Det svenska försvarsväsendet befann sig 1863 i ett tillstånd som lämnade mycket övrigt att önska. Dessa förhållanden var visser ligen delvis kända av de som verkade för en aktiv krigspolitik, men man tröstade sig med spekulationer om hjälp från västmak terna och gångna tiders hjältedåd. Vid Ulriksdalskonferensen var det Gripenstedts och De Geers främsta argument mot en allians att försvarsväsendets befann sig i ett sådant skick, att intet kunde uträttas till Danmarks hjälp - endast utsätta det egna
landet för en fruktansvärd fara.148 Den militära sakkunskapens
oro inför alliansplanerna är under dessa förhållanden förklarlig. Inom regeringen verkade krigsminister Reuterskiöld kraftigt för neutralitet och Hazelius (generalmajor och ledamot i landtför svarskommitten) varnade nu som 1854 för krigiska äventyr.
Bildt1 försvarskommittens ordförande, var också negativ. Detta
troligen med tanke på att han väl kände försvarets tillstånd. Om stämningen bland det lägre befälet vittnar brev. Det framställs bland annat, att en expedition till Danmark skulle innebära att de kvarvarande styrkorna blev för svaga för att kunna försvara
landet mot Ryssland.149
Även kungen själv var medveten om bristerna i försvaret, att försöka avhjälpa dem var bland hans första åtgärder han vidtog efter att ha tillträtt som regent 1857. Han verkade för en förbätt ring av beväringsinstitutionen och skickade ut officerare att ta del av de senaste militära rönen i Europa. Vidare ställde Napo
leon III på begäran två franska officerare till förfogande.150
Under debatten i riksdagen den 24 november 1863 redogjorde general Reuterskiöld för försvarets tillstånd. Han riktade först skarp kritik mot de kretsar som under lugna förhållanden pru tade på försvarsanslagen men som i nästa stund gick i spetsen för en kraftfull utrikespolitik. Därefter konstaterade han att det visserligen inte saknades folk, men däremot utrustning och be väpning. Artilleriet var omodernt, ingenjörmaterielen alldeles otillräcklig samt att klädespersedlar endast fanns för en del av beväringen.
På 1862-63 års riksdag, den 23 november 1863, antogs utan debatt ett kreditiv på 3 miljoner rdr för försvarsåtgärder med anledning av den dansk-tyska krisen. Man räknade med en
expeditionskår på 16 000 svenska och 6 000 norska soldater. Krigsministern nämnde i detta sammanhang att mobilisering och utrustning av en arme på 50-60 000 man krävde 20 miljoner rdr och dess hållande på krigsfot 7 miljoner rdr i månaden. Den 14 mars 1864 beviljade den norska regeringen ett mot det svenska kreditivet motsvarande belopp men under den uttryckliga för utsättningen att understöd kunde påräknas från åtminstone en av västmakterna. Skillnaden mellan de beräknade kostnaderna och det beviljade kreditivet såg Hamilton som ett bevis för att det aldrig var meningen att göra ett aktivt ingripande.
Genom riksdagens beslut hade regeringen fått medel till rust ningar, men hade samtidigt vunnit gehör för neutralitetspoliti ken, främst genom krigsministerns avslöjande av försvarets till stånd.151
Den utrikespolitiska utvecklingen där hotet från Ryssland växte sig starkare under hösten torde ha påverkat beslutsfat tarna att bedöma huruvida det var lämpligt att avdela stora de lar av de förenade rikenas krigsmakt till försvar av Danmark. Under hösten 1863 uttryckte Manderström upprepade gånger sina farhågor för ett ryskt angrepp om Sverige intervenerade i Slesvig. I februari 1864 rapporterade den svensk-norske minis tern i S:t Petersburg att ett förbund sannolikt existerade mellan Ryssland och Preussen-Österrike och i pressen förekom då och då blänkare om faran från öster. Vad militären beträffar torde överste Wachtmeister ha tolkat en utbredd uppfattning när han skriver: "Mig förefaller det alltid att om vi börja kriget i Dan
mark, så få vi sluta det i Finland eller Norrland" .152
De politiska förutsättningarna 1863 var helt annorlunda mot vad de varit vid den dansk-tyska konflikten 1848, då Sverige
Norge hade sänt en expeditionskår på 6 000 man till Danmark. I den förra konflikten hade Ryssland stått på Danmarks sida medan det nu indirekt stödde Preussen.
