KÖN OCH/ELLER JÄMSTÄLLDHET Kön som s killnader i egenskaper

Det är inte bara i vetenskapen man håller sig med olika innebörder i kön. Också i vårt dagliga liv kan vi erfara hur vi växlar me llan olika innebörder, och hur detta far konkreta effekter i våra liv.

De innebörder i könsbegreppet som bl.a. kan sägas ha skapats och konstituerats inom ramen för de diskurser (kultiveringsdiskursen och offentlighetsdiskursen) jag identifiera­

de i diskursanalysen i föregående kapitel, verkar alltjämt och kan alltjämt identifieras. Jag avser då konstitueringen av kön med innebörden två olika uppsättningar egenskaper, biologiska och/eller psykologiska. I denna diskursiva konstituering bestäms innebörden av de två könen som väsensskillnader, som essentiella skillnader mellan människor. Kön ses som något medfött som finns där som en kärna inuti individen, och som tar sig ut­

tryck i manliga och kvinnliga sätt att vara, handla, tänka, uppfatta. Skillnader som indi­

viderna dessutom värderas utifrån (Magnusson 1996b; 1998; Wahl 1998).

195 Essentiella i den filosofiska bemärkelse Aristoteles gav begreppet; essentiella egenskaper gör ett ting till den sorts ting det är (Holm 1990 s. 16).

196 Vaije kultur konstruerar i likhet med diskurser sina gränser, har sitt sätt att utdefmiera och innesluta.

I vår västerländska kultur går den stora skiljelinjen mellan vad som betraktas som normalt och patolo­

giskt. Jag uppfattar dock kulturella praktiker som mer basala än diskursiva formationer. Diskurser kan förstås som delar av ett samhälles pågående historia (Dreyfus och Rabinow 1982).

197 Språket är betydelsefullt, det får konkreta effekter, det gör saker (se Austin 1962). Mellan kropp själ finns som jag ser det inget och. Att tala om kropp och själ vore att göra en åtskillnad, att skilja det ena från det andra - vilket jag tror är omöjligt. Jag väljer därför att i en annan relation mellan orden tala om kroppsjäl, kropp själ, vilket jag återkommer till och utvecklar nedan.

Denna innebörd i kön är så självklar och naturlig, att vi ofta inte uppfattar den som ett synsätt, utan som något givet. Därmed kan vi upprätthålla och reproducera denna könsinnebörd bara genom att vara och göra "som vanligt". När kvinnor "som vanligt"

uppträder kvinnligt, underordnat, passi vt, uppfattas det som naturligt. Samtidigt repro­

ducerar kvinnorna själva, just genom att uppträda "som vanligt" denna könsinnebörd, och bidrar till att den naturliggörs. När kvinnorna uppträder passivt och underordnat blir det till ett bevis på att sådana är de. Titta bara! Det samma gäller män som exempelvis uppträder överordnat - men så att denna överordning döljs. På så sätt kan vi bara genom att "vara som vanligt" bidra till ojämlikhet , särbehandling av könen och missgynnanden, fast vi inte avsett det. Fast vi säger att vi är emot det, och trots att vi tror att vi inte gör det (Magnusson 1996b, 1998).

Vad får en sådan innebörd av könsbegreppet för effekteri Att ständigt vara tvungen att förhålla sig till vad som är "naturligt" manligt eller kvinnligt leder lätt till osäkerhet, ofrihet och framför allt till inskränkningar i människors handlingsutrymmen. Så länge vi, män såväl som kvinnor, beter oss "som vanligt" och upprätthåller dessa skapade köns­

skillnader är allt "som det ska". Alla de sociala praktiker som skapats av/för oss utifrån denna könsinnebörd, praktiker i arbetsliv, familjeliv, privatliv, film, reklam, konst, kom­

mersiell handel, religion, faller då på sin rätta plats. Allt är i sin ordning. Men att gå in i och bidra till att upprätthålla denna ordning kostar. Det betalas med inskränkningar, di­

sciplineringar, begränsningar, ofrihet, av diskursiva inneslutningar och uteslutningar.

