s synpunkter, vilket tyder på att byrån besatt omfattande maktresurser av flera olika slag. Framför allt hade man förmågan att skapa kompromisser och tillsammans med andra aktörer erbjuda ett informellt ledarskap för att lösa be- svärliga problem i en tid när invanda föreställningar och normer ställdes på huvu- det.
Fotnoter
1 Vissa delar av den nya lagstiftningen förutsatte en grundlagsändring. Därför kunde datalagen i sin
helhet inte träda i kraft förrän den nyvalda riksdagen på hösten 1973 hade samlats och fattat nytt beslut.
2 Den tyska delstaten Hessen hade infört en egen datalagstiftning något tidigare (oktober 1970).
Denna ”Datenschutzgesetz” omfattade dock bara delstatens egna myndigheter, inte den privata sek- torn. Se vidare Olsson (2000), s. 32.
3 Henriksson (1995), s. 23. Jämför Ceruzzi (1999), s. 307; Between 1945 and 1995 the computer
transformed itself over and over again, each time redefining its essence.”
4 Seipel (1997), s. 15.
5 Förkortningen ADB ställer ibland till förvirring. Den korrekta uttydningen är automatisk databe-
handling, men ofta möter man också tolkningen administrativ databehandling. Se vidare Johansson, s. 80 f, samt Bäck (1982), s. 30, 75.
6 Johansson, s. 63, 74. For en internationell jämförelse med fokus på den tekniska utvecklingen, se
Ceruzzi (1999), s. 77 f.
7 Nybom (1980), s. 155.
8 Johansson, Magnus (1993), s. 75.
9 Från 1966 tillkom rättsväsendets informationssystem (RIS), riksdatasystem för exekutionsväsendet,
sjukförsäkringsregistret, arbetsmarknadsverkets informationssystem, centrala företagsregistret (CFR), det personaladministrativa informationssystemet (PAI) för samtliga statligt anställda samt statens ekonomi-administrativa system (system S). Dessutom planerades ett centralt befolkningsregister (CBF) som senare skulle bli en tvistefråga för riksdagen i början av 1970-talet. SOU 1972:47, s, 109–148.
10 Johansson, s. 75, Glimell (1989), s. 11.
11 1969 började SIBOL (Samarbete för ett Integrerat Betalningssysten On Line) projekteras som ett
heltäckande system för betalningsförmedling. Visionen var att bankkort skulle ersätta kontanter (”det kontantlösa samhället”). SOU 1972:47, s. 187, 205 f.
12 Johansson, s. 76, Nybom (1980), s. 150.
13 Som idéhistorikern Anders Carlsson visat förekom det dock en viss diskussion om ”automatisering-
ens” effekter på arbetslivet redan i mitten av 1950-talet. I automationsdebatten, som kulminerade valåret 1956, ställdes rationalisering, ökad produktivitet och förbättrad arbetsmiljö mot bristande stimulans och hot om arbetslöshet. Innebörden av begreppet ”automatisering” var, som Carlsson framhåller, ingalunda klar. Gemensamt för olika försök till definition var dock att det någonstans i produktionsprocessen skulle finans en maskin, en ”computer”, som styrde förloppet. På flera nivåer kunde tidens dominerande teknikvisioner, matematikmaskinen och atomenergin knytas till varandra. Elektronen blev en symbol för automationsprojektet. Två ledord i 1956 års socialdemokratiska val- kampanj var ”atomer och automation”. Se vidare Carlsson (1999), 134–149.
14 Annerstedt m.fl. (1970), s. 205, Bäck (1982), s. 170 f. 15 Bäck (1982), s. 170 f.
16 Kring och Wahlqvist (1989), s. 11.
17 Kommittén konstaterade att problemet redan hade fått en tillfredsställande lösning genom ny lag-
praxis, men föreslog ändå i sitt betänkande en förtydligande regel i TF om att begreppet handling inte bara skulle avse framställningar i skrift eller bild, utan även upptagningar ”som måste återgivas för att kunna läsas eller avlyssnas
”. SOU 1966:60, s. 113.
