Den misstänktes egna utredningar som säkerhetsventil

utbild-ningar. I åklagarnas centralt anordnade grundutbildning på 15 veckor ingår flera moment som berör vikten av att t.ex. bestämma sig sent i en beslutsprocess, förhålla sig kritiskt till utredningsmaterial och ständigt pröva huvudtesen i ett ärende.⁴²¹

Under grundutbildningen förbereds unga åklagare för att samarbeta med polis under jourtjänstgöring. I en joursituation får oftast jouråklagaren ett ärende presenterat för sig av en föredragande polis och det är då viktigt att åklagaren ställer kontrollfrågor och kritiskt granskar den information som presenteras, samt funderar över alternativa händelseförlopp. Larson menar att detta synsätt är djupt rotat hos åklagare eftersom att domstolen ytterst, genom beviskravet ”ställt utom rimligt tvivel”, prövar om det finns alternativa händelseförlopp till det åklagaren påstår.422

Jag anser att det även inom Åklagarmyndigheten kan finnas ett behov av att arbeta mer systematiskt med olika arbetsmetoder och fortbildning för att öka objektiviteten i åklagarnas arbete, kanske med PIP-programmet som förebild. Därtill tror jag, som ovan nämnts att åklagarna kan dra fördel av att ett sådant arbete bedrivs inom polisen.

6.3 Den misstänktes egna utredningar som säkerhetsventil

Det faller utanför uppsatsens syfte att presentera ett heltäckande förslag om hur en mer flexibel rätt till ersättning för utredningsåtgärder kan införas i dagens system. En översiktlig diskussion kommer dock att föras här, främst i syfte att belysa eventuella problem och främja vidare diskussion. En fråga av grundläggande betydelse är vad en sådan åtgärd ska åstadkomma. Som jag betraktar problematiken handlar den i huvudsak om bristande förutsebarhet. Försvararen kan som tidigare nämnts inte få utrednings-kostnader ersatta som utlägg inom det egna advokatarvodet. Möjligheten till ersättning tillkommer istället den misstänkte, eller genom den misstänkte indirekt till försvararen, vid frikännande dom enligt 31 kap. 2 § RB. Till problemet hör att bedömningen av kostnadsersättningsfrågan, av naturliga skäl, sker först sedan utredningen eller målet har avslutats.⁴²³ Den bedömning som då ska företas av domstolen för att avgöra huruvida viss åtgärd har varit ”skäligen motiverad för att tillvarata den misstänktes rätt” inne-

420Larson, Daniel, i svar på e-post 27/9 2016.

421A st.

422A st.

fattar onekligen ett visst mått av osäkerhet för den misstänkte och försvararen som på förhand har att bedöma risken för att eventuellt inte få sina utredningskostnader ersatta. En bidragande faktor till denna osäkerhet är det frikännanderekvisit som uppställs i paragrafen. Hur stor eller liten osäkerheten blir är också i praktiken beroende av den som gör bedömningen, d.v.s. domstolen, och den praxis som domstolen utarbetar.

I den bästa av världar skulle advokater inte behöva vidta egna utredningar, eftersom den misstänktes intressen skulle tillvaratas fullt ut av polis och åklagare i alla lägen. I många fall, kanske i majoriteten av fallen, fungerar förundersökningsarbetet antagligen tillfredsställande. Men det finns även vissa oroväckande exempel på motsatsen. I den näst bästa av världar skulle advokaten därför tillerkännas obegränsade resurser för att vidta de åtgärder han eller hon anser nödvändiga för att försvara sin klient. En sådan ordning är dock knappast realistisk eller ens önskvärd ur processekonomisk synpunkt. Frågan uppstår då hur en ändamålsenlig avvägning mellan den enskildes intresse av rättssäkerhet å ena sidan och processekonomiska hänsyn å den andra ska göras och hur den ska komma till uttryck i en ersättningsrätt för egna utredningar.

