KÖN; GENDER, GENUS, KROPP; SJÄL Diskursiva konstitueringar av gender/genus

I försöken att skilja ut de biologiska aspekterna av kön införde 1960- och 70 talets femi-nister begreppet gender som teoretisk analyskategori²⁰⁰. Det vill säga de ville skilja ut den könsinnebörd jag talat om som inneboende egenskaper hos män och kvinnor, som i våra diskurser kommit att framstå som eviga, oföränderliga och naturliga egenskaper, och som lätt tycks leda till biologisk reduktionism där alla förklaringar tar sin ut­

gångspunkt i ägget och sädescellen. Begreppet gender skapades då med innebörden det sociala könet, de sociala, psykologiska och kulturella aspekterna av manligt - kvinnligt.

Innebörden i gender handlade om hur könen skapas i en social, kulturell och psykologisk process till maskulina eller feminina. Und erförstått framstod då de kroppsliga skillna­

derna, könet i den traditionella bemärkelsen, som oberoende av denna kulturella och soci­

ala process.

Eftersom gender definierades som en social kategori, framstod den som möjlig att för­

ändra på ett annat sätt än vad biologiskt kön gjort. Gender riktade blickarna mot sam­

hälleliga, strukturella aspekter av kön. Gender, eller genus som det numera allmänt kallas på svenska, kom därmed att framstå som en ideologisk term , som ett sätt att försöka avfärda att skapade sociala och kulturella arrang emang betraktades som "naturliga". Det vill säga avfärda att biologiska skillnader mel lan könen skulle kunna ligga till grund för

*99 £)e gånger män särbehandlas är det av positiva skäl, de anses behövas, tillför positiva värden, exem­

pelvis till barnomsorgen eller skolan.

200 por en kort historik kring hur feminister övertog genderbegreppet från Stollers bok Sex and gender se Heinämaa (1998 s. 37 ff.).

det som är sociala och kulturella normer om könen (Moi 1997). Som ett sätt att avfarda diskursens naturliggörande makt.

Yvonne Hirdman skrev i sin mycket ofta citerade artikel Genussystemet - reflexioner kring kvinnors underordning (1988 s. 51) om hur vi i vår kultur lever med ett självre-producerande genussystem, ett system där manligt och kvinnligt " görs" via föränderliga tankefigurer "män" och "kvinnor", där den biologiska skillnaden alltid utnyttjas. Tankefi­

gurer som å sin sida ger upphov till föreställningar och sociala praktiker, som i förläng­

ningen också kan påverka biologin. Det hela framställdes som ett mycket trögföränderligt system, där genuskontrakten ärvs från generation till generation. Kvinnors underordning i ett genussystem är textens utgångspunkt, frågan är hur detta system upprätthålls och när och hur det eventuellt skulle kunna upphävas201.

Utifrån en sådan position identifieras subjektiveringsprocessen med förtryck, och skillnaderna mellan män och kvinnor framstår som konstruerade utifrån den position mannen intar och har monopol på; språkligt, kulturellt, socialt, diskursivt. Den manliga makten har skapat den manliga normen, som skapat kvinnan som den förtryckta "andra".

All skillnad reduceras då till negativitet, kvinnan framställs som den negativa polen till den manligt existerande normen. Om den systemförändrande kraften finns, så skulle det då vara i det mänskliga tankesystemet, ty könen är inte annorlunda sorter, säger Hird­

man. Hon citerar Sofia Brenner som säger "Vår kropp ej annat är än själens utanfoder, som hela skillnaden gör mellan han och hon" (Hirdman 1988 s. 58). Det vill säga om vi förändrar de genusskapande sociala förhållandena, så att kvinnor tvingas/far lov att göra det män gör och vice versa, om den intellektuella komponenten far dominera över den biologiska, kommer vi att bli alltmer lika. Ty på tankens nivå finns inte könsskillna­

der202.