Ett tvåfrontskrig som följd av ett svenskt ingripande i den dansk-tyska konflikten hade sannolikt slutat med en katastrof och detta insåg främst den militära expertisen. Bortsett från för svarets verkliga tillstånd, var hela försvarssystemet inriktat på ett försvar efter de inre linjerna. För att centralförsvaret skulle kunna föras med någon utsikt till framgång fordrades att hela
Sa1nmanfattning
Den av Preussen-Österrike insatta armen var nästan dubbelt så stor som den danska och hade dessutom goda möjligheter att få förstärkningar efter hand. Utöver det numerära övertaget var den preussisk-österrikiska armen både bättre utbildad och be väpnad. Den överlägsenhet som de danska sjöstridskrafterna hade kunde inte utnyttjas då kriget till sin huvudsak fördes i Slesvig och på Jylland.
Den franska armen betraktades som världens främsta medan den preussiska inte ansågs vara särskilt modern. Även om den svenska krigsmaktens brister var kända inom landet byggde jäm förelsen med den preussiska inte så mycket på en överskattning av den egna armen som underskattning av den preussiska.
Den svenska armen var dåligt utbildad och hade föråldrad beväpning. Den norska var liten men kvalitativt sett bättre. Icke desto mindre hade en expeditionskår på 16 000 inneburit en för stärkning som väsentligt utjämnat den numerära skillnaden mellan de danska och tyska styrkorna. Huruvida den hade kun nat få en avgörande betydelse för krigets utgång är däremot svårbedömt
Den svenska flottan nådde kring 1860 ett lågvattenmärke. Fartygsbeståndet var föråldrat och den nyproduktion som skedde var främst ägnad till kustförsvar. Den norska flottan var modernare och torde tillsammans med svenska och danska en heter ha utgjort ett betydande hot mot Preussen-Österrike vid ett sjökrig.
Frankrike, Preussen, Ryssland och Österrike var i stort sett numerärt jämbördiga vad avser armestridskrafter. Den engel ska underlägsenheten i detta avseende uppvägdes i gengäld dess starka flotta. Med hänsyn till de militära styrkebalansen var det därför nödvändigt vid en kontinental konflikt två stormakter emellan, att försöka försäkra sig om de övrigas stöd eller åtmins tone tillse att de inte stödde motparten. Denna typ av diploma tiska förspel till konflikter präglade de europeiska stormakter nas politik under perioden.
Det svenska försvarsväsendets tillstånd, såsom det redovisa des av krigsministem, talar klart emot alliansplanerna. Det fram går tydligt att militärledningens inställning till hjälp åt Danmark
var synnerligen negativ. De ekonomiska resurser som ställdes till förfogande var också otillräckliga. Under förutsättning att krigsministerns kostnadskalkyl var riktig, skulle uppsättandet av 16 000 man på krigsfot kostat ca 5,8 miljarder rdr och däref ter ytterligare 2 miljarder rdr i månaden.
Armens operativa styrka, beväringen oräknad, uppgick till drygt 36 000 man och en insats i Danmark med de styrkor som utlovats hade inneburit att 45 % av armen lämnat landet. Med hänsyn till oron för ett ryskt angrepp på Sverige är det fullt för ståeligt att militären kände oro inför en försvarsallians, särskilt som Rysslands ställning var oklar.
Ur militär aspekt talade både de tillgängliga resurserna och det oklara säkerhetspolitiska läget emot ett åtagande för Dan mark. Stridskrafternas viktigaste uppgift var att försvara riket och med tanke på den dåvarande centralförsvarsdoktrinen hade en kraftsplittring varit olycklig.