Behovet av att göra en avvägning mellan olika intressen talar för att ersättningsrätten bör underkastas en skälighetsbedömning. Så är ju även fallet idag. Kostnaderna ska vara ”skäligen motiverade för att tillvarata den misstänktes rätt”. Behovet av flexibilitet talar emellertid även för att rätten till ersättning inte bör knytas till om domen blir friande. Som framställningen ovan har visat finns praktiska exempel på fall där utförda utred-ningar kan anses vara skäligen motiverade trots fällande dom. I vart fall om man i den tilltalades rätt inbegriper en rätt att inte ådömas ett högre straff eller fällas till ansvar för en värre gärning än vad som har kunnat fastställas under en likställd process med vidtagande av skälig motbevisning.

Hur kan då en sådan flexibilitet i ersättningsrätten skapas i dagens system? Ett argument för att förlägga ersättningsrätten för utredningskostnader inom ramen för advokatens arvode enligt 21 kap. 10 § RB är att det kan anses vara mer system-konsekvent, jämfört med att förlägga ersättningsrätten till den misstänkte. Rätten till offentlig försvarare är en exklusiv form av rättsligt bistånd och en misstänkt som nekas rätt till offentlig försvarare har därmed inte rätt att få rättshjälp enligt rättshjälpslagen.⁴²⁴ Att medge en rätt till rättsligt bistånd i form av ersättning för utredningskostnader utom

ramen för försvararuppdraget skulle därmed kunna utgöra något av en främmande kropp i systemet.

Att förlägga ersättningsrätten inom ramen för försvarararvodet vore även konsekvent med det omgivande regelverket för rättegångskostnader i 31 kap. RB. Om den tilltalade fälls åläggs han eller hon att ersätta de kostnader som uppräknas i 31 kap 1 § RB.425 Det innebär att den tilltalade bland annat ska ersätta vad som har utgått av allmänna medel i ersättning till offentlig försvarare. En sådan ordning kan anses ha flera fördelar. Det skulle kunna leda till att advokater i större utsträckning vidtar utredningar, eftersom han eller hon skulle få sådana utlägg ersatta. Kostnaden och därmed risken skulle förläggas på den misstänkte genom ett eventuellt betalningsansvar för rättegångskostnader. Det kan emellertid anses betänkligt att den misstänkte, som får förmodas sakna juridisk kunskap för att bedöma skäligheten i att en viss åtgärd vidtas, på detta sätt får betala notan för advokatens eventuella felbedömning i fråga om ersättningsrätten. En annan sak är att risken för kostnadsansvar i praktiken kanske inte blir så stor om man beaktar jämkningsreglernas nuvarande utformning.426

En åtgärd till undvikande av denna problematik vore att införa ett undantag från rättegångskostnadsansvar för den misstänktes utredningar även vid fällande dom, med förebild av det nyligen införda undantaget för utgifter för tolkning av överläggningar i 31 kap 2 § stycke 2 § RB. Rent lagtekniskt kan detta lösas så att utgifter för utredningar ersätts inom ramen för advokatens arvode, för att sedan undantas från huvudregeln om den misstänktes återbetalningsansvar vid fällande dom i 31 kap 1 § stycke 1 RB. En sådan mer eller mindre fullständig ersättningsrätt rimmar dock illa med de process-ekonomiska hänsyn jag nämnde ovan.

Den minst ingripande lösningen vore ändå enligt min mening att låta rätten till ersätt-ning tillkomma den misstänkte, men att frikännanderekvisitet i 31 kap. 2 § RB tas bort samtidigt som ersättningsrätten fortsatt undergår en skälighetsbedömning. Det är dock oklart i vilken utsträckning en sådan lösning i praktiken skulle öka flexibiliteten i ersättningsrätten för egna utredningar, eftersom den ytterst skulle avgöras genom dom-stolens bedömning. Det kanske därför är motiverat att ändra skälighetsbedömningens nuvarande lydelse, enligt vilken kostnaderna ska ha varit ”skäligen motiverade” för att

425 Ekelöf, m.fl., Rättegång III, s 287, den tilltalade kan dock bli återbetalningsskyldig även enligt 31 kap 12 § RB & 8 § lag (1988:609) om målsägandebiträde, se även 12 § lag (1999:997) om särskild företrädare för barn.

