Synen på Preussen i Europa grundade sig på ett antal felslut. Preussen uppfattades som upptaget av problemen med det Tyska förbundet och landets resurser föreföll svagare än vad de egentligen var. Vidare hade man en mycket vag uppfattning om syftet med Bismarcks politik. Denna felbedömning präglade även synen på den dansk-tyska konflikten och skulle till slut bli
avgörande för händelseutvecklingen.63
Preussen hade redan 1861 försökt locka Karl XV med en lös ning av den danska frågan som innebar att de danska öarna skulle tillfalla Sverige medan Jylland skulle bli tyskt. Dessa an
tydningar avvisades bestämt av kungen.64 Bismarck fortsatte sin
föregångares bemödanden att intressera Karl XV för en delning
dock utan framgång.65
Sverige uppfattade för sin del att ett alliansfördrag med Dan mark inte skulle medföra någon risk för direkt krig med Preus sen. En tysk exekution kunde endast omfatta de delar av det danska väldet som tillhörde det Tyska förbundet, det vill säga hertigdömena Holstein och Lauenburg. Det alliansförslag som Sverige var villigt att acceptera innebar att de svenska åtag
andena skulle börja först vid en tysk inmarsch i Slesvig.66 Upp
fattningen i Sverige fram till november 1863 var att Danmark endast hade att frukta en exekution. Även om denna kom till stånd fanns det ett löfte från de preussiska och österrikiska re-
geringarna, att förbundsgränsen inte skulle kränkas, såvida Danmark inte genom väpnat motstånd mot exekutionen tog ini tiativet till fientligheter.67
Det låg ej i Preussens intresse att få Sverige som fiende, men då Bismarck kände till de svenska rustningarnas otillräcklighet är det knappast troligt att ett svensk-norskt deltagande på Dan
marks sida skulle ha hindrat honom från att börja krig.68 Om
detta antagande är riktigt hade inte den tänkta alliansen kunnat tjäna något direkt syfte för Danmarks försvar. Själva grund tanken med alliansen var att den skulle verka krigsavhållande.
Efter en danska novembergrundlagen började sympatierna för Tyskland öka hos de övriga stormakterna. Samtidigt med tron skiftet i Danmark utropade en medlem av huset Augustenborg sig som hertig i Holstein. Detta drev på opinionen i Tyskland för ett aktivt ingripande. Den slesvigska frågan hade nu blivit av nationellt tyskt intresse. Det låg emellertid inte i Bismarcks intresse att ännu en tysk småstat skulle bildas, utan han öns
kade förena Slesvig-Holstein med Preussen.69 Han menade att
stormakterna sannolikt inte skulle tolerera en invasion av Slesvig till stöd för Augustenborgs tvivelaktiga anspråk, men att de
kunde blidkas om alla strikt rättade sig efter Londonfördraget.70
Sammanfattningsvis framstår det som om vare sig Preussen, Österrike eller några andra stater i Tyska förbundet direkt för sökte påverka Sverige i alliansfrågan. Erbjudandena om en del ning av Danmark hade kommit tidigare och hade sannolikt till syfte att försöka dämpa intresset för Danmarks sak genom att locka med territoriella vinster i utbyte mot att få fria händer på Jylland.
Det är uppenbart att den svenska regeringen allvarligt hade underskattat Preussens handlingskraft och resurser. Någon klar uppfattning om Bismarcks övergripande politiska mål fanns heller inte, men i detta avseende var Sverige inte ensamt. De politiska konjunkturerna förändrades snabbt under hösten 1863 och i dessa omkastningar hade de svenska ministarna svårt att följa med. Det kan dock inte uteslutas att de ökande sympatierna för Preussen hos västmakterna bidrog till att minska det svenska intresset för en allians.
Ryssland
De svenska relationerna med Ryssland fram till november på verkades framför allt av det polska upproret. Den svenska reger
ingen uttryckte stöd av en inflytelserik inhemsk opinion sitt
stöd för polackerna. Den svenska noten till Ryssland var emel lertid milt formulerad och framfördes på ett tämligen hovsamt sätt. Tack vare det försiktiga svenska agerandet påverkades inte förhållandet till Ryssland i negativ riktning.
