DEN OFFENTLIGE MANNEN UTAN KÖN ELLER OFFENTLIGHETSDISKURSEN

På denna biologiskt "naturliga" grund antar Durkheim sedan att såväl psykologiska som sociala skillnader vilar. Han karaktäriserar kvinnan som en asocial varelse som lever av­

skild från samhället, har mindre anknytning till samhället och sociala grup per, få rent sociala behov och kan lätt tillfredsställa dem. Också socialt är kvinnan mindre utvecklad.

Återigen framstår utveckling som att överskrida detta kvinnliga.

Texten tar här i bruk en annan diskurs som blev vanlig på 1800-talet, nämligen den borgerliga uppdelningen mellan ett offentligt och ett privat liv, till vilket man kopplade könskategorierna. I boken Borgerlig offentlighet (1988) hävdar Jürgen Habermas att det vid slutet av 1700- böljan av 1800-talet uppkommer en ny borgerlig och liberalistisk uppfattning om vad offentlighet är. I det gamla feodalsamhället sågs offentliga an gelägen­

heter som statsangelägenheter, som uteslutande skulle tas tillvara av fursten och hans närmaste män. Men enligt den nya liberala up pfattningen vid 1700-talets slut böljade man betrakta politik och offentliga angelägenheter som något som det fria borgerskapet

hade både rätt och plikt att ta del av i ett fritt och offentligt åsiktsutbyte; det fria offent­

liga samtale t. I denna fria debatt mellan fria individer, exempelvis förd i en fri press, tänkte man sig sedan att en förnuftig offentlig mening skulle säkras. När man i liberal teori här talade om den fria individen, så syftade man inte på alla människor, utan på den som ägde sin egen person och sin egen arbetskapacitet och sin egendom, och som därige­

nom kunde delta i d et fria varuutbytet på den fria marknaden (Filosofilexikonet Forum 1983). Det vill säga den fria offentliga individen var den borgerliga mannen

Denna föreställning stämmer också med J. J. Rousseaus beskrivning av socialt och politiskt liv under denna tid. Rousseau var en av de första att koppla dikotomin offent­

ligt - privat till frågan om kön. Han ansåg att det var uteslutande männen som skulle del­

ta i det offentliga och kulturella livet. Kvinnorna skulle stanna i den privata, familjära sfären och erbjuda den, som han u ttrycker det, "naturliga grunden" som han menade var helt nödvändig för säkerheten och legitimiteten av dët sociala kont raktet, dvs. av man­

nens offentliga liv (Gatens 1991).

Kvinnan föds till kvinna och hennes natur bör lämnas ostör d och inte riskeras i det offentliga, menade Rousseau. Mannen däremot föds därmed inte bara till man, utan ock­

så till presumtiv kulturvarelse, till människa, till medborgare. Så mannen kunde både betraktas som man (dvs. könsvarelse) då och då, och som det universella subjektet;

Människan, kulturvarelsen. Han ansågs alltså kunna överskrida sitt kön och producera abstrakta sanningar i offentligheten. Kvinnan däremot betraktades alltid som kvinna;

bunden till plats, tid, funktion, kropp, passion. Bunden till sitt kön (Gatens 1991). Dis­

kursens samverkan med sociala, ekonomiska o ch institutionella praktiker under 1800-talet är här tydlig, särskilt vad gäller den borgerliga kvinnan.

Denna kvinnans oförmåga att överskrida sin kropp och sitt kön i det privata och bli en social kulturvarelse i det offentliga ger Durkheim uttryck för i sin text. Detsamma gör Uvnäs Moberg. I sitt moderskap beskrivs kvinnan som "naturligt" lugn och rofylld, in­

trovert och främst intresserad av sig själv och b arnet162. Kvinnans sociala behov är fa och hennes sociala jag är inte så utvecklat, skriver Durkheim, och utveckling kan då för­

stås som detta överskridande från djurstadiet (organismstadiet) till ku lturstadiet (männi­

skan) och samhället. Allt detta framställs som helt naturligt och självklart.