18 RÅ 1965 nr 25. Senare fällde regeringsrätten vid två tillfällen liknande avgöranden. Se vidare Rå
1969 nr 11 och 1971 nr 15.
19 I ”Den Fullständiga Frihetsdemokratin” befrias människan från besväret att tänka och arbeta.
oförklarlig anledning drabbas av sammanbrott. Katastrofen blir fruktansvärd, största delen av be- folkningen dukar under av svält och umbäranden.
Johannesson (1966), s. 52–57, 79–81, 95–102. Som Sven-Erik Liedman har påpekat skrev Alfvén sin bok mot en bakgrund där hotet främst tycktes komma från en rationellt fungerande men omänsklig statsapparat. Den nya tekniken berövade människorna deras tankefrihet, inte genom drakoniska la- gar, utan genom att inifrån eliminera deras vilja och förmåga att tänka fritt. Det var skräckbilden i Orwells ”1984”, även om staten nu framstod som mildare men just därför desto farligare. Se vidare Liedman (1997), s. 392 f. Några år senare var Hannes Alfvén också en av de första som varnade för kärnkraftens risker. Han hade själv varit med om att bygga upp det svenska kärnkraftsprogrammet, men började nu tvivla på säkerheten. Det var t.ex. Alfvén som i samband med centerpartiets riks- stämma i Luleå tre månader före valet 1973 övertygade dåvarande centerledaren Thorbjörn Fälldin om kärnkraftens farlighet. Alfvén förordande på centerstämman ett omedelbart stopp för fortsatt kärnkraftsutbyggnad. Framför allt var det kärnkraftens radioaktiva avfall och ansvaret för kom- mande generationer som motiverade hans ställningstagande. Se vidare Elmbrant (1991), s. 138 samt Fälldin (1998), s. 99 ff.
20 Se t.ex. Kring och Wahlqvist (1989), s. 11, Henriksson (1995), s. 17 samt Anér (1975), s. 157. 21 PM 62, 1972-03-21. Enligt en artikel av avdelningsdirektör Bo Wärneryd i Statistisk tidskrift 1972
använde SCB i stort sett samma förfarande för insamling av uppgifterna som 1965. Båda folk- och bostadsräkningarna hade också föregåtts av informationskampanjer. Wärneryd (1972), s. 177.
22 Intervju med Edmund Rapaport.
23 Sammanfattningen följer i huvudsak SOU 1972:47, s. 41–42. Se även Wärneryd (1972), s. 180,
184. Enligt Wärneryd ledde kritiken mot att de ifyllda blanketterna först skulle lämnas till fastighets- ägarens representant till att personer som bodde i flerfamiljshus mot slutet av insamlingsperioden fick skicka sina blanketter direkt till det kommunala granskningsorganet.
24 Kring och Wahlqvist (1989), s. 12.
25 Bäck (1982), s. 101. Om Sverige som särfall i integritetsdebatten, se också Anér (1975), s. 152 ff. 26 Som Anders R. Olsson m.fl. konstaterar täcker det svenska begreppet ”integritet” mer än det eng-
elska ”privacy”. Det syftar på privatlivets helgd, men även på oberoende och självständighet. Peter Seipel, professor i juridik vid Stockholms universitet och föreståndare för Institutet för rättsinforma- tik (IRI), har därför föreslagit ”personvärn” som ett bättre begrepp när vi enbart syftar på skydd för privatlivet. Jag kommer dock att använda mig av integritet, eftersom det är det begrepp som oftast återfinns i protokoll och betänkanden m.m. Se vidare Olsson (2000), s. 14.
27 Olsson (1996), s. 40–46, samt (2000), s. 17. Weston hade lett ett stort forskningsprojekt om olika
integritetshotande tekniker som hemlig avlyssning och lögndetektorer. Under arbetets gång fick han också upp ögonen för databaser och personregister. Det var denna del av studien som skapande internationell uppmärksamhet. Westons forskningsassistent, kanadensaren och rättshistorikern Da- vid H Flaherty, skulle senare bli världens ledande auktoritet på integritetsfrågor, välkänd bl.a. för boken ”Protecting Privacy in Surveillance Society” från 1989.
