SOCIALT ARBETE SOM DISKURSER OCH PRAKTIKER

Det går inte att leva utanför samhället, det går på sin höjd att singla omkring i det, lossriven med hängande trådar. Samhället är bu nkern där man förvarar männi­

skor och varor, kulvertarna med lysrör och adventsljustakar, tunnelbanan au­

gusti streck juni, de långa harangerna av råbetong, de vajande babelstornen med glimmande ljus, apoteken och sjukkassorna där det inte finns hundar och öv­

ningsfälten där det finns granatskärvor och hundar, parkerna, rivningstomterna, föryngringsytorna, destruktionsanläggningarna, avgiftningscentralerna.

Kerstin Ekman, ur: En stad av ljus

Människor har i alla tider och i alla samhällen på varierande sätt tagit hand om sjuka, skadade, handikappade, mindre bemedlade eller utsatta som tillhört familjen, stammen, folket, hushållet; "de egna". För "de andra", de främmande, har det dock ofta funnits andra regler. Motiven till de sociala hjälpinsatserna - eller det sociala arbete som jag här kommer att tala om - har varit många, varierande och komplexa228.

Enligt den kristna kärleksläran är det en etisk skyldighet att hjälpa andra, en etisk skyldighet som inte uppfattas som en uppoffring utan något som berikar och ger mening åt livet. Enligt barmhärtighetsprincipen har man genom a tt hjälpa velat lindra nöd och göra gott. På senare tid har det i socialt arbete också talats om upprättelse och värdighet.

Genom att lindra nöd och göra gott har man också kunnat uppnå andra ideologiska motiv som att släta ut motsättningar, exempelvis klassmotsättningar, inom samhället, och därmed motverka social oro och hotande social revolt. En samhällsbevarande åtgärd -som en samhällelig klokhetsåtgärd. Centralförbundet för socialt arbete, CSA, -som vid seklets böljan var mycket drivande i att utveckla svenskt socialt arbete vad gäller såv äl lagstiftning, utbildning av socialarbetare som arbetets konkreta utformning, såg so m ett av sina intressen att bekämpa klasskampsandan för att motverka hotet mot samhällsord­

ningen (Mattsson 1984; Ohrlander 1992). Samtidigt har också intressegrupper från ex-oipelvis arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen och olika klientrörelser de sista hundra .ren stridit för att för de egnas räkning få tillg ång till hjälp, s töd och reformer inom den

228 Jmf. Qvarsell (1993); Mattsson (1984); Holgersson (1981) för grunderna i det resonemang som här förs kring motiv till socialt arbete. Swedner (1985, 1997) talar om socialt arbete i snäv och i vid mening.

I vid mening kan allt behandlings-, vård- och omsorgsarbete som syftar till människors välfärd och livs­

kvalitet räknas till socialt arbete som jag också gör just här. I snäv mening avser man med socialt arbete främst det arbete som utförs inom socialförvaltningar och andra liknande organisationer, som ekonomiskt bistånd, praktisk juridisk hjälp, psykosocialt arbete, barnavård och missbruksvård, grannskapsarbete, samhällsarbete. Jag kommer så småningom att avgränsa mig till att tala om det arbete som görs inom en barnavårdsdiskurs.

socialapolitiska domänen, och därmed sett åtgärder som positiva förändringar för de egna.

De sociala motiven till hjälp har kunnat framställas som behovet av att avskilja de som stör eller "smittar" från samhället, hålla dem under kontroll för att stävja tiggeri, laglöshet, kringstrykande för att skydda samhället, och därmed bevara och befästa den rådande sociala ordningen. I en riksdagsmotion 1896 skrev Berg, ledamot i ligapojks-kommittén, om den ökande förvildningen hos sekelskiftets problembarn, och om faran att förvildningen och vanarten skulle

sprida sig till allt vidsträcktare kretsar af det uppväxande slägtet, hvarav följden måste blifva, att framtidens mensklighet sjunker ned till en lägre moralisk stånd­

punkt än den, hvarpå nutidens befinner sig (Swärd 1993 s. 51).

Ekonomiska motiv till socialt arbete har exempelvis varit att reproducera och reglera arbetskraften, och att öka den arbetsföra befolkningen. Den senare socialpolitiken har också haft konsumtionsstimulerande effekter av ekonomisk betydelse. Framför allt un­

der 1930-talet sågs en produktiv socialpolitik som en motor för tillväxt och välstånd i Keynesiansk anda. Därmed har det sociala arbetet också kunnat bidra till att reproducera och befästa den ekonomiska ordningen.

