Kapitel 6 DISKURSANALYS SOM LÄSART
5.2 KUNSKAPSTEORETISKA STÄLLNINGSTAGANDEN En könsteoretisk exemplifiering
För att tydliggöra det stundtals mycket filosofiska och teoretiska resonemang jag hittills fört, kommer jag fortsättningsvis att konkretisera diskussionen genom att följa ett text
exempel. Att göra en diskursanalys innebär att ge sig i kast med en konkret text106 som redovisas för läsaren, och där an alysens gång också som regel demonstreras för läsaren.
För tydlighetens skull väljer jag ett (åtminstone med nutidens ögon sett) ganska extremt textavsnitt, där författaren i försöken att förklara könsvariationer i självmordsstatistiken därmed kommer att konstruera specifika innebörder i könsbegreppet. Exemplet är häm
tat från en av samhällsvetenskapens klassiska verk som ännu läses, nämligen Självmor
det, skrivet 1897 av en av sociologins grundare Èmile Durkheim (1858-1917)107. Durkheim föresätter sig i denna studie att visa hur samhället, den kollektiva verklighe
ten, är en stark kraft som påverkar och kontrollerar individen, också i frågor som kan tyckas ytterst individuella och privata som självmord108. Hans intention med texten torde därmed inte ha något i sig med könsfrågan att göra, vilket ur diskursanalytisk
syn-1 0 5 S e kap. 1, detta arbete.
1 0 6 Här text i v i d bemärkelse. D e n kan oc kså vara gestaltad text.
1 0 7 Jag har själv s o m lärare i sociolog i gått ig enom denna text m e d d e n y a sociologistudenterna många höstar och mött de frågor som denna text väcker.
1 0 8 H el a studien ka n därmed s e s s o m e n legiti mering a v so ciol ogin s o m e g e t ä m n e o c h vetenskap.
social och diskursiv existens. Vi föredrar ibland att bli kränkta eller förringade framför att inte bli tilltalade alls (Butler 1997 s. 26).
Om språket kan upprätthålla kroppen, så kan det också hota dess existens. Så menar Butler att sårande och förtryckande språk inte bara representerar våld, det är våld. Språ
ket agerar, språket producerar skada, skapar eller återinstallerar exempelvis socia l domi
nans. Men inte på ett deterministiskt eller förutbestämt sätt (Butler 1997). Också Aus
tin betonar att effekten av språket kan utebli eller slå fel. Språket är så till vida i viss mån oförutsägbart. Butler ifrågasätter därför en stat isk uppfattning av reproduktion av soci
ala strukturer via språket.
Språkfilosofiska ställningstaganden for en diskursanalys
Saussure betraktar alla språkliga begrepp som relationella snarare än substantiella, det vill säga de far sin innebörd i relation till andra begrepp inom språksystemet. Att tolka innebörden i språkliga utsagor kan då inte ses som att representera något utanför språ
ket. All tolkning är snarare i sig en skapande akt; genom att tolka produceras något i språket. Om de språkliga begreppen på detta sätt är relationella snarare än represente
rande, innebär det att innebörder skapas också i relation till ord som inte är närvarande.
Sålunda kan också det som är frånvarande ses som meningsskapande.
Om det är som Judith Butler säger, att vi som subjekt blir till i språket genom att till
talas av den Andre, framstår det därmed som myc ket centralt hur vi tilltalas. Men inte på något deterministiskt sätt så att vi blir våra tilltal. Som tänkande varelser relaterar vi oss på varierande sätt till dessa tilltal. Vi skapar oss själva i diskursen (Foucault 1989, 1997). Men att tilltalas som man, kvinna, missbrukare, iden titetslös, olämplig mor, kri
minell eller normal kan få kraftfulla effekter. Ett sårande tilltal representerar då inte bara våld enligt Butler; det är våld.
Barthes utvidgar Saussures semiolo gi från satsen eller meningen som analysbärande enhet, till att också innefatta diskursen, vilket gör att semiologin kan bli till en analys av hur innebörder/mening skapas i diskursen; hur detta görs. För Barthes framstår den se-miologiska analysen alltid som individuell och personlig - och stadd i ständig förändring precis som människan själv. Och eftersom texten ses som säte för många meningar, inne
bär analysen inte att innebörden i texten söks utan möjliga innebörder. Barthes utfärdar också en speciell varning gentemot allt som framstår som "naturligt" eller givet, som me
ninge«.
