I riksdagen väcktes fem motioner med anledning av propositionen, varav två större partimotioner. Samtliga var kritiska till regeringens lagförslag, främst när det gällde valet av lagstiftningsmodell.177 Fyra av motionerna krävde att regeringen skulle ta
initiativ till en revision av EG-direktivet i riktning mot en mera missbruksinriktad lagstiftning.
Moderaternas partimotion begärde att en generell integritetsskyddslagstiftning skulle införas och offentlighetslagstiftningen omprövas för att begränsa rätten att ta del av personuppgifter. Man ville dessutom lägga ner SPAR. Moderaterna var också starkt kritiska mot regeringens ”senfärdiga agerande”. Den kunde t.ex. ha gett datalagskommittén tilläggsdirektiv att överväga en missbruksmodell. Trots att partiet ansåg det fel att anta en otidsenlig lagstiftning var man ändå beredd att stödja propositionen med vissa justeringar.178 I första hand ville man stryka para-
grafen om att lagen inte skulle tillämpas om den stred mot offentlighetsprincipen. Eftersom man delade lagrådets kritik av EG-direktivets förenlighet med svensk offentlighetslagstiftning menade moderaterna att det skulle vara ”felaktigt och
provocerande” att hävda offentlighetsprincipens företräde på det sätt som reger-
ingen föreslog.179
En borgerlig trepartimotion (fp, c, kd) ville avslå propositionen i dess helhet. Motionärerna menade bl.a. att lagförslaget var onödigt omfattande och svår- tillgängligt, och inte tog hänsyn till företagens verklighet. Därför ville man ha omfattande förenklingar i lagen och genomföra en konsekvensanalys med sikte på näringslivet.180
Folkpartiets partimotion krävde att begreppet ”samtycke” skulle ersättas med det mera kvalificerade ”informerat samtycke” för att garantera större insikt om vad man gav sitt samtycke till.181 Som enda parti uppmärksammade folkpartiet
tredje landproblematiken när man betonade att regeringen särskilt borde väga in Internet i förhandlingar om ett nytt direktiv som var ”bättre anpassad till ett mo-
dernt kommunikationssamhälle”.182
Osäkert rättsläge
Miljöpartiets Peter Eriksson fann rättsläget minst sagt osäkert när det gällde offentlighetsprincipens ställning till direktivet. Regeringens analys var inte till- fredställande, och riksdagen borde därför noggrant undersöka lagrådets synpunk-
ter innan man fattade beslut. För sin egen och miljöpartiets del deklarerade Eriks- son att man aldrig skulle gå med på att en anpassning av svenska regler till EG- rätten om det innebar en försämring av offentlighetsprincipen. Därför yrkade han att regeringen skulle ta initiativ till att ändra EG-direktivet så att inga tveksam- heter längre kunde råda om offentlighetsprincipens förenlighet med direktivet.183
Sammanfattningsvis var den politiska tendensen i motionerna relativt tydlig. De borgerliga, främst moderaterna och folkpartiet, välkomnade en strängare reg- lering av hanteringen av personuppgifter och betonade i olika grad behovet av utökat integritetsskydd. Miljöpartiet menade å andra sidan att den offentliga insynen i Sverige var ett fundamentalt demokratiskt värde som måste skyddas mot EG-rättens anspråk. De borgerliga partierna och miljöpartiet kunde dock enas om att direktivet var svårförenlig med svensk offentlighetslagstiftning.184
KU stödjer regeringen
KU delade regeringens bedömning att det inte var möjligt att genomföra EG- direktivet annat än genom hanteringsmodellen. Utskottet höll också med om att direktivet måste införas, trots att det redan framstod som omodernt. Enligt KU var det t.ex. omöjligt att upprätthålla strikta regler för hur personuppgifter skulle hanteras i ett världsomspännande nätverk som Internet. Även när det gällde myn- digheternas e-post förutsåg man problem med att upprätthålla strikta hanterings- regler. Utskottet välkomnade därför regeringens budskap att man tänkte arbeta både internationellt och inom EU för att gå ifrån hanteringsmodellen.185 Om tredje