Om risken att dras med i det dikotoma tänkandets logik

Vad implicerar ett sådant synsätt? Vad händer om jag intar denna position? Vad gör gender/genus-begreppet i denna tappning? Som jag ser det riskerar en sådan utgångs­

punkt att bidra till att bibehålla och befasta den manliga, binära logik en som kvinnofors­

kare kritiserat. Logiken som säger att antingen är du den privilegierade sorten man/människa, eller så är du det inte - och då är du kvinna/den andre. Logiken där kvin­

nan framställs som motsatsen till (den logiska förutsättningen för) den kulturella, sociala ordningen. Det vill säga om jag tar detta som min positiva utgångspunkt, inte bara be­

handlar det som ett synsätt att förhålla mig kritisk till och analysera, exempelvis på det sätt jag gjort i Durkheimanalysen i föregående kapitel, riskerar jag i ännu större utsträck­

ning att reproducera föreställningen om att på den privilegierade sidan har vi kultur/ soci-alitet/ manlighet, på andra sidan natur/ biologi/ kvinnlighet. Inte bara reproducera utan också legitimera och befasta genom att använda den som utgångspunkt. Generaliseringar

201 Jag förstår Hirdmans hållning som i denna bemärkelse politisk-feministisk. Hirdmans kritik av fort­

sättningen av min text skulle antagligen därmed bli att den framstår som apolitisk, icke-feministisk.

202 Den diskussion som här fortsättningsvis förs mellan begreppen kön och gender kan som jag ser det på likartat sätt föras kring begreppen kön - genus, även om Hirdman (1988) framhåller genus-begreppet som vidare än genderbegreppet, täckande såväl kulturellt som socialt konstituerande. Den grundläggande frågan är att man i genusbegreppet, i likhet med genderkonstruktionen, tycks bortse från våra kroppar och hävda genus som en själens inskription som jag läser det. Se också analysen i kap. 9 del III.

om genus riskerar att bli lika förtryckande som generaliseringar om k ön, som Toril Moi (1997) uttrycker det.

En fälla i den position Hirdman intar till genusbegreppet kan också vara att kvinnan framstår som något som måste frigöras från detta förtryck, vilket underförstår att där skulle finnas någon enhetlig kvinna att frigöra203. Därmed riskeras att en ny formerande och exkluderande diskurs skapas som exploaterar en enhetlig kvinna - som behöver frigö­

ras. En ny diskurs byggd på kunskap och makt, med en ny vilja till sanning som exploa­

terar vad kvinnor känner, tror, hoppas. Låt vara denna gång en feministisk diskurs, men sådana har också visat sig kunna vara exkluderande.

Jag menar härmed inte att vi ska förneka kvinnors kulturella utsatthet och lidande, el­

ler att kvinnor behandlas annorlunda eller disk riminerande. Men jag vill inte heller bidra till att förklara denna utsatthet negativt genom ett generellt förtryck. Jag har svå rt att se var öppningarna i ett sådant förhållningssätt skulle finnas? För mig handlar frågan snara­

re om att försöka förstå vilka de positiva eller produk tiva mekanismerna, teknikerna, metoderna är som producerar och konstituerar kön på det ena eller andra sätte t - så att det resulterar i exempelvis utsatthet och lidande. Hur detta görs på en mängd olika sä tt och av olika människor och grupper. Hur det görs i gru pper och kulturella sammanhan g som med stor säkerhet också inkluderar kvinnor (Foucault 1989 s. 141)204.

Kultur och/eller natur relateras till gender och/eller kön

Rosi Braidotti (1991) menar, att det man glömmer om man utgår ifrån en uppdelning mellan kön och gender/genus är att denna uppdelning bygger på, eller har sina möjlig­

hetsvillkor i en annan uppdelning; den mellan kultur och natur. Denna uppdelning mellan kultur och natur kan endast formuleras inom en bestämd kulturell ordning eller diskurs.

Det vi kallar vår natur behöver inte vara, och är inte, något evigt eller givet. Även vår nuvarande föreställningen om naturen och biologin kan ses som en kulturell och diskursiv konstruktion205. Låser man då fast de dikotoma begreppen kultur - natur i fixa kategori­

er (här kultur/gender - natur/kön), knyts återigen lätt de polariserade könskategorierna (man - kvinna) till dessa, med följd att konflikten mellan könen fryses. Den enda fören­

ande länken mellan könen blir förtrycket. Risken blir då att de diskurser jag identifierade i Durkheimanalysen (kultiveringsdiskursen och offentlighetsdiskursen) på ett mera im­

plicit sätt kan läsas in också här.

