I prologen har jag försökt ge en bild av diskurser som varierande samtalsordn ingar styrda av maktrelationer som påverkar vårt seende, tänkande, handlande och görande. Till och med våra kro ppar. Hela det sociala livets drama tyck s gestaltas i dessa diskurser. Det blir då centralt att reflektera över hur dessa ordningar ordnas, hur det görs. Hur skrivs dramats manuskript? Hur regisseras våra liv? Hur kommer d et sig a tt jag ser både mig själv och andra med "mannens ögon"12, och finner detta naturligt och självklart? Vilka är mina möjligheter att själv gestalta mitt liv?
När begreppet diskurs idag används för det tankarna till den franske filosofen Michel Foucault (1926-1984). Men Foucault var alltid ovillig att låsa fast sina begrepp i givna definitioner. Begreppet diskurs är redan i det franska språket mångtydigt, och Foucault var inte sen att utnyttja denna mångtydighet, spela med den i sina texter. Med hjälp av Foucault, samt framför allt Philippe Daudis och Mats Beronius läsningar av Foucaults diskursbegrepp, kommerjag nedan att försöka ringa in min egen förståelse av hur diskur
ser skapas, vad diskurser är, vad de gör, och hur de kan analyseras13. Denna teoretiska eller filosofiska begreppsutredning ska lägga grunden för en förståelse av denna avhand
lings fortsättning.
Jag kommer också att reflektera över vad det kan tänkas innebära för mig att delta i en sådan samtalsordning, det vill säga en vetenskaplig samtalsordning, som jag med nödvän
dighet ger mig i kast med genom att skriva en vetenskaplig avhandling. Var finns jag själv i diskursen?
Om diskursiva inneslutningar och uteslutningar
Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst. Tabuerade ting, ritualer för olika tillfällen, det talande subjektets privilegierade eller exklu siva rätt: här har vi ett spel mellan tre typer av förbud som korsar, förstärker eller tar ut varandra och bildar ett komplicerat galler i ständig förändring. Jag vill bara nämna att de omr åden där gallret i dag är som tätast, där de svarta rutorna är flest, är sexualitetens och politikens områden (Foucault 1993 s. 7-8).
I vaije samhälle produceras det ett flertal specifika diskurser eller samtalsordningar.
Denna diskursproduktion tillåts inte uppkomma hur som helst. Diskurserna väljs ut, kontrolleras och organiseras och fördelas enligt olika typer av procedurer som har till uppgift att awäija diskursens makt och dess hot, och att bemästra dess slumpmässighet (Foucault 1993 s. 6). Vad som helst far inte sägas, vem som h elst får inte yttra sig i dis
kursen. Ett ständigt föränderligt galler skapas som begränsar och ordnar diskurserna. De områden jag kommer att beröra; vetenskap, könsteori och socialt arbete, genomkorsas
12 Se dikt i prologen (Hermodson 1980).
13 Väl medveten om att det nog finns lika många tolkningar av Foucault som det finns läsare/användare av honom. Utifrån Foucaults installationsföreläsning "Diskursens ordning" (1993) tycker jag mig kunna få en föreställning om vad diskurser är genom att Foucault här själv ställer sig de frågor jag gör kring dis
kursens ordning och dess makt. Nedanstående bygger mycket på detta verk.
män, andra kvinnor, barn, gamla10? Så låt oss sam-tala. Eller kon-versera. Inte en mono
log således, men kanske ett polylogt11 samtal? Ett samtal som kunde få sjustjärnans uddar att bli synliga - kanske till och med i dagsljus? Jag bär med mig detta som idé.
