DE LINJÄRA DISKURSERNAS GENEALOGI OCH DET SOCIALA ARBETET

Papalagi (den vite mannen) är alltid missnöjd med sin tid och han anklagar den store anden för att inte ha skänkt honom mer/.../ Han skär den i bitar som man klyver en kokosnöt härs och tvärs med en djungelkniv. Varje del har sitt namn, sekund, minut, timme /.../då klagar Papalagi: "Å, så besvärligt - nu har en timme gått igen". För det mesta visar han upp en sorglig uppsyn när han säger det, lik­

som en människa som måste bära ett stort lidande, fast det ju med detsamma kommer en alldeles ny och frisk timme. /.../

Det finns Papalagi som påstår att de aldrig har tid. De ränner omkring som om de vore besatta av Aitu, och vart de än kommer drar de ned olycka och elände, därför att de har förlorat tiden. /.../

Han jagar alltid fram med utsträckta händer efter den, han unnar den ingen rast, att få komma till vila i solen. Den ska alltid vara genast till hands, den ska sjunga och säga något. Men tiden är fridsam och stillfärdig, den älskar lugn och ro och att breda ut sig gott på en matta. Papalagi känner inte tiden, han förstår den inte, och därför gör han våld på den med sina råa seder /

255 Ibland, men mera sällan, att man ska anpassa omgivningen till människorna.

Vi måste befria den arme och vilsne Papalagi från h ans vanföreställning, vi måste ge honom hans tid åter. Vi måste slå sönder hans små runda tidsmaskiner och förkunna för honom att det finns mer tid mellan soluppgång och solnedgång än en människa kan göra bruk av (Papalagi 1983 s. 70-75).

Ovanstående utdrag ur söderhavshövdingen Tuiavii's tal till sina stamfränder om den vite mannen och hans tid, exemplifierar hur den linjära tidens diskurs kan betraktas som en kulturell k onstruktion snarare än som en självklar sanning som diskursen vill fa oss att se den. Tuiavii's tal beskriver hur den diskursiva sanningen om den linjära klocktiden, den mekaniska tiden, som räknar sekunder, minuter, timmar och lägger dem till dagar och år, och på så sätt mäter ut våra människoliv, har blivit mycket styrande för hela vår kul­

tur. Tidspilen som beskriver en kausal, kronologisk, linjär tid (von Franz 1989) 256. Vår föreställning om att linjärt kunna förutsäga, styra och förändra dessa utmätta människo­

liv, exempelvis i termer av socialt arbete, följer de linjära tidsdiskurserna.

Karen Davies (1993) har beskrivit hur den linjära klocktiden blev en social tid genom att tas i bruk av Benedictinmunkarna, för att de ville utöva sina mässor och ritualer vid exakt samma tidpunkter under dagen, men hur denna tidsdelning sedan kom att övertas av manufakturerna i s täderna för att ordna och dela upp arbetstiden för arbetarna, och hur industrialismen och kapitalismen gjort bruk av denna tidsdelning i kontrollerande och disciplinerande syften i fabriker och i ndustrier257. Den abstrakta, linjära tidens sociala funktion är just att understödja praktiker för att kunna styra, reglera och samordna män­

niskorna och deras handlingar. För att den linjära tiden ska fungera som strymedel förut­

sätts att disciplineringsstrategier utvecklas (Bjurström 1998). Livet har i den linjära ti­

dens diskurs alltmer kommit att framstå som ett ekonomiskt projekt riktat mot framti­

den, där man ska investera, satsa, göra bruk av tiden innan den rinner iväg.

Den linjära tidens diskurs, vars tidsinnebörd, där tiden flyter fram som en pil riktad mot framtiden, naturliggjorts och för oss framstår som självklar, som de n enda tänkbara, har diskursivt konstruerats och möjliggjorts genom att marginalisera, dölja eller tysta andra innebörder i tid och temporalitet. Genom inneslutningar och uteslutningar konsti­

tueras diskurserna - som sedan försöker förmå oss att se med dess ögon. Och Papalagi, den vite mannen, ser med diskursens ögon:

Papalagi känner inte tiden, han förstår den inte, och därför gör han våld på den med sina råa seder

Därmed saknar vi också ofta ord eller begrepp för dessa marginaliserade andra tidsord­

ningar258. Man har sökt andra rumsliga metaforer än linjen för att begreppsliggöra den marginaliserade tiden. Exempelvis punkttid. Den historia som för oss på ett självklart

256 yon Franz (1989) beskriver hur föreställningar om tiden varierat kulturellt, men också hur samtida tidsföreställningar innehållit motsatser, t.ex. hur det i Kina samtidigt fanns en tidlös ordning, en cyklisk och en linjär historisk tidsordning.

