DISKURSIVÅ MOTSÄGELSER. ELLER STRUKTURALISTDISKURSEN Jag vet inte om läsaren precis som jag nu känner sig förvirrad över de motsägelser som

tycks finnas i de olika Durkheimtexterna? Hur rimmar föreställningen om kvinnan som mer instinktstyrd och närmare naturen än mannen, och därmed med myck et små sociala behov - med föreställningen om den ogifte mannen som den som åtrår allt och aldrig till­

fredsställes vilket tar sig sexuella uttryck? Är då inte också mannen instinktstyrd? Trots att han tidigare framställts som bärare av socialitet och kultur? Motsägelsen behöver inte ha framstått som en motsägelse för Durkheim själv. Han kan ha räknat in de motsägande citaten under olika diskursiva tolkningar.

För att se hur denna motsägelse mö jliggörs, tillför jag ytterligare ett kort avsnitt ur hans verk som kan relateras till ytterligare en diskurs.

Från nästan varje sida i denna bok kommer vi att framföra motsatta tankegång­

ar: att individen domineras av en social verklighet som är något mer än individen själv: den kollektiva verkligheten (Durkheim 1968, Förord s. 16-17).

Här framstår individen som den som objektgörs i diskursen, och subjektet i diskursen framstår som en social verklighet, den kollektiva verkligheten. Han framställer samhället som något förmer än individerna, och något som verkar oberoende av individerna. Sam­

hället är en yttre kraft som har till uppgift att dominera och kontrollera individen181

(Durkheim 1968 s. 1617). Individen framställs därmed som något skilt från samhället -men ändå skapat av det samhälle individerna i sin tur skapar. Två sidor av samma mynt, men ändå analytiskt åtskiljbara. Den diskurs som här satts att verka och hålla samman subjekt och objekt skulle kunna kallas för en strukturalistdiskurs.

Så snart individen och hennes sociala omg ivning på detta sätt antas vara olika ting, blir relationen dem emellan till ett centralt problem som också far metodologiska konse­

181 Och denna yttre kraft är enligt Durkheim sociologins studieobjekt och fokus.

kvenser182. Hur man ska se på relationen mellan individ - grupp/samhälle har kommit att bli en huvudfråga inom sociologin. Olika analysnivåer har så skapats utifrån hur man lägger tonvikten på individen eller samhället. För psykologin är den sociala omgivningen alltid extern i förhållande till individen, och tonvikten ligger här på individen och hennes inre. Socialpsykologin förlitar sig snarare på föreställningen om interaktion mellan duali-teterna individ - social omgivning, och försöker i begrepp som socialisation, social kogni-tion, social identitet, könsroller, stereotyper förstå de sociala aspekterna av indivi­

den183. Hos Durkheim förläggs analysens tonvikt på samhället som en tvingande y ttre kraft.

Strukturalistdiskursens effekter

Vad får denna strukturalistdiskurs för effekter? Vad gör den - förutom att legitimera so­

ciologi som vetensk ap? Om det sociala förläggs utanför individen, som en yttre social tvingande kraft, kommer individen som är involverad på detta sätt att framstå som en individ med en ickesocial kärna eller essens. Denna individens ickesociala kärna framstår då som något som föregår erfarenhet och social omgivning, och som därmed i Dürkheims diskurs kan förstås som någon form av biologisk essen s (han åtrår allt, tillfredsställes aldrig, vilket visar sig i sexuella yttringar). Det är den natur som ännu inte kultiverats.

Strukturalistdiskursens förutsättning, dess möjlighetsvillkor, är således en uppdelning mellan individ och samhälle. Individen konstrueras i denna dualism som något icke soci­

alt (essens, biologi, drifter, instinkter, djuriskhet, natur), och samhället och dess effekter som något annat, något som aldrig riktigt når denna individens försociala (naturliga) kär­

na. Strukturalistdiskursens sanning i Dürkheims variant framstår som att samhällets uppgift är att kontrollera denna biologiska naturvarelse, och då framförallt mannen. Det är han som samhället måste försöka integrera in i den sociala gemenskapen, kultivera till människa, såväl för samhällets som för individens bästa. Kvinnor gör samhället bäst i att lämna i det privata, i personliga, konkreta omsorgsrelationerna, där de kan hjälpa andra (barn eller gamla), intressera sig för det näraliggande, lugna, rofyllda, kroppsliga. Som ammande Marior184. Kvinnors sociala behov framstår ju som små, men vad viktigare är:

en fungerande privat sfar är en förutsättning för den samhälleliga kultiveringen.