Jag menar inte att denna uppdelning mellan gender/genus och kön inte kan ha, och har haft, sina kvaliteter. Den har öppnat för helt nya diskussioner och problematiseringar i könsfrågan. Men dess effekter kan också bli a tt befästa dikotoma könsuppdelningar i termer av diskursiva inneslutningar och uteslutningar. Att utgå ifrån en sådan dikotomi-sering strider som jag ser det mot kvinnoforskningens eller könsteorins projekt, som

203 En omfattande kritik gentemot genderbegreppet kom under 1980-talet från afro-amerikanska kvinnor, kvinnor från tredje världen, lesbiska kvinnor, som alla pekade på de totaliserande och likriktande tenden­

serna i den vita västerländska feminismen. Begreppet kvinna hade likställts med vita, heterosexuella medelklasskvinnor, och på så sätt blivit lika exkluderande som de patriarkala diskurser dessa feminister kritiserade. Se ex. Heinämaa (1998) för en kort sammanfattning. Vad gäller diskussionen om huruvida där finns någon enhetlig kvinna att frigör hänvisar jag till del I i detta arbete.

204 I denna text för Foucault ett liknande resonemang, men här om sexualitet.

205 Se mina exempel i prologen, detta arbete.

snarare varit att försöka bryta upp eller dekonstruera denna ty p av dikotoma och låsan­

de kategorier.

Själ och/eller kropp

Moira Gatens (1991) visar genom sin läsning hur kön - gender- distinktionen också på ett annat sätt bygger på och befäster det dikotoma tänkandet. Bakom föreställningen om att distinktionen mellan gender/genus och kön överhuvudtaget är möjlig att göra, finns oftast något slags antagande om att en åtskillnad mellan själ och kropp är möjlig. Och att själen eller den mentala domänen, tankesystem et, sinnet, är en slags neutral och passiv entitet, som tillåter sig styras av sociala eller kulturella inskriptioner som vi i detta fall kallar gender/genus. Kroppen eller den fysiska domänen framställs däremot som något evigt och opåverkbart kallat kön. För att förstå hur detta gender/genus skapas, måste vi sedan föreställa oss att kroppen passivt medierar, lever ut, dessa sociala genderspecifika (själsliga?) inskriptioner och beter sig genderspecifikt. Det vill säga kvinnor beter sig som det förväntas av dem nämligen feminint, män maskulint, vilket således skulle bestämmas socialt och konstitueras på idéernas eller själens eller intellektets nivå.

Utifrån en sådan position framstår det som fullt möjligt att ändra detta gender/genus i termer av ett om-fostringsprojekt, ett projekt för av-genderisering. Det framstår som att om kvinnor blev medvetna om det sociala gender/genus som lagts på dem, skulle de kun­

na kasta av sig det eller förändra det. Som när Orlando byter snäva byxor mot böljande krinoliner. Därmed framstår genusbegreppet som politisk tilltalande.

Ett av möjlighetsvillkoren eller en av förutsättningarna för detta omfostringsprojekt, eller den förändring Hirdman talar om där det till slut skall visa sig a tt vi tänker lika, ser jag alltjämt som en Descartiansk subjektsyn; tänkandet är m edvetet, förnuftigt och skilt från kroppen. Medvetandet måste då vara synnerligen primärt i förhållande till kroppen med dess libidiösa krafter. Kro ppen framstår endast som en neutral och passiv entitet, styrd av en medveten själ eller intellekt eller tankesystem. Könet i form av gender/genus;

dvs de sociala, historiska och kulturella konstruktioner som görs via vår själ, skulle då ganska enkelt kunna förändras via vårt medvetna tänkande.

Den Descartianska dikotoma uppdelning mellan själ och kropp består här som jag ser det, men nu betonas rationalistiskt kvinnors sinnen, själar, intellekt i stället för som tidi­

gare deras kropp. Allt för att undkomma biologiseringens ideologiska följder i den tidiga­

re ensidiga patriarkala betoningen av kön och biologi. Genom genderbegreppet betonas således att den sociala miljön påverkar och formar vår själ, i den traditionella bio-logiserade synen var det kroppen och dess kön som påverkade vår själ. I båda fallen framställs subjektet som neutralt, passivt, mottagande. Som jag läser detta implicerar det ett mycket behavioristiskt synsätt. Vi betingas genom att utsättas för varierande stimuli - och respondera i enlighet med dessa206.