257 Se vidare Asplund (1985); Foucault (1987) för liknande resonemang.

258 Bergvall (1998 s. 179-180) beskriver hur det i hebreisk filosofi finns flera ord för tid; et: ett halvsub-jektivt tidsbegrepp som berör händelser i vardagen, zmann; ett operson ligt begrepp för förutbestämda tidseror och årstider, moed; ett för fasta tidpunkter som datum, möten, schahoot; ett för tidsreversibla processer, och meschech för tidens pil, tidsassymetrin. En ordrikedom vi tycks sakna i vårt språk.

sätt representeras av en linjär, kronologisk berättelse, motsvaras exempelvis på Trobri-andöarna av en uppsättning anekdoter utan kronologi, utan utveckling, utan orsaksrela­

tioner. Som ett antal händelser förknippade med rummet, där upplevelser och erfarenhe­

ter blir referenspunkter för tiden, där tempot är relativt och regleras efter upplevelsernas intensitet. Som punkter utan förbindelse (Davies 1997, Waldén 1998, von Franz 1989).

Waldén (1998) exemplifierar punkttiden, utanför förspråkliga kulturer men innanför vår västerländska kultur, med försjunkandet i ett handarbete, upplevelsen av våren, sinnes­

minnen av septembers dofter och färger 259. En sinnlig, erfarenhetsbaserad tid som ute­

sluter planläggning för en framtid. En tidsuppfattning som kan relateras till andra sätt att förhålla sig till världen, andra sociala praktiker, en annan social verklighet än den linjära.

En annan social verklighet som den därigenom bidrar till att upprätthålla, möjliggöra.

Andra tidsmetaforer är cyklisk eller cirkulär tid; det är årstidernas ständiga återkom­

mande, reproduktionens tid, det är kyroårets och astrologins tid. Det är tiden som bär myter och riter vidare, tiden som analogitänkande. Ytterligare exempel är tiden som våg-eller spiralformad; historien so m en vågrörelse som fortplanta r sig i nuet, våg-eller spiralen som har rörelsen gemensam med linjen och återkomsten gemensam med cirkeln. T ids­

aspekter som rymmer såväl förvandling, förändring som oföränderlighet, återkomst (Waldén 1998). Slutligen bortom tiden - evigheten (von Franz 1989).

I bondesamhället var det inte hur mycket klockan var som var viktigt. Här följde man snarare ljusets och årstidernas rytm, en rytm där behoven och arbetet tilläts styra, och man anpassade sig till vad som hände i naturen. En rytm av återupprepning, men samti­

digt förnyelse och oförutsägbarhet. Tiden som ett relativt begrepp, något man relaterade till jorden och dess sådd och skörd, till djuren, till själva livet (Asplund 1985).

När en skånsk bonde i början av 1800-talet tillfrågades om sin dotters ålder svarade han: Hon ska vara 4 år gammal, ty hon är lika gammal med min brune häst, som föddes då vi hade fälad i södra vång (Asplund 1985 s. 96).

Också individens ålder relaterades på detta sätt till jord och djur till skillnad från den borgerliga, individualiserade tiden. Tid kunde då ses som något flerdimensionellt och ibland okoordinerat; tid som går i jorden, ovanpå jorden och på himlavavet Tiden som konkret förankrad i sociala praktiker (Schüllerqvist 1998). Tidens gång kunde då betrak­

tas som växt, inte nödvändigtvis som linjärt utmätt åldrande, degener ering och förfall.

Inte nödvändigtvis som framsteg heller i en instrumenteli eller rationell bemärkelse. Sna­

rare växt som förändring, som äppelträdet på gården som ändrar form och utseende vaije år, som blommar och ger frukt olika år från år.

Davies (1996, 1997) har också använt begreppet processtid för att försöka fånga en marginaliserad tid; processtiden som en tid som framförallt tycks höra samman med om­

sorgsarbete, underhållsarbete, solidariskt arbete. Det är en tid insnäijd i sociala relationer.

Flera olika processer kan vara samtidigt pågående och vävas in i varandra i komplicerad korsmönster. En mor hjälper exemeplvis ett barn med läxorna medan hon samtidigt matar det lilla spädbarnet. I de pauser som uppstår går hennes omsorgstankar till sin sjuka far.

Waldén (1998) tycker sig sakna begrepp för vad hon beskriver som den behovsrelaterade

259 Jag skulle kunna karaktärisera skrivandet av en avhandling, åtminstone i slutsked et, som något som sker i en punkttid.