28 Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén (OSK) PM 32, ”Anglosaxisk integritetsdebatt”,
1971-02-22.
29 Olsen (1990), s. 135.
30 Ball and Dagger (1991), s. 235, Drambo (1985), s. 21. Den spanske sociologen Manuell Castells
konstaterar i tredje delen av sitt stora verk om informationsåldern, ”Millenniets slut”, att infor- mationsteknikens genombrott sammanfaller väl i tiden med de allvarliga kriserna i världsekonomin och alternativrörelsernas framträdande. Ur detta historiska sammanträffande härleds den nya sam- hällsform som han kallar ”nätverksamhället”. Castells (2000), s. 380.
31 Henriksson (1984), s. 17. Henriksson menar att integritetsfrågorna visade sig ha en populistisk
kraft som inget annat inslag i datapolitiken, och att den därför har fortsatt att leva ett folkligt liv långt efter att de flesta i politiker- och fackkretsar funnit den mindre intressant. Ett uttryck för detta var den rika flora av mer eller mindre populära debattböcker som utkom i början av 1970-talet. En typisk exposé över den statliga kommersen med personuppgifter görs av Harry Björk i debattboken
”Kontroll av individen” med bidrag av en rad kända vänsterpersonligheter. Boken var den första i en serie om framtidens samhälle och uttryckligen ”socialistisk”. Se vidare Björk, Harry (1972), s. 70–73.
32 CPR var i första hand tänkt för folkbokföringens och skatteindrivningens behov. Med hjälp av
terminaler skulle myndigheter kunna ansluta sig till registret. Samtliga uppgifter i det nya registret fanns dock redan i befintliga system. Enligt statskontoret skulle CPR t.o.m. innebära en förbättring ur säkerhets- och integritetssynpunkt. När dessa försäkringar inte räckte för att lugna de fyra parti- erna föreslog skatteutskottet att en parlamentarisk nämnd skulle kopplas till CPR. Inte heller detta lyckades beveka riksdagsmajoriteten, som hävdade att en nämnd aldrig kunde ge samma skydd som lagstiftning. Lagarna borde komma först och datorerna sedan. Vissa partier ansåg också att CPR var principiellt fel, eftersom riskerna för missbruk av informationen ökade när informationsflödena cen- traliserades. Prop. 1972:1, bilaga 9, s. 48–57, motioner 1972:302, 415, 631 samt 1454, skatte- utskottets betänkande nr 17 år 1972, prot. 1972-04-21, s. 73–123. Se också Anér (1975), s. 158 samt Björk, Harry (1972), s. 73 ff.
33 JO-ärende 1971:836, s. 1, 4 ff. JO fann i sitt beslut att datainsamlingen borde ske under bättre
sekretess och att lagen om folk- och bostadsräkning därför behövde ändras. JO kritiserade också lagen för att den inte tydligt angav omfattningen av medborgarnas uppgiftsskyldighet. Han stödde sig här på Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna, enligt vilken inskränk- ningar i den enskildes skydd för sitt privatliv bara får ske efter stadgande i lag.
34 Wärnerud (1972), s. 179–185. En särskilt kritisk grupp var enligt intervjuundersökningen personer
bosatta i Stockholm. Även akademiska yrkesgrupper var mera kritiska än andra. Se också SOU 1972:47, s. 42.
35 Tidningen innehöll dock två allmänt hållna artiklar om datorer och integritetshot under perioden.
Se SvD 1970-09-26, s. 9.