När samhället teoretiskt/analytiskt avskiljs från individen knyts således till detta snitt uppdelningen mellan socialitet/kultur å ena sidan och biologi/natur å den andra, vilket bin-synligt i texten om den ogifte mannen. Det är också tydligt i texten om den ammande modern, för vilken omvärldens händelser är avlägsn a och ointressanta. I vårdbiträdenas arbetssituation framstår det som en risk att utvecklingen förstör den privata, intima hjälpande relationen, en relation som kan läsas som att den bygger på hur kvinnor är i någon slags genuin, naturlig bemärkelse.

I och med denna uppdelning mellan socialitet och natur/biologi legitimer as också sam­

hällets kontroll, överordning och makt i strukturalistdiskursen. Vem kan tänkas utföra den samhälleliga kontroll som Durkheim förutsätter av de biologiska naturvarelserna?

Som jag förstår det kan endast det universella subjekt som förmår överskrida sitt kön

182 Detta är ett problem som Hollway (1989) diskuterar i relation till psykologin.

183 Detta är en diskussion som bl.a. behandlas av Wetherell och Potter (1992); Hollway (1989).

184 Se tidigare textexempel av forskare i den tidigare analysen.

göra detta, vilket endast den kultiverade, offentliga mannen anses förmå enligt tidigare diskussion. Strukturalistdiskursen kan således sägas ingå i de mönster av könsfargade dualismer och tolkningsmönster jag tidigare beskrivit, den stödjer sig på och bidrar sam­

tidigt till att upprätthålla samma hierarkiska överordning och uppvärdering av det manli­

ga.

Till dualismen mellan individen och samhället knyts sedan diskussionen huruvida in­

dividen är en självständig agent som agerar utifrån fria val, eller om samhället/det sociala styr henne på ett determinerande sätt. I strukturalistdiskursen relateras samhället till socialitet och determinism. I Dürkheims diskurs framstår individen som underordnad sitt samhälle, och måste också vara det för att inte löpa amok eller begå självmord.

Strukturalistdiskursen idag och i kvinnoforskningen

Intentionerna bakom Dürkheims text kan antas ha varit att betona vikten av social kon­

troll. Med helt andra in tentioner, i vissa avseenden rakt motsatta, väljer också vissa kvinnoforskare att tolka världen i denna åtskillnad mellan individ och samhälle, med en betoning på hur samhället strukturerar, ordnar och förtrycker oss, hur där finns ett ge-nussystem som styr oss. Men oavsett intentionerna, som i en diskursanalys inte beak­

tas, tenderar strukturalistdiskursen att skapa likartade effekter. Låt mig ta ett exempel.

Dvs. att vissa kvinnor (och män) de fakto och trots de genus systembevarande strukturerna, tankarna och praktikerna, ständigt insett att könen inte är annor­

lunda sorter, inte är arts- eller väsensfrämmande. Den systemförändrande kraften finns således i det mänskliga tankesystemet (Hirdmanl988 sid. 58-59).

I ovanstående text framstår det mänskliga tankesystemet som något potentiellt subver-sivt som (åtminstone hos vissa) inte låter sig påverkas av de genussystembevarande strukturerna¹⁸⁵. Här finns den systemförändrande kraften hos individen gentemot sam­

hällets kontroll, ordning, förtryck, ty i våra tankar kan vi inse att könen är lika, inte an­

norlunda sorter. Förutsättningen för detta resonemang är strukturalistdiskursens upp­

delningen mellan individ och samhälle, där samhället bär de genusbevarande strukturerna, individen den potentiella förändringen. Om jag som kvinnoforskare väljer att tolka värl­

den i en sådan strukturalistdiskurs, utgår jag ifrån att de innebörder av kön vi lever med i dag (kallat gender eller genus) är något som skapats och skapas strukturellt i en samhäl­

lelig strukt ureringsprocess. Denna samhälleliga struktureringsprocess framstår därmed som något som analytiskt kan skiljas från mig och andra individer som utsätts för struk­

turerna, tankarna och praktikerna.

Om den systemförändrande kraften finns i våra tankar, förutsätter det också som jag ser det en dikotom uppdelning mellan själen/t anken - och kroppen. Om det socialt och kulturellt skapade genus kan vara möjligt att förändra på tankarnas nivå, framstår genus som en könskonstruktionen som främst beröra oss på idéernas plan ("i våra huvuden").

Genusstrukturerna berör då inte på något påtagligt sätt våra kroppar (kön), även om de spelar med kropparna i sina genuskonstruktioner. Kroppen har avskilts och förkastats

185 Hirdman (1988) menar att det finns föränderliga samhälleliga strukturer som genom principer som isärhållning och hierarkisering skapar könsskillnader; här kallade genusskillnader (för att inte samman­

blanda med biologiskt kön).

från strukturalistdiskursen. Kroppen tillhör naturen, den individuella essensen, inte strukturerna, samhället186.

