Den skandinaviska institutionalismen växer fram

Skandinavisk institutionalism är en relativt ung teoriinriktning. Termen dyker för första gången upp i en antologi av Czarniawska och Sevón från 1996, men tankegångarna presenterades redan några år tidigare (Brunsson & Olsen 1990;

Jacobsson 1994a). Johansson (2002) vill till och med hänföra startskottet för den skandinaviska institutionalismen till några studier om organisationsförändring inom kommuner under sent 1980-tal (Czarniawska-Joerges 1988a, 1989). Även om skandinavisk institutionalism eller kanske snarare benämningen

”skandinavisk” kan ifrågasättas (jfr Rogberg 2006), så är det tydligt att en variant som skiljer sig från den ursprungliga nyinstitutionalismen inom organisations-analysen (DiMaggio & Powell 1991) har växt fram bland i synnerhet nordiska

forskare. Då termen kan anses näst intill institutionaliserad inom fältet för organisationsforskning kommer jag att hänvisa till skandinavisk institutionalism snarare än nyinstitutionell teori då det teorietiska perspektivet diskuteras.

Skandinavisk institutionalism har som nämnts sina rötter i nyinstitutionalismen inom organisationsanalysen. Nyinstitutionalismen uppstod i mitten av 1970-talet som en kritisk reaktion eller ett alternativt synsätt till uppfattningen om människan som rationellt målinriktad och anpassningsbar till sociala strukturer (DiMaggio & Powell 1991). Grundtanken inom denna teori härstammar från fenomenologin (Berger & Luckmann 1966/1991) och föreställningen om att individer styrs av strukturer i samhället baserade på mer eller mindre för-givet-tagna regler och föreställningar, institutioner. Innebörden av institutionernas existens är således att det finns ett accepterat, i grunden ej ifrågasatt sätt att handla eller förhålla sig till det som institutionen omgärdar. Den accepterade föreställningen om organisering och handlande utgör således en ram för vad som kan anses legitimt för en viss organisation.

[O]rganizations are driven to incorporate the practices and procedures defined by prevailing rationalized concepts of organizational work and institutionalized in society. Organizations that do so increase their legitimacy and their survival prospects, independent of the immediate efficacy of the acquired practices and procedures (Meyer & Rowan 1977: 340).

Att legitimera sin verksamhet genom att förhålla sig till de rationaliserande föreställningarna i samhället, exempelvis genom att införa nya styrinstrument som BSc, innebär således att en bättre relation till externa intressenter kan uppnås. Kan organisationen vidare upprätthålla skenet av att den rationaliserande myten fungerar, så maximeras legitimiteten och detta kan i sin tur innebära ökad resurstilldelning och kapacitet för överlevnad (Meyer & Rowan 1977). Strävan efter legitimitet bör enligt resonemanget ses som en underliggande intention bakom en organisationsförändring. Det är även denna strävan efter legitimitet som medför att organisationer tenderar att bli isomorfa, det vill säga att organisationer får likformiga strukturer. Resonemanget kring likformighet utvecklas vidare av DiMaggio och Powell (1983). Författarnas fokus är dock inte längre enskilda organisationer utan istället diskuteras likformigheten bland organisationer tillhörande ett visst organisatoriskt fält⁷.

Genom begreppet institutionell isomorfism identifierar DiMaggio och Powell (1983) tre mekanismer till isomorfism. Den första formen, tvingande isomorfism, innebär att starkare organisationer sätter såväl formell som informell press på –––––––––

7 DiMaggio och Powell (1983: 148) definierar ett organisatoriskt fält enligt följande: ”By organizational field, we mean those organizations that, in the aggregate, constitute a recognized area of institutional life: key suppliers, resource and product consumers, regulatory agencies, and other organizations that produce similar services or products”.

svagare organisationer att anpassa sig till vissa krav. Staten spelar här en nyckelroll som stark aktör och bland annat genom lagstiftning kan den påverka sättet att organisera sig inom ett fält. Mimetisk isomorfism spelar på den osäkerhet som finns inom ett organisatoriskt fält kring tvetydiga mål, oklara samband mellan orsak och verkan samt obestämda lösningar. Genom att imitera framgångsrika organisationer avser organisationen att förbättra sin egen legitimitet eller bli lika framgångsrik. Den tredje formen av institutionell isomorfism, normativ isomorfism, härstammar primärt från professionalisering.

