Om att i en vetenskaplig praktik misstro diskursens ögon
I denna första avhandlingsdel har jag velat föra in läsaren i avhandlingens teoretiska eller filosofiska grundantaganden för a tt möjliggöra eller underlätta den fortsatta läsningen62. Prologens metafor, att vi ser med diskursens ögon, och diskursens effekter som naturlig
görande, får sin teoretiska förklaring i det följande a vsnittet om vad diskurser är, hur de görs och vad de har för effekter. Styrkan i Foucaults filosofi bär jag med mig; hans sub
jektssyn, hans maktbegrepp, hans sätt att beskriva diskurser kon stituerade utifrån kun
skap och maktrelationer, och därmed det kulturellt och historiskt specifika i det diskur-sivt skapade, som exempelvis man/man ligt, kvinna/kvinnligt, kön/sexualitet, men också klass, ras, ålder, normalitet, avvikelser. Det vill säga att inget av detta kan ses som fixa och tidlösa oföränderliga kategorier. Att följa Foucault så långt innebär både en teoretisk och metodologisk förflyttning, till vilken jag här fogar en kön steoretisk diskussion, som jag menar vidgar de teoretiska möjligheterna.
Vad far då denna utgångspunkt för konkreta effekter för mig i mitt vetenskapande?
Att bedriva vetenskap kan utifrån hela detta diskursiva synsätt aldrig framställas som en neutral verksamhet. Forskaren måste inta en position, relationellt och historiskt be
stämd. En position som på specifika sätt formar o ch begränsar kunskapssökandet och formulerandet. Detta är oundvikligt! Vad händer då om jag som kvinnoforskare går in i den vetenskapliga diskursen i syfte att påvisa diskursivt producerade sanningar och na
turliggöranden exempelvis kring kön och normalitet? Låter sig de tta göras? Fångas jag inte i den diskursiva maktens garn? Ser jag inte bara det diskurserna föreskriver som na-turliggjorda sanningar?
Jag står i ett galleri och se r på en tavla. Tavlan föreställer ett galleri med en person som står och ser på tavlan. Personen är jag! Tavlans representation tycks överskrida ramarna och fyller galleriet. Jag är en del av tavlan som jag tror att jag står och ser på (Daudi 1990 s. 296)63. Hur kan jag tala om den diskurs som jag själv är en del z, som bidragit till hur jag skapat mig som subjekt och som jag varit med om att skapa64? Från vilken pos ition skulle jag kunna göra detta? Utanför diskursen? Får inte jag som alla andra hålla tillgodo med den "verklighet" som diskursivt produceras åt oss, se med dis
kursens ögon? Är diskursen en begreppslig falla som jag inte kan ta mig ur?
Lösningen på denna paradox kan jag naturligtvis aldrig finna. Vi ka n inte befria o ss från våra d iskurser. Vi är i viss mening våra diskursers ögon. Jag har själv som kvinna, socialarbetare, lärare och dok torand varit en del av de diskurser jag talar om/i länge. Jag har således tagit del i upprätthållandet av diskurserna, deras maktrelationer och deras
62 Till att börja med var detta skrivande ett sätt att reda ut begreppen för mig själv, och söka sätt att förhålla mig till dem. Detta fargar antagligen ännu texten.
63Den tavla Daudi beskriver i sin text för att illustrera diskursens makt är gjord av Escher. Daudis andra illustration av diskursen som en begreppslig falla är att befinna sig i ett av universums svarta hål, väl inne kan man inte föreställa sig utsidan.
64 Det gäller såväl könskonstituerande diskurser som vetenskapliga diskurser och diskurser inom socialt arbete, jag är lika involverad i dem alla.