Framförallt har det uppmärksammats hur flickors och kvinnors handlingsmöjligheter beskärs av denna syn på kön, där kvinnan värderas lägre och underordnas den kulturelle, offentlige och aktive mannen, som i mänsklig gestalt tycks kunna överskrida sitt kön, och vilka könsdiskriminerande praktiker en sådan diskurs stödjer sig på och understödjer (se ex. Eduards 1998; Magnusson 1996b; Wahl 1998; Irigaray 1994 m.fl.) Men sådana könsbestämda förväntningar och praktiker formar, påverkar och begränsar också mäns handlingsutrymme. Även män låses i könsbestämda förväntningar kring hur en normal man ska vara, tänka, handla, se ut. En av de vanligaste dödsorsakerna bland tonåriga poj­

kar i Sverige är självmord (Östlin 1996). Det tycker jag borde få oss alla att ställa frågan;

hur bidrar vi till att skapa våra söner? Vilka könsbestämmande diskursiva och sociala praktiker gör tonåriga pojkar så sårbara?

En annan viktig effekt av denna könsskillnadsinnebörd är tendensen att den enhetlig-gör de två könen. Könen skapas som två separata och väl avgränsade grupperingar skil­

da från varandra utifrån egenskaper. Män har dessa egenskaper och är, tänker och hand­

lar på detta sätt. Kvinnor har andra egenskaper och är därmed på andra specifika sätt.

Skillnaderna inom respektive kön osynliggörs därmed. Olikheter som kan vara relaterade till ras, sexualitet, klass och andra sociala positioner.

Genom att tala om könsskillnader som naturliga skillnader i egenskaper , bortser man också från vad de olika villkor, som diskursiva, sociala och kulturella praktiker skapar, gör för/med kvinnor och män. Man bortser ifrån att dessa olika villkor kan bidra till att skapa sådana olikheter mellan kvinnor och män - som sedan tolkas i termer av skillnader i egenskaper. Det vill säga olika villkor tenderar att döljas - för att sedan förstås eller framhållas som skillnader i egenskaper. Att tala om kön som egenskaper skulle innebär att helt bortse från den maskerad som skapar kvinnan Orlando, och hur denna maskerad

med dess utstyrslar och rekvisita, föreskrifter och normer, kan ha skapats och legitime­

rats som en effekt av att kön givits innebörden skillnader i egenskaper. Maskeraden som något denna specifika könsinnebörd iscensätter eller gör - för att sedan förstärkas av dramat (Wahl 1998; Fahlgren och Oldenmark 1998).

Kön som neutralitet eller jämställdhet

I den offentliga och politiska diskursen idag talas det om att befrämja jämställdhet. Prak­

tiker som jämställdhetslag, arbetsmarknadsavtal, socialpolitiska reformer och lagar har skapats, legitimerade av jämställdhetsdiskursen. Jämställdhet innebär då att skillnad inte görs eller ska göras utifrån kön. Människor ska bedömas utifrån sina kvalifikationer eller prestationer, inte sitt kön. Jämställdhetsbegreppet härstammar från den politiska 1970-talsdiskussionen. Begreppet beskriver ett idealtillstånd av fullständig likställdhet mellan kvinnor och män. Det innebär förverkligandet av Orlandos utsaga när han/hon förvandlad till kvinna ser sig i spegeln: samma person - bara ett annat kön. Eller förverkligande av bibelns:

Här är icke jude eller grek, här är i cke träl eller fri, här är icke man eller kvinna:

alla ärenlett i Kristus Jesus (Paulus brev till Galaterna 3:28).

Jämställdhet som begrepp är föreställningen om könsdikotomins fullständiga upplös­

ning, könsskillnadernas upplösning - åtminstone i det offentliga livet. Kön betyder inget, eller ska inget betyda.

Men hur konstrueras detta begrepp? Antingen utgår man ifrån kvinnors och mäns es­

sentiels likheter, här finns inga grundläggande skillnader som motiverar olikhetstänkan-dei. Alla ören I ett i Kristus Jesus. Eller så, och det är antagligen vanligare, är utgångs­

punkten att det visserligen finns grundläggande skillnader mellan könen, men att dessa skillnader inte motiverar olika behand ling av kvinnor och män. Båda ska ha samma vill­

kor. Bådas kunskaper, värderingar, erfarenheter ska tas tillvara och berika samhällsut­

vecklingen (Magnusson 1996a). Sociala praktiker motiverade och skapade utifrån en könsskillnadsdiskurs ska inte finnas.

Vad jämställdhetsbegreppet gör

Kanske oavsiktligt har fokus i konstruktionen av jämställdhetsbegreppet kommit att hamna på kvinnan. I jämställdhetsdiskursen framstår det som att det är hon som ojäm­

ställd. Att ta itu med jämställdhetsfrågan har kommit att framstå som identiskt med att ta itu med kvinnoproblemet. Effekten blir lätt att det är hon som måste anpassas till ar­

betslivets krav, till den sociala verklighe ten (Liljeström 1996). Otaliga är de utsagor i jämställdhetsdiskursen som börjat med "Kvinnorna måste lära sig att " De måste lära sig att hålla sig framme, att hålla fram sig själva, stå på sig, våga satsa, våga tala, inte vara så mesiga....