Den post-Saussureska semiologiska läsarten skulle kunna framställas som en teore
tisk läsart som inte syftar till att förklara varför någon säger något, vad hon/han egentli
gen avser, eller vad som egentligen hände i det som berättas. Den söker sig bort från allt referentiellt mot en analys av hur mening pr oduceras, själva den meningsproducerande processen. Den semiologiska frågan skulle kunna framställas som: hur görs eller skapas de diskursiva innebörderna? Analysen kan exempelvis framhålla de mönster av koder genom vilka ideologiska implikationer ersätter den typ av rättfram representation av socialt liv som texten eller berättelsen ger sig ut för att vara (White 1987).
med en helt annan social situation och andra konventioner. I rätt procedur, uttalat av rätt person kan dock uttalandet få väldiga konsekvenser. Men för att vi ska förstå vad språ
ket gör (eller misslyckas med att göra) måste vi ta hänsyn till den totala situationen, hela talakten, menar Austin (1962).
Austin visar sedan hur åtskillnaden han nu gjort mellan de beskrivande/konstaterande satserna och de han kallar de performativa (skapande) satserna inte går att upprätthålla.
Alla yttranden visar sig ha både skapande och beskrivande sidor, de både gör något och beskriver något. "Jag slår vad om 100 kronor att Prince vinner lopp 5 på Jägersro" är en sats som gör något, nämligen slår vad. Men denna handling blir ytterst problematisk om där inte går något lopp 5 på Jägersro, eller om Prince inte är någon häst som springer i det loppet, dvs. om den beskrivande satsen inte stämmer.
Alla yttranden som skapar något behöver inte innehålla verb. "Du är en riktig fegis"
skulle kunna kallas för en ren beskrivning, men uttalandet gör också något, det kan t.ex.
åstadkomma att någon känner sig förolämpad. Samma uttalande kan i ett sammanhang vara beskrivande, i ett annat göra något. Ibland far våra uttalanden effekter vi inte avsett, andra gånger uteblir de effekter vi avsåg.
Det Austin i sin språkfilosofiska studie visat är således att när helst jag säger något -gör jag också något, samt att där finns sociala konventioner som knyter uttalanden till sociala aktiviteter. Fokus hamnar därmed på hela talakten inbegripet hela talsituationen, och språket måste betraktas som en mänsklig social praktik.
Att fokusera på vad diskurser gör och dess konsekvens i en diskursanalys tillåter mig att behandla diskursens handlingsorientering som primär. Text eller tal analyseras då inte utifrån någon härledd abstrakt mening, utan utifrån hur det skapas, används och vad det gör. Att se språk som handling som utfö rs i en diskurs mellan individer med olika mål innebär att vi måste ta den sociala kontexten med i beräkningen (Austin 1962).
Språkets sårande och konstituerande effekt
Alla känner igen att språk kan göra saker som att såra oss, göra oss illa. Austin föreslog att för att förstå vad som gör ett yttrande effektivt måste hela tals ituationen lokaliseras, men detta kan vara mycket problematiskt. Det handlar inte alltid om någon enkel kontext av tid och rum. Att blir sårad av ett tal kan ju också vara att lida förlust av kontext, att inte veta var man är, att tappa kontrollen. Och att plocka ut ett ord ur sin kontext garan
terar inte heller att det inte längre sårar, menar Judith Butler (1997).
Butler frågar sig om denna vår språkliga sårbarhet är en konsekvens av att vi konsti
tueras som subjekt i språket? Genom att kallas vid namn kan man bli sårad eller kränkt, men paradoxalt nog är det också genom att kallas vid ett namn som man erbjuds möjlig
het till social existens. Butler menar att tilltalas är inte bara att bli igenkänd för vad man är, utan på grund av det fundamentala beroendet av att bli tilltalad av den Andre så kommer jag att existera genom detta tilltal. Detta subjekt som konstituerats genom den Andres tilltal blir sedan ett subjekt kapabelt att tilltala andra. Vi är således mycket bero
ende av hur vi tilltalas, sårande tilltal ingår som en del i den process som konstituerar oss som subjekt. Språket möjliggör kroppens sociala existens. Därför håller vi ibland även fast vid ord som smärtar oss, för att de som ett minimum erbjuder oss någon form av
ta aspekter; eller vad texten exkluderar genom vad den inkluderar. Dekonstruktion är således en kritisk läsning som syftar längre än till att reproducera den medvetna intentio-naliteten. Dekonstruktionen responderar på något i texten som fallit ur sikte, glömts, exkluderats, marginaliserats, ignorerats, viftats undan, inte tagits på tillräckligt allvar.
