Under 1980-talet fördjupades detta synsätt framför allt genom den mångveten- skapliga forskning kring stora tekniska system (Large Technical Systems, LTS) som växte fram inspirerad av den amerikanske teknikhistorikern Thomas P. Hug- hes132. I hans uppmärksammade verk om elektrotekniken ”Networks of Power:
Electrification in Western Society 1880–1930” hävdas att hela den storskaliga
tekniken kan studeras som systemens historia.
I opposition mot en äldre syn, där tekniska innovationer förklaras utifrån suc- cessiva förbättringar av enskilda artefakter, betonar Hughes teknikens sociala och kulturella samband. Varje system är en integrerad del av det samhälle där det utvecklas, och många faktorer – politiska processer, ekonomiska hänsyn, organi- sationers intressen, institutionella regelverk och kulturella värderingar – påverkar systemen. Han ser också ett generellt utvecklingsmönster hos stora tekniska sys- tem: De börjar lokalt med ett fåtal förgreningar, expanderar till större områden och blir regionala, för att växa till nationella och internationella system.133
Fem centrala begrepp
Fem begrepp är väsentliga i Hughes modell: Systembyggare, utvecklingsfaser, momentum, systemkultur och utvecklingshinder. Systembyggare kallas de målin- riktade entreprenörer som formar, utvecklar och försöker styra systemets fram- växt. De bär framför allt på en vision om hur de olika delarna bör utvecklas till en helhet.134
Med begreppet utvecklingsfaser beskriver Hughes hur tekniska system genom- går fyra steg med karakteristiska uppgifter och problem. Den första uppfinnings-
och innovationsfasen sträcker sig fram till praktisk användning. I spridningsfasen expanderar systemet till nya områden, där politiska, kulturella och sociala förhål- landen leder till delvis annorlunda organisatoriska och institutionella lösningar. I vissa länder utvecklas t.ex. offentliga system medan andra etablerar privata sys- tem som regleras av tillsynsmyndigheter.135
Under tillväxtfasen utvidgas systemet kraftigt, hanterar konkurrenter och sta- biliseras i fasta organisationsmönster. I denna fas når system så småningom mo- mentum (inneboende tröghet, rörelsemängd eller levande kraft) som utmärker den fjärde och sista fasen. Därmed går systemet i viss utsträckning av sig självt och blir svårt att bromsa eller styra både inifrån och utifrån.136
Djup samhällelig rotning
Trögheten är ett resultat av investeringar under uppbyggnaden, professionella in- tressen och organisationer som vuxit sig starka, samt institutionella strukturer som bär upp systemet.137 Genom s.k. djup samhällelig rotning växer det samman
med en stor mängd samhällsfunktioner och sänder sina rottrådar långt in i livs- stilar, umgänge och kultur. Systemet fungerar därför till vardags på ett omärkligt och smidigt sätt, och tas ofta för givet under lugna perioder.138
En viktig förklaring till den inneboende trögheten är att etablerade system i regel bär på en egen teknisk kultur eller systemkultur som styr tankarna efter en viss rationalitet och gör dem svårföränderliga.139 När t.ex. telesystemet inter-
nationaliseras och nationella telebolag ska konkurrera på en världsmarknad blir skillnader i finansieringsmodell, lagstiftning, företagskultur och maktförhållanden viktiga. Systemkulturen skiljer sig inte bara mellan länder, utan också mellan olika system inom samma land.140 På teleområdet har konvergensen mellan tele- och
datorteknik till IT lett till att en ingenjörsmässig och byråkratisk telekultur kon- fronterats med en mer filosofisk, individualistisk och egensinnig datorkultur.141
Utvecklingshinder
Hughes förklarar dynamiken i de olika faserna med hjälp av reverse salients, ett begrepp som påminner om det mer kända ”flaskhalsar” och kan översättas med ”utvecklingshinder”142. Under varje fas uppstår obalanser och problem som sys-
tembyggarna måste undanröja. Enligt Hughes är utvecklingshindren inte bara tek- niska, utan även ekonomiska, politiska och organisatoriska. För att hantera obalan- serna omformulerar aktörerna hindren till problem som går att lösa; s.k. kritiska problem. Genom att definiera problemen pekar man samtidigt ut en lösning. Där- med kommer lösningarna ofta att väljas enligt systemets interna logik, snarare än från positioner utanför systemet.143
Kritiken mot LTS
LTS-ansatsen har mött kritik, framför allt på två punkter. För det första har en ambivalens mellan ett aktörs- och ett systemperspektiv i bl.a. Hughes’ forskning påtalats. Att stora tekniska system i senare faser skulle utvecklas mer eller mindre av egen kraft enligt momentum-idén sägs vara en form av mjuk determinism.144
Teknikkonstruktivister har invänt att utfallet aldrig är förutbestämt. Några ”tving- ande” tekniska och ekonomiska problem som de ”rationella” aktörerna måste lösa finns inte.