Enhetliga tekniker med överlappande effekter

Kultiveringsdiskursen och offentlighetsdiskursen överlappar här delvis varandra. Den

"sanna" människan i Dürkheims sociologiska diskurs, människan som är beroende av att socialt integreras i och kontrolleras av ett samhälle för att inte begå självmord, framstår som en kultiverad man som lever i det offentliga. Den djuriska, instinktdrivna,

"naturliga" kvinnan tillhör inte denna diskursiva sanning. Hon tillhör det privata. Hon kan inte skiljas ifrån modern med den introverta blicken.

Den dikotoma tekniken att skapa motsatspar, där den första polen framhålls och överordnas hierarkiskt (kultur, offentligt...), och den andra polen motverkas eller förkas­

162 jag ifrågasätter inte den beskrivning Uvnäs Moberg gör av modern, men jag vill tillfoga frågan Var­

för dål Det jag vill problematisera är enhetliggörandet, naturliggörandet. Kanske kulturliggörandet? Är bilden "naturligtvis" densamma vad gäller exempelvis en nyfÖrlöst kvinna i tredje världen som med bar­

net på ryggen rätt snart måste återuppta sitt arbete på åkern?

tas i diskursen (natur, privat...), tekniker som möjliggjort båda dessa diskurser, beskrivs också av Foucault som en viktig generell diskursiv utestängningsprocedur (Foucault 1993). Olika typer av klassificeringar och kategoris eringar som kön och ras och sociala avvikelser eller onormalite ter kan ses som exempel som sk apas enligt denna diskursiva teknik.

Offentlighetsdiskursen idag

Kanske är det denna alltjämt synnerligen levande dikotoma uppdelning mellan offentligt och privat, som på det mest kraftfulla sättet än i dag upprätthåller den innebörd i kön som säger att där finns genuina skillnader mell an kvinnor och män163? Här ett exempel från en samtida vetenskaplig text.

Men kvinnor i grupp arbetar på ett annat sätt. Oftast är de mer personliga, kon­

kreta och samtidigt mera inriktade på att finna samförståndslösningar. Man vill ogärna gå emot någon enskild. Kvinnor i vård, arbetarkvinnor med uppgifter att utforma en medelklassmiljö, har ofta låg självvärder ing och upplever att de har extremt låg status. En viktig fråga blir då om de pågående verksamhetsföränd­

ringarna kommer att utveckla dessa kvinnors självaktning i positiv riktning eller blir d en något som ytterligare fjärmar dem från arbetet. Många vårdbiträden känner redan nu en stor oro och den dåliga kommunala ekonomin är ett ytterliga­

re hot. De ser en risk att utvecklingen förstör den privata, intima, hjälpande rela­

tionen vilket för dem varit det positiva utbytet med arbetet. De vill egentligen

"bara" ha lön samt hjälpa någon annan människa (Leissner 1992 sid. s. 322).

Också i denna text läser jag det som att könen "naturligt" kan uppdelas i två dikotoma hälfter, män eller kvinnor, och att det finns genuina skillnader mellan gruppen kvinnor och gruppen män. Kvinnor är på ett speciellt sätt, på ett annat sätt, i relation till en frånvarande man. Åtminstone kvinnor i grupp. De är mer personliga, konkreta, inrikta­

de på att finna samförståndslösningar, och de bygger i sitt arbete upp en privat, intim hjälpande relation164. Om man skriver att kvinnor är på specifika sätt, skapar det lätt en föreställning om att de har specifika egenskaper som gör dem sådana. Närmast som att kvinnor av naturen är på detta sätt, som något essentiellt som finns i kvinnors kroppar (kvinnor som kropp?). Kvinnor kan förstås som annorlunda utifrån offentlighetsdiskur­

sen och dess diskursiva sanning.

Kvinnorna i texten framställs som i behov av utveckling, speciellt på grund av sin låga självvärdering, men också med risk att en utvecklingen som leder bort från det privata förstör dem, fjärmar dem. De uppges själva se en risk i att utvecklingen ska förstöra den

163 I ett opublicerat paper Offentligt och/eller privat (Fahlgren 1996) har jag utvecklat ursprunget för denna diskurs och hur vi kan/bör förhålla oss till den i dag.