Vad far detta diskursiva tal för konsekvenser? Det innebär att kvinnor jämförs med män - som därigenom framstår som normen att styra förändringen av kvinnan mot.

Kvinnor måste lära om för att bli lika - som män, och därmed behandlas lika - som män.

Luce Irigaray (1994 s.15) uttrycker problemet så här:

Att kräva likställdhet som kvinnor förefaller mig vara ett felaktigt uttryck för ett verkligt problem. Att kräva att man ska vara lika förutsätter en jämförande term.

Vem eller vad vill kvinnorna bli jämförda med? Med männen? Med en lön? Med en offentlig ställning? Med vilken måttstock?

Kvinnor kan - likaväl som männen, de är eller kan bli lika duktiga som männen, de har samma behov och ska behandlas lika som männen. Är detta en könsneutral (jämlik) kon­

struktion? På samma sätt som i de diskurser jag identifierade i Durkheimanalysen t ycks kvinnan här konstrueras i relation till en frånvarande men normgivande man. Den mannen är kanske könsneutral. Den naturliggjorda diskursen med den manliga normen ifrågasätts därmed inte. Att vara människa tyc ks vara ide ntiskt med a tt vara man. Samhället, ar­

betslivet, den sociala tillvaron är som den är och ifrågasätts inte. Det är kvinnan som måste anpassa sig, bli jämlik. Detta riskerar att bli effekten av jämställdhetsdiskursen.

Kultiveringsdiskursens könsinnebörder kan anas; mannen som könsneutral människa och norm för det normala sättet att vara, kvinnan som det annorlunda, som natur, kön, som behöver läras om och kultiveras. Hon måste läras at t överskrida sitt kön, med allt vad det innebär, för att bli människa. Bli jämställd. En sådan könsinnebörd riskerar jäm­

ställdhetsdiskursen och dess praktiker att konstituera, upprätthålla och befasta.

Om vi i jämställdhetens namn hävdar lika behandling som princip, förnekas därmed i en sådan praktik också de (konstruerade) olikheter i villkor och erfarenheter, bemötan­

den, förväntningar, belöningar som råder mellan könen. Alla de olikheter i vilkor som realiserades för Orlando som man och kvinna bortses ifrån i en sådan praktik. Ett exem­

pel på lika behandling kunde vara att i jämställdhetens namn säga att här förväntas alla kunna jobba övertid lika mycket. Resultatet riskerar att blir en slags falsk neutralitet (Roman 1993; Magnusson 1996b).

En sådan falsk neutralitet skulle också innebära att man bortser ifrån de skillnader i värderingar som finns mellan man/manligt och kvinna/kvin nligt. Hur det högtidliga talet om kvinnan, precis som för Orlandos levnadstecknare, tenderar att bara viftas bort så där i förbifarten med ett skratt. Hur allting tycks komma på fel plats när man skriver om en kvinna, hur tonvikten aldrig hamnar där den skulle hamnat om det gällt en man (Woolf 1993). Hur identiska utsagor av en man och en kvinna tenderar att värderas på mycket olika sätt. Hur likartade beteenden som att hålla sig framme, att stå på sig, att ställa krav, vara aggressiv, våga tala, tenderar att bedömas helt olika beroende på om de ageras ut av en man eller en kvinna.

Irigaray (1994 s. 15) avslutar tillspetsat sin utsaga:

Vem eller vad vill kvinnorna bli jämförda med? Med männen? Med en lön? Med en offentlig ställning? Med vilken måttstock? Varför inte med sig själva?

På så sätt för hon diskussionen bortom jämställdhetsbegreppet. Hon menar att vill man tala om exploateringen av kvinnan måste man starta i den könsskillnad som denna explo­

atering grundar sig i. En exploatering grunda d i könsskillnaden kan endast lösas genom könsskillnaden, inte genom en låtsad neutralitet, menar Irigaray (1994).