Istället pekar man på betydelsen av sociala nätverk, organisatoriska förhållan- den, samt konflikter och konkurrens mellan aktörer. Faktorer som historiskt har tvingat fram systemförändringar är konkurrens från andra system, politiska för- ändringar i regelverk (t.ex. genom avregleringar, förändring av juridiska gränser som Sovjets fall och EU:s framväxt), motstånd från folkopinionen samt inte minst nya systemkombinationer.145
Fokusering på heroiska aktörer
Den andra kritiken mot LTS-forskningen riktar sig mot en alltför ensidig fokuse- ring på heroiska aktörer. LTS-forskare har ofta valt att studera stora män, viktiga organisationer eller betydelsefulla projekt. Problemen med detta är att forskaren riskerar att förlora det kritiska avståndet till sina aktörer, men också ett under- stödjande av en ”heroisk” teori om individuellt handlande.146
Teknikhistorikern Jane Summerton har föreslagit några forskningsinriktningar som skulle kunna berika LTS-ansatsen, och som har stor relevans för den här undersökningen. En uppgift kan vara att studera om motsträviga politiker syste- matiskt har bearbetats för att gynna systembyggarna, eller om resurssvaga män- niskor ”köpts upp” på vägen. Genom sådana studier kan nya insikter nås om hur makt utövas, befästs och förstärks i stora tekniska system.147
Summerton har också föreslagit att man skulle överge bilden av system som växer fram i ordnade faser, för att snarare betona kaos och fragmentisering som ofta präglar komplicerade förändringsprocesser. Viktiga frågor blir då dels genom vilka mekanismer och i vems intresse som bilden av ”ett system” upprätthålls, dels vad perioder av kaos, då den tillfälliga stabiliteten rubbas kan säga om syste- mens sårbarhet och maktförhållanden samt om samhällets möjligheter till insyn och styrning.148
Infrasystem
En utveckling av LTS-ansatsen representeras av teknikhistoriken Arne Kaijser som lanserat begreppet infrastruktursystem eller infrasystem. Infrasystem definieras för det första av att de har en allmän karaktär genom att vara tillgängliga för alla på samma villkor inom sina områden, och för det andra av att utbyggnaden ger viktiga och långsiktiga förutsättningar för många verksamheter i samhället. Insti-
tutionella ramar för infrasystem formas genom växelverkan mellan ”politik” och ”teknik”; de präglas både av den politiska ideologin och maktstrukturen i ett samhälle, och av systemets speciella egenskaper.149
Den amerikanske sociologen Frank Dobbin hävdar att politiska lösningar som länder väljer för sin infrastruktur senare blir vägledande när nya problem ska hanteras. Järnvägspolitiken etablerade t.ex. en ”industrial policy paradigm”. Denna överföring är enligt Kaijser en viktig mekanism vid utformningen av institutio- nella ramar för nya infrasystem. Ett infrasystem som fungerar som förebild kallar han ett paradigmatiskt system. Om ett paradigmatiskt system påverkar utform- ningen av flera infrasystem i ett land och dessa får gemensamma karaktäristika, uppstår en styrande modell eller ett institutionellt mönster.150
Paradigmatiska system
Som nämnts hävdar Kaijser att först järnvägssystemet och senare elsystemet har fungerat som paradigmatiska system i Sverige och format ett svenskt institutionellt mönster som fick sina huvuddrag vid 1800-talets mitt och sedan behållit dessa under lång tid. Mönstret har varit särskilt tydligt inom starkt kopplade system med nationell utbredning som järnväg, telegraf, telefon och elektricitet.151
Kaijser menar också att statens roll har utvecklats från övervakare och främjare av infrasystem under tidigmodern tid, till systembyggare under 1800-talet och systemutvecklare på 1900-talet, för att under de senaste 20 åren omdefinieras till nätverksförvaltare och systemövervakare.152 Ansatsen har dock kritiserats av eko-
nomhistoriken Rolf Adamsson, bl.a. för att inte tillräckligt problematisera staten som aktör. Det vore en fördel om ”ballongbegreppet” staten splittrades upp, me- nar Adamsson: ”Initiativ synes komma antingen från regeringen, byråkratin eller
riksdagen.”153 Till svårigheterna med staten och aktörsbegreppet ska jag åter-
komma i metodavsnittet.
SCOT och ANT
LTS-ansatsen är nära släkt med två andra forskningsfält om sociotekniska system och nätverk som växte fram på 1980- och 1990-talen: Social Construction of Technology (SCOT) eller socialkonstruktion av teknik, respektive Actor Network Theory (ANT) eller aktörnätverksteori. Båda skolorna vänder sig mot att veten- skap och teknik skulle utvecklas i en viss förutbestämd bana, driven av någon sorts inneboende kraft eller ”objektiva” fakta.