Detta kräver djup kunskap och respekt för texten (Caputo 1 1997 s. 77-79).
Det innebär inte att där inte finns någon mening alls, eller att "anything goes". Det in
nebär snarare ett sätt att argumentera för att där finns så många innebörder, att meningen bara kan fastställas försöksvis och så länge. Det innebär att öppna upp för ett fortsatt frågande, läsande, omläsande, vilket inte är detsamma som anarki. Den dekonstruktiva läsningen överskrider således den traditionella läsningens bevarande, men detta innebär inte att den kan säga "vad som helst". Överskridandet innebär inte heller någon absolut transcendental handling i att lyfta sig ur texten till någon prelingvistisk eller ahistorisk position. Vi är alltid redan inbäddade i olika nätverk; sociala, historiska, politiska, sexu
ella, vilket är vad Derrida menar med "general text" eller textualitet. Vi ser eller läser alltid genom dessa ramar, horisonter, nätverk104.
Att göra en könskritisk dekonstruktion skulle syfta till att öppna upp den låsta bina-riteten av kvinnligt eller manligt, den plats med bara två hierarkiska könsordningar vi lever på. Bryta upp den, vilket bara skulle kunna göras genom att öppna för alla de andra platser som detta binära mönster stänger. Men innan dessa andra platser kan öppnas upp, måste som jag ser det frågan om hur kön görs och vilka effekterna blir ställas. Hur en enda plats har möjliggjorts och skapats. Särskilt frågor vad gäller konsekvenserna, effekterna, vad diskurserna gör, finner jag svåra att besvara med hjälp av dekonstruktion.
Språkets skapande aspekt
När helst jag säger något gör jag något (Austin 1962).
Den brittiske filosofen John Austin (1911-1960) har också bidragit till att förändra sy
nen på språk med sin How To Do Things With Words? (1962). Han vände sig emot den då förhärskande logiskt positivistiska synen på språket som ett abstrakt system, vars centrala funktion är att beskriva vissa förhållanden på ett neutralt sätt. Han föresatte sig så att visa, att en förståelse av vad som är sant eller inte sa nt i en beskrivning inte alltid är det centrala för a tt förstå språket (Potter och Wethereil 1987). Vissa uttalanden be
skriver visserligen konstaterbara förhållanden, men andra uttalanden är principiellt vikti
ga för vad de gör snarare än för vad de beskriver; exempelvis "Härmed förklarar jag krig....", "Jag dömer dig till...." eller "Se upp för tjuren!" Dessa uttalanden kan snarast beskrivas som en handling med praktiska konsekvenser, eller uttalanden som skapar social handling.
Denna typ av yttranden kan inte diskuteras i termer av sant eller falskt, men de kan vara mer eller mindre framgångsrika beroende p å omständigheterna (so m vem som ut
trycker satserna, var och när). De omständigheter som avgör vad som händer p.g.a. y tt
randet (om det händer något) utgörs av en rad sociala konventioner som länkar samman uttalandet med bestämda sociala aktiviteter. Att säga "Jag dömer dig till...." när jag möter en granne på ICA får ingen effekt (a nnat än möjligtvis ett skratt). Uttalandet associeras
1 0 4 D et är ocks å utifrån detta Derri das tal o m att där finns inget utanför te xten ka n f ö r s t å s .
allt, på institutioner, sexualitet, kropp osv. Det betyder inte att han menar att dessa en
bart är lingvistiska, utan snarare att liksom språk är alla dessa strukturer märkta av diffé-rance, av spelet av skillnader. Vart man än är, i familjen, inom institutioner, i samhället, inom språk, historia, akademiska discipliner, arméer osv., är man inskriven i ett spel av skillnader. Därför talar han hellre om "s pår" eller "märken", än om det lingvistiska be
greppet signifiant (Caputo 1997 s. 101-104).
