I den för 1863 redovisade allianspolitiken kan två kritiska ske den identifieras. Det första omfattar tiden från det att det första traktatsutkastet presenterades för Manderström sent i augusti fram till Ulriksdalskonferensen den 8 september. Det andra skedet omfattar perioden från Fredrik VII:s död den 15 novem ber fram till förhandlingarnas avslutande den 2 december.
Vid händelserna runt Ulriksdalskonferensen konfronterades kungens politik med den svenska ministären varvid två olika synsätt möts. Kungens åsikt representerade en äldre syn som präglades av tanken att försöka åstadkomma en nordisk "stor makt". Möjliga mål för kungen var att upprätta en nordisk mo narki och att tillsammans med andra makter få revansch på Ryss land och återta Finland. Hans meningsmotståndare i rådet, främst företrädda av finansministern Gripenstedt, represente rade ett tänkande där nödvändigheten av goda internationella förbindelser betonades. Det är i och för sig knappast troligt att rent idealistiska motiv var drivkraften. Sannolikare är att kung ens motståndare hade en mera realistisk syn på situationen än
kungen och satte de förenade rikenas ekonomiska samt politiska intressen i första rummet.
De båda åsikterna representerar även de politiska gruppe ringar som medförde att politiken fördes på två plan. Det ena var statsrådspartiet kring Manderström, vilket företrädde en mera moderat linje. Inom detta parti fanns olika viljor där Man derström var positiv till en allians medan Gripenstedt var emot den. Det andra partiet var gruppen kring kungen, understött av skandinavistiska aktivister. I detta parti var det endast kungen som hade formell maktställning.
Ulriksdalskonferensen
Det traktatsförslag som Hamilton presenterade i augusti 1863 var tämligen vittgående i det att den gav den danske kungen stm handlingsfrihet att utnyttja svensk trupp i händelse av ett tyskt angrepp. Redan innan Ulriksdalskonferensen stod det emeller tid klart för Manderström att traktatet måste begränsas för att det skulle kunna antas av de svenska och norska statsråden. Modifieringen innebar att svensk militär hjälp skulle bli aktuell om ett tyskt angrepp föranleddes av dansk vägran att återkalla marspatentet. Expeditionskåren skulle översändas först när Slesvigs gräns överträtts av tyskarna. Vidare skulle den utgöra en reserv, förlagd på någon av de danska öarna. Vid Ulriksdals konferensen beslöts vidare att ett beslut om allians skulle upp skjutas tills dess att garantier för stöd erhållits från åtminstone en av de båda västmakterna.
Det ursprungliga traktatsförslaget hade utformats i Köpen hamn av danska ministrar tillsammans med Hamilton. Det finns därför skäl att anta att det i hög grad återspeglade vad Dan mark ville ha ut av svensk hjälp. Det vill säga att tidigt kunna erhålla hjälp, utan att skälet för denna närmare specificerades samt största möjliga operativa handlingsfrihet med hjälpstyr korna, när de väl anlänt. Manderström hade i princip godkänt detta utkast som låg väl i linje med Karl XV:s uppfattning. Ett öppet mandat skulle ha gett kungen stora möjligheter att själv ta befälet i ett kommande dansk-tyskt krig och tanken på ett enat Norden, samlat under en spira låg honom nära. Ur svensk synpunkt låg alltså de tyngsta argumenten för en allians i de
utrikespolitiska vinster som därmed skulle kunna vinnas. Det
vill säga
ett
nordiskt kungarike och handlingsfrihet att i en störrekonflikt kunna stödja västmakterna mot Ryssland för att even tuellt kunna återvinna Finland. Vad som vidare kan ha talat för en vittgående allians med Danmark var att den egna förmågan överskattades samtidigt som Preussens politiska och militära möjligheter antogs vara begränsade, något som skulle visa sig vara en felbedömning.
Om argumenten till stöd för den ursprungliga traktaten var få och långsökta så var argumenten emot i gengäld desto fler och mera jordnära. Det svenska beroendet av utländskt kapital var mycket påtagligt och stora utlandslån skulle tecknas för järnvägsnätets utbyggnad. Ett tydligt ställningstagande mot Tyska förbundet var inte bra för kreditvärdigheten med tanke på att det huvudsakligen var i Tyskland som Sverige både hade tecknat men även hade störst möjligheter att erhålla nya lån. Det svenska näringslivet var dessutom mer intresserat av goda och fredliga förbindelser med framför allt Preussen än krigsrisk och skapandet av en nordisk union.
Begränsningen av traktaten innebar att det anpassades till vad som överhuvud taget kunde accepteras av dess motståndare och då med förbehållet om garantier för stormaktsstöd. Detta var en ur både kungens och ministrarna nödvändig kompromiss för att inte ministären skulle spricka. Det låg i båda lägrens intresse att representationsförslaget skulle kunna lotsas i hamn och det är tydligt att de inrikespolitiska kraven i detta fall vägde tyngre än de utrikespolitiska ambitionerna. För kungen var en populär inrikespolitik förutsättningen för att han skulle kunna föra en expansiv skandinavistisk politik Vad avser de militära fakto rerna så var försvarets tillstånd ett av de främsta argumenten mot en allians och var därför också den direkta orsaken till att stormakternas stöd skulle sökas innan en allians slöts.
Vid Ulriksdalskonferensen korn framför allt de ekonomiska faktorerna att bli avgörande samtidigt som en kompromiss slöts av främst inrikespolitiska skäl. Utfallet av alliansförhand lingarnas första kritiska skede blev alltså att ett beslut i allians frågan förhalades samtidigt som ett nytt och väsentligt mera uttunnat traktatsförslag antogs. Så som huvudpunkterna i den nya traktaten var utformade är det tydligt att syftet inte längre
var att ge aktivt och kraftfullt stöd i händelse av ett dansk-tyskt krig. Syftet var snarare att alliansen skulle verka krigsavhållande samt stärka Danmark att inte dra tillbaka marspatentet.
Att alliansförhandlingarna inte avbröts efter Ulriksdalskon ferensen torde främst ha berott på nödvändigheten av en kom promiss inom den svenska regeringen samtidigt som det var av vikt att de goda förbindelserna med Danmark upprätthölls. Karl XV och den svenska utrikesledningen hade lagt åtskillig prestige i alliansförslaget. En reträtt skulle ha inneburit att Dan marks utrikespolitiska ställning försvagats samtidigt som det varit blamerande för Sverige. Bedömningen var trots allt att det inte rådde någon allvarligare krigsrisk samtidigt som den nya traktaten heller inte innebar alltför stora förpliktelser om det antogs. Från svensk sida gjordes visserligen ett halvhjärtat för sök att avsluta förhandlingarna, genom att åberopa att en alli ans inte längre var nödvändig. Dock tillfogades, att om det fort farande låg i danskt intresse att det fullföljdes, skulle en sådan begäran stödjas. Då den danska regeringen svarade att den fort farande önskade en allians var det naturligtvis svårt att retirera. Det skede som därefter inträdde har av bland annat Hallendorff betecknats som illusionspolitik. Icke desto mindre visade den svenska regeringen, att den åtminstone tills vidare, var villig att sluta en allians efter de nya förutsättningarna.