Istället växer tekniken fram i sociala processer, där aktörer och grupper gör olika tolkningar och förhandlingar med varandra så att flera olika vetenskapliga fakta eller tekniska artefakter är möjliga.154 Synsättet, som är centralt i både SCOT
och ANT, konkretiseras i principen om symmetri. Enligt denna princip ska forska- ren förhålla sig agnostiskt (neutral, opartisk) till påståenden om naturen eller tek- niken. Det är aktörernas perspektiv på vad som är sant/falskt, rationellt/irratio- nellt och framgång/misslyckande som är intressant.155
Tolkningsflexibilitet och stängning
SCOT förknippas vanligen med britten Trevor Pinch och holländaren Wiebe E. Bijker. Teorin beskriver hur olika relevanta sociala grupper av både producenter och användare tolkar nya uppfinningar på helt skilda sätt. ”Samma” tekniska artefakt får därmed olika betydelse för olika grupper.156 Det främsta kännetecknet
på en social grupp är att medlemmarna har en gemensam syn på artefakten i fråga. Mening ”byggs in” i artefakter, och den mening som tillskrivs nya artefakter präglas av tidigare varianter.157 Det finns inget på förhand givet sätt att designa
eller använda en artefakt. SCOT-anhängare hävdar att artefakter har tolknings- flexibilitet; dess essens eller innersta väsen skapas i föreställningar och kunskaper om artefakten. Vad artefakten faktiskt är bestäms av de sociala sammanhangen.158
Genom tolkningsflexibiliteten uppstår nya problem; nya lösningar och modeller utvecklas därför ständigt.
Enligt SCOT stabiliseras en viss teknik först när de relevanta sociala grupperna har nått konsensus om en speciell design och valt bort konkurrerande varianter. Detta kallas för ”stängning”, och innebär att tolkningsflexibiliteten upphör och utvecklingsprocessen stannar av. Kvar blir gemensamma uppfattningar om vad en fungerande artefakt är.159
Inom SCOT finns dock en viss oklarhet om huruvida stängning verkligen inne- bär att ett slutgiltigt, stabilt tillstånd etableras. Att artefakten är stabiliserad och därmed har fått sina egenskaper behöver inte betyda att den är för evigt fixerad, menar vissa. Stabilitet är ett relativt begrepp och därmed förhandlingsbart. Otydlig- heten gäller, uttryckt på annat sätt, om huruvida SCOT bara handlar om kon- struktionsfasen eller om skolan innefattar även användningsfasen vilket borde inne- bära att tolkningsflexibiliteten i princip är oändlig och att en stabiliserad artefakt aldrig blir helt ”färdig”.
I vad Pinch kallar ”the radical version of social constructivism” genomgår tek- niken en ständig (re)konstruktion och dess användbarhet omtolkas kontinuerligt.160
Perspektivet är synnerligen tillämpbart på den ”kameleontiska” datortekniken som tycks bytt skepnad upprepade gånger de senaste 30 åren.
Aktörsnätverk och aktanter
ANT förknippas framför allt med den franske sociologen Bruno Latour. Skolans intresserar sig för spridningen av innovationer och idéer, och fokuserar till skill- nad från SCOT på enskilda aktörer. Enligt ANT gäller det för aktörerna att mobi- lisera och länka samman nödvändiga resurser i stora sammanhängande nätverk, s.k. aktörsnätverk, kring den teknik man vill utveckla. Konflikter och maktkamp är vanliga, och det är viktigt att vinna allierade för sin sak.161
Enligt ANT är aktörer och nätverk det enda givna. Aktörer har inga fristående egenskaper; de blir till i och genom nätverk och representerar noderna som för- ändras när själva nätverket förändras.162 Det bästa sättet att återge nätverket är
nätverken finns ingenting.163 Ett särdrag i ANT är att man inte begränsar aktörs-
begreppet till människor. Också naturobjekt och artefakter kan vara aktörer, s.k. aktanter, som då tillmäts agency; alltså avsikter och maktresurser.164 Därför gäller
det att mobilisera inte bara andra aktörer utan även aktanter. Projekt och objekt
I ANT skiljer man vidare mellan teknik som projekt och som objekt, något som påminner om stängningsmekanismen inom SCOT. Slutpunkten för ett projekt är att förvandlas till objekt. Skillnaden handlar om graden av materialitet och kon- sensus.165 Man talar även om att något uppnår en högre eller lägre grad av verklig-
het. Innovationer är helt beroende av olika aktörers intresse för att överleva och ”bli till”.166 En innovation överförs därför aldrig, utan översätts och transforme-
ras ständigt av de aktörer den möter.167 Även aktörerna förändras vid dessa över-
sättningar.168
Förbindelserna i nätverket kan ses som kedjor av mänskliga aktörer och aktanter, och ju längre kedjor, desto högre grad av verklighet.169 Om en artefakt lyckas
förena olika perspektiv och viljor har den uppnått maximal verklighet och får därigenom sin existens.170 Den har då också blivit något vi tar för givet. Existensen
är dock bara preliminär. Som Latour säger: ”Ingenting blir så verkligt att det inte
behöver ett nätverk för att hålla igång sin existens.”171 Därför måste aktörerna i
ett nätverk ständigt arbeta för att knyta fler aktörer till sig.172