"dubbla" kvinnotid som formats av mångsyssleriet och oförutsägbarheten i hemarbetet.

Kanske kunde detta kallas processtid? Processtiden som en tid som i sin relation kan innebära kontinuitet, men inte linearitet. En tid som inte kan kvantifieras, mätas, som inte kan fastställas början eller slut på eller planeras. Processtiden kännetecknas av pro-cessuellt tänkande och handlande, väntan, flexibilitet, samtidighet. En temporalitet som inte hänför sig till tidens linjära gång, utan snarare till det sätt på vilket individen är för­

ankrad i nuet, i rum och tid. Därmed en förkroppsligad tid, en tid som kan sägas fånga en mångfald tider som är oupplösligt förenade i sitt sammanhang.

Processtiden, i vissa avseenden cirkulär, i andra avseenden spiral- eller våg- eller punktformad, som är kännetecknande för barnafödandets, omsorgens, omvårdnadens tid . Den tid man inte kan dela in i minuter och timmar, inte schemalägga och på så sätt styra över, fa kontroll över, förutsäga eller planera för. Någon blir sjuk och behöver hjälp nu -och hur många timmar eller dagar vet vi inte. Ett barn f öds, -och varken d ess födelse eller dess kommande behov kan regleras efter någon linjä r klocktid. Någon ligger döend e, och döden hånflinar åt den med klocka utmätta arbetstiden. Processtiden som den tid som Davies (1990) kallar för den kvinnliga tiden²⁶⁰, främst därför att detta är omsorgsarbe­

tets och de reproduktiva sysslornas tid, och dessa av tradition handhafts av kvinnorna och därmed kommit att definieras som kvinnlig . En tid som är relationeli, det vill säga alltid måste ses i relation till de "betydelsefulla andras" tid (Davies 1997).

Det jag velat visa med dessa exempel är hur det kan sägas existera flera samtidiga tidsordningar i vårt samhälle, som kan relateras till olika sociala verklighet er, och hur de bidrar till att upprätthålla och möjliggöra olika sociala praktiker. Olika tidsaspekter ska­

par olika premisser för handling, och olika sätt att förhålla sig till världen, utifrån olika villkor och strävanden, därmed också utifrån förhållanden som klass och kön (Schüller-qvist och Lilja 1998).

Den linjära tiden betraktar jag därmed som en kulturell diskursiv konstruktion som är könsteoretiskt bestämd. I stället för att se hur våra liv är en komplicerad sammanvävning av olika tider och tidsstrukturer, kopplat till olika sociala verkligheter och pra ktiker, och hur detta på olika sät t har att göra med kön, har diskurserna naturliggjort den linjära klocktiden som den enda (Davies 1997). Dessa andra tidsformer har marginaliserats av den linjära tidens diskurser261.

Vad är det som möjliggjort att ett sådant linjärt, rationellt modelltänkande blivit grundläggande i socialt arbete, vilka är möjlighetsvillkoren? Hur har den linjära tidens diskurser utformats i och format det sociala arbetet? Och vad har de fatt för effekter, vad gör de? Hur har diskurser och praktiker samverkat och påverkat varandra?

De linjära diskursernas uppkomstbetingelser eller möjlighetsvillkor

Det är moraliskt riktigt att kuva och tämja sådant som alla fruktar (Sceneca i Le­

win 1998 s. 61).

260 Ett konstaterande Davies är långtifrån ensam om. I följande textav snitt exemplifieras detta med Iriga-ray och Kristeva, som också talar om denna tid som kvinnlig, kanske också som kvinnans tid. Många fler exempel kunde nämnas.

261 Att tala om andra tidsbegrepp innebär inte att dessa behöver ses som motsatsen till den linjära tiden.

Jmf. Davies (1997).

Under 1700-talet kännetecknades knappast det sociala arbetet av något linjärt diskursivt tänkande. I de gamla he lgeandshusen, hospitalen, spinnhusen, fattighusen och asylerna blandades alla behövande såsom invalider, gamla, föräldralösa barn, fattiga och sjuka.

Under 1700-talet kunde fattiga och tiggare, de s .k. försvarslösa som av olika anledningar saknade tjänst och inte kunde försöija sig, enligt legostadgan av 1664 tvångsintas på tukthus, spinnhus eller andra arbetsinrättningar på obestämd tid, eller tills de kunde visa

"laga försvar" dvs. tjänst. Men de kunde också i brist på plats på arbetsinrättningarna intas på fästningar tillsammans med vanliga brottslingar. Inga speciella åtskillnader gjor ­ des. Målet tycks inte ha varit normalisering, utveckling eller förbättring enligt någon line-aritet. Mycket fa kunde ju skaffa "laga försvar" från dessa inrättningar oc h blev därför oftast kvar. Det centrala verkar i stället ha varit att genom avskiljn ing och förvaring hålla alla under kontroll, att undvika lösdriveri och tiggeri och att människorna besvärade eller låg andra till last (Fahlgren 1989).