10 Jmf. resonemanget i Hörnström (1 994 s. 132).
11 Polylogt; med flera tungor. Ett begrepp jag lånar från Kristeva (1984).
blev osynlig du blev den som mannen i mig
betraktade
med halvt bortvänt ansikte jag såg dig inte mans och kvinnas mor
din bild så alldaglig som stenarna i gatan
du blev den glömda världen utan framgång
min far var ensam upptäckterna och stegen över den synliga världens
karta du min mor
en värld av tjänande
osynlig som stjärnorna
i dagsljus du min mor gör dig synlig låt natten komma visa sjustjärnornas uddar
jag är din dotter och jag har aldrig sett dig
Elisabeth Hermodsson, ur Gör dig synlig, 1980 Philippe Daudi (1990) spelar med begreppet con/versation, som en idé om att söka ett samtal fritt från diskursiva begränsningar. En idé om att utveckla e n annan sorts kon
versation som tillåter pluralitet av mening. Som erkänner den andre - just som en annan, utan att tvinga in denne andre i diskursiva förskrivningar. En konversation som vad jag kan se förutsätter att mannen, som diskursivt skapad norm för den enhetliggjorda män
niskan, slutar tala å allas vägnar utifrån en värld utan skillnader. Slutar låna sina diskursi
va ögon till oss alla, utan i stället säger: Jag som man s er det så här, men du som kvinna kanske ser det annorlunda? Och kanske finns här också andra med andra synsätt, andra
Men framförallt kan jag igen och igen försöka påvisa hur diskursivt skapade innebör
der och skillnader och definitioner och kategoriseringar på varierande sätt skapar be
stämda sociala praktiker och specifika villkor som far kraftfulla effekter för oss. Diskur
sernas oerhört kraftfulla handlingspotential (Daudi 1993).
Det viktiga i att i en vetenskaplig praktik ställa frågor kring diskursivt konstituerade sanningar om kön, men också om andra mänskliga och sociala förhållanden som klass, etnicitet, sociala avvikelser9, är därför att bidra till att öppna upp eller underminera så
dant som lätt framstår som oproblematiserade "självklarheter", "naturligheter". Naturlig
heter som om de lämnas i fred kan bidra till ett enhetliggörande av kö n, man, kvinna, och andra sociala kategorier, där det i stället kanske kunde ha funnits skillnader, olikheter, öppningar, möjligheter. Det vill säga jag betraktar den kö nsteoretiska diskussionen som primär i detta arbete - men ändå inte. Gilles Deleuze (Hörnström 1994 s. 127) talar om det desperata behovet i vår kultur av att utplåna allt olikhetstänkande, att alltid försöka tvinga fram synteser, harmonisera, inlemma, eller som jag här beskrivit det framställa det som naturligt, naturliggöra, och hur det gäller att försöka häva denna förbannelse genom att om möjligt sätta detta heltäckande tänkande i gungning. Frigöra disharmonin. Det gäller att påvisa det naturliggjorda, hur vi naturligt tenderar att bli våra disk ursers ögon, och vilka effekter detta kan få, bland annat för hur vi ser och värderar oss själva och våra liv, och hur vi kan leva våra liv. Hur vi formas. Detta är det primära.
Denna diskursens tendens till enhetliggöranden eller enfald kräver som etisk ram för en sådan vetenskaplig praktik respekten för skillnaderna, för mångfalden, för det unika i allt socialt liv. Ett enhetliggörande och naturliggörande sk er med nödvändighet på be
kostnad av mångfald och olikhet. I sitt skapande av den naturliggjorda sanningen döljer eller förnekar diskursen andra synsätt. Den diskursiva sanningen blir till d en enda San
ningen genom att i och genom naturliggörandet förneka en ann an - eller flera andra. Den naturliga, normala människan skapas diskursivt genom att and ra möjliga människor eller sätt att leva förnekas; genom att det andra avskärs, avgränsas, osynliggörs, onaturliggörs.
Att diskursivt avvika (som kvinna, missbrukare, vansinnig, dåli g mor, onormal) är något som görs med en i diskursen. Det är att avgränsas, att diskursivt begränsas.
Diskursens tendens att naturliggöra sådant görande kan därmed inte bara betraktas som oskyldiga ord eller tankar eller tyckanden, u tan utgör i sig en praktik som far kon
kreta och kännbara effekter. Språket är inte oskyldigt.
kvinna jag såg dig inte med kvinnoögon
jag såg dig och jag såg mig själv
med mannens ögon du min mor
9 Mitt fokus kommer i detta arbete att ligga på frågor om kön och sociala avvikelser, men jag vill för den skull inte osynliggöra att också frågor kring klass och ras eller etnicitet har betydelse - även om jag inte här och nu kan fördjupar mig i dessa. Men den diskursanalys jag här kommer att utforma lämpar sig lika bra för att analysera sådana frågor.
fick jag bördan att förakta mig själv
Elisabeth Hermodsson, ur Gör dig synlig, 1980 Diskursiv motmakt - eller att påvisa det naturliggjorda
En av mina kolleger och vänner har skänkt mig begreppet "de t teoretiska begäret" som jag gjort till mitt. För mig har innebörden i det begreppet blivit att ta tillvara mångtydig
heten, oförutsägbarheten och ovissheten i tillvaron genom att ständigt ställa nästa Ifråga.