Till detta kommer att professionella gruppers strävanden och strider, såsom läkare, pedagoger, präster, psykiatriker, socialarbetare, allteftersom vetensk aperna och kunska­

perna (som i sig skapat behov av ytterligare k unskaper) utvecklats de senaste 200 åren, har påverkat vård, hjälp och socialt arbetes utformning229.

Om socialt arbete kan betraktas som ett diskursivt falt, så är det i så fall ett mycket komplext, heterogent och motsägelsefyllt falt, e tt falt som består av mycket komplexa nätverk och relationer mellan olika yrkesgrupper och olika institutioner, som sinsemellan strider om hur det sociala arbetet ska utformas, eller samarbetar och skapar koalitioner kring detta. Socialtjänstlagens portalparagraf från 1982, som idag är den ramlag som styr svenskt socialt arbete, ger uttryck för de motsättningar och paradoxer som finns inbygg­

da i allt modernt socialt arbete.

"Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja män­

niskornas

- ekonomiska och sociala trygghet -jämlikhet i levnadsvillkor - aktiva deltagande i samhället

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmande och in­

tegritet."

SoL §1

229 Något som de sista årtiondena följts av tendenser till avprofessionalisering i form av klientrörelser, frivillig hjälp, privatisering, vilket ytterligare komplicerar bilden.

Här finns inskrivet det samhälleliga och solidariska ansvaret för den andre, och samtidigt respekten för individens självbestämmande och integritet. Det sociala arbetet sk a bygga på ömsesidigt förtroende och frivillighet. Samtidigt finns motsättningarna mellan frihet och jämlikhet, frivillig hjälp och tvång inbyggda i lagstiftningen. Myndighetsutövning och disciplinering, med det hot om tvång som finns i speciallagarna kring barnavår d LVU och missbruksvård LVM230, ska paras med en tilltro till människornas eget förnuft, egna resurser och ett tillvaratagande av hennes rättigheter. Detta framstår som grundläggande motsättningar som finns inbyggda i hela välfärdsstaten, i den svenska folkhemsmodellen, i de socialpolitiska reformerna. Pendeln svänger mell an dessa motsättningar i socialt ar­

bete, både vad gäller de sociala praktikerna så väl som de vetenskapliga diskursiva prak­

tikerna.

Socialt arbete som vetenskaplig disciplin

Den lossrivna individen som singlar omkring i samhället kan således av olika anledningar bli föremål för samhällelig hjälp i form av socialt arbete. Men socialt arbete har de senas­

te årtiondena också utvecklats till en egen vetenskaplig disciplin. Vad kan då sägas kän­

neteckna socialt arbete som vetenskap?

Att fundera över det problematiska i relationen mellan individ och samhälle är inget nytt som uppkommit med socialt arbete som vetenskaplig d isciplin231. Det är ju just det problematiska i relationen mellan den alltmer frigjorda individen och hennes samhälle, som blev så tydli gt i våra västerländska samhällen efter franska revolutionen och under industrialiseringen, som är själva grunden för de klassiska sociologernas frågande232. Hur hålla samman samhälle t som ett harmoniskt kollektiv när individerna tycks dra åt sina egna håll? Hur fa en samhällelig ordning via kontroll av denna individ som tycks virvla iväg som ett löv för vinden? Hur integrera individen så att hon följer samhällets regler och normer - för såväl samhällets som individens bästa? Hur lära henne älska det kollek­

tiva högre än sig själv? Se här sociologins grundläggare August Comtes och Émile Dürk­

heims stora frågor! Samma problem kan också sägas ha aktualiserats av Karl Marx; fast då utifrån helt andra premisser; hur tar vi på bästa sätt till vara denna konflikt mellan individ och samhälle? Hur bygger vi med dess hjälp en egen och bättre gemenskap än den det kapitalistiska samhället har att erbjuda oss? Detta är alltså klassisk sociologi.

Socialt arbete kommer in i relationen först om/när en intervention i relationen mellan individ och samhälle görs, menar Lennart Nygren (1992b). Det vill säga först när Dürk­

heims och Comtes tankar överförts till en praktisk och intervenerande nivå kan vi tala om socialt arbete. En representant för den samhälleliga si dan233 ges i uppdrag att på

230 LVU; Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVM Lag om vård av missbrukare i vissa fall. Båda lagarna tillåter vård utan samtycke dvs. tvångsvård utanför Socialtjänstlagens princip om sam­

verkan och samtycke.