landproblematiken hade KU inget att säga. Oenighet i form, enighet i sak
Inte heller när riksdagen debatterade förslaget till personuppgiftslag den 16 april 1998 togs konsekvenserna av förbudet mot export av personuppgifter till tredje land upp. Den fråga som dominerade kammardebatten var återigen risken för kränkningar av den personliga integriteten. Folkpartisten Margitta Edgren häv- dade att informationstekniken nu gav möjlighet att kartlägga hennes liv i detalj: ”Man kan tänka sig att man ställer samman min vecka, min månad, mitt liv. De
kan i detalj kartläggas utifrån de aktiviteter jag varit inblandad i via t.ex. min dator.” Edgren använde exempel från andra världskriget, när den tyska ockupa-
tionsmakten kom över Köpenhamnspolisens register över ”suspekta” danskar för att belysa vad som kunde hända om personuppgifter hamnade i orätta händer.186
Birgitta Hambreus, som representerat centern i datalagskommittén, menade att fallet med Gällivare kommuns hemsida hade bidragit till att övertyga henne om risken för att ”personnamn också i oskyldiga sammanhang kan spåras internatio-
nellt på ett icke önskvärt sätt”. Inger René (m), även hon f.d. ledamot i datalags-
kommittén, krävde att TF skulle inskränkas för att värna den personliga inte- griteten och argumenterade för partiets motion om en särskild integritetslag-
stiftning.187 Den hårdaste kritiken kom från miljöpartisten Peter Eriksson. Med
EU-inträdet hade Sverige hamnat i ett Moment 22-liknande dilemma. Om direkti- vet inte antogs skulle EU-domstolen kunna ålägga Sverige att tillämpa direktivet ändå, och därmed inskränka offentlighetsprincipen. Alternativet var att själv an- passa lagstiftningen till direktivet, med hopp om att hålla frågan borta från dom- stolen. Ingendera var någon bra lösning, och därför ville miljöpartiet att reger- ingen skulle gå tillbaka till EU för att förhandla fram ett bättre direktiv.
Den politiska oenigheten gällde dock mera form än sak. Ingen yrkade t.ex. att lagförslaget skulle avslås. Det enda motyrkandet kom från miljöpartiet och folk- partiet som ville att Sverige skulle ta initiativ inom EU för att arbeta fram ett nytt direktiv baserat på missbruksmodellen.
Eftersom liknande förslag ingick i propositionen, om än inte lika tydligt formu- lerat, var motsättningarna inte särskilt stora. Inger René valde t.ex. att inte stödja folkpartiets och miljöpartiets yrkande, trots att hon hade reserverat sig i kommit- tén och fortfarande inte ansåg att Sverige var bundet av den lagtekniska modell som ett EG-direktiv byggde på. Riksdagsdebatten kom att följa de linjer som par- tierna formulerat tidigare. Den fördes till stor del av datalagskommitténs tidigare ledamöter, medan partiernas ledande företrädare inte deltog.188
Stor majoritet för lagförslaget
I den avslutande voteringen stöddes regeringen och KU av en stor riksdagsmajori- tet. 188 ledamöter, främst socialdemokrater, vänsterpartister, centerpartister och moderater, röstade för utskottets betänkande. 46 ledamöter, i första hand folk- partister, kristdemokrater och miljöpartister, stödde reservationen till förmån för att missbruksmodellen skulle drivas hårdare inom EU. Ingen riksdagsledamot rös- tade emot lagförslaget helt. 80 ledamöter var frånvarande vid omröstningen.189
fig. 18. Resultatet i riksdagens votering om ny personuppgiftslag den 16 april 1998. En stor riksdagsmajoritet av 188 ledamöter, främst socialdemokrater, vänsterpartister, centerpartis- ter och moderater, stödde regeringens och KU:s förslag. 46 ledamöter, i första hand folkpartis- ter, kristdemokrater och miljöpartister, stödde reservationen till förmån för att missbruks- modellen skulle drivas hårdare inom EU. Ingen riksdagsledamot röstade emot lagförslaget helt. Källa: Prot. 1998-04-16, s. 101 f.