LARS ERICSON
Det svenska deltagandet i FN:s fredsbevarande operationer un der efterkrigstiden är en framträdande och i alla avseenden tung del av den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken under dessa
år.1 Ytterst sällan har några principiella synpunkter och tvivel på
denna insats framförts i den officiella debatten kring detta enga gemang, tvärtom har de svenska FN-truppernas verksamhet officiellt setts som det yttersta uttrycket för Sveriges engage mang i FN:s verksamhet.
Detta innebär inte att någon diskussion av insatserna inte förekommit, tvärtom. Ett närmare studium visar att insatserna ingalunda varit okontroversiella, allra minst för de som skulle utföra dem, dvs den svenska försvarsmakten och dess personal. I denna korta översikt kommer jag att diskutera hur diskussio nerna har gått mellan den svenska politiska och militära led ningen inför besluten om ett eventuellt svenskt deltagande i olika fredsbevarande operationer alltifrån 1956. Förvisso har det svenska försvaret sedan länge varit en integrerad del av den svenska statsförvaltningen, och därmed klart och entydigt un derordnad den politiska beslutsprocessen. Därför kan vi knap past förvänta oss att hitta ett alltför självständigt agerande i olika säkerhetspolitiska frågor, på det sätt som under det kalla kriget
förekommit i en rad andra länder.2 Även i västerländska demo
kratier kan det förvisso finnas utrymme för ett mer eller kraft fullt agerande från försvarsmakten, för att på det sättet påverka den politiska beslutsprocessen. Inom t ex den amerikanska för svarsmakten finns en uttalad strategi för synen på fredsbevaran-
de operationer i allmänhet och amerikanska styrkors deltagande i dessa i synnerhet, sett i förhållande till USA:s nationella militä ra strategi, policy and prioriteringar och andra faktorer.3
Den typen av överväganden återfinns inte, i alla fall i samma utvecklade form, inom den svenska försvarsmakten, bl a av behovs- och resursskäl. En stormakts perspektiv är självfallet något annorlunda. Men inte desto mindre har det under de senaste 40 åren, och även dessförinnan, tänkts en del från svenskt militärt håll kring deltagande i internationella fredsbevarande operationer. Ett studium av det svenska deltagandet i FN:s operatione ger också en del bidrag till frågan om förhållandet mellan de civila och militära sektorerna under det kalla kriget. Ny forskning har understrukit hur det, trots ständiga tvister om anslag och försvarsbeslut, länge fanns en ganska långtgående samsyn mellan den civila/ politiska sektorn och det militära etablissemanget under trycket av det kalla kriget, vilket inte hindrade hårda konfrontationer i enstaka konkreta frågor. Frå gan om militärens möjligheter att påverka det svenska militära FN-engagemangets vara eller inte vara, liksom dess konkreta utformning, ger med andra ord en alternativ analysmöjlighet av förhållandet civilt-militärt än t ex det traditionella studiet av t ex anslagsstymingen till försvaret-'1
Bakgrund
Likaväl som Sverige har en tradition av fredsbevarande opera tioner före år 1945 har den svenska militären vid flera tillfällen visat en klar motvilja mot att engagera i internationella operationer under ledning av organisationer vars beslut Sverige inte kunde kontrollera.
Den 5 mars 1920 anslöt sig Sverige, efter en omfattande debatt, till Nationernas Förbund. Då hade ledande militärer uttalat en klar tvekan. Redan den 17 oktober 1919 gjorde marinstabschefen Henning von Krustenstierna ett utspel som är principiellt intres sant. Precis som den politiska högern var han skeptisk till det den 28 juni 1919 bildade förbundet. Krusenstiemas oro gällde närmast konflikten mellan västmakterna och det röda Rådsryss land. Om de förras handelsblockad mot det senare inte snart gav avsedd effekt och skakade Lenins regim, så kunde ett NF-anslu-
tet Sverige tvingas in i denna konflikt på de allierades sida, helt i enlighet med NF:s stadgar.
Den svenske marinstabschefen oroade sig inte bara för att Sverige på detta sätt skulle kunna dras in i en konflikt mellan stormakterna i väster och Ryssland, utan lika stor oro kände han för att att vårt land skulle tvingas in i skarpare konflikter mellan Ryssland och dess nya randstater, Finland, de tre baltiska stater na eller Polen. Ytterligare en hotbild var att Sverige genom ett NP-medlemskap skulle kunna tvingas att deltaga i sanktioner mot det besegrade Tyskland om detta inte uppfyllde villkoren i den nyss slutna hårda Versaillesfreden. Här skymtade sannolikt
också en del sympatier för det besegrade Tyskland.5
Dessa tveksamheter, som framträder även i början av 1930- taleV till trots förbereddes ett svenskt deltagande i del avblåsta NP-insatsen i Vilna. Vintern 1934-35 deltog svensk trupp, till sammans med brittiska, nederländska och italienska trupper, i övervakning av omröstningen om Saarområdets eventuella åter gående till Tyskland. I samband med denna operation kan ingen militär opposition mot själva operationen eller diskussion av
eventuella praktiska svårigheter förmärkas.7
Från militär sida bör, vid sidan av de med den civila ledningen gemensamma säkerhetspolitiska intressena, möjligheten att få sända personal utomlands och där tillägna sin kunskaper av värde för den egna försvarsmakten vara av stort värde. I det avseendet finns en flerhundraårig svensk tradition att sända officerare utomlands för tjänstgöring i främmande länders, främst stormakters, krigsmakter och på det sättet förkovra sig per sonligen i sitt yrke, samtidigt som de kunde förväntas vända hem med information och kunskap av värde för det svenska försvaret. 8
Självfallet finns även denna morot närvarande även när man ska besluta om deltagande i fredsbevarande operationer. På minuskontot finns förslitning av värdefull materiel, medan för banden hemma dräneras på erfarna befäl som behövs för utbild ning av de värnpliktiga.
Avvägningen mellan dessa faktorer kan variera beroende på förutsättningarna i det givna läget, samtidigt som, självfallet, olika delar av försvaret kan ha olika prioriteringar i dessa sam manhang.