Dekonstruktion är inte en metod eller teknik eller något man tillför texten utifrån. De-konstruktion är något som händer inuti, det är något som pågår i texten. Att visa på detta är att anta ett speciellt sätt att läsa och skriva och tänka och handla. Derrida säger att han läser exempelvis de klassiska filosofernas texter, inte för att upprepa eller konservera deras arbeten. Hans läsning är snarare ett arbete att försöka finna hur deras tänkande fungerar - eller inte fungerar. Han läser för att finna spänningar i texterna, motsättningar, heterogeniteter, för att därmed öppna upp för nya sätt att läsa (Caputo 1997 s. 9). För Derrida är detta en gest av respekt och kärlek att analysera funktionen och dysfunktio
nen i en klassisk text. Därför är syftet med dekonstruktion inte att förstöra texten - utan att om-tänka den, om-läsa den.
Dekonstruktion är att visa att något (texter, institutioner, traditioner, samhällen, praktiker...) inte har någon enhetlig definierbar innebörd och bestämbar mission, att där alltid är något mer, att de överskrider de gränser de just nu har. Vad som verkligen försig
går visar sig senare. At t bestämma en mening eller en mission är ett sätt att ge innehåll och sätta en gräns, att skapa en enhet, medan dekonstruktionen syftar till att nå bortom dessa gränser, öppna upp, lösgöra, avbryta enhetliggörandet. Histo rien och traditionen kan läsas och tolkas på många konkurrerande sätt, och dekonstruktionen tar på så sätt ansvar för historiens multiplicitet. Dekonstruktionen blir därmed att på ett ansvarsfullt sätt hålla historiens och traditionens händelser i rörelse, tolkade i nya händelser, öppna
de för nya läsningar.
Att exempelvis läsa Platon på det dominerande repoduktiva sättet är att läsa Platons filosofi; dvs. en abstraktion och en förenkling av texten. Att läsa Platon som text är där
emot att göra en produktiv läsning, menar Derrida. Det är att ta hänsyn till textens kom
plexitet och heterogenitet som producerar flera ef fekter (semantiska och syntaktiska, konstativa och perfomativa, stilistiska och retoriska osv.), där dess filosofiska innehåll bara är en av effekterna. Det innebär inte att Platons filosofi skulle vara illegitim på något sätt, snarare att den bara är en av textens effekter, och denna effekt vänder sig alltid om mot texten; dvs. mot andra tendenser som också finns där. Att privilegiera filosofin i texten är vad Derrida kallar logocentrism. Det är att göra argumentens logik till det cen
trala och allt annat perifert. Det är att låta det logiska styra och därmed neutralisera tex
ten, trots att de heterogena krafterna fortsätter att finnas där och störa. Dekonstruktion är således att nära, allvarligt, minutiöst följa texten, tills man s er att den ortodoxa läs
ningen av texten har producerats genom att avvikelser oc h överskridanden viftats bort, därför att de tyckts irrelevanta för argumentet, och därmed frigöra de krafter som logo-centrismen håller fast (Caputo 1997 s. 82-85).
Dekonstruktionens läsning skapar eller producerar gapet mellan vad författaren avsåg med texten, och vad som pågår i texten - liksom bakom författarens rygg. Det som pågår kan exempelvis vara hur en texts explicita formuleringar tycks underminera dess
implici-reklam överfors information och refereras till en verklighet via den denoterade meningen.
I den konnoterade finns däremot den underförstådda meningen i reklamen, oftast pro
duktens exellens100. Så har signifiering blivit den moderna världens sätt att tänka - i stället för att som tidigare fundera över "fakta", menar Barthes (1994 s.159).
Enligt Barthes är denna analys alltid individuell eller personlig. Att arbeta med textens mening kan inte göras maskinellt utan endast av en specifik individ. Möjligen skulle den denoterade meningen kunna vara allmän (den litterära, informationen ), men inte den se
kundära konnoterade meningen på den associativa nivån. Dessutom är analysen på vaije forskares nivå stadd i process, eftersom hans/hennes historia och omgivning ständigt förändras (Barthes 1994 s. 222).