Genom utbildning har likformighet mellan professionella upprättats och genom professionella nätverk kan likformigheten bibehållas. Snarlika policier och procedurer samt liknande sätt att se problem medför att professionella agerar på sätt som liknar varandra. Professionell likformighet innebär i sin tur att organisationer likriktas.

Den bild som nyinstitutionalisterna ger är att institutioner begränsar organisationers handlingsutrymme. I vissa texter betraktas organisationer näst intill som passiva avspeglingar av det organisatoriska fältets egenskaper (Johansson 2002). Institutioner skapar även stabilitet inom det organisatoriska fältet. Förändring är en företeelse som sker endast då skillnaden mellan hur saker och ting är och hur de bör vara är för stor. Genom flera empiriska studier om förändringsprogram i skandinaviska organisationer (ex. Brunsson & Olsen 1990;

Jacobsson 1994a) har en tydlig skiljelinje dock vuxit fram mellan den inriktning som kallas skandinavisk institutionalism och nyinstitutionalismen. Jag skall här ta upp tre skillnader av betydelse. För det första ifrågasätter den skandinaviska institutionalismen att endast stabilitet är den organisatoriska normen. I de empiriska studier som genomförts är det tydligt att reformer kan ge upphov till nya reformer. Reformerandet i sig blir i vissa organisationer en rutin (Brunsson 1990). Således drar de skandinaviska nyinstitutionalisterna slutsatsen att såväl förändring som stabilitet bör ses som organisatorisk norm. För det andra, om såväl stabilitet som förändring kan ses som norm blir det intressant att fokusera på processer för förändring. Vad sker på vägen då regler, reformer och institutioner skapas? För det tredje anser forskare inom den skandinaviska institutionalismen att isomorfiska tendenser har överdrivits i tidigare studier.

Frånvaron av processtudier i kombination med ett stort avstånd till studieobjektet har medfört att lokala variationer mellan olika organisationer inom samma organisatoriska fält inte har uppmärksammats (Forssell & Jansson 2000). Mot denna bakgrund utvecklas den skandinaviska institutionalismen med fokus på förändring, processer, aktiva aktörer och på vad som faktiskt sker med idéer då de sprids till lokala kontexter (Czarniawska & Sevón 1996b). För att förstå de lokala processerna har de skandinaviska institutionalisterna tagit hjälp av kunskapssociologerna Callon (1986) och Latour (1986) och deras begrepp översättning.

3.1.1 Inspiration från begreppet översättning

Det traditionella sättet att se på spridning av en idé, en praktik eller en institution är att betrakta spridningen som en diffusion (Rogers 1962/2003). Termen beteck-nar en självgående process, som när partiklar fördelar sig jämnt i en vätska.

Enligt diffusionsmodellen betraktas det som sprids som ett objekt som hålls konstant under hela spridningsförloppet. Att spridningen ses som en självgående process innebär att objektet istället tillskrivs en inre kraft. Genom den inre kraften kommer objektet att röra sig i samma riktning så länge det inte stöter på något motstånd. Med diffusionsmodellen som utgångspunkt framträder tre viktiga element i spridningsförloppet: den initiala kraft som sätter igång rörelserna, den inre kraft som bevarar energin under spridningsförloppet och det medium genom vilket objektet cirkulerar (Latour 1986). Att se på spridning utifrån diffusionsmodellen medför enligt Latour (1986) att det endast är den hastighet med vilken idén sprids som blir intressant att uppmärksamma.