Att alltid sträva efter att ersätta enfalden med mång fald. Eller som Wittgenstein utbris
ter; Why in the hell should a man say 'of course '6? - vilket den naturliggörande diskur
sen påbjuder. Det framstår också för mig som grunden i det jag vill kalla vetenskap och kunskapssökande, att inte vända ryggen till när något till syn es "icke-naturligt" eller på
fallande visar sig, snarare titta och lyssna en gång till, kanske till och med uppsöka detta oväntade för att kunna ställa nya frågor kring det. Att i stället för naturligtvis fråga:
Varför det? Varför naturligtvis7? Varför är det genom mannens ögon jag ska se på värl
den?
Det betyder inte att jag menar att jag skulle kunna kliva ur diskursens makt, ta av mig de linser diskursen skapat, eller att inte också jag upprätthåller de diskursivt givna sanningarna. Som jag ser de t är vi alla delaktiga i ska pandet/återskapandet av kulturella och sociala innebörder, skillnader och hierarkier som exempelvis kring kön, klass, ras-etnicitet, sociala avvikelser, ålder osv ., vare sig vi önskar det eller inte, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Vi är alla omslutna av de diskurser vi själva produ cerar om oss själva (Daudi 1984; Dreyfus och Rabinow 19 82). Det är genom diskurserna vi alla förstår våra pågående liv (Larsson 1996). Vi upprätthåller, som Magnusson (1996b) säger, det naturliggjorda bara genom att "göra som vanligf\ vilket är så oerhört lätt att falla in i, och så oerhört svårt att inte göra.
Men detta betyder inte heller att jag som tänkande varelse i dessa diskurser inte skulle kunna reflektera över diskurserna och de sanningar eller självklarheter de erbjuder eller påbjuder, och vilka effekter dessa bidrar till att skapa8. Jag kan ständigt försöka tydliggöra bristen på identitet mellan "Kvinna" som diskursen eller mannens ögon fram
ställer henne - och faktiska kvinnor som exempelvis jag själv. Liksom bristen på identitet mellan karakteriseringar av ras, klass, sociala awikare - och faktiska människor av olika hudfärg, från olika kulturer, med olika yrken, i olika sociala posit ioner. Jag kan påvisa det naturliggjorda just som gjort snarare än naturligt.
6 Citerad i As plund (1970/1987 s. 120), vilket Wittgenstein utbrast apropå Darwins utvecklingslära. I ännu högre grad kunde jag kanske utbrista; varför i hela världen skulle en kvinna säga naturligtvis?
7 Varför skulle det vara naturligt att dela upp könen som vi gör? Varför skulle det vara naturligt att dela upp utifrån vårt sätt att reproducera oss eller föda barn? Och även om vi fortsätter att utgå ifrån vår repro-duktiva förmåga kunde uppdelningen kanske ändå göras annorlunda? Tänk om det fanns tre kön; det pre-fertila, det fertila och det post-fertila?
8 Jag återkommer till detta resonemang längre fram i detta arbete. Jag brottas med att komma loss från den logik som alltid vill framställa världen som antingen - eller. Antingen sitter vi fast eller så är vi fria.
Varför inte både och?
en sådan "naturlighet" som vi svårligen läg ger märke till, men som starkt påverkar vårt sociala handlande, att kvinnor inte bara urskiljs från män utan också rangordnas eller värderas lägre än män. Männen utgör norm, de t diskursivt normala. Kvinnorna det an
norlunda, det andra. "Naturligt" - utan att vi tänker det (Magnusson 1996b s. 14-15).
Under den vardagliga ytan av till synes neutrala och självklara ord och meningar och innebörder i diskurserna verkar därmed krafter och makter som kan vara svåra att fa syn på eller föreställa sig. Kön tycks finnas överallt, sätta farg på vår tillvaro och påverka våra existensvillkor, men i den diskursiva maktens praktik döljs eller naturliggörs d etta (Magnusson 1996 b). Vi ser med diskursens ögon. På d etta sätt framstår den diskursiva makten som både försåtlig och oskyldig. Men diskurser är inte neutrala, självklara eller naturliga, även om de naturligtvis framstår som så! De utgör alltid ett sätt att se, förstå, skapa innebörder, ett sätt bland flera. Just d etta sätt skapar alltid specifika effekter eller praktiker.
