En allt för begränsad ersättningsrätt för egna utredningar

I ljuset av samhällsutvecklingen och rättspsykologisk forskning torde det i vissa fall anses påkallat att den misstänkte kan företa egna utredningar för att ta tillvara sin rätt. Men som tidigare nämnts kan försvararen inte inom ramen för sitt arvode få ersättning för sådana utlägg och den misstänkte kan bara få ersättning om domen blir friande. Anser försvararen att risken är för stor och avstår utgiften kan den misstänkte använda

378 Jfr Felaktigt dömda: Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt s 35.

379 Ramberg, s 149.

380 Innes, s 163 f.

egna medel för ändamålet, men han ”spelar då roulett med sitt eget sparkapital”, som Bengt Ivarsson uttryckte saken.382

Mot denna bakgrund är det kanske inte så konstigt att vissa advokater har anställt egna utredare. Björn Hurtigs advokatbyrå tillhör en av dessa. Han säger att han förstår att alla byråer inte har råd med detta och tillägger: ”Det här är en extra kostnad och det har inneburit att jag har fått gå ner i min privata lön men det är det värt (…) Frågan är ju om man har råd med det och jag är ju priviligierad på så sätt.”³⁸³ Han har även uttalat att han tror och hoppas att det kommer att bli vanligare med egna utredningar bland advokater, eftersom att staten har ett sådant ”enormt övertag”.384 Han framhåller även att såväl utredningarna som brotten blivit mer och mer komplexa och att åklagaren blir skickligare och skickligare. Det sagda överensstämmer med den bild av samhällsut-vecklingen som Straffprocessutredningen förmedlade i sitt betänkande. Bengt Ivarsson menar att Straffprocessutredningens tanke om att parternas roller ska renodlas är sund, men att det förutsätter att åklagare och tilltalad processar under lika förutsättningar. Han uttalade:

”Även om detta egentligen är en självklarhet och en grundläggande rättssäkerhets-princip fastslagen bland annat i Europakonventionen (…), har den tilltalade och dennes försvarare i praktiken betydligt sämre förutsättningar att driva processen och föra sitt försvar.”385

Ivarsson anser att en ändrad lagstiftning angående förutsättningarna för att få utredningskostnader ersatta är önskvärd. Han har vidare uttalat:

”Det jag vill se är att försvaret får betalt för att vi inhämtar forensisk bevisning på annat sätt än via NFC. Det tycker jag är oerhört viktigt. Det gäller ju egentligen all

382 Ivarsson, Advokaten, 2013, s 45.

383 Nordqvist L, Björn Hurtigs byrå anställer egen polis: ”Här i Sverige är

advokatbyråerna naiva”, Dagens Juridik, 23/11 2012, (senast hämtad 18/10 2016) http://www.dagensjuridik.se/2012/11/bjorn-hurtigs-byra-anstaller-egen-polis-har-i-sverige-ar-advokatbyraerna-naiva.

384 JP möter Björn Hurtig, se not 375 ovan.

bevisning när man tar in expertkunskap. Det är en nödvändig del för att stärka rättssäkerheten, som jag tycker överskuggar allt i detta sammanhang.”³⁸⁶

Mot bakgrund av det ökade behovet av anlita expertis för att tolka olika spår av brott kan det anses betänkligt att försvaret på grund av kostnadsskäl har begränsade möjlig-heter att inhämta en second opinion för att bemöta sakkunnigbevisning som framförs av åklagarsidan. Advokat Magnus Johansson nämner ett praktiskt exempel på ett fall där han anlitade en brandingenjör för att visa på att vissa beräkningar som genomförts av räddningstjänsten, vilka hade åberopats som bevisning av åklagaren, var felaktiga. I det fallet ledde den vidtagna utredningsåtgärden till att gärningens rubricering ändrades från grov mordbrand till grov skadegörelse.387

Johansson uttalade: ”De killarna sparade kanske omkring fyra år var på det”.388 Fyra år måste anses vara en avsevärd skillnad för den enskilde som drabbas – en aspekt som dagens regelverk inte är konstruerat för att beakta. Till pudelns kärna hänför jag frikännanderekvisitet i 31 kap 2 § RB, som jag anser inte medger en tillräcklig flexibilitet i ersättningsrätten. Risken för att inte bli er-satt vid händelse av att domen blir fällande kan leda till att utredningsåtgärder som hade kunnat få stor betydelse för den misstänkte inte vidtas. I Mordbrandsfallet tog man risken, men varken alla misstänkta eller alla försvarare kan förväntas ha de ekonomiska förutsättningarna för att vara lika risktagande.