36 SOU 1972:47, s. 42.
37 Interpellationer FK nr 46 och 52, AK nr 81 och 98 år 1970, enkla frågor AK nr 197, 209, 211, 214
samt 217 år 1970, prot. AK 1970-10-16, s. 16 f, 34 ff, 37, AK 1970-10-22, s. 4–10, 20 ff, AK 1970- 10-29, s. 43–55, FK 1970-10-16, s. 4 f samt FK 1970-10-29, s. 6–22. OBS! kolla FK 32:10
38 Prot. AK 1967-10-25, s. 25 f. 39 Prot. AK 1967-10-25, s. 25 f. 40 Prot. AK 1967-12-08, s. 51 ff.
41 Prot. AK 1967-12-08, s. 51. Integritetsskyddskommittén hade tillsatts 1966 och skulle enligt sina
direktiv koncentrera sig på integritetshot som kom ur den ökande användningen av apparater för ljudöverföring, ljudupptagning och fotografering. SOU 1970:47, s. 15.
42 Motion FK nr 301 år 1969 och AK nr 332 år 1969.
43 SOU 1972:47, s. 29-32, protokoll från regeringssammanträden 1969-04-11 och 1971-05-27. Även
i riksdagens utskottsbehandling fick de båda motionerna ett positivt gensvar. Se allmänna berednings- utskottets utlåtande nr 47 år 1969.
44 Detta avsnitt bygger, förutom de skriftliga källorna, på personliga intervjuer med Kurt Hugosson,
Jan Freese, Karl-Olof Lidin, Edmund Rapaport samt Per Svenonius.
45 SOU 1972:47, s. 3. Regeringspartiet representerades av de tre riksdagsledamöterna Erik Adams-
son, Kurt Hugosson och Erik Svedberg, centern av riksdagsmannen Åke Polstam, folkpartiet av Da- gens Nyheters chefredaktör Sven-Erik Larsson och moderaterna av departementssekreteraren Allan Eriksson. Till huvudsekreterare i OSK utsågs assessorn Karl-Olof Lidin vid hovrätten över Skåne och Blekinge. I samband med tilläggsdirektiven förordnades Jan Freese, hovsrättsfiskal i Svea hovrätt, till biträdande sekreterare. Experter var Edmund Rapaport, byråchef vid SCB:s utredningsinstitut, och Per Svenonius, avdelningschef på statskontoret. Senare under utredningsarbetet tillkom också Hans- Olof Hansson, aktuarie vid Uppsala stads planeringskontor och Hans-Olov Stark, t.f. rättschef i justitiedepartementet, som experter. OSK:s kansli lokaliserades till statsdepartementens utrednings- avdelning i Malmö.
46 SOU 1966:60, s, 12, 81–85, 113 ff.
47 Remissvar från JK (RD 21/67), inkommet till justitiedepartementet 1967-07-20, remissvar från
statskontoret, 1967-06-27, remissvar från SCB, 1967-06-28.
48 SOU 1972:47, s. 29, protokoll från regeringssammanträde 1969-04-11.
49 SOU 1972:47, s. 31, protokoll från regeringssammanträde 1969-04-11. Frågan om sekretessregler
för den privata sektorn utreddes till en början av KUU som hade tillsatts samtidigt med OSK.
50 SOU 1972:47, s. 31, protokoll från regeringssammanträde 1969-04-11.
51 I USA antogs en ”Fair Crediting Act” på kreditupplysningsområdet 1970. I Storbritannien tillsattes
en parlamentskommitté efter att ett lagförslag, ”Data Surveillance Bill”, hade introducerats våren 1969. Den västtyska delstaten Hessen antog, som redan nämnts, i oktober 1970 en ”Datenschutz- gesetz” som blev den första lagstiftningen i världen att reglera automatisk databehandling. Lagen täckte dock bara delstatens egna register. I såväl Danmark, Norge som Finland tillsattes utredningar med i princip samma uppdrag som OSK under början av 1970-talet. Se vidare SOU 1972:47, s. 43 ff.
52 Sammanträdesprotokoll, 1969-10-15 och 1969-12-08. 53 SOU 1972:47, s. 46 ff.
54 Sammanträdesprotokoll, 1970-02-02, PM 15, 1970-01-30.
55 Sammanträdesprotokoll, 1970-06-08. Attitydundersökningen kom istället att genomföras av SCB
och ingick senare som en del av underlaget i OSK:s delbetänkande.