Men den systemförändrande kraften hos individen kan bara fungera

/../när den får material för sin förmåga. Och det får de n när isärhållandets tabu bryts. Det gör den när kvinnor tvingas/får lov att göra det män gör och vice versa - ju svagare/mindre isärhållandet verkar, ju mer illegitim blir den manliga nor­

men (Hirdman 1988 s. 58).

Det vill säga den systemförändrande kraften i vårt tankesystem fungerar först när sy­

stemet (isärhållandets tab u), den samhälleliga strukturen, har brutits och den sociala praktiken förändrats, vilket framstår som ett slags cirkelresonemang. När kvinnor tving­

as/far lov at t göra samma saker som män, när män och kvinnor exempelvis blandas på samma jobb och samma fritidsaktiviteter och vårdar barn och gamla i samma utsträck­

ning, kan vårt tankesystem förändras. Men redan p å ett tänkt förändringsplan händer saker:

Detta att det kan vara så, även om det inte är så, är viktigt. Det är återigen tan­

kens material som vuxit. Detta i kombination med att det biologiskt

"oföränderliga " har andra sociala oc h ekonomiska ramar, gör att man kunde formulera en annan hypotes om genussystemets föränderlighet: ju mer den intel­

lektuella komponenten dominerar över den biologiska, ju större förutsättningar finns för förändring (Hirdman 1988 s.59).

Här dyker det "biologiska" upp - som det "oföränderliga"; un derförstått den oföränder­

liga skillnaden kring barnafödandet. Jag konstaterade ovan att åtskillnaden mellan individ och samhälle i en strukturalistdiskurs får det att framstå som att individen är något pre-socialt, naturligt eller ursprungligt essentiellt, och att samhällets effekter aldrig riktigt når till denna individens k ärna187. Också här framstår individen som utrustad med någon slags ursprunglighet; naturlighet, essens, som kan antas vara i grunden oberörd av dessa genussystembevarande strukturer. Mot detta oföränderliga, biologiska hos individen (kön) har det sociala/kulturella könet (genus, gender) brutits loss och konstruerats i den­

na feministiska diskurs. Men det "oföränderliga" finns ändå kvar - det har bara skjutits åt sida i teoretiserandet - och dyker därmed oundvikligen upp igen. Strukturalistdiskur­

sen med dess uppdelning mellan individ och samhälle verkar och ger denna effekt. Gent­

emot de genusskapande strukturerna ställs den icke-sociala individen, ursprungligt na­

turlig, nu inte bara i tank esystemet utan biologiskt essentiell. Kvinnor föder barn - men inom nya sociala och ekonomiska ramar. Kan vi då bara låta den intellektuella kompo­

nenten dominera över denna ursprungliga biologiska, finns möjligheter till förändring.

Innebär inte detta att kvinnan måste överskrida sin kropp, sitt kön, sin "natur", för att bli sant mänsklig (manlig)? Kultiveras? Blir inte effekten av en sådan strukturalist­

diskurs dikotoma uppdelning mellan individ - samhälle, att man lätt faller tillbaka till en

186 Jag vill åter klargöra att detta inte är någon tolkning av Hirdman som forskare eller tänkare. Precis som Durkheim kan hennes texter läsas utifrån olika diskurser. Denna diskursiva läsning utifrån detta textavsnitt är bara en av många. Kroppen kan exempelvis finnas med i andra texter av Hirdman, men i en strukturalistdiskurs ryms den inte.

187 Som därmed kan förstås som icke-social eller som essensiell.

kultiveringsdiskurs byggd på samma dikotoma teknik? Byggd p å uppdelningen kultur/

man /intellekt - natur/ kvinna /kropp? Med likartade sociala effekter?

Vad denna kvinnovetenskapliga strukturalistdiskurs gör

Jag läser ovanstående text så att i de samhälleliga strukturerna skapas genussystemet och därmed individens genus, men individens verklighet framstår i strukturalistdiskursen som möjlig att analytiskt avskilja från samhället. M en en individuell verklighet som inte är social riskerar som jag ser det att framstå som - biologiskt essentiell. I sin åtskillnad mellan individ och samhälle riskerar strukturalistdiskurs en att leda till en reproducering av kvinnors biologisering - utan att forskaren kanske avsett det. Strukturalistdiskursen för oss obönhörligt tillbaka till det biologiska kön och den kropp den försökt dölja.

Den idealistiska "lösningen" på det strukturellt skapade genus (eller gender) kan framstå som ett omfostringsprojekt (en omgenderisering eller ett avkönande) på idéernas eller tankens plan, kroppen framstår ju i grunden som oberörd. Ett intellektuellt projekt.