164 Man kan fråga sig vad detta ger för bild av mannen som den andra polen i den dikotoma konstruk­

tionen?

privata, intima hjälpande relationen, som för dem varit det positiva med arbete 165. De vill inte utveckling, de vill det privata166.

Vad offentlighetsdiskursen gör

Kvinnors omsorgsarbete i det privata (fast det här handlar om ett offentligt lönearbete), och det specifika med deras omsorgsinriktning, kan i ovanstående utsaga närmast läsas som en egenskap, en slags naturlig kompetens inneboende hos/i kvinnor, kvinnor är så­

dana. Effekten blir som jag ser det, att om omsorgsförmågan diskursivt framställs som en kvinnlig egenskap, så rättfärdigar detta lätt sociala praktiker där kvinnorna också

"självklart" ges ansvaret för detta arbete. Det är ju de som har den "naturliga" kompeten­

sen. Så far de stanna i det privata - även när de har ett offentligt lönearbete. De vill det167. Offentlighetsdiskursen legitimerar ett sådant förhållningssätt och en sådan prak­

tik. Kvinnorna har så få rent sociala behov och kan lätt tillfredsställa dem (Durkheim 1968 s. 170).

Det offentlighetsdiskursen i sin självklarhet döljer, är andra möjliga sätt att förstå dessa kvinnors kunnande, sätt att arbeta, tänka och uttrycka specifika viljor. Detta fram­

står här inte som något som utvecklats utifrån att kvinnorna levt sina liv und er speciella villkor i familj, arbetsliv eller samhälle. Inte som något som har vuxit ur den egna prakti­

ken, inte som något kvinnor lärt sig i sociala relationer till andra människor, inte som något som skapats utifrån kvinnors diskursiva erfarenhetsbas. Inte som praxiskun­

skap168. Inte som uttryck för specifika sociala vill kor169. Dessa andra möjliga tolkning­

ar blockeras av offentlighetsdiskursens sanning som framhåller kvinnors omsorgsarbete som något naturligt, nästan som en förlängning av den introverta oxytocin- och prolak-tinpåverkade modern.

Med en sådan konstruktion behöver blicken aldrig fästas på hur de olika villkoren ser ut i vår kultur, basen för kvinnliga och manlig a erfarenheter. Den sociala verksamhetens eller arbet splatsens förutsättningar behöver inte heller fokuseras. En sådan fokusering

165 Resonemanget verkar stödja sig på ungefär samma argumentering som Rousseau, som menade att kvinnorna borde hållas i det privata så att deras genuina kvinnlighet inte skulle förstöras i offentligheten av kulturen. För samhällets och kvinnornas eget bästa (Gatens 1991).

166 Jag ifrågasätter inte att kvinnorna i Leissn ers forskning sagt detta. Inte heller att det känt så. Men det riskabla med att i forskning reproducera sådana uttalanden som oproblematiserade "sanningar" är dock för mig uppenbar. Se exemplet "Jag har aldrig lidit av att vara kvinna" del II i detta arbete för ett li knande resonemang.

167 I min läsning av detta yttrande kan jämförelser göras med tidigare angivet exempel; "Jag har aldrig lidit av att vara kvinna...", del II. Dvs. diskussioner kan föras kring vilka diskursiva tolkningsramar kvinnor har att tillgå i sina arbeten när de uttalar vad de vill eller hur de har det, och hur de i sina utsagor konstruerar sin tillvaro på ett för dem möjligt sätt.

168 Jämför Holms försök att i sin avhan dling Modrande och praxis (1993) skilja på moderskapet som det biologiska, och modrandet som en social praktik som kräver träning och färdighet, och som inte behöver vara bundet till biologiskt kön.

169 I Fahlgren och Oldenmark (1998) har vi beskrivit hur upplevda skillnader mellan kvinnliga och manliga chefer (både i hur de förhåller sig till varandra, till sina underställda och till sitt eget ledarskap) kan förstås utifrån kvinnor och mäns olika villkor, såväl i uppväxt, familj och arbetsliv, snarare än utifrån skillnader i es sentiella egenskaper (se också Wahl 1998).

omöjliggörs snarast av offentlighetsdiskursen. Kvinnorna behöver bara lämnas ifred med sina privata relationer¹⁷⁰.