Vilket synsätt som framstår som det rätta eller det naturliga, som naturliggörs, avgörs av de rådande maktrelationerna inom diskursen.
jag visste inte att mannens ögon
såg åt alla att mannens ögon
såg genom mina att mina ögon
på mig själv var mannens som betraktade mig
för sina syften jag tjänade hans syften
och trodde de var kärlekens jag såg på mannen med mannens ögon
sådan han ville jag skulle se honom
i hans ögon är han fullkomlig genom mina ögon som var mannens i mina
fick han gåvan att älska sig själv genom mina ögon som var mannens
naderna mellan dem konstitueras i diskurserna, medan hur denna skillnad framställts och framställs varierar.
Det centrala här är emellertid att de diskursiva innebörder könen ges aldrig är oskyl di
ga Vilka innebörder som tillskrivs könen har fått och far nämligen reella effekter, på samma sätt som uppdelningar i djurriket far det. Det vill säga det diskursiva sättet att differentiera mellan könen, att ge män och kvinnor olika innebörder, att ordna skillnader mellan dem på specifika sätt i diskurser, möjliggör och skapar i nästa steg sociala prak ti
ker4 och villkor som upprätthåller och återskapar de diskursivt skapade skillnaderna mellan kvinnor och män på specifika sätt (Magnusson 1996b). Män anses vara, kunna, böra, få, förpliktade att göra, säga eller undvika vissa saker, kvinnor andra.
Den diskursiva könsdifferentieringen kan till och med få kroppsliga effekter utifrån att könsinnebörderna konstitueras diskursivt på/genom våra kroppar via sådana prakti
ker. Utifrån hur de diskursiva könsinnebörderna skapas, kan vi komma att röra oss olika, sitta olika, stå, gå, gestikulera, orka, kunna, tala, tänka, le, möta någons blick olika som man eller kvinna.
När sociala prakti ker som kategoriserar och differentierar mellan manligt/män och kvinnligt/kvinnor utövas, exempelvis i arbetslivet, i familjen, i skola n, i reklamen, bidrar de till att skapa, reproducera eller upprätthåll a skillnader i synen på kvinnor och män.
De bidrar till att upprätthålla och återskapa de diskursiva könsinnebörder de själva byg
ger på. Ett ömsesidigt beroende och en samverkan uppstår mellan diskurs och praktik.
Specifika diskurse r rättfärdigar eller naturliggör specifika praktiker, som sedan när de utövas refererar tillbaka på diskurserna och legitimerar dem som riktiga eller självklara.
Naturliga (jmf. Daudi 1990,1993).
De innebörder kön ges framstår sedan ofta som så vanliga och självklara, eller naturli
ga, att de helt enkelt är svåra att få syn på. De finns där på ett självklart sätt som möns
ter i vårt sätt att tänka och organisera vardagen5. I vaije konkret sociala situation upp
står ett spel mellan olika möjliga innebörder i kön, ett spel som oftast förblir dolt. Detta spel eller denna process bygger nämligen på naturliggjorda uppfattningar om hur kvinnor och män är eller bör vara, vad de kan och inte kan, hur de fungerar, tänker. Föreställning
ar så naturliggjorda att de ofta inte ens ses som uppfattningar längre, utan som självklar
heter, som givna fakta. Sådana man inte ens behöver reflektera över (M agnusson 1996b s. 14-15). Diskursen har då fått oss att se med dess ögon.
Effekten av detta blir att män såväl som kvinnor reproducerar och upprätthåller dessa självklarheter bara genom att "göra som vanligt". I de könsdifferentierande diskurserna är
4 Sociala praktiker ser jag som regelbundna eller återkommande handlingar och språkliga utsagor som äger rum inom ramen för regler och språkliga antaganden som är giltiga inom ett visst fält, eller inom ramen för vad man diskursivt underförstår eller tar för givet. Sociala praktiker som upprätthåller diskur
sivt skapade könsskillnader kan ex. vara att generellt ge kvinnor lägre lön än män, att främst anställa kvinnor inom vården, att självklart utgå ifrån att det inte är papporna som ska vara barnlediga, att vända sig till mödrar i blöjreklamen osv. Se vidare kap. 11 detta arbete (jm f. Foucault 1972; Öhlund 1997).