En diskussion om den misstänktes möjligheter att kostnadsfritt inhämta second

opinions från Nationellt forensiskt centrum (NFC, tidigare Statens Kriminaltekniska

Laboratorium, SKL) fördes i samband med att NFC införlivades med den nya Polismyndigheten i fjol, men infördes aldrig.³⁸⁹ Lämpligheten i att sådana utlåtanden inhämtas från samma organ som avgett det första utlåtandet kan dock ifrågasättas. Ett bättre alternativ vore att, som Ivarsson säger, ge den misstänkte och dennes advokat möjlighet att inhämta sakkunnigbevisning från en utomstående aktör. En diskussion om i vilken utsträckning ändrade kostnadsersättningsregler kan möjliggöra ett sådant tillvägagångssätt, bland annat med beaktande av processekonomiska hänsyn, kommer att föras i samband med att ett antal åtgärdsförslag presenteras i nästkommande kapitel.

386 Öster, U, Advokaten, 2015, s 66.

387 Nordqvist, L, Björn Hurtigs byrå anställer egen polis: ”här i Sverige är advokatbyråerna naiva”, Dagens Juridik 23/11 2012 (senast hämtad 20/9 2016) http://www.dagensjuridik.se/2012/11/bjorn-hurtigs-byra-anstaller-egen-polis-har-i-sverige-ar-advokatbyraerna-naiva

388 A st.

5.4 Reflektioner

”Das selbstverständliche ´Vor dem Gesetz sind alle gleich´ ist nur Theorie; denn schon vor dem Richter sind sie es nicht mehr. Der Kluge verteidigt sich besser als der Einfältige,(…) der Reiche (…) besser als der Arme”³⁹⁰

Thomas Mann Rättegångskostnadsreglerna fyller delvis olika syften i brottmål och tvistemål. Jag tänkte ändå anknyta den kommande diskussionen till vissa uttalanden som Ekelöf gjort i förhållande till de civilrättsliga rättegångskostnadsreglerna i 18 kap. RB. Han skriver att risken för kostnadsansvar kan avskräcka en part som har rätten på sin sida från att ta sin sak till rättegång, vilket medför att rättskipningen i viss utsträckning förfelar sin upp-gift.³⁹¹ Att nämnda olägenhet inte drabbar alla lika anser han vidare vara betänkligt och skriver: ”Den som lever under knappa omständigheter står sig slätt mot någon som inte behöver vända på slantarna.”³⁹²

Brottmålsprocessen skiljer sig från civilprocessen bland annat i det avseendet att den misstänkte inte under några omständigheter väljer att ta saken till rättegång. Han eller hon är redan från början ojämnställd med åklagaren i processuellt hänseende, vilket naturligtvis sammanhänger med att det är staten som har intresse i lagföringen och inte individen som riskerar att drabbas. Denna grundläggande obalans i förhållandet mellan parterna i brottmålsprocessen ger emellertid den misstänkte ett berättigat intresse av att få vissa rättssäkerhetsanspråk tillgodosedda. Främst ska detta sörjas för genom förundersökarnas objektiva utredning av ärendet, vilket bland annat avspeglar sig i att åklagaren ålagts bevisbördan och har skilts från det praktiska utredningsarbetet. Men ansvaret för rättssäkerheten har inte ansetts helt kunna överlåtas på polis och åklagare.³⁹³ Därför har den misstänkte rätt att biträdas av försvarare och i vissa fall av en offentlig sådan. Han har även getts rätt till insyn och rätt att begära komplettering av utredningen för att säkra motbevisning och kunna ta tillvara sina intressen. I fråga om

390 Egen översättning: ”Det så självklara uttrycket att ”alla är lika inför lagen” är bara teoretiskt, eftersom de redan inför domaren upphör att vara det. Den kloke försvarar sig bättre än den enfaldige (…) den rike (…) bättre än den fattige”.