Kanske kan den kvinnliga positionen uppsöka de teoretiska bristningsgränserna, kanske kan kvinnors tysta eller tystade erfarenheter60 göras synliga och hörda, göras till kun
skap som kvinnor kan dela? Kvinnoforskare kan kanske visa på hur vissa erfarenheter är (eller varit) så tabubelagda, att det inte finns (eller funnits) ord för dem i diskurserna, el
ler hur disk urserna politiskt förtryckt vissa uttryck eller via sanningsdiskurserna omöj
liggjort dem? O-naturliggjort dem.
En diskursanalys skulle kunna bidra till att exemplifiera hur detta görs, vad man säger och därmed vad man tystar, och vad effekterna av d etta kan bli, i stället för att (som är alltför vanligt i forskning) via kunskapsproducerande föra vidare sådana pol itiskt neutra
liserande diskurser i form av "vetenskapliga sanningar"61. Att föra in könsfrågan i den vetenskapliga diskussionen är alltid att ställa sig själv i en marginalposition, eftersom kön här inte existerar eller antas inverka på diskursen enligt den "no rmala" vetenskapliga objektivitetsföreställningen. Det är dock inte min uppfattning att denna marginalisering kan utnyttjas som någon epistemologiskt privilegierad position.
Det finns risker i den hållning ja g här låtit komma till uttryck, exempelvis den risk som ligger i att alltför starkt insistera på det specifika i kvinnlig kropp och en kvinnlig social eller diskursiv position. Kanske var det denna risk Foucault var medveten om när han inte ville tala om kön, risken att man skapar en konstlad polarisation mellan manlig och kvinnlig kropp, där kvinnan, kanske utan att man avsett det, placeras utanför eller i en slags "oskyldig" position i relation till den manligt definie rade sociala realiteten. Ris
ken är då återigen stor att kvinnan framstår som passivt offer för förtryck, och att det implicit byggs in ett antagande om en sann kvinnlig kropp (natur, essens) som inte är socialt bestämd. Skapandet av den kvinnliga kroppen far inte framstå som en från man
nen helt separat historia kännetecknad av ett konstant och oföränderligt förtryck. Då riskerar vi att reproducera en låsande essentiell föreställning om könsskillnader, där kvinnor "av naturen" framstår som passiva, tysta offer.
Kanske finns det också risker i att språkliggöra, och därmed ge diskursiva uttryck för, vissa kvinnliga prediskursiva erfarenheter? Kanske finns det frågor som behöver lämnas i fred, lämnas till tystnaden. Diskurser är ju inte oskyldiga. Samtidigt krävs en respekt för talandet, för det talade och skapande ordet. Kvinnovetenskapen har att på ett respekt
fullt sätt hantera dessa risker genom att försiktigt balansera på slaka linor, som Rosi Braidotti (1991) uttrycker det.
60 Kan vi ha erfarenheter som existerar före dess möjlighet att uttrycka i ord? Erfarenheter utan att ha kunskap att härbärgera dem i? Det är frågor som Cain (1993) ställer sig.
61 Cain för i sin artikel (1993) en diskussion kring detta och hur hon tolkar att Foucault ser på de intel
lektuellas uppgift i relation till förtryckta diskurser.
Enda. Det är benämnandets, överblickens, lagens hå llning till världen. F aderns Lag. Tal
mannens. Det som ordnar och kontrollerar - kroppen57. Kvinnans språk är ett språk på gränsen, ett lyssnande, frågande, sökande språk. Det är inblickens, aningens, melodins hållning till världen. "Kvinnan" i Kristevas bemärkelse, hennes språk, är inte ut-sägbar.
Hon är det som inte kan sägas, det som förblir undanträngt i språket, som bara kan läsas i mellanrummen, iytmen, melodin58. Det förhärskande språket koloniserar hennes språk, och förpassar det hos kvinnan som inte låter sig koloniseras i exil. De två språken är som två riken, och att vara kvinna i Världen är att vistas i utriket, säger Hörnström.