Kön som samhällskategori

Kön kan också ses som en samhällskategori eller som en social kategori. D å innebär kön att vi ordnar och sorterar och uppfattar vår sociala tillvaro utifrån kön. Vi delar upp kö­

nen i två distinkta grupper, här finns män och där är kvinnorna, och detta styr sedan vårt sätt att se vår sociala verklighet. Vi sorterar människor vi möte r utifrån kön, vi kan inte låta bli. Vi bemöter dem sedan olika utifrån hur vi sorterat dem, handlar på olika sätt mot en man och en kvinna. Vi förväntar o ss samtidigt att de ska bemöta oss olika, förväntar oss att de ska syssla med olika saker, tänka, tycka, uttrycka sig olika. Och vi värderar dem olika (Magnusson 1996b). Allt detta så tydliggjort för Orlando.

Alla tilldelas ett av två kön. Könlösa människor är för oss otänkbara. Kön finns där som självklara mönster i vårt sätt att bygga samhällen och att tänka verkligheter. Kön finns där som naturliggjorda diskursiva tankemönster som skapar och inpräntar hand­

lingsmönster (Magnusson 1996b). Ett sådant könsbestämt socialt handlingsmönster har Gerd Lindgren (1996) kallat homosocialitet. Detta kan förstås som tendens en till solida­

ritet mellan män, hur män väljer män, män stödjer andra män. De ger varandra små soci­

ala "gåvor" i form av uppmuntrande tillrop, instämmande nickar, eller faller u ppmunt­

rande in i varandras tal. Det är bastubadens och älgjakternas sociala politik. En stark, tyst men icke köns-benämnd lojalitet mellan män. Effekten kan bli att kvinnor lätt glöms bort på små möten, får jobba hårdare än män för att synas och räknas198, kommer helt enkelt och "naturligt" aldrig på fråga i vissa sammanhang.

Kön med innebörden social kategori har historiskt understött och samverkat med den diskursiva innebörden kön som skillnad i egenskaper. De har tillsammans motiverat en uppdelning och en rangordning och hierarkise ring mellan män och kvinnor, där kvinnors lägre rangordning tenderat att framställas som "naturlig".

Det dagliga spelet av innebörder

I vår västerländska kultur framställs åtskillnaderna och rangordning en mellan könen som det naturliga för oss, för män såväl som för kvinnor. Det är så djupt förankrat i oss att vi inte ser eller tänker på när vi agerar i enlighet med detta. Särskilt svårt är det att se hur man själv reproducerar mönstret i sitt dagliga liv. Utan att reflektera över det ger vi "so m vanligt" lite högre värde åt pojkar och män och det de gör. Männen och deras aktiviteter verkar lite mera värt att uppmärksamma och ta sig tid för, lite bättre, lite viktigare, in­

tressantare. Det innebär att när vi "gör som vanligt" blir det ofta ojämställt, menar Mag­

nusson (1998). Fast vi kanske inte avsett det, fast vi själva säger oss handla enligt jäm­

likhetsnormen. Den naturliggjorda könsskillnaden understödjer ojämställda handlingar och praktiker på ett oreflekterat och självklart sätt. Vi agerar som diskursens ögon.

Samtidigt lever vi med en stark och dominant jämställdhetsdiskurs som grundföre­

ställning i vårt offentliga liv, vårt arbetsliv. Mellan dessa olika och motsägande könsin­

nebörder pågår ett spel i det fördolda, som kan förstås utifrån att de olika innebörderna relateras till olika diskurser som samtidigt kan vara verksamma. De tta innebär exempel­

vis att om vi skulle lyckas genomföra en formell jämställdhet, exempelvis vad gäller lön, arbetsvillkor och familj evillkor, så garanterar inte det att vi inte ändå handlar och blir

198 Som för Inga; se analysen del II (Magnusson 1996a).

bemötta utifrån de naturliggjorda mönster som skillnadsdiskursen påbjuder. Mönster som värderar högre det män säger, gör, är, har. Mö nster som betraktar mäns kompetens som lite högre och bättre, mäns närvaro som bättre och självklarare, mäns inlagor som viktigare och intressantare osv. (Magnuson 1996b). Mönster som legitimerar homosoci -ala praktiker.

Detta spel mellan olika könsinnebörder innebär också att jag kan bli lätt förvirrad när jag kliver in på min arbetsplats omgärdad av jämställdhetsdiskursen könsinnebörd, som i våra offentliga samtal är stark, och där möts av i huvudsak män på högre positioner i organisationen, manliga chefer, informella och formella beslutsgrupper bestående av i huvudsak män, manliga arbetskam rater med högre lön och större löneförhöjningar. Eller som Inga blir bortglömd på små möten, och upplever att jag far jobba mer än grabbarna för att duga (Magnusson 1996a).

