Syftet med denna uppsats har varit att från ett kognitionspsykologiskt perspektiv utreda och diskutera den misstänktes utredningsmöjligheter under förundersökningen i brott-mål. Slutsatsen är att den misstänkte har begränsade rättsliga, men framför allt praktiska, möjligheter att komplettera och ifrågasätta den berättelse om brottet som byggs upp av polis och åklagare under utredningarbetet. I denna mening äger polis och åklagare berättelsen om brottet. Ägarskapet utgör dock långt ifrån alltid ett problem. En avgörande faktor för att reglerna ska fungera ändamålsenligt är dock att objektiviteten upprätthålls i det enskilda fallet. I de flesta fall fungerar den nuvarande ordningen tillfredsställande, men kognitionspsykologisk forskning tyder på att vi gör säkrast i att inrätta vissa säkerhetsanordningar i det straffprocessuella maskineriet för de situationer när objektiviteten inte kan garanteras.
I de inledande kapitlen konstaterades att objektivitetsprincipen genomsyrar hela utredningsförfarandet och placerar ansvaret, men även makten, hos förundersöknings-ledaren. Mycket litet blir kvar för den misstänkte att förfoga över även när det gäller det egna försvaret. Vill den misstänkte komplettera förundersökningen är hon eller han hänvisad till att be förundersökningsledaren om att vidta sådana åtgärder enligt 23 kap 18 § RB.
Kognitionspsykologisk forskning om fenomen som konfirmeringsbias tyder sam-tidigt på att utredningsåtgärder som begärs av den misstänkte och som utförs av dennes ”motpart”, polis och åklagare, inte kan garanteras en helt objektiv hantering. Svårigheterna för den misstänkte och dennes försvarare att kunna förutse effekterna av en begärd komplettering kan hindra ett effektivt förverkligande av ändamålen bakom 23 kap. 18 § RB. Mot denna bakgrund kan det anses motiverat att den misstänkte i viss utsträckning får möjlighet att vidta egna utredningsåtgärder utan att ta vägen via förundersökningsledaren. Behovet av egna utredningar kan även anses ha ökat i takt med att såväl brottsligheten som metoderna för att utreda brott har blivit allt mer avancerade.427 Den misstänkte eller dennes försvarare kan visserligen vidta egna utredningsåtgärder utanför förundersökningsförfarandet, men kostnaderna för dessa åtgärder kan enligt 31 kap 2 § RB bara ersättas om domen blir friande. Den över-hängande ovissheten kan förväntas avskräcka den som har medel att satsa, medan den
som inget har lämnas helt utan valmöjligheten eller hänvisas till försvararens goda vilja och betalningsmöjlighet.
Det ovan sagda tyder på att vore önskvärt med en större flexibilitet i ersättningsrätten avseende den misstänktes egna utredningskostnader. På frågan hur en sådan flexibilitet ska åstadkommas finns däremot inget enkelt svar. Det faller utanför uppsatsens syfte att presentera ett mer detaljerat förslag på hur en sådan lösning kan se ut. Det kan under-strykas att det inte heller är en helt enkel uppgift. Flexibiliteten kräver dock enligt min mening att frikännanderekvisitet i 31 kap 2 § RB tas bort. Avvägningen mellan olika intressen, som processekonomiska hänsyn, den enskildes rättssäkerhet m.m., kan göras inom ramen för skälighetsbedömningen av kostnaderna. Under alla omständigheter anser jag att en ersättningsrätt för kostnader för egna utredningsåtgärder borde betraktas som en säkerhetsventil avsedd för de fall där systemet inte fungerar som det är avsett att göra. Fokus bör enligt min mening primärt ligga på att stärka objektiviteten i utredningsförfarandet eftersom det i sig torde kunna minska den misstänktes behov av att vidta egna utredningsåtgärder. Men den ena åtgärden behöver inte och bör inte ute-sluta den andra.
Olika förbättringsarbeten pågår för närvarande inom Åklagarmyndigheten för att stärka objektiviteten i åklagarnas ärendehandläggning och beslutsfattande. Såväl inom Polis- som Åklagarmyndigheten har också psykologiska fenomen som konfirmerings-bias uppmärksammats, om än sporadiskt, i olika utbildningsinsatser. Medvetenhet är en bra, men troligen otillräcklig åtgärd för att komma till rätta med problematiken. Mycket skulle enligt min mening kunna vinnas på att ta ett mer enhetligt grepp om utbildningen och fortbildningen av polisutredare och åklagare i Sverige med det engelska PIP-programmet som förebild. Enligt uppgift från företrädare för Polishögskolan är ett nationellt vidareutbildningssystem för polisutredare under utarbetande.428 Det återstår att se hur detta tar form. Jag anser att insatser bör riktas mot att ta fram arbetsmetoder för en systematisk identifikation och dokumentation av relevanta utredningshypoteser. Ett sådant strukturerat arbetssätt för med sig flera potentiella vinster. Dels kan det antas bidra till att beslutsunderlaget breddas och blir mer synligt vilket kan minska risken för kognitiva bias hos utredarna, dels kan det även förväntas underlätta för den misstänkte och dennes försvarare att granska utredningsarbetet och påpeka brister – förutsatt att de
i praktiken bereds den insynsrätt som de enligt lag har rätt till. Även åklagaren kan på detta sätt förväntas få ett bättre underlag för beslutet i åtalsfrågan.
8 Källförteckning
8.1 Offentligt tryck
8.1.1 Propositioner
Prop 1942:5. Den nya rättegångsbalken
Prop 1972:4. Kungliga Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till rättshjälpslag m.m.
Prop 1973:30. Kungliga Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångs-balken m.m.
Prop 1994/95:23. Ett effektivare brottmålsförfarande Prop 1996/97:9. Ny rättshjälpslag
Prop 2008/09:232. Den enskildes val av rättsligt biträde Prop 2012/13:132. Tolkning och översättning i brottmål
Prop 2015/16:68. Förstärkt rättssäkerhet och effektivitet i förundersökningsförfarandet
8.1.2 Betänkanden
SOU 1926:31. Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, Del 1
SOU 1926:32. Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, Del 2
SOU 1938:44. Processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk SOU 1967:59. Förundersökning
SOU 1982:26. Översyn av rättegångsbalken
SOU 1987:72. Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på Olof Palme SOU 1999:88. Granskningskommissionens betänkande i anledning av
Brotts-utredningen efter mordet på statsminister Olof Palme SOU 2012:13 En sammanhållen svensk polis