Då förändring började studeras närmare av de skandinaviska nyinstitutiona-listerna blev det tydligt att de idéer som spreds inte alltid fick samma innebörd i samtliga organisationer. Trots implementering av samma idéer blev det uppenbart att både idéer i sig och likriktningen mellan organisationer inte var ett självklart resultat. Under spridningens gång hände något som medförde att det blev intressant att ifrågasätta om valet av samma etikett var det samma som likriktning och frånvaron av samma etikett det samma som mångfald (Fernler 1994). I ett försök att förstå organisationsförändringar och förfina resonemanget om spridning av idéer anammades begreppet översättning (Latour 1986, 1992;

Callon 1986). Czarniawska och Sevón (1996b) uttrycker det som att översättning är ett nyckelbegrepp för att förstå organisationsförändringar. Den skandinaviska institutionalismen lutar sig främst emot Latours (1986) definition av begreppet översättning och således är det främst dennes beskrivning av översättning som här kommer att diskuteras.

Eftersom spridning av samhällsvetenskapliga fenomen knappast kan betraktas som en automatisk process kontrasterar Latour (1986) diffusionssynsättet mot översättning. Med det senare begreppet låter han förstå att spridningen av en idé/modell över tid och rum ligger i människornas händer. Beroende på hur de handlar kan idén/modellen således falla, modifieras, avledas, förrådas, utökas eller läggas i beslag (Latour 1986: 267).

It should now be clear why I use the word translation. In addition to its linguistic meaning (relating versions in one language to versions in another one) it has also a geometric meaning (moving from one place to another). Translating interests means at once offering new interpretations of these interests and channelling people in different directions. […] The results of such renderings are a slow movement from one place to another (Latour 1987: 17).

Skillnaden mellan diffusion och översättning ligger följaktligen i synen på den spridda idén som överförd (rent kopierad) eller omvandlad. Av ovanstående citat blir det tydligt att Latour med begreppet översättning avser en förskjutning eller en förflyttning av någonting från ett ställe till ett annat. Förflyttningen innebär dock inte att idén i fråga ser likadan ut efter förflyttningen. Istället indikerar begreppet att idén förändras, att den ges en ny tolkning, och att det är människor som genom ett betydande handlingsutrymme ges svängrum att aktivt tolka idén.

Ett ting som förflyttas från en plats till en annan kan enligt Czarniawska och Sevón (2005) inte förbli oförändrat. Istället konstrueras det på nytt genom att anpassas till de lokala förhållandena och intressekonflikterna i organisationen.

Det skall påpekas att den tydliga distinktion som Latour gör mellan diffusion och översättning kan upplevas som överdriven. Rogers (1962/2003) definierar diffusion som den process genom vilken en innovation⁸ kommuniceras via speciella kanaler över tid bland medlemmar i ett socialt system. Upptagnings-kvoten av en idé är vidare beroende av (1) grad av upplevd nytta, (2) överensstämmelse med existerande värderingar, erfarenheter och behov, (3) grad av komplexitet, (4) grad av möjlighet till experimenterande samt (5) grad av synlighet av resultat. Den tolkning jag gör utifrån ovanstående utläggning är att diffusionsmodellen inte är främmande för att det som sprids ligger i människors händer. Det är människorna som avgör om idén skall plockas upp, modifieras eller falla. Vidare så kan den initiala idén förändras. I en studie av diffusion av nyheten om terroristattacken den 11 september klargörs att även felaktig information om händelsen fick spridning (Rogers & Seidel 2002). Trots att de två modellerna diffusion och översättning troligen inte ligger så långt ifrån varandra som Latour vill framhålla, anser jag att det finns en poäng med att göra en distinktion mellan de båda. Diffusionsmodellen har ett tydligt fokus på hastigheten av spridningen och vad som påverkar denna. Översättningsmodellen däremot fokuserar mottagarna (översättarna) och betraktar förändring av en idé som regel snarare än undantag. Genom att införliva begreppet översättning med nyinstitutionella tankegångar öppnar skandinavisk institutionalism upp för lokala aktörers agerande. I denna studie bidrar således begreppet översättning till att uppmärksamma hur ett ekonomiskt styrinstrument formas och omformas allt eftersom det möter olika aktörer som agerar efter skilda normer och värderingar i en organisation. När skandinavisk institutionalism nu preciserats inom den nyinstitutionella organisationsanalysen är det hög tid att se närmare på processen för hur modeller färdas och börja byggandet av min begreppsapparat.