Föreställningen om att jämställdhet råder på våra arbetsplatser är dominerande och

"seg", skriver Magnusson (1998). Den skapar ett kraftfält av åsikter och verklighetsupp­

fattningar som det inte är så lätt att välja sig emot när man befinner sig inom det. Ett kraftfält som bidrar till att dölja den könsskillnadsdiskurs som i sin självklarhet också är verksam på arbetsplatsen. Risken finns därmed att jag, i likhet med Inga, och i enlighet med jämställdhetsdiskursen, tolkar mina erfarenheter av olikheter inom ar betslivet ut­

ifrån egna tillkortakommanden. Eftersom här inte sker särbehandlingar utifrån kön, är det nog mig det är fel på. Min kompetens är väl inte lika bra som hans. Jag är nog inte värd högre lön. Jag skulle väl ändå inte ha så mycket att tillföra i den där gruppen. Jag duger nog ändå inte till chef, inte vill jag heller. Att hävda könsneutralitet och jämställdhet leder ofta till att olikheter i villkor, som ändå visar sig finnas, förstås och förklaras utifrån in­

divid (Magnusson 1996b, 1998).

Men om man synliggör det dagliga spelet mellan olika diskursiva könsinnebörder, kan man också se det som att olika innebörder existerar och verkar samtidigt. Vid vissa till­

fallen och i vissa sammanhang ges kön innebörden det är skillnad på kvinnor och män, också i arbetslivet. Vid andra tillfällen konstitueras innebörden jämställdhet, här behand­

las alla lika. Detta diskursiva spel är inte slumpmässigt. Det styrs av maktrelationer.

På samma sätt som de diskursiva innebörderna växlar, så växlar också de sociala prak­

tiker dessa innebörder vilar på och rättfärdigar, och kan på så sätt motverka varandra eller framstå som paradoxala eller skapa dilemman.

När praktikerna i jämställdhetens namn utformas så att lika behandling ska gälla för båda könen, förnekas eller döljs därmed olikheter i kvinnor och mäns livsvillkor och erfa­

renheter. När vissa ändå förväntas parera för oplanerade omsorgsbehov, som när de uppstår är absoluta och omedelbara, blir detta problematiskt. Och hittills är det i större utsträckning kvinnor som ställs inför kraven på vård och omsorg. Resultatet kan bli en falsk eller låtsad neutralitet, där avvikelser från den generella och enhetliga normen orät t­

färdigt bestraffas. Avvikelser som exempelvis at t tvingas vara hemma med sjukt barn eller att inte obehindrat kunna jobba övertid på grund av vårdansvar (Michaeli 1995;

Roman 1993). Lika behandling riskerar att få olikhetsskapande effekter.

När praktikerna i stället utformas på olika sätt för kvinnor och män, exempelvis ge­

nom kvotering av kvinnor eller "varannan damernas", kan det uppfattas som kränkande och nedvärderande särbeh andling som förstärker skillnadsdiskursen. Det tenderar oftast

att vara kvinnorna som könsbestäms och därmed särbehandlas. Kvinnor riskerar därmed att ses som mindre värda, sämre, eftersom de måste särbehandlas. Män tycks sakna kön, eller deras kön utgör ingen begränsning som kräver någon särbehandling (Eduards 1998)1". Utan kvotering eller särbehandling av kvinnor enligt normen alla ska behandlas lika utifrån kompetens, kan dock könsskillnadsdiskursens naturliggjorda mönster som exempelvis homosocialiteten ges fritt utrymme att verka. Därmed skapas olika forut­

sättningar och villkor, exempelvis riskerar kompetens att avgöras man till man i bastun eller vi lunchmötet.

Dilemmat tycks svårlöst, och i båda fallen är riskerna uppenb ara att innebörden kön som skillnader i egenskaper up prätthålls och förstärks. Naturligtvis är inte låsningen så total som jag här tills petsat beskriver den. Jämställdhetspraktikerna har också effekter som leder till nya diskussioner och öppningar. I jämförelserna mellan könen har exem­

pelvis krav på förändringar i båda könens positioner vuxit fram, som lett till väsentliga förändringar i könsrelationerna (Liljeström 1996). Männen har de senaste åren fokuserat sig själva, också som kön. Mansforskning är en av de effekter som kan tänkas leda till nya öppningar.

Innebörderna i kön växlar dock och skapar dilemman. Det är dessa svårigheter och pa­

radoxer eller dilemman som få tt kvinnoforskarna att skapa nya teoretiska begrepp och innebörder för att föra diskussionen vidare.

10.3 KÖN; GENDER, GENUS, KROPP; SJÄL