Naturligtvis är de två sätten att tala/tänka inte biologiskt könsbundna positioner. I en existentiell mening är vi alla avskurna från vår Moders mål. Men kvinnor lever också i vår kultur socialt och psykologiskt i en annan levnadsform än männen, under andra vill
korjust som en följd av hur kvinnor diskursivt läses som "Kvinna". Mannen lever mera i det offentliga och har lärt sig tala de främmande institutionern as språk. Kvinnan har aldrig blivit riktigt bra på Världens språk. Förr eller senare tar upprördheten över och hon tappar balansen och faller ut i det egna; hon håller sig inte till dagordningen, förlöper sig, far utbrott, stammar... (Hörnström 1994 s. 15) Ty sin oro rädsla längtan iver undran förundran kan hon inte tala i själva språket - och höras. Det kvinnliga språket är undan
trängt, kvinnans historia är en historia om att bli talad till tystnad, menar Hörnström.
hon
Det vill säga : du erkänner mig bara i den mån du kan bestämma mig - genom din egen tillräcklighet - i den mån jag är du...
han
Jaa. Det fordrar vi. Vi alla tillsammans, vi som gemensamhet. Det måste förstås vara så att varenda en vet sig själv genom andra också.... annars blev det inte fyl
ligt, det blev inte stadigt....ja lugnande... (Aronsson i Hörnström 1994 s. 126).
"Vi" besitter världen, "hon" nödgas vara honom lik, gå i exil , för att bli äl skad. "Vi"
fordrar det! Kvinnan lever i en främmande kultur, i exil, drabbad av tvåspråkighetens hela problematik, menar Hörnström. Kanske kan denna marginaliserade position, och bristen på reell makt i den, utgöra en grund för frihet och kritiskt tänkande, frågar sig Hörn
ström? Ty vad har kvinnan att förlora59?
Som redan och alltid marginaliserad ligger den kvinnliga positionens tillgång i uppsökandet av dessa bristningsgränser. Vetandets begränsning är dess möjlig
het. Gränsområdet dess domän. Den manliga positionen blir att fullfölja, avsluta:
teorier, skrifter, lagar. Det för oss, kvinnor och män, en bit på väg. Men först i det ofullbordade, oavslutade talet förs vi vidare... (Matthis 1992 s.85).
57 Ett språk som också kvinnor självklart lär sig för att kunna bli till sociala varelser.
58 Också i det män säger exempelvis i det poetiska språket (Kristeva 1984).
59 Detta är inte Foucaulttroget. Det är inte heller min mening att vara trogen Foucault i alla lägen. Jag föredra att "erövra" den del av hans filosoferande som passar mina syften, och till detta lägga den kvinno
forskning jag finner lämplig.
mångfacetterade, dvs. att där finns skillnader mellan kvinnor av olika ra s, klass, ålder, kultur, sexuell läggning, handikappade kvinnor, incestutsatta kvinnor, kvinnor i ledande positioner, socialt utsatta kvinnor osv.53. Dessa skillnader mellan kvinnor har redan av kvinnorna själva via feministisk teori upplöst det enhetliga begreppet kvinna (i någon faktisk bemärkelse). Begreppet "kvinna" har dekonstruerats, där finns ingen enhetlig referent till detta begrepp54.
Men detta är som jag ser det inte något hinder för att där kan finnas kvinnliga erfaren
heter som kan vara gemensamma. Där kan finnas diskursiva erfarenheter som många kvinnor delar tvärs igenom de diskursiva p ositioner och konstitueringar som skiljer dem åt. Exempelvis den diskursiva erfarenheten av att relateras till tecknet "Kvinna". Det tecken ingen faktisk kvinna kan bli identiskt med, men som alla faktiska kvinnor ändå har att på något sätt förhålla sig till, jämföras med. Erfarenheten att bli betraktad som
"Kvinna", läst som "Kvinna", sedd med diskursens ögon som "Kvinna", med alla de ef
fekter, sociala praktiker, handlingar och nedvärderingar detta kan leda till.