Barthes framhåller också skillnaden mellan språk (language, la langue) och tal (speech, la parole). Semiologin analyserar berättelser och berättelsens innebörd dä r lingvistiken stannar vid meningen som analysenhet. Texten betraktas som ett tal som refererar till ett språk, som ett meddelande som refererar till en kod. Analysen söker snarare form än innehåll.
Semiologin söker inte meningen i traditionell bemärkelse, utan kallar all inter- eller in-tratextuell korrelation för mening. Det som söks är inte heller en mening eller innebörd , snarare ser man texten som ett säte för många meningar och söker möjliga innebörder i texten. Därför är detta inte en tolkningsmetod, man söker inte tolka texten eller ange den troliga meningen med texten, dess djupstruktur eller hemlighet. Barthes utfärdar en spe
ciell varning gentemot allt som framstår som "naturligt" eller givet101.
Tankegångarna i semiologin finns också med hos senare s.k. poststrukturalister, som exempelvis Foucault, som dock också ta r ytterligare ett steg genom att inte bara ställa fråga - hur görs detta? utan också - med vilka effekter102? Också för subjektet.
Dekonstruktion enligt Derrida
Saussure hävdade, att ord har mening endast i de n bemärkelsen att de differentierar till andra ord, meningen är resultatet av ett system av skillnader. Jacques Derrida103 går ett steg till när han säger att det betecknade, begreppet (signifié), också är produkten av relationer mellan olika ljudmönster eller ord (signifiant), att mening produceras i en änd
lös kedja av ord (signifianter), ett spel av sinifianter. Där finns visserligen grammatiska regler och standardiserad lingvistisk praktik, men Derrida ser inte detta som ett slutet system utan som ett ändlöst öppet spel. Han introducerar termen différance för att refe
rera till den skillnad genom vilken mening produceras, en skillnad som aldrig kan artikule
ras eller begreppsliggöras.
Derrida generaliserar vidare det som hos Saussure var en lingvistisk modell till a tt inte längre begränsa différance till språk, utan till att vara något som lämnar sina "märken" på
1 0 0 Konnotationer tenderar ofta i just reklamen att g e s sexuella anspelningar.
1 0 1 Därm ed är semio logi n inte heller e n litteraturkritik a v Marxi stisk eller psykoana lytisk typ. Däremot har semiologin fungerat som ideologikritik, exempelvis genom att analysera hur bourgeoisien konverterat sin historiskt bestämda klasskultur till att framstå som en universell sådan (Barthes 1994). På samma sätt skulle semiologin kunna fungera som könskritik genom att analysera hur ett patriarkat förmått sina intres
sen att framstå som universella.
1 0 2 S e d e n korta redo görelsen för Foucaults arkeologi o c h genealogi i kap.4, detta arbete.
1 0 3 Denna genom gång a v Derrida är häm tad från Caputo (1997).
tiv definition). Den röda färgen är vad de andra färgerna inte är; rö tt är inte grönt, blått, gult... Tecknet bestäms således - och far sitt värde - utifrån skillnader i språket.
Språket namnger på detta sätt inte enbart existerande kategorier, det skapar också sina egna kategorier. Olika språk har olika sätt att organisera världen i begrepp och kate
gorier. Dessa kan därför bara förstås i relation till andra delar i just det språket, dvs. de ges en relationeli identitet. Det klassiska exemplet är eskimåernas drygt trettio olika ord för snö.
Saussure skiljer mellan språk som la langue och la parole. La langue är detta språk
system av skillnader, dvs. språket, eller hur signifiant och signifié kombineras till ett visst språk vid en viss historisk tid. Detta är således en social produkt, och det som vi alla lär oss via sociala processer. La langue är tidsberoende, det måste förstås i relation till såväl tid som sammanhang. La parole är hur vi använder detta språk, den individuella talakten, talet, som möjliggörs av la langue. För att förstå individuella erfarenheter som uttrycks språkligt måste man då, på grund av språkets sociala natur, först förstå de soci
ala normer som gör dessa individuella erfarenheter möjliga. Mening kan bara förstås i sociala termer, som relation till sociala konventioner.
Att tolka språkliga utsagor kan enligt detta synsätt inte innebära a tt representera nå
got utanför språket. Det måste snarare ses som en skapande akt. Tolkning är a tt produ
cera eller skapa något i språket. Och om betoning läggs på språket som ett system av
cera eller skapa något i språket. Och om betoning läggs på språket som ett system av