231 Dvs. de senaste 15-20 åren i Sve rige. Internationellt betraktas socialt arbete i allmänhet inte som ett eget vetenskapligt ämne, utan utbildningen i so cialt arbete förlitar sig precis som den gjort i S verige på en mängd olika ämnen som sociologi, psykologi, socialpsykologi, statskunskap, juridik... .

232 Detta har jag utvecklat mera i min PM: Den sexualiserade sanningen (Fahlgren 1992).

233 Att socialarbetaren är en offentlig representant för samhället låter sig ganska självklart sägas om den statligt/ kommunalt anställde socialarbetaren, men jag menar också att det gäller privat socialt arbete

något sätt intervenera i den enskilde individens liv/grupper av individer eller kollektiv.

Relationen mellan individen och det diffusa kollektiva samhället förvandlas till en kon­

kret relation mellan individer, med syftet att normalisera relationen.

Det specifika med socialt arbete blir enligt detta resonemang att något görs\ Kring denna relation och kring detta görande har sedan en egen vetenskaplig disciplin byggts upp. Görandet vetenskapliggörs! Den vetenskap som här skapas, har alltså per defini­

tion en mycket nära relation till konkret socialt arbete och dess praktiker.

Sociala problem skapas och normaliseras i det socialt arbetets praktik

Det sociala arbetet kan, menar Nygren (1990), därmed framställas som ett möte mellan (minst) två subjekt, som i detta möte försöker etablera en relation. Individerna befinner sig självklart inte i något isolat; de finns i ett socialt nätverk och respektive individs livs­

situation samexisterar i och med denna relation. Det sociala arbete som sker i detta möte kan sedan, menar Nygren, beskrivas som att någon (socialarbetaren) ser som sin uppgift att handla i förändringssyfte i relation till en annan människa (den/de socialt utsatta, hjälpbehövande). Man strävar således efter en förändring, och denna förändring definie­

ras av det socialt önskvärda. Normen, det normala, det socialt/samhälleligt rätta och goda, definierar således vad som betraktas som social avvikelse, social utsatthet och därmed också förändringsinrikningen (Nygren 1990, 1992b). Det normala får sin näring genom det avvikande. Normen kan på så sätt sägas skapa avvikelsen, som sedan måste exkluderas och behandlas, hjälpas, formas, resocialiseras, normaliseras. För att veta i vilken riktning man ska arbeta med denna förändring måste alltså identiteterna klargöras (Nygren 1990).

Det som brukar kallas sociala problem ser jag därmed inte som något objektivt givet.

Sociala problem skapas enligt detta synsätt i sociala och normativ a processer. Olika ty­

per av sociala problem formuleras inom olika diskursiva arenor, på olika s ätt vid olika historiska tidpunkter. Konstruerandet av olika sociala problem sker genom inre diskursi­

va strider mellan olika professioner, politiska institutioner, intresseorganisationer, massmedia. Vad som förs upp på dagordningen som sociala problem bestäms inte bara av antalet potentiella problem som upplevs hota samhället eller speciella grupper i det, utan också av de sociala myndigheternas och organisationernas kapacitet att ta hand om och åtgärda problemen. Politiska förändringar, strukturella förändringar, konjunkturför­

ändringar m.m. kan förskjuta diskursens gränser och förändra såväl problembilden som åtgärdsbilden. Mycket sällan förstås sociala problem utifrån de som betraktas som pro­

blembärare234.

Graden av avvikelser eller sociala problem i ett viss samhälle vid en viss tidpunkt kan därmed säga oss lika mycket om samhället, dess politiska, ekonomiska och professio­

nella strider och dess kontrollinstitutioner, dess sociala arbete, som om medborgarnas benägenhet at t avvika eller " ha problem". Skolan, polisen, socialtjänsten, sjukvården, domstolarna strider om vilka bilder som ska produceras av awikare eller sociala pro­

bedrivet i namn av bestämda intresseorganisationer med ideologiska motiv. Även dessa måste ju ses som - se sig själva som - en del av vårt samhälle.

234 Jmf. Ohlsson (1997 s. 25-33) och resonemanget kring hur ungdomsproblem skapas.

blem, bilder som p assar in i de arbetsmodeller och praktiker som har utvecklats i olika samhälleliga institutioner och organisationer (Olsson 1997)²³⁵.