Könsbestämningen och sexualitetens organiserin g betecknas i en ständigt pågående och ömsesidig process. Kön kan ses som effekt av (hetero)sexualitetens kontrollerande, men också som norm för (hetero)sexualitetens reglering (Liljeström 1998). I denna köns
bestämningens dynamik och sexualitetens organisering ingår vi alla på olika sä tt, men i vissa avseenden ocks å på likartade sätt. Cain (1993) nämner kvinnors o fta delade erfa
renhet av att vara sexuellt utsatta för olika typer och grader av oönskad eller påtvingad sexualitet eller sexuellt våld, något som kan skapa grundläggande rädslor55. Jag menar att man kan se detta som ett konkret exempel på hur faktiska kvinnor har att förhålla sig till tecknet "Kvinna", och alla de (hetero)sexuella innebörder som diskursivt läggs i detta tecken i vår kultur.
Kelly visade i en studie (Cain 1993) hur liknande sexuella erfarenheter, när de blev talade och därmed synliggjorda, visade sig delas av alla kvinnor hon intervjuade, men hur det tidigare inte funnits möjligheter att uttrycka dessa erfarenheter i ord. Kanske erbjöd inte diskurserna tidigare någon tolknin gsmöjlighet för dessa erfarenheter, kanske bidrog exempelvis de juridiska, vetenskapliga, medicinska och sexuella diskurserna till att poli
tiskt tysta det diskursiva talet kring kvinnors sexuella erfarenheter? Först när detta tal möjliggjordes i en vetenskaplig diskurs framstod erfarenheten klart56.
Julia Kristeva talar om kvinnans position i språklig bemärkelse som ett exilskap.
Språket som symbolisk funktion blir till på bekostnad av den bortträngda ur-modern.
Fadern är namngivaren, Språket, gränssättaren, Lagen. Marianne Hörnström (1994) följer den franska diskussionen när hon talar om tvåspråkigheten, och menar samtidigt två olika sätt att förhålla sig till världen. Den förhärskande kulturen, den synliga, så väl som det förhärskande språket är i denna bemärkelse manligt. Det är världens språk, Det
53 En av mina unga studenter berättade hur hon alltid skötte disken hemma, men hur den jämställdhets
diskurs vi lever i gjorde att hon diskade ilsket och med dålig samvete, hon borde inte. Från ett annat sammanhang bär jag med mig orden från en invandrarkvinna, som varit på flykt i flera år; Jag är glad att jag har en disk att diska.
54 Därav citationstecknet kring "Kvinna"; hon saknar referent.
55 Inte kvinnliga i bemärkelsen essentiella, utan rädslor som uppstår på grund av hur faktiska kvinnor diskursivt läses och vilka praktiker de därmed kommer att ingå i, det vill säga som diskursiva effekter.
56 Jmf. Widerberg (19 95).
finns en process av själv-formering eller själv-kolonisatio n som båda (alla) könen ingår i«.
Många feminister49 har kritiserat Foucaults pluralistiska subjektssyn, och menat att den som en effekt omöjliggör föreställningen om människan som en agent som medvetet handlar för politisk förändring, exempelvis i feministisk riktning. Ha rtsock (1990) menar också att hela diskussionen utifrån ett sådant subjektsbegrepp abstraheras från faktiska kvinnor och män och deras erfarenheter. Men att vi bidrar till att skapa oss själva i olika subjektsformer, och att våra varierande subjektsformer är soc ialt och historiskt konsti
tuerade i föränderliga diskurser, begränsar som jag ser det inte faktiska kvinnors möjlig
heter att handla. Snarare tvärtom är detta förutsättningen för handlandet, eftersom det frigör oss alla (män såväl som kvinnor) från essentialismens50 låsningar i form av ett enhetligt, självreflexivt, självgenomskinligt subjekt. Det frigör oss från naturliggörandet.