Den mycket snabba befolkningsökningen i Sverige, främst i jordbrukets underklasser från 1750-talet, gjorde att arbetsinrättningar, fästningar och fängelser överfylldes med försvarslösa för att förhindra dem att dra runt som tiggare på vägarna. Till slut fanns inte längre plats för fler. Den tidigare sociala praktiken blev då problematisk och kunde inte upprätthållas. Den stora sociala frågan under 1830-40-talen kom därmed at t handla om rädslan för oro, uppror och förvildning av dessa försvarslösa, och hur denna fara skulle bemötas (Fahlgren 1989).

Samtidigt kom den framväxande indust rin att i allt större utsträckning behöva billig arbetskraft, och föreställningen om att en stark nation kräver starka människor eller e tt

"fullgott människomaterial" växer si g stark (U Olsson 1997). Detta ekonomiska behov sammanfaller i tid med att upplysningstidens pedagogiska behandlingstanke gör sig gä l­

lande i skolan, inom medicinen, i fängelserna, det vill säga tron på att det är möjligt a tt uppfostra, forma eller behandla människor för att förbättra eller förändra någon oönskad egenskap eller beteende. En effektiv uppfostran förutsatte ett vetande om individerna, vetandet å sin sida kunde uppnås genom praktiker som observation, övervakning och kontroll. De farliga klasserna, de försvarslösa, skulle enligt denna tanke inte bara spärras in för att förvaras och kontrolleras, inte heller enbart sörjas för i barmhärtighetens namn, de skulle nu också förbättras och omdanas genom arbete, för att sedan släppas ut och göras nyttiga för samhället. Och man skulle undvika a tt utsätta dem för moralisk smitta på fästningarna (Lewin 1998; Foucault 1983, 1987)262.

En infrastruktur av institutioner byggdes snabbt upp, och här spelar den borgerliga filantropin stor betydelse. En filantropi byggd på en blandning av rädslor, barmhärtighet, moraliska och pedagogiska normer (Holgersson 1981; Mattsson 1984). Via isolering, underordning och disciplin kunde de arbetslösa på institutionerna lära sig arbeta, b rotts­

lingarna och de vanartade lära sig lyda lagen och betänka sina synder. De kunde omfor­

mas, normaliseras.

2^2 Åtminstone kom detta att gälla de som bedömdes som ofrivilligt och oförvitliga arbetslösa eller försvarslösa, s om vid seklets mitt också böljade erbjudas kommunala nödhjälpsarbeten i förbättringssyfte.

De vanartiga eller lättjefulla försvarslösa avskildes dock, och kunde alltjämt dömas till tvångsarbete (Fahlgren 1989).

För att kunna ge de behövande adekvat behandling, måste vetandet om individerna öka. Samtidigt gav behandlingen, som en följd av behandlingspraktiken i sig, en allt större kunskap om individerna som behandlades. Behandlingsteknikerna kunde därmed förfinas och differentieras under 1800-talets gång, samtidigt som vetandet om individerna ut­

vecklades och differentierades. Ett alltmer varierat utbud av korrektionsinrättningar med varierande förbättringstekniker växte vid seklets slut upp som ett allt tätare nät kring människorna. Praktiker som observation, avskiljning, segregering och inspärrning ut­

vecklades i syfte att upprätthålla en samhällsordning och skapa nyttiga samhällsmed­

lemmar (Foucault 1983 s. 51; jmf. Lewin 1998; Fahlgren 1989)263.

Arbete, religiös bildning, uppfostran och skolning blev den behandling den rörliga ar­

betskraften kom att erbjudas, så att de skulle lära sig vikten av att arbeta och plikten att vara nyttig. Denna behandling var att betrakta som en förmån, eftersom den skulle göra dem bättre rustade att möta framtiden. Behandlingspraktiker som stödde sig på den linjä­

ra tidens diskurs, och som i förlängningen sedan bidrog till att förstärka och legitimera diskursen, inte minst genom det vetande om individerna som praktikerna utvecklade. Så verkade och samverkade den linjära tidens utvecklingsdiskurs med utformandet av prak­

tiker för socialt arbete.