De ryska uttalandena i den dansk-tyska frågan var försiktiga. Dock utlovade den ryska regeringen Danmark moraliskt stöd
vid ett hot mot dess integritet.71
I november avrådde dock det ryska sändebudet Gortschakow, genom den ryske ministern i Köpenhamn, Sverige från en alli
ans. Detta orsakade oro för ett ryskt ingripande mot Sverige.72
Genom den storpolitiska omsvängningen som ägde rum i november ändrades den ryska hållningen. Inledningsvis förkla rade den ryska regeringen att den ej avsåg hjälpa Danmark i
händelse av ett krig med Tyskland.73 Denna tyskvänliga linje var
sannolikt en följd av närmandet mellan Preussen och Ryssland som hade inletts genom avtalet i februari samma år. Den 25 no vember föreslog Ryssland vidare att den danska tronföljds- och grundlagsfrågan skulle skiljas från varandra. Stöd för detta er hölls från de övriga stormakterna. I Sverige ökade nu oron för att Ryssland och Preussen skulle samverka i den polska frågan och provocera Sverige till att fälla något yttrande som skulle kunna väcka missnöje i Ryssland. Samtidigt ökade ytterligare
oron för ett ryskt angrepp på Sverige.74
Sammanfattningsvis kan konstateras att den ryska politiken var starkt kopplad till den polska frågan. I Sverige bedömdes att Ryssland var upptaget med upproret att det ej hade möj lighet till ett kraftfullt utrikespolitiskt agerande. Närmandet mellan Preussen och Ryssland medförde att hotet från öster ökade. Detta eftersom risken minskade för ett krig mellan väst makterna och Ryssland och i motsvarande grad ökade risken för ett gemensamt agerande från Preussen och Ryssland. Det stod uppenbart att Ryssland inte längre skulle stödja Danmark. Trots att några direkt hotfulla uttalanden från rysk sida ej gjor des medförde omsvängningen i november att en allians tedde
sig allt mer riskabel. Detta då delar av de svensk-norska strids krafterna riskerade att vara bundna i Danmark vid en eventuell rysk aggression.
Storbritannien
Storbritanniens inställning till den dansk-tyska konflikten var något ambivalent och stora omkastningar hade skett. Den engel ske kronprinsen Edwards giftermål med den danska prinsessan Alexandra påverkade dock opinionen till Danmarks favör. Den engelska inverkan på alliansfrågan uppstod egentligen först i samband med svaret på den depesch som dateras till den 11 september. Som tidigare nämnts önskade den svenska regering en undersöka västmakternas inställning till en allians, för att försäkra sig om stöd i händelse av en konflikt. Den engelska regeringens svar var undvikande på frågan om eventuella åtgär der vid ett tyskt angrepp, men man visade ett starkt intresse för fredens bevarande i Norden och förklarade att man inte passivt
skulle åse ett angrepp.75 Detta uttalande återkom i en brittisk
depesch från den 29 september där Russel försökte förmå det tyska förbundet att avstå från en exekution under hänvisning att England inte skulle ställa sig likgiltigt till en militär ockupation
av Holstein.76 Den engelska diplomatin syftade till en fredlig
lösning av konflikten.
England ställde sig alltså inte avvisande till alliansfrågan men var heller inte berett att ge några garantier till Sverige avseende militärt stöd vid en konflikt. Den brittiska hållningen utgjorde därför inget stöd för en allians.
Sammanfattning
Av de främmande makter som påverkade svensk säkerhetspoli tik var det utan tvekan Danmark som hade den största inverkan. Detta genom Danmarks försök att åstadkomma en allians samt den svenska strävan att i största möjliga mån försöka tillmötesgå Danmark så länge inte Sveriges säkerhet äventyrades.
De båda västmakternas uttalanden var så vagt formulerade att de kunde tolkas efter behag. Inledningsvis uppfattade alli ansens förespråkare England och Frankrike som positiva och att stöd kunde påräknas i händelse av en konflikt. Senare kom de
vaga formuleringarna att uppfattas för vad de var: ett ointresse för frågan. Preussen och det Tyska förbundet undervärderades genomgående av svenska politiker, medan risken för rysk in blandning i konflikten förmodligen överdrevs. De negativa ryska uttalandena i november 1863 kom att få stort genomslag i svensk politik genom att ett ryskt angrepp befarades i den händelse Sverige ingrep på dansk sida.