Det är på grund av att vi är inbäddade i olika och varierande diskursiva praktiker som handling blir möjlig51.
Jag ser det snarare som att Foucault, genom att på detta sätt underminera det liberala och i grunden essentialistiska subjek tsbegreppet, bidrar till att frigöra feminismen från essentiella låsningar, vilket snarare möjliggör handling52.
Med denna diskursiva läsning av Foucaults texter har jag velat visa hur det för mig framstår som konstruktivt och givande att, i mina fortsatta könsteoretiska diskussioner kring vetenskapliga diskurser och kring socialt arbete, använda mig av F oucaults grund
läggande syn på diskurser konstituerade genom makt och vetande, makten som relatio-nell snarare än hierarkisk, och subjektet som pluralistiskt. Men jag har också velat visa hur jag genom a tt kritiskt förhålla mig till Foucaults förmenta könsneutralitet, vill u t
veckla ett könsteoretiskt vetenskapligt förhållningssätt att arbeta vidare utifrån. Ett för
hållningssätt jag vidareutvecklar nedan.
2.2 OM "KVINNANS" OCH KVINNORS POSITION I DISKURSEN Jag tänker, finns då också hon?
Med detta fokus på diskurs i stället för talaren i diskursen - vilken blir då min egen posi
tion i diskursen? Det är idag svårt att argumentera för något enhetligt begrepp "kvinna", och därmed argumentera emot a tt skillnaderna mellan faktiska kvinnor är multipla och
48 Jmf. diskussionen kring klassdominans, där också den dominerande klassen ingår i maktrelationer genom att de först vi a själv-formering (via strikt kontroll, bekännelseteknologier, frågor kring liv, hälsa, sexualitet) måste formera sig som en klass, innan mönstret av klassdominans kunnat uppstå (Dreyfus och Rabinow 1982 s. 186).
49 För utförligare diskussion kring detta se t.ex. McNay (1991); Braidotti (1991); Ramazanoglu (1993);
Nicholson (1990) m.fl.
50 Jag använder begreppet essentiell i Aristoteles bemärkelse: essentiella egenskaper som gör ett ting till det sorts ting det är (Holm 1990). Ett essentiellt subjektsbegrepp skulle då utgå ifrån att där finns en kärna, essens, i subjektet (kvinnan/ mannen) som gör subjektet (kvinnan/mannen) just till subjekt (kvin
na/ man).
51 För utförligare diskussion kring detta se Ransom i Ramazanoglu (1993 s. 135).
52 Naturligtvis är inte Foucault den ende att göra detta. Många feministiska inriktningar gör detsamma.
Det jag här vill ha sagt är snarast att jag tycker att kritiken gentemot Foucault i detta avseende inte är befogad. För en vidareutveckling av Foucaults subjektssyn är Hollway (1989) spännande läsning.
Den epistemologiska konsekvensen av F oucaults anti-humanistiska ställningstagande blir att Foucault inte fokuserar på talaren, författaren i diskursen och hans/hennes avsikt eller mening, utan på diskursen i sig, vad som sägs och hur det konstrueras och vad som möjliggjort detta. Genom sitt fokus på diskurser i stället för på agenter eller tala
re/författare ersätter Foucault det essentiella humanistiska tänkande vi alla i vår kultur är så invanda i47 med ett pluralistiskt sätt att se på människan. Där finns inget enhetligt och självgenomskinligt subjekt som gör egna fria val och kan driva politiska förändringar och skapa objektiv kunskap. Där finns snarare diskursivt konstituerade subjektsformer som skapas och skapar sig, formas och förändras i olika diskursiva strider.
Detta pluralistiska synsätt far konsekvenser för den könsteoretiska diskussionen.
Det innebär att kvinna som någon given enhet upplöses. Kvinna kan inte vara en fix ka
tegori, kvinnor så väl som män kan inta olika positioner i olika diskurser vid olika tillfal
len. Kvinnors subjektsformer varierar i samma utsträckning som mäns.