Socialt arbete; att med vetenskapens hjälp lösa sociala problem

Det centrala i socialt arbete har således varit en problemorientering; syftet med det soci­

ala arbetet har framställts som att identifiera problemet, utreda och föreslå en föränd-ringsinriktad åtgärd, samt sedan följa upp resultatet Detta problemlösningstänkande har fått till följd att man ofta sökt och anammat rationella metoder eller tekniker för föränd­

ringsarbetet, med föreställningen att man med i förväg uttä nkta stödinsatser enligt vissa teoretiska modeller ska kunna arbeta med a tt anpassa individernas/de socialt utsattas livssituationer till de yttre sociala villkoren. Som grund för ett sådant modelltänkande har den vetenskapliga kunskapen legat.

Det sociala arbetet har också alltsedan slutet av 1800-talet varit intimt förknippat med vetenskaplig kunskap, det har utformats i enlighet med vetenskaplig k unskap (Soy-dan 1993). Denna vetenskapliga tilltro var också märkbar när socialt arbete 1982-83 blev en egen vetenskaplig disciplin i Sverige. Amnesbeskrivningen för Sveriges första profes­

sur i socialt arbete i Göteborg 1977 löd:

Professuren i socialt arbete är inriktad på studiet av sociala problem och för lös­

ningen av dessa. Studieområdet innefattar analys av samhälleliga orsaker till so­

ciala problem som drabbar individer och grupper samt problemens bakgrund i samspelet mellan individerna och deras sociala miljö. Området omfattar vidare analys av olika former för lösning av sociala problem, utveckling av kunskaper, som kan omsättas i förebyggande åtgärder, samt utformning av åtgärder för den praktiska verksamheten på det sociala området (Swedner 1985 s. 6).

Liknande ämnesbeskrivningar skrevs senare i Stockholm, Umeå och Lund. Detta tradi­

tionella synsätt utgör en slags historisk diskurs man idag har att förhålla sig till i diskus­

sionen kring socialt arbete som vetenskaplig disciplin236.

En social praktik som vilar på dis kurser - som upprätthålls och understöds av praktiken

Trots sin mångfald och komplexitet betraktar jag socialt arbete i sig s om en specifik diskurs, en diskurs där socialt arbete som vetenskap spelar en viktig roll. En diskurs med ett speciellt men komplext språk, med speciella vokabulär och representationer eller logiska framställningar. I den form av socialt arbetet där samtal utgör den viktiga prakti­

ken, uppstår exempelvis typiska situationer, där för denna diskurs typiska ämnen be­

handlas ur specifika perspektiv, med typiska omständigheter ikring. I dessa samtal kon­

235 Jmf. Swärd (1993), som för ett liknande resonemang kring barnavårdsdiskursen, där han också visar exempel på hur organisationer som Centralförbundet för socialt arbete och Svenska fattigvårdsförbundet vid seklets böljan, och senare Föreningen Sveriges socialchefer, hade stort inflytande i diskursen. Jmf.

Ohrlander (1992).

236 Exempel på att man tar avstamp i en sådan traditionell syn för att utveckla socialt arbete som ämne är bl.a. Soydan (1993); Morén (1992 a, 1992 b, 1990); Sandberg (1990); Nygren (1990, 1992); Näsman (1992); Conrah (1992) osv.

strueras en verklighet som sedan far reella konsekvenser i form av dokumenterade åtgär­

der (Fredin 1993).

Det innebär att det i det sociala arbetets diskurs, som i alla diskurser, finns en hand­

lingspotential; den gör saker, åstadkommer effekter. I socialt arbete som diskursiv prak­

tik konstitueras sanningar i vars namn organisationer och institutioner kan skapas och återskapas, klassificeringar och diagnosticeringar göras. Diskursiva sanningar som vilar på, men som också kan tas som grund för att utveckla, sociala praktiker som påverkar eller styr det sociala livet på mycket påtagliga, ibland handgripliga, kroppsliga, sätt. Pro­

gram kan utvecklas för att administrera individers handl ingar, livsstilar, kropp själar237 i enlighet med bestämda normer eller kulturella ideal (jmf. Hopwood 1994).

De abstrakta föreställningarna i sociala teorier kan således göras ko nkret hanterbara, operationaliserbara, på organisationsnivån, med hjälp av föränderliga sociala praktiker i socialt arbete och dess metoder och tekniker (jmf. Hopwood 1994). Den sociala praktik som utvecklas i socialt arbete kan således ses som vilandes på dess diskurser.