ta tillvara den tilltalades rätt, till ”om åtgärden har haft betydelse för utgången i målet” eller något liknande. En fördel med detta är att ”den tilltalades rätt” tydliggörs i någon mån. Men oavsett utformning blir denna efterhandsbedömning en svår uppgift för domstolen som i praktiken måste föreställa sig en situation där viss bevisning som presenterats aldrig hade presenterats. En lösning som den ovan föreslagna kan därmed knappast anses gagna förutsebarheten i någon större utsträckning, men den öppnar i alla fall för en möjlighet till ersättning i fall som det ovan beskrivna Mordbrandsfallet.

Sammanfattningsvis kan sägas att det vore önskvärt med en större flexibilitet i ersättningsrätten avseende utredningskostnader. På frågan hur en sådan flexibilitet ska åstadkommas finns däremot inget enkelt svar. Det framgår av framställningen ovan att kostnadsersättningsreglerna är ett otympligt verktyg för att lösa uppgiften. Under alla omständigheter torde en sådan ersättningsrätt vara att betrakta som en säkerhetsventil för de fall där systemet inte fungerar som det är avsett att göra. Fokus bör primärt ligga på att stärka objektiviteten inom Åklagar- och Polismyndigheten. Lyckas sådana insatser torde det även kunna minska behovet av egna utredningsåtgärder.

7 Sammanfattning och slutsats

Syftet med denna uppsats har varit att från ett kognitionspsykologiskt perspektiv utreda och diskutera den misstänktes utredningsmöjligheter under förundersökningen i brott-mål. Slutsatsen är att den misstänkte har begränsade rättsliga, men framför allt praktiska, möjligheter att komplettera och ifrågasätta den berättelse om brottet som byggs upp av polis och åklagare under utredningarbetet. I denna mening äger polis och åklagare berättelsen om brottet. Ägarskapet utgör dock långt ifrån alltid ett problem. En avgörande faktor för att reglerna ska fungera ändamålsenligt är dock att objektiviteten upprätthålls i det enskilda fallet. I de flesta fall fungerar den nuvarande ordningen tillfredsställande, men kognitionspsykologisk forskning tyder på att vi gör säkrast i att inrätta vissa säkerhetsanordningar i det straffprocessuella maskineriet för de situationer när objektiviteten inte kan garanteras.

I de inledande kapitlen konstaterades att objektivitetsprincipen genomsyrar hela utredningsförfarandet och placerar ansvaret, men även makten, hos förundersöknings-ledaren. Mycket litet blir kvar för den misstänkte att förfoga över även när det gäller det egna försvaret. Vill den misstänkte komplettera förundersökningen är hon eller han hänvisad till att be förundersökningsledaren om att vidta sådana åtgärder enligt 23 kap 18 § RB.

Kognitionspsykologisk forskning om fenomen som konfirmeringsbias tyder sam-tidigt på att utredningsåtgärder som begärs av den misstänkte och som utförs av dennes ”motpart”, polis och åklagare, inte kan garanteras en helt objektiv hantering. Svårigheterna för den misstänkte och dennes försvarare att kunna förutse effekterna av en begärd komplettering kan hindra ett effektivt förverkligande av ändamålen bakom 23 kap. 18 § RB. Mot denna bakgrund kan det anses motiverat att den misstänkte i viss utsträckning får möjlighet att vidta egna utredningsåtgärder utan att ta vägen via förundersökningsledaren. Behovet av egna utredningar kan även anses ha ökat i takt med att såväl brottsligheten som metoderna för att utreda brott har blivit allt mer avancerade.⁴²⁷ Den misstänkte eller dennes försvarare kan visserligen vidta egna utredningsåtgärder utanför förundersökningsförfarandet, men kostnaderna för dessa åtgärder kan enligt 31 kap 2 § RB bara ersättas om domen blir friande. Den över-hängande ovissheten kan förväntas avskräcka den som har medel att satsa, medan den