391 Ekelöf, m.fl, Rättegång III, s 332 f.

392 A a s 333.

bevisföringen ska likställdhet råda mellan parterna i brottmålsprocessen. Denna princip framgår uttryckligen av Europakonventionen och Europadomstolens praxis. Den miss-tänkte ska inte ha sämre möjligheter än åklagaren att föra sin talan.³⁹⁴

Jag anser att samma betänkligheter som Ekelöf nämnde avseende tvistemålen upp-kommer även i situationen när den misstänkte i ett brottmål, på grund av risken att inte bli ersatt för utredningskostnader, avstår från att vidta sådana. I tvistemålen kan bristande resurser leda till ett avstående från att processa, men den misstänkte har över huvud taget inte denna möjlighet. Han måste därför beredas möjlighet att freda sig från anklagelsen på ett tillfredsställande sätt. Rättskipningen riskerar annars att förfela sin uppgift, för att använda Ekelöfs ord, vilket för brottmålens del är att producera materiellt riktiga domar.

I teorin kan den misstänkte enligt dagens regler alltid begära att utredningsåtgärder vidtas av förundersökningsledaren. I praktiken är detta däremot inte alltid lämpligt eller möjligt. Ersättningsreglerna i sin nuvarande utformning kan utgöra ett praktiskt hinder för vidtagandet av egna utredningar som kan anses motiverade för att tillvarata den misstänktes rätt. Dylika åtgärder ersätts inte inom ramen för advokatens arvode och den misstänkte kan bara få ersättning i händelse av att domen blir friande. Den över-hängande ovissheten kan förväntas avskräcka den som har medel att satsa, medan den som inget har lämnas helt utan valmöjligheten eller hänvisas till försvararens goda vilja och betalningsmöjlighet. Likställdheten verkar ha kommit på skam, såväl mellan åklagare och misstänkt, som mellan misstänkt och misstänkt.

6 Pågående åtgärder och åtgärdsförslag

6.1 Inledning

I diskussionen ovan har ett antal brister identifierats i det straffprocessuella regelverket som det är utformat idag. Till dessa hör svårigheterna att garantera ett objektivt utredningsförfarande och den misstänktes begränsade handlingsmöjligheter att för-bereda sitt eget försvar. Finns det då åtgärder som på ett bättre sätt kan ta tillvara den misstänktes intressen i brottsutredningen?

Lärdomar från psykologin pekar på att olika sätt att vidga det bevis- och informationsunderlag som polis och åklagare utgår ifrån när de fattar olika beslut under utredningen kan vara ett effektivt sätt att öka beslutskvaliteten. Studier visar särskilt att det kan vara en framgångsrik väg att ”beakta motsatsen” till en uppställd hypotes. ³⁹⁵

Vissa förbättringsarbeten pågår redan för att stärka objektiviteten inom Åklagar- och Polismyndigheten. Ett urval av dessa som har särskild relevans för utredningsarbetet kommer att presenteras nedan. Därtill kommer jag att presentera ett antal åtgärdsförslag. Dessa kommer att indelas i två kategorier, men bör inte betraktas som alternativa. Den ena kategorin avser åtgärder som riktar sig mot att på olika sätt ytterligare stärka objektivitetsprincipen i det brottsutredande arbetet. Inom den andra kategorin behandlas åtgärder för att stärka den misstänktes partsbefogenheter i processen, för att förse honom eller henne med möjligheten att påverka utredningen i de fall förundersökarna brister i sin objektivitets- och utredningsplikt. Det ska särskilt framhållas att åtgärds-förslagen är översiktliga och att framställningen inte gör anspråk på att vara ut-tömmande. Syftet är snarare att belysa problem och att initiera vidare debatt.

395 Se exempelvis Arkes, s 486-498, se även Mussweiler, Strack, & Pfeiffer, s 1142-1150.