Under hösten 1948 hade Wennerström, som sedan värvningen tillhörde den skandinaviska sektionen av GRU, och Rybatchen kov, den ryska flygattachen i Stockholm, kommit överens om att Wennerström skulle sammanträffa med en representant från den sovjetiska underrättelsetjänsten någon tid efter ankomsten
till Moskva.61
Wennerström anlände till Moskva i slutet av januari 1949. I slutet av februari samma år träffade Wennerström förutvaran de sovjetiske militärattachen i Stockholm, Nikitouchev, som Wennerström lärt känna under åren 1941-1943 i Stockholm. Nikitouchev började en utläggning om tillkomsten av NATO och konstaterade att Norge och Danmark anslutit sig, men att Sverige valt en neutral linje. Han berättade vidare att det i Sovjetunionen var känt att det ägt rum ingående förhandlingar mellan de tre nordiska länderna och undrade om det slutits några hemliga avtal, som skulle medföra att Sverige i händelse av krig skulle ansluta sig till NATO. Under den diskussion som följde framhöll Wennerström som sin uppfattning att några
dylika hemliga avtal inte existerade.62
Något senare träffade Wennerström åter Nikitouchev och hans chef, en general, vars namn Wennerström aldrig uppgivit,
utan enbart kallade Generalen.63 Anledningen till mötet torde
varit att Wennerström utfört några mer betydelsefulla uppdrag, som visade att han kunde användas för än viktigare uppgifter i framtiden.M
Generalen höll ett anförande som gick ut på att förklara Moskvas synpunkter på NATO-organisationen och att framhål la USA som Sovjetunionens huvudfiende. Av största betydelse vore att utröna vilken betvingelsemetod luftkrigsföring eller invasion - som NATO kunde väntas komma att använda mot Sovjetunionen. Generalen var övertygad om att NATO-länder nas beskickningarna i Moskva utförde ett underrättelsearbete och att det leddes av den amerikanska ambassadens personal. Man var därför synnerligen intresserad av att erhålla upplys ningar om vad denna NATO-verksamhet åsyftade. Samtalet avslutades med en förfrågan om Wennerström ville engagera sig
i den sovjetiska underrättelsetjänsten med placering i den ame
rikanska sektorn.65
Nikitouchev uppmanade Wennerström att skaffa sig informa tionskällor på de olika NATO-ländernas ambassader och att knyta så goda kontakter som möjligt med olika ambassadtjäns
temän, framför allt amerikanska.66
Wennerströms legala befattning som flygattache gav, genom hans flitiga umgänge med beskickningspersonal från västmak terna, goda möjligheter att komma över uppgifter som berörde amerikanska och andra västmakters förhållanden. Det fanns också vissa möjligheter att komma åt uppgifter som berörde svenska förhållanden, men det var inte i någon stor utsträckning som sådana uppgifter hanterades i Moskva. Placeringen i Mosk
va, utan tillgång till uppgifter från t ex försvars- och flygstaber
na, begränsade Wennerströms möjlighet att få tillgång till vikti gare uppgifter som berörde Sverige.
Wennerström har uppgivit att det under Moskvaperioden förelåg ett mycket litet intresse för Sverige från Sovjetunionens sida. Tidigare har redovisats att hans sovjetiske uppdragsgivare misstänkte ett visst svenskt samarbete med NATO. Wenner ström gjorde gällande att han vid Moskvaperiodens början an såg den svenska neutraliteten som omutlig och att han också
delgivit ryssarna denna uppfattning. 67
Det har inte framkommit något som motsäger att Wenner ström var uppriktig när han menade att Sovjetunionens intresse för Sverige var litet. Frågan är emellertid om det var ett upprik tigt ointresse eller om Sovjetunionen under de första åren av det kalla kriget var tvungen att kraftsamla sina underrättelseresur ser mot huvudmotståndaren USA, den enda makt som kunde hota Sovjetunionens överlevnad, och därför inte kunde avvara några större resurser mot Sverige.
I den bipolära värld som uppstått genom det kalla kriget kan det varit nödvändigt att bygga upp nya strukturer för underrät telsetjänsten. Det torde i så fall varit ett tidskrävande och omfat tande arbete. Sovjetunionen kan inledningsvis ha varit tvingat att satsa huvuddelen av underrättelseresurserna mot USA, trots att det även fanns behov att inrikta dem mot Skandinavien. Det kan vara en förklaring till Sovjetunionens svala intresse för Sverige. Att Wennerström, en hög svensk officer, överförs från
den skandinaviska sektionen till den amerikanska sektionen kan möjligen styrka den tesen.
Av det underlag som varit tillgängligt har det inte framkom mit några uppgifter som visar - men inte heller något som utesluter att Wennerström även erhöll uppgifter att spionera mot Sverige. Innan Wennerström överfördes till den ameri kanska sektionen var det logiskt att han överlämnade uppgifter som berörde Sverige. Det är något svårare att förstå varför detta fortgick även efter denna tidpunkt. Sannolikt hade den ryska underrättelse tjänsten sådana hållhakar på honom att de kunde förmå honom att utföra i stort sett allt de önskade även om det innebar att han förrådde sitt land.
Spioneriets omfattning enligt åklagarens åtal Åklagaren formulerade åtalet för tiden i Moskva:
Wennerström har under tiden januari 1949-januari 1952, under vilken tid han tjänstgjorde som flygattache vid svenska ambassa den i Moskva, med uppsåt att gå Sovjets underrättelsetjänst tillhan da och med åsidosättande av sin tjänsteplikt samt mot ersättning i penningar obehörigen anskaffat och till nämnda underrättelse tjänst utlämnat handlingar innefattande uppgifter rörande värt lands försvar, vilkas uppenbarande för berörda makt medfört syn nerligt men för försvaret.68
Enligt åklagarens åtal var det endast ett betänkande av den nordiska försvarskommitten som överlämnades till Sovjetunio nen. Åklagaren anförde under rättegången att Wennerström under sitt besök i Stockholm lyckades låna betänkandet på Flygledningen och att han överlämnat akten till Rybatchenkov i Stockholm.69
Betänkandet var av mycket stort intresse eftersom det inne höll utredningen om militärt samarbete mellan de tre länderna och uppgiften att även andra mindre långtgående alternativ än ett fullt försvarsförbund skulle undersökas. Betänkandet inne höll uppgifter som rörde såväl Sveriges förhållanden till främ mande makt som svenska interna förhållanden samt även upp gifter som berörde Norge och Danmark.70