Men när detta inte visar sig räcka (och det gör det mest troligt aldrig) dras lätt slutsat­

sen att könsskillnaderna trots allt måste handla om biologiska sk illnader188. Det hela verkar så djupt rotat. Och så sitter vi åter fast i det tolkningsmönster av dikotoma köns­

skillnader byggt på kultur - natur som de tidigare vetenskapliga texterna jag analyserat exemplifierat och bidragit till att reproducera, där kvinnan ges betydelsen natur. Eller som Alf Henriksson uttryckt det; Det är som det är, för att det var som det var. Faran är att det blir som det var.

Ur könsteoretisk aspekt gör strukturalis tdiskursen något mer, och i detta avseende överlappar denna diskurs alla de diskurserjag här behandlat. Om jag intar denna position och föreställer mig att kvinnors sociala underordnin g kan formuleras och diskuteras i systemtermer (låt vara system i process), behandlar jag på ett oproblematiserat sätt kö­

nen som två enhetliga grupper, kvinnor och män. Skillnader na inom dessa grupper döljs, olikheterna, heterogeniteterna, mångfalden och föränderligheten inom gruppen män såväl som inom gruppen kvinnor kan inte synliggöras i en strukturalistdiskurs. Skillnaderna faller utanför den diskursiva sanningen189.

Diskurs eller struktur

Av exemplen ovan framgår vad effekterna kan bli av en str ukturalistdiskurs som fokuse­

rar på individen eller på samhället i stället för att fokusera båda genom att betona dis­

kursiva relationer, skillnader, makt. Effekten tenderar att bli att individen framstår som ursprunglig, naturlig, essentiell, och samhällets strukturer som det som styr, ordnar och kontrollerar denna individ. Beroende på hur denna mänskliga essen s sedan framställs, kan den diskursiva logiken bjuda stränga re social kontroll (Durkheim) eller intellektuell frigörelse (Hirdman) som konsekvens.

Med fokus på diskurser tvingas jag inte välja individ eller samhälle som analysnivå, inte heller kropp eller själ. Diskurser och subjekt antas då skapas i en och samma pro­

cess. De diskurser som subjekten skapar vänder sig också till subjekten och konstituerar

188 För en utförligare diskussion kring detta se Hollway (1989 s. 101-104).

189 Jag föreställer mig att Hirdmans kritik av min text här skulle vara att den får a-politiska och anti-feministiska effekter; att det är vad min diskursanalys gör. För mig är diskursanalysen snarare öppnande.

deras kroppsjäl. Subjekten skapas och skapar sig själva som k roppsjäl i diskursiva rela­

tioner, maktrelationer, som vi alla ingår i, och utifrån positionella skillnader i varierande diskurser. Där finns ingen icke-diskursiv, förspråklig, mänsklig essens. Inget naturtill­

stånd som måste kontrolleras eller som vi kan återvända till genom att frigöra. Inte heller något utanför stående samhälle.

De könsfargade dikotomierna i strukturalistdiskursen verkar så att biologi lämnas utan social komponent. Biologin framstår då verkligen som oföränderlig. Ur ett diskur-sivt synsätt antas också kvinnor och män som begrepp kunna härleda sina innebörder från skillnaden mellan dem som den givits diskursivt, inte från någon "oföränderlig" bio­

logi eller ursprunglig essens. Eftersom också skillnaderna mellan kvinnlig och manlig ana­

tomi, fysiologi eller biologi får sin betydelse i språket, måste intresset vändas mot hur språklig mening skapas, hur bestämda innebörder av kön konstrueras; och nu kön - inte enbart gender/genus. Också biologin kan ses som en diskursiv konstruktion viktig at t problematisera, snarare än som någon neutral eller essentiell utgångspunkt (Hollway 1989 s. 107). Ett sådant synsätt, som jag uppfat tar som en öppning, omöjliggörs av strukturalistdiskursen.

Detta resonemang innebär också att den diskursivt konstituerade innebörden i kön faktiskt får materiella konsekvenser som inte enkelt förändras på idéernas plan. Konse­

kvenser individerna bär med sig socialt och psykologiskt såväl som kroppsligt, effekter som inte enkelt kan tänkas bort eller tänkas om. Den diskursiva konstitueringen av kön berör på ett mycket påtagligt sätt hela vår kroppsjäl. Armar och ben är fulla av impera­

tiv, som Ulla Holm (1993) uttrycker det. Om strukturerna finns, så finns de enligt detta diskursiva synsätt inte utanför eller ovanför individerna, de sitter inte heller "i väggarna"

som talesättet säger. Strukturerna bär vi i sådana fall inom oss, i vår kropp själ.