Ekonomiska, sociala och befolkningsmässiga processer, en infrastruktur av institutio­

ner, pedagogiska och moraliska normer kan därmed ses som uppkomstbetingelser för den linjära diskursen i socialt arbete. Praktiker understödda av utvecklingsdiskursen utarbe­

tas på likartade sätt inom flera olika sociala områd en. I en samverkan mellan makt, ve­

tande och sociala praktiker skapades så en gräns för den sociala ordningen.

Det formbara barnet

Föreställningen om barn som något speciellt, inte bara små vuxna, förstärktes successivt under modern tid (Ariès 1982). I den pedagogiska behandlingstanken eller uppfostri ngs-tanken ingick föreställningen att barn är formbara. Denna pedagogiska norm k an ses som ett centralt möjlighetsvillkor för den linjära utvecklingsdiskursen. På detta bygger de utbyggda barnavårdspraktikerna, på detta bygger berättelsen om pojken ur famnen. Barn kan, om de i likhet med pojken ur famnen flyttas från sina dåliga föräldrar, formas och utvecklas till godtagbara vu xna264. Denna diskurs kring barn och barnuppfostran och formning av barn var intimt förbunden med framväxten av de första institutionerna för barn. Institutionerna sågs som ett medel för att uppfostra det formbara, förändringsbara, bildbara barnet, men anstalterna skapade också egna normer för hur goda institutionsbarn skulle formas (Ohrlander 1991). Uppbyggandet av dessa institutioner kan därmed se s som en teknologi i den linjära utvecklingsdiskursens tjänst265.

Utbyggnaden av skolväsendet hade nära släktskap med uppbyggandet av andra insti­

tutioner för fattiga eller vanartiga barn så till vida att det förutsatte samma linjära ut­

263 Från 1862 skedde ytterligare uppdelning, då kunde de försvarslösa och sjuka tas om hand av det nybildade landstinget för medicinsk vård (Fahlgren 1989).

264 Till detta kommer senare föreställningar om adolescensen som en speciellt känslig period då ungdo­

marna måste skyddas, ledas, utbildas. Jmf Swärd (1993).

265 Allmänna barnhuset, som byggdes på 1630-talet, var ett av vårt lands första institutioner byggd speciellt för barn. Detta barnhus var framförallt förknippat med fattiga, övergivna, föräldralösa och oäkta barn (Ohrlander 1991).

vecklingstänkande, och legitime rade och utvecklade likartade tekniker för att forma bar­

nen. I 1842 års folkskolestadga föresatte man sig att skapa en skola för alla, och ökade i och med detta också vetandet om barnen som individer. I folkskolan synliggjordes bar­

nen, där blev skillnader och konflikter mellan olika barn tydliga. Tekniker för formning av barnen utvecklades inom skolan, och de barn som inte kunde normaliseras inom folk­

skolans ram via de n linjära upptrappningsmodellens förmaning, varning och aga, som fanns inskriven i skolförordningen, avskildes från skolan. Skolrådet kunde enligt 1897 års stadga angående folkundervisningen också skilja barn från föräldrar om barnet misskötte skolgången (Swärd 1993). Så skapades och avskildes den "onormale" eleven med hjälp av en likartad teknologi som den socialt vanartige.

Straffen i allmänna läroverksstadgan liknade folkskolestadgans, och skrevs sedan näs­

tan ordagrant in i den första barnavårdslagen 1902 (S undqvist 1994). Som förebyggande barnavårdsåtgärder kunde föräldrarna till barnet först tilldelas förmaning och den under-årige själv varni ng. Fram till 1942 fanns aga dessutom inskriven som en förebyggande barnavårdsåtgärd. Nästa steg var att föreskrifter om den underåriges levnadsförhålland en utdelades. Slutligen kunde barnet ställas under övervakning. Om ingen rättelse skett, eller om förebyggande åtgärder bedömdes som gagnlösa, kunde tvångsomhändertagande och placering i fosterhem eller på institution tillgripas266. Så utvecklades likartade praktiker inom skola och social barnavård, som på ett mycket konkret sätt stödde sig på den linjä­

ra utvecklingsdiskursen - och kom att understödja den.

Pojken ur famnen-berättelsen härstammar från slutet på 1970-talet. Sociallagstiftning­

en var då fortfarande utformad som en linjär upp trappning i tid. När något avvikande först blev känt skulle det försöka rättas till i form av spec ifika praktiker, först i form av råd och stöd, sedan genom att en varning eller förmaning utdelades. I detta fall var det

en var då fortfarande utformad som en linjär upp trappning i tid. När något avvikande först blev känt skulle det försöka rättas till i form av spec ifika praktiker, först i form av råd och stöd, sedan genom att en varning eller förmaning utdelades. I detta fall var det