Att kön inte är en fix och evig kategori behöver, menar jag, dock inte innebära att kön inte finns. Kön som något diskursivt skapat och naturliggjort finns. Med våra diskursers ögon ser vi på varandra utifrån kön. Jag ser kön som effekter av hur sexualitet men också kroppslighet, socialitet, tänkande och handlande styrs och formas i varierande diskurser.
Kön blir till en av flera subjektsformer vi skapar oss till. Effekterna av detta diskursivt skapade kön är påtagliga. Vi upplever oss själva som könsbestämda subjekt, med ett kön vars innebörd visserligen kan variera diskursivt och historiskt, men som ändå konstitue
rar sig som ett kön eller ett annat, man eller kvinna. Det finns inga könlösa subjekt - men heller inga eviga eller enhetliga kategorier "kvinna" eller "man" grundade i någon oredu-cerbar kroppslighet. I olika diskursiva sammanhang kan varierande innebörder i kön kon
stitueras, och kön framstår kanske inte i alla sammanhang som en central diskursiv fråga eller som den viktigaste subjektsformen. Men vi ser varandra med den könsbestämda diskursens ögon.
I olika diskurser skulle det då kunna uppstå varierande diskursiva kunskaper kring kön och sexualitet, kunskaper konstituerade i maktrelationer. I det manliga begärets eko
nomi, såsom det framställs i vår tid och kultur, tenderar kvinnans kropp att konstrueras som begärets objekt, som den andre i en dikotom relation, koloniserad av det manliga begärets hegemoni och fragmenterad i erogena zoner (Dallery 1992). En sådan diskursiv konstituering av sexualitet och kön måste som jag ser det med nödvändighet bidra till att också skapa könsspecifika maktrelationer i diskursen. Kön, men nu som kulturella och diskursiva konstruktioner (således inte som biologiska eller fysiologiska grupperingar), skulle då kunna inkluderas i Foucaults relationella maktbegrepp. Vi skulle kunna ta la om maktrelationer mellan män och kvinnor såsom de diskursivt konstruerats på varierande sätt. Hartsocks (1990) kritik mot Foucaults maktbegrepp kunde därmed framstå som obefogad. Detta skulle dock inte innebära att makt inte utövas på män, även om de kon
stitueras som dominerande kön. I könskonstitueringen av män såväl som kvinnor ingår alla i maktrelationer de inte kontrollerar, den bio-makt som formar våra kroppar. Där
47 Jag tror att så tänker vi oss alla gärna människan - som en förnuftig, självmedveten tänkande varelse, där själen kan tänkas som något skilt från kroppen - som Descartes Cogito. Det har blivit en av våra
"självklara" kulturella sanningar. Det Foucault visar är att denna "sanning" är en historisk diskursiv kon
struktion.
Att utgå ifrån en förment neutral men ändå manlig po sition kan jag därmed inte se som ett sätt att befria sig från könet. Snarare blir effekten av detta att ett diskursivt na-turliggjort kön som lämnas åt tystnaden, lämnas i fred, låses och befästes - som just na
turligt. Schablonbilder av kvinnor och män bevaras intakta och icke satta i fråga; schablo
ner som kvinnor och män tvingas förhålla sig till och som skapar osäkerheter och ofrihe
ter, som beskär deras möjligheter och inskränker på deras handlingsutrymmen44. Jag har svårt att se att det överhuvud taget är möjligt att förändra könsrelationerna utan att benämna kön, även om man i det ta benämnande samtidigt riskerar att bidra till att upp
ter, som beskär deras möjligheter och inskränker på deras handlingsutrymmen44. Jag har svårt att se att det överhuvud taget är möjligt att förändra könsrelationerna utan att benämna kön, även om man i det ta benämnande samtidigt riskerar att bidra till att upp