Med praktiker inom detta fält avser jag regelbun dna eller återkommande handlingar och språkliga utsagor som äger rum inom det sociala arbetet. Praktikerna är diskursiva så till vida att de sker inom ramen för regler och språkliga förklaringar som är giltiga inom detta falt, och inom ramen för vad man här planerar och vad ma n diskursivt underförstår eller tar för givet (Foucault 1972/91 s. 75). Det vill säga att praktikerna har en historia som bidrar till att styra och forma föreställningar och tolkningsmöjl igheter innan det en­

skilda subjektet träder in i dem (Jmf. Öhlund 1997)

De sociala praktikerna kan sedan mer konk ret bestå av olika metoder och tekniker, som exempelvis att diagnosticera och klassificera och därmed skapa åtskillnad, eller ska­

pa avvikelser. Dessa avvikelser kan sedan behandlas i normaliserande metoder och tekni­

ker som opererar genom hänvisning till det normala, exempelvis det terapeutiska samta­

let, via symboliserande tekniker (klippa hår, byta klädstil), etablerandet a v nära relatio­

ner som teknik, splittringstekniker (flytta missbrukare till landet), behandlingstekniker.

Flera tekniker (även motstridiga sådana) kan tänkas ingå i en och samma metod (jmf Öhlund 1997; Ohlsson 1997; Swärd 1993).

Normalisering kan därmed ses som sociala praktiker, som via en specifik uppssätt-ning metoder och tekniker försöker producera former av subjektivitet och socialt hand­

lande som passar in i det samtida normala samhället (Öhlund 1997). Den subjektsform jag kallar kön ingår som jag ser det i denna normalisering.

Mellan det sociala arbetets diskurser och praktiker råder e tt förhållande av samver­

kan, återverkan och reproduktion. Det sociala arbetets praktiker förutsätter, utvecklas som en effekt av eller med stöd av dessa diskurser, men denna praktik återverkar sedan också på den diskursiva nivån. Genom avgränsade och specificerade praktiker kan av­

gränsade kunskaper skapas och diskussioner och innebörder genereras som bidrar till a tt producera, reproducera och upprätthålla den diskursiva nivån. De praktiker och metoder som det konkreta arbetet bygger på, bidrar således till att upprätthålla och reproducera den diskurs som givit d essa praktiker sin legitimitet. Denna ömsesidiga relation mellan

237 Se kap. 10 detta arbete.

diskurs och praktik är mycket tydlig inom sociala arbetet, som därför i detta avseende utgör ett mycket åskådligt exempel.

En diskursanalys av relationen mellan diskurs och praktik i socialt arbete Jag har beskrivit socialt arbete som ett komplext, heterogent, motsägelsefyllt och histo­

riskt föränderligt men ändå specifikt område eller falt, bestående dels av en specifik dis­

kursiv praktik med ett speciellt och komplext språk, ett speciellt vetande och specifika diskussioner, dels av olika sociala praktiker, eller metoder och tekniker, som utgör sätt att intervenera eller agera gentemot indivi der, enheter eller processer. Diskursanalysens fokus kommer att rikta in sig mot hur dessa diskurser och praktiker på varierande sätt samverkar till att producera och reproducera socialt liv. Hur skapas eller produceras specifika sätt att förstå innebörder kring normaliteter och subjektsformer, exempelvis subjektsformen kön, och hur samverkar dessa sätt att förstå med konkreta praktiker i upprätthållandet av dessa subjektsformer och normaliteter?

Jag kommer därmed att i följande diskursanalys behandla och analysera utsagor om/i det sociala arbetet som diskurser, dvs. jag kommer inte att ta det sociala arbetets förhål­

landen för givna, utan se dem som producerade av föränderliga maktrelationer, för att så göra en egen läsning av hur de konstitueras. Styrkan i en sådan diskursanalys blir att jag både gör en läsning av hur specifika innebörder diskursivt skapas, produceras och repro­

duceras, hur detta görs och möjliggörs i socialt arbete, och vad detta i förlängningen kan tänkas innebära för oss i vårt sociala liv; vad det gör eller åstadkommer för effekter. Ef­

fekter som i det sociala arbetets praktik kan vara synnerligen konkreta och dramatiska.

Min begreppsapparat tillhör därmed inte helt det sociala arbetets konventionella språk. Jag har dock föregångare på området i exempelvis Swärd (1993); Öhlund (1997);

Ohlsson (1997).

Om begränsningar till socialtjänstens barnavårdsdiskurs

Jag har hittills talat om socialt arbete i generella termer. Inom det mångfacetterade sociala

Jag har hittills talat om socialt arbete i generella termer. Inom det mångfacetterade sociala

In document Det sociala livets drama och dess manus: diskursanalys, kön och sociala avvikelser (Page 161-168)