5 Mönster i vårt sätt att tänka och organisera som Magnusson (1996b) exemplifierar på ett mycket klart sätt. Jag skul le kunna se detta i analogi med den zoologiska uppdelningen av djurvärlden, som också blivit till självklara mönster att tänka i. Som om orden kring kön också på ett "naturligt" sätt kommit att representera en ordning direkt hämtad från naturen själv. Analogin handlar om genealogiska likheter, släktskaps likheter, i hur detta görs.
Finns det fler möjliga sätt att ordna djur och natur på? Foucault citerar "en viss kine
sisk encyklopedi" där djuren i stället delats upp i
a) sådana som tillhör kejsaren, b) de som är balsamerade, c) de tama, d) spädgri
sar, e) sirener, f) sagodjur, g) bortsprungna hundar, h) sådana som är uppräk
nade i denna klassificering, i) ursinniga, j) otaliga, k) tecknade med en mycket fin kamelhårspensel, l) etcetera, m) sådana som just har slagit sönder vattenkannan, n) sådana som på långt håll ser ut som flugor (Sunessons förord s. vii, Foucault 1987).
I skrattet har vi lust att utbrista med Nietzsche (1987 s.45) Du har tagit fel! Var har du dina sinnen! Det här kan inte vara sanningen! och vända talet ryggen enligt rättesnöret:
Jag vill ingenting se som går emot de n gängse uppfattningen om tingen! År väl jag äm
nad att upptäcka nya sanningar? Det finns redan mer än nog av de gamla. Samtidigt avslöjar vi då, både i skr attet och i ryggvändningen, begränsningen i och styrningen av vårt eget tänkande. Den diskursiva makten synliggörs. Vi uppträde r som våra diskursers ögon och språkrör.
Med ett annat exempel från vår egen kultur framstår diskursens makt mindre främ
mande. Zoologernas för oss numera välbekanta sätt att dela in djuren sker utifrån princi
pen om antagna släktskap, men utifrån ekologiska principer kan indelningen bli en helt annan. Där talar man om näringskedjans olika länkar; om producenterna som är de gröna växterna som producerar näringsämnen, om växtätarna som lever av de gröna växterna, såväl insektslarver som elefanter, om rovdjuren som lever på andra djur, såväl myggor som lejon, och om nedbrytarna som lever på döda organismer eller avfall från levande organismer som bakterier och svampar (Thurén 1995 s. 22). Med andra begrepp och in
delningar synliggörs en annan diskurs, som far en annan diskursiv sanning at t framstå som naturlig. Och vi måste, om vi inte vänder den ryggen, byta lins, tänka om, för att följa med och se med denna disku rsens ögon. Samtidigt inser vi att olika sätt att ordna djuren och naturen inte är naturliga utan just - naturliggjorda. Det är sedan förhållande
vis lätt att inse, bara genom att titta på begreppen ovan, hur denna diskurs, utifrån en annan relation mellan vetande och makt, kan få h elt andra följder, möjliggöra helt andra praktiker eller legitimera andra teknologier; här utifrån ett ekologiskt tänkande snarare än ett zoologiskt.
Olika vetenskapliga och andra diskurser har under århundraden också legat som grund för att skapa och ordna varierande diskursiva sanningar om kön/sexualitet, man/manligt, kvinna/kvinnligt. Vi kan konstatera att kring våra kroppar och deras olikheter har en hel värld av föreställningar, betydelser, innebörder och berättelser byggts upp. På liknande sätt som de begreppsliga uppdelningarna av djurlivet skapats och befästs diskursivt, har könsuppdelningar och innebörder i dessa diskursivt konstituerats. Vilka innebörder som
Olika vetenskapliga och andra diskurser har under århundraden också legat som grund för att skapa och ordna varierande diskursiva sanningar om kön/sexualitet, man/manligt, kvinna/kvinnligt. Vi kan konstatera att kring våra kroppar och deras olikheter har en hel värld av föreställningar, betydelser, innebörder och berättelser byggts upp. På liknande sätt som de begreppsliga uppdelningarna av djurlivet skapats och befästs diskursivt, har könsuppdelningar och innebörder i dessa diskursivt konstituerats. Vilka innebörder som