Dikotomin sinne/själ/intellekt/tankesystem - kropp riskerar således att konstitueras, upprätthållas eller återskapas i användandet av gender/genusbegreppet som implicerar en genusoberoende kropp/kön. Detsamma gäller dikotomin natur - kultur (Heinämaa 1988

206 Liknande resonemang återfinns i mer omfattande form i Gatens artikel, i Gu new (1991).

s.34-39). I båda fallen förutsätter genusbegreppet de dikotoma uppdelningar som femi-nistiska teoretiker själva kritiserat och velat undvika.

Som Durkheimanalysen visat, kan dessa dikotoma konstruktioner ses som grund­

läggande för hur uppdelningen mellan könen kunnat göras; mellan man eller kvinna, och för hur innebörderna i dessa skillnadskonstruktioner konstituerats. Ett upprätthållande av dikotoma uppdelningar som själ - kropp, kultur - natur, gender - kön stödjer, upp­

rätthåller och kopplar till sig uppdelningen man - kvinna. Så läser jag riskerna med vad en uppdelningen mellan gend er/genus och kön kan göra. Detta är vad denna könsinnebörd gör.

Svårigheterna med att upprätthålla skillnaden mellan kön och genus

Det kan också vara svårt att upprätthålla distinktion mellan kön och gender/genus. Om gender/genus är socialt influerat eller skapat, finns det då något biologiskt som inte kan förstås som en social kategori som då skulle vara det vi kallat kö n? Hur ska jag i så fall kunna hålla isär eller sammankoppla manligt/män (kön) med maskulint (gender/genus)?

Och kvinnligt/kvinnor med feminint? Hur kan det komma sig att vårt genus (femininitet) överensstämmer med vårt kön (kvinna)? Ännu svårare - hur förstå när överensstämmel­

sen uteblir (den feminine mannen).

För att distinktionen gender/genus - kön skall vara poängfull, tyc ks den ändå beroen­

de av att begreppen på något sätt hänger ihop. Hur kan då relationen mellan dessa tänkas se ut? Skulle kön i så fall komma först som en naturlig råvara so m gender/genus sedan skapas på? Men tänk om det är så att våra könsspecifika sociala erfarenheter och dess kulturella betydelser begränsar och påverkar också våra kr oppar? Tänk om den sociala könsbestämda behandlingen av våra barn inte bara påverkar dem mentalt/tankemässigt, utan också deras kroppar; kroppsliga funktioner, kroppsrörelser, kroppsform, hormon­

system, organ (hjärnor)207?

Tänk om det är så att vi, i det liv vi daglig en lever, formar o ss själva och våra barn, inte bara som feminina eller maskulina som i Orlandos maskerad, utan faktiskt till manskön och kvinnokön? Vi vet ju att sociokulturella förhållanden kan påverka även till synes strikt "biologiska" faktorer som stresshormoner, blodtryck, muskelmassa, ben­

stomme, immunförsvar, kroppsform m.m. (Östlin m. fl. 1996). Vi vet också att vad som ska eller kan kallas biologiskt (och därmed konventionellt betra ktas som givet) är socialt och historiskt bestämt, och därmed snarare föränderligt än givet.

Det framstår som omöjligt att skilja den i någon bemärkelse "riktiga" eller

"ursprungliga" kroppen ifrån de kulturella definitioner som produceras om den. I diskur­

sen produceras kroppen, och i denna process inplanteras könsuppdelningen och könshi­

erarkin i biologin. Så blir också biologin en diskursiv social konstruktion. Eller som Lilje­

ström uttrycker det; det sociala har sugit till sig och svalt det biologiska (Liljeström 1996).

I kritiken av uppdelningen mellan genus och kön tycks gränsen mellan ett kulturellt skapat gender/genus och ett naturligt kön, gränserna mellan kultur och natur, bli oklara,

207 Heinämaa redovisar kort den diskussion som förts kring detta som en kritik av genusbegreppet (1998 s. 37-39).

svåra att upprätthålla eller helt suddas ut. Så står vi där åter med frågan; vad är det vi talar om?

10.4 ÅTER TILL KÖN