Detta exemplifierar hur offentlighetsdiskursen alltjämt verkar - uttryckt i lite andra termer men med samma könsinnebörder och likartade effekter som på 1800-talet. Och hur den alltjämt stödjer sig på och samtidigt kan rättfärdiga sociala praktiker som upp­

rätthåller samma typ av diskursiva utestängningar. Praktiker som sedan underbygger eller skapar den här typen av berättelser - som upprätthåller diskursen.

Offentlighetsdiskursens politiska effekter

Agneta Stark (1994 ) har granskat utredningarna inför ett svenskt EU-inträde. I skriften Sveriges offentliga sektor i europeisk konkurrens - konsekvenser av EES-avtalet och medlemskap i EG/EU (1993) skriver författarna att de förväntar sig att offentligt finansi­

erade tjänster, främst inom barn- och äldreomsorg, kommer att minska i Sverige. H us­

hållen kan då välja att ersätta detta med egenproduktion, eller också kan man ersätta bortfallet genom att köpa tjänster (svarta eller vita). Vad kan då egenproduktion inom hushållen explicit tänkas innebära, frågar sig Stark. Författarna menar nog egent ligen inte hushåll här, då gamla knappast kan egenproducera i sitt hushåll mer än vad de redan gör.

De menar nog snarare familj enligt sydeuropeiskt mönster, dvs. de vuxna barnen.

Detta visar sig också när de längre fram i texten börjar diskutera vilka som skulle kun­

na köpa dessa vita eller svarta äldreomsorgstjänster på marknaden. I huvudsak är det höginkomsttagare - och kanske framförallt välutbildade kvinnor med förvärvsarbete, som kommer att utnyttja detta (Stark 1994 s. 6). I klartext tolkar Stark: sköter kvinnan inte vård av barn och gamla själv så får hon väl anställa någon annan kvinna! Så ser det också ut i flertalet medlemsstater i EU. Vård och omsorg sorteras in under det priva­

ta - dit kvinnorna alltjämt räknas.

Ytterligare ett exempel: för att belysa vilka möjligheter det finns att familjen ska kun­

na ta hand om de gamla framöver, visar man i rapporten Older people i n Europe: social and economic policies (1993) en tabell med proportionen kvinnor i åldern 45-69 år i för­

hållande till befolkningen över 70 år, dvs. potentialen för att kvinnor/döttrar/svärdöttrar ska kunna ta hand om de äldre. Man konstaterar så att talen ligger på 1,5 i EU-länderna;

dvs 1,5 möjlig vårdande kvinna per äldre över 70 år som möjligen behöver hjälp. Och detta framställs naturligtvis som ett framtidsproblem - för kvinnorna (Stark 1994). Lik­

nande diskussion förs så kring barnomsorgen, och det är lätt att inse vad egenproduktion inom barnomsorgen innebär.

Det hela beskrivs således som ett spel mellan kvinnor. Vart tog männen vägen? frågar sig Stark och svarar på sitt vanliga slagkraftiga sätt så här: Män har i denna analys var­

ken barn eller föräldrar, vilket torde vara biologiskt ovanligt men socialt utomordentligt vanligt (Stark 1994 s. 6). Män tillhör enligt offentlighetsdiskursen det offentliga, kvinnor det privata dit vård av barn och gamla räknas. Detta är en underförstådd självklarhet (naturlighet?) i offentlighetsdiskursen, vilket legitimerar denna typ av könsdiskrimine-rande praktiker.

170 Se Eliasson (1992) för en utförligare diskussion kring kvinnors omsorgsrationalitet, och föreställ­

ningarna om essentialism kontra konstruktion kring denna. Jag spetsar här til l diskussionen kring vad diskursen gör, väl medveten om att forskarens intentioner säkerligen varit helt andra.

Detta exemplifierar hur offentlighetsdiskursen alltjämt verkar - uttryckt i lite andra termer men med samma könsinnebörder och liknande effekter som på 1800-talet. Och hur den får mycket konkreta effekter i termer av sociala praktiker.

9.3 DISKURSERNA SAMVERKAR TILL MÖNSTER AV SKILLNADER