56 Sammanträdesprotokoll, 1970-10-19. Freese hade tidigare bl.a. varit engagerad i uppbyggnaden av
rättsväsendets informationssystem (RI)
57 Sammanträdesprotokoll, 1970-11-02.
58 Sammanträdesprotokoll, 1971-01-13, PM 30, ”ADB, integritet och offentlighet m.m.”, 1971-01-
08. Helst hade OSK sett att man kunde hitta en lagteknisk utformning av TF som skulle göra den tillämplig på alla framtida tekniker för lagring av information. En sådan medieoberoende TF skulle dock vara svår att konstruera eftersom det var omöjligt att förutse vilka vägar den tekniska utveck- lingen kunde ta. Därför avstod man från att försöka utforma regler som innefattade alla nya tekniska lösningar. Regeringsrätten hade tidigare i ett prejudicerande avgörande fastställt att även datamedier skulle omfattas av TF:s definition av handlingar (det s.k. handlingsbegreppet). Men att innefatta ABD-upptagningar i begreppet handling var att tänja innebörden av ordet utöver det språkligt rim- liga, ansåg kommittén. OSK:s slutsats var att reglerna om handlingar i TF:s andra kapitel inte borde tillämpas på ADB-upptagningar. Datatekniken krävde en egen lagteknisk tolkning. Man föreslog av den anledningen att alla berörda paragrafer i kapitlet skulle förses med tillägg eller ändringar som gjorde begreppet ”upptagning för ADB” sidoställt med begreppet handling.
59 Sammanträdesprotokoll, 1971-03-04, PM 31, ”ADB, integritet och offentlighet m.m.”, 1971-02-25. 60 Sammanträdesprotokoll, 1971-03-25 och 1971-04-15.
61 Sammanträdesprotokoll, 1971-04-15 och 1971-05-06, 62 Sammanträdesprotokoll, 1971-06-15 – 71-06-17. 63 Sammanträdesprotokoll, 1971-09-15.
64 Sammanträdesprotokoll, 1971-12-01, 1972-02-10 och 1972-03-09, PM 49, ”Anmälan – ansökan
om tillstånd till lagring eller bearbetning i datamaskin av uppgifter om enskild person”, 1971-11-21.
65 Sammanträdesprotokoll, 1972-01-27.
66 Sammanträdesprotokoll, 1972-04-17 – 1972-04-20 och 1972-06-30. Proceduren gick till så att
texten till betänkandet lästes högt ord för ord av ordföranden Rune Hermansson, och sedan godkän- des av ledamöterna. Kommittén fortsatte sitt arbete fram till våren 1975. Den senare delen av OSK:s uppdrag faller dock utanför ramen för den här undersökningen.
67 SOU 1972:47, s. 10 ff, 79. 68 SOU 1972:47, s. 13 f, 83 f. 69 SOU 1972:47, s. 13 f.
70 Sammanträdesprotokoll, 1970-08-24 samt 1972-03-23.
71 Kerstin Anér hade i debattboken ”Datamakt” förvånat sig över att det svenska näringslivet, med få
undantag, protesterat så litet mot en lag som i princip kunde bli ytterst besvärande för dess verksam- het. Anér (1975), s. 164.
72 Ett undantag var möjligen när t.f. rättschefen i justitiedepartementet Hans Stark i utredningens
slutskede förordnades som expert i OSK. Stark drev då igenom att regeringen skulle vara besvärsin- stans till DI. Tidigare hade kommittén varit enig om att regeringsrätten var mest lämplig att hand- lägga besvär över inspektionens beslut. Se vidare Freese (1987), s. 40.
73 Prop. 1973:33, s. 13 f. Jag har tagit del av samtliga remissvar på riksarkivet. Av praktiska skäl
kommer jag att i flera fall, framför allt när det är